torsdag, december 31, 2020

Nu tar Rudolf ledigt – Gott Nytt År!

Rudolf var en lysande kille. I någon mån tror jag att han förändrade mitt liv. Jag blev störtförälskad vid första ögonkastet. Kanske var det den röda mulen som var avgörande. Han bodde på Ringvägen, verkade ha flyttat in tidigt i december en gång för rätt så länge sedan.

Tro det eller ej, men det hände att jag tog en omväg bara för att få en skymt av honom, så där som kärlekskranka tonåringar gör, eftersom han gjorde mig glad och lite varm inombords varje gång. Nynnade lite förstrött på den där sången ni vet, den som handlar om honom, medan jag gick förbi.

Döm om min besvikelse när han inte kom ut på sin balkong när det blev december igen. Inte ett spår av Rudolf! Vart hade han tagit vägen? Jag frågade runt. Fick till slut uppgift om att han faktiskt setts på Götgatan. Jag rusade dit och minsann! Där satt han! Han hade bytt ner sig från egen balkong till någon sorts fönstersmyg, men ändå. Han fanns ju!

Vad hände sedan? Jag vet inte. Vet bara att om någon förutom solen lyser med sin frånvaro denna månad så är det Rudolf, renen med den röda mulen som blev tomtefars ständige medhjälpare och beredde mig stor glädje i mörkrets årstid.

Visst har jag försökt trösta mig med en annan och mindre variant som sitter och glittrar på en t-tröja från Kapp-Ahl, den är för all del också fin. Men saknaden efter den Rudolf jag först föll för, den består. Mindre påtaglig när vi nu är framme vid nyår, förstås. För nu tar väl varje Rudolf ledigt tills det blir drar ihop sig till advent igen.

Det har blivit dags att önska inte bara Rudolf utan även alla andra ett Gott Nytt År! Ha en fin nyårsafton, i lysande sällskap eller kanske får du lysa alldeles själv. Nu kan det bara bli bättre eller hur, 2020 glömmer vi nästan helt och hållet!

Och om du råkar veta vart Rudolf blev av: berätta det, är du snäll! Jag vill så gärna återse honom!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 29, 2020

CITAT om ansvar

"Om inte ens Löfvens ministrar förmår ta sitt eget ansvar, hur ska folk kunna ta rekommendationerna på allvar? Hur ska någon kunna dra någon annan slutsats än att Morgan Johansson inte tar situationen på allvar, inte tror på sin egen regerings strategi? Varför ska vi andra hålla i och hålla ut, om inte ens justitieministern orkar?"

-Att ställa sig i kö till mellandagsrean utanför en full butik, tillsammans med andra kunder och till råga på allt i sällskap med sina livvakter, var inget smart beslut av ministern, även om han gärna ville ge bort en sen julklapp. Den shoppingrundan blir inte bortglömd i första taget, i stället något han kommer att få ångra under lång tid. Citatet är hämtat från Svenska Dagbladets ledarsida, ur en text av Henrik Sundbom.

måndag, december 28, 2020

När drömmar går i kras

Det är en av årets sista dagar när jag möter den krossade drömmen. På Ringvägens trottar ligger den, sönderslagen i bitar, med avhuggen hals och spretande strängar, gitarren som kanske skulle ha blivit inträdesbiljetten till en musikkarriär utan motstycke ... Så kan i alla fall idealbilden ha sett ut. Men den blev uppenbarligen aldrig verklighet.

Kanske är det att ta i i överkant, men bilden på musikerdrömmen som gått i kras känns som om den skulle kunna symbolisera hela året 2020, ett år när så väldigt mycket aldrig blev vad vi hade önskat och trott. Många har förlorat så otroligt mycket (mer än en gitarr, självklart). 

Hoppas att den förtvivlade gitarristen finner tröst under 2021. Ett musikinstrument kan alltid ersättas av ett annat, ett nytt. Värre är det om man förlorat en kär vän eller familjemedlem, eller sin egen hälsa, sin försörjning. 

I allra bästa fall fungerade kraschandet av gitarren som distraktion, som utlopp för frustration och förtvivlan som behövde ta vägen nånstans. Och en ny gitarr kanske finns att spela på under det nya året. För visst ska det väl bli bättre än det som just tar slut?

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 93

 KANSKEMAN

-Listan över årets svenska nyord är publicerad. Den domineras av begrepp som är pandemi-relaterade, av förklarliga skäl, men det finns några andra också, som det jag just valt. Här handlar det om en karl som förmodligen är road av en relation, men inte vill engagera sig helt och hållet. Sådana har vi ju stött på eller åtminstone hört talas om, eller hur? Nu har alltså Språkrådet försett dem med etikett. Hela nyordslistan kan du läsa här, för den händelse du inte redan sett den i din dagstidning.

söndag, december 27, 2020

Med hoppet i en låda

Det kan sägas utan minsta tvekan: jag är ingen vinkännare. Har inga kunskaper i oenologi, läran om vinrankans biologi och vinets kemi. Törs aldrig yttra mig särskilt bestämt om olika smaker som andra med bestämdhet säger sin kunna spåra när de först testar med känslig näsa, sedan låter smaklökarna prova. Dock dricker jag gärna ett glas (eller rent av två) till god mat, och känner tveklöst skillnad på rött och vitt, så där är jag på fast mark ...

Men en annan sak jag gör som i högsta grad irriterar befintliga sommelierer i bekantskapskretsen: jag väljer, utan att skämmas, vin efter etikett. Det finns faktiskt så många snygga, fyndiga, konstnärliga eller över huvud taget anslående "skyltar" på vinflaskor och boxar att det är riktigt roligt att botanisera i Systembolagets hyllor. 

Därför kan det inte överraska att det sydafrikanska rödvinet i kartongen på bilden definitivt fick följa med hem, eftersom budskapet är ett som vi nu vill ha, hela tiden, i alla möjliga olika tappningar  och då får det gärna vara härtappat, men det får aldrig bli borttappat!

Samma budskap kan man väl högst självsvåldigt lägga in i Folksams rosaröda fönsterhjärta, en julskylt så god som någon och en som blicken fångas av när man rör sig i trakten kring Skanstull i Stockholm. Vilket lett till att jag minsann fotograferat det ett antal gånger ... 

Fler söndagsskyltare bör du hitta om du klickar dig över till BP, som är Skyltsöndagens adoptivmamma sedan länge. Hon har listat skyltroade bloggare här



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 26, 2020

Nu börjar vi köa för vaccinet!

Nu står vi i kön. Vi börjar rätta in oss i ledet. För visst ska det väl gå att få nu snart, det där vaccinet? Visst är det väl här inom kort? Det första ska ju vara på väg, redo för injektion direkt efter jul! 

Medlet som ska bli den effektiva stoppklossen för den otäcka smittan, det som ska få oss tillbaka i något som undan för undan alltmer liknar det liv vi en gång var vana vid: ett liv där vi umgås med vänner och bekanta, kramar våra barn och pussar våra barnbarn, går på bio och konsert och teater, kan botanisera i bibliotekets hyllor utan att känna att vi utgör ett problem, går på krogen och får bestämma alldeles själva hur dags det är lämpligt att gå hem, kan klättra upp på gymmets motionscykel utan att frukta att hela salen är en enda stor sjukdomshärd.

Några steg återstår även om det första godkännandet just kommit. Sedan ska produktionen flyta utan problem, behovet är ju enormt./.../ Ändå finns det de som raskt förklarar att de minsann inte tänker ta något vaccin. /forts/

Du läser hela min text på News 55, sajten som skräddarsyr sitt material för folk som fyllt 55 eller mer.  
Men sedan en tid tillbaka är det inte gratis generellt, man har lanserat vad man kallar News55 Premium, och då behöver man prenumerera för att kunna läsa allt. Det betyder också att man slipper annonserna. 

Artur Ringart är en av sajtens grundare och dess främsta "ansikte" utåt. Han skriver så här om det nya sättet att läsa News 55: "När vi bestämde oss för att börja ta betalt för vissa delar av vårt innehåll var det naturligt på ett sätt. Att göra god journalistik kostar pengar och att köpa News55 Premium kostar bara 1,30 kronor om dagen. Det är en summa som de flesta har råd med. Men hur skulle vi på News55 göra med alla pensionärer som har det knapert?

Ett dilemma uppstod och vi kände att vi måste göra det enda rätta: Vi bjuder alla pensionärer som lever på under 13.000 kronor i månaden på gratis abonnemang. Vi vill att ni ska kunna läsa allt det vi har att erbjuda och framför allt så är vårt budskap till er: Pengar ska inte vara avgörande för att kunna följa Sveriges största, dagliga nyhetssajt för oss med erfarenhet.

Ingår du i gruppen? Erbjudandet nyttjas genom att du som uppfyller villkoren hör av dig till vår kundtjänst på premium@news55.se. Till er andra som känner att ni har råd. Teckna gärna premiumabonnemang och stöd vår journalistik." 

Visst material är alltså fortfarande gratis att läsa, men exempelvis inte krönikorna som går under vinjetten "Erfarna tankar". På sajten hittar du också, förutom nyheter, korsord, quizzer och Ulf Elfvings matblogg med tips om goda saker att lägga på tallriken. Bland annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ensamhet

På lördagar har jag alltsedan i somras lagt mig till med ny vana: jag publicerar "Veckans mening" som en efterföljare till Skriv-Robert med bloggen Mina skrivna ord. Tanken är att man väljer ut en mening i den bok (eller annan text) man håller på att läsa, och då ska det vara något som får en att stanna till någon sekund extra. Det kan vara klokt och tänkvärt, det kan vara roligt eller upprörande eller ja, nästan vad som helst! Idag hämtar jag för andra gången min mening ur "Gileads döttrar" (The Testaments) av Margaret Atwood, för jag har inte hunnit läsa särskilt mycket de senaste dagarna och det är en ganska tjock bok. Där står följande (och jag vet att jag fuskar lite, för det blir två meningar, men jag tycker båda behövs):

You´d be surprised how quickly the mind goes soggy in the absence of other people. One person alone is not a full person: we exist in relation to others.

Copyright Klimakteriehäxan

Julsånger i nytolkning

"White Christmas" är en evergreen i jultider (pun intended). Tänk att det blev
lite julesnö ändå!

Julmusik är en populär genre. Varje år lanseras nya låtar som tomten inte förväntas kunna motstå, ja, inte vi andra heller, förstås. Men gamla evigt gröna julsånger är det gott om. En del av dem har nutidens barn tyckt sig begripa och gett sin egen touch, som jag via olika kanaler snappat upp. Vad sägs om de här stämningsfulla sångerna med nya textrader, möjligen aningen svåra att förstå? 

"Nutellas tusen jul med ljus"

"Staffan va´en stalledräng, en tacos utan hjärna"

"En liten tid vi leva här med mycket möbler och stort gevär"

"Staffan va´ en stalledräng  med tacos, mus och hjärna"

"Att född är herren Jesus Kvist"

"Å se Anna Davidsson!" (just den raden lär ha gjort en liten flicka vid namn Anna Davidsson väldigt generad eftersom hela församlingen sjöng om henne på julottan ... sant? vet inte!)

De där klassiska sångerna, med eller utan nytolkning, står sig förstås år efter år, jul efter jul. Det gör också "Tänd ett ljus (och låt det brinna)" skriven av Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom. En absolut favorit, och den totalt sett mest spelade svenska jullåten av dem alla, det har Stim räknat ut.

Ur den internationella låtskatten gillar svenskarna "All I Want for Christmas Is You" av Mariah Carey och Walter Afanasieff allra bäst. Jag tror inte ens att jag minns hur den går?

Det är vitt på marken idag och någon har till och med gjort en alldeles äkta snögubbe
som jag ser från mitt fönster! Tyvärr är den dels för långt bort, dels för ful, så jag tog
en bild på min textila gubbe i stället. En julgrytlapp, minsann!

 
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 25, 2020

När juldagen är en fredag

En antydan till snö i luften när juldagen är här. Fredagsmys, kanske? Elisa Matilda håller fanan högt och ställer fem fredagsfrågor även denna vecka, årets absolut sista.
  1. Hur blev julen som den brukar vara? Gran, mat, lite klappar. Som vanligt, faktiskt.
  2. Vad hände i år som inte hände förra julen? Barnbarnet satt med vid bordet och åt farmors hemgjorda köttbullar till lunch!
  3. Vad tittar du på varje jul? Blir ofta nån feelgood-film frampå kvällen. I år "The Holiday" som SvT sände. Lämnar tittaren varm och lite gosig om hjärtat ...
  4. Hur spenderar du helst juldagarna? Helst en sväng, om än kort, utomhus varje dag. Sedan med bok, tv, kanske lite glögg? God mat förstås. Och så blir det definitivt för mycket godis.
  5. Vad är det godaste på julen? Allra godast är julkramarna som av nödvändighet blev sällsynta i år. Ska jag välja maträtt blir det nog skinkmacka, fantasilöst kanske? 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 24, 2020

Julgodis – God jul!

I denna julaftons allra spädaste timme (ni vet, endast-mamma-är-vaken-syndromet) ber jag att få önska er alla en riktigt god jul och ett väldigt mycket bättre år när vi är inne i 2021.
Låt oss hoppas och tro att de allt ljusare dagarna blir ljusare på alla sätt!

Det här är julgodis av bästa sort. Inte bara gott och nyttigt, utan vackert dessutom!

Granen står så grön och grann i stugan ... men jag har märkligt nog känt lite lust att
skapa en korsstygnsgran också! Har hittat två kandidater, men förmodligen blir
ingen av dem verklighet.  Fast det skulle bli julgodis det med, en textil variant.


Alldeles för många tvingas knapra på "julgodis" från apoteket. Måtte vi slippa det
(och den här julgransprydnaden) framöver!

Julens blomma.
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 23, 2020

Dan före dan

Det är dan före dan. Lite pyssel återstår innan julen inte bara står FÖR dörren, den har kommit innanför samma dörr. Men ingen helgpanik råder. 

Dock har jag insett att det är väldigt länge sedan vi hade små barn. Vilket betyder att många av de julprylar jag ställt fram som jag brukar måste flyttas undan i ett huj innan barnbarnet dyker upp ... fast det är kärt besvär, tro inte något annat.

Våra barn och vårt barnbarn blir de enda vi kommer att träffa denna jul. Vilket känns väldigt OK. Någon mellandagsrea-utflykt blir det inte, men förhoppningsvis någon promenad. Vem vet, det KAN tänkas att solen tittar fram?!

Veckans kulturfråga dyker i alla fall upp precis som vilken onsdag som helst, Enligt O undrar denna gång Vilka jultraditioner kan du inte vara utan? 

Tror att man kan "överleva" utan de flesta. Men när jag har firat jul utomlands har jag jobbat för att fixa en julskinka. Inte heller vill jag avstå de levande ljusen, jag har också gärna gran om det är möjligt. Och nog har jag fattat att det är snudd på "omodernt" med julklappar, fast det kan inte hjälpas: jag tycker det är trevligt, även om jag definitivt kan klara mig utan.

I Barndomslandet var det så gott som obligatoriskt med ett besök i julottan, men den traditionen har helt fallit bort. Dock minns jag det i ett nostalgiskt skimmer: först kompakt morgonmörker, sömnen kvar i kroppen. Så alla ljusen, musiken, psalmerna vi kunde utantill och sjöng med i medan mörkret skingrades utanför kyrkfönstren. Sedan promenad hem med en kompis på knarrande snö. Väl hemma igen raskt återtåg till sängen i sällskap med en julklappsbok och (helst) knäckburken ... 

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 22, 2020

Stjärna i havets djup

Det blir nästan som en kärlekshistoria. En naturfilmare, trött på det mesta inklusive sitt jobb, får en ny bekantskap som förändrar hans liv. Det är en liten bläckfiskhona som han lyckas bli "vän" med, så pass att hon sitter på hans hand, låter en arm glida över hans kind, aldrig blir rädd när han kommer simmande.

Bläckfiskar lever bara ett år, men Craig Foster lyckas hänga med nästan hela bläckfiskväninnans liv och lära sig mängder om allt möjligt som händer under havsytan utanför Sydafrikas kust. Han får lust att filma igen, och det blir en dokumentär i långfilmsformat, "Min vän bläckfisken" (My Octopus Teacher), som nu kan ses på Netflix.

Därmed har bläckfisken blivit en filmstjärna. Den ser också lite stjärnaktig ut, både med armarna "utfällda" och när man ser den bakifrån, simma iväg snabbt och graciöst. Dessutom stöter den på ormstjärnor (en sorts sjöstjärna), en konkurrent om godis man kan hitta på djupet (om man är lagd åt det hållet, alltså ...).

Filmen om den här märkliga vänskapen i kelpskogen är full av otroligt vackra bilder och man kan inte undgå att fascineras av hur starka mannens känslor för djuret blir. Han tvingar sig att inte gripa in utan låter naturen ha sin gång, vilket betyder att vi också får se hur hans kompis till sist slukas av en randig pyjamashaj.

Allt detta här och nu eftersom Gems Weekly Challenge har STJÄRNA som tema denna gång, sista omgången för året dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan  

Bild från Netflix

CITAT om jul och nazister

"Jag läser också att nazister under andra världskriget försökte avjesusifiera hela julen genom att yrka på att tyskarna skulle klä granen med hakkors och man förbjöd julkalendrar av samma anledning. Eisenhower ska ha gjort en stor sak när han 1953 poserade tillsammans med sina barnbarn och deras julkalendrar i ett steg att avnazifiera Tyskland."

-Författaren Denise Rudberg skriver krönika i Perfect Guide, Svenska Dagbladets veckotidningsbilaga. Ett perspektiv på helgen jag inte ramlat över tidigare. (Rudberg uppskattar dock inte julen, inte sedan hennes mormor och morfar dog och tog med sig barndomens jular i graven.) 

måndag, december 21, 2020

Det lilla alplandet berömt för sina klockor

Lasse Kronér försökte i säsongens sista Dobidoo. Han skulle säga "schweizisk" och misslyckades  och skojade bort det. Som om detta vore något att skoja om!
Schweiz är förvisso inte dagligen ett land på allas läppar. Och en himla tur är väl det ...

Har bara varit i det där lilla alplandet mitt i Europa en enda gång, ett par dagar i Geneve. Lyckades i alla fall gå på den legendariska krogen Café de Paris och äta den där köttbiten med världens mest berömda (?) sås. Samt utsökt pommes frites.  

Det räcker förstås inte för att bli expert på landet, dess traditioner eller befolkning eller språk. Men jag vet vad nationen heter. Förvisso talas flera olika språk inom landets gränser. Vilket leder till att denna lilla republik kallas olika saker beroende på vilket språkområde man befinner sig i. Fransktalande säger Suisse, italienarna Svizzera, tyskarna Schweiz. På engelska blir det långt och tydligt: Switzerland.

Och så har vi då det svenska uttalet. Som enligt alla regler ska vara nästan det samma som det tyska, fast "e" i tyskarnas mun blir "a" och hos oss låter mer som "ä", alltså Schweiz. SCH-V-Ä-I-T-S. Vilket så oerhört många misshandlar på alla tänkbara och otänkbara sätt. Sje-ljuden far omkring som ilskna bålgetingar. Mina öron gråter, om det nu vore en fysisk möjlighet. 

I decennier tog jag det som min personliga mission att lära tv-medarbetare korrekt uttal av Schweiz. Ibland blev det komiskt, ibland blev det jobbigt, men min uppfattning var och är att om man arbetar och hörs i Sveriges största etermedium ska man uttala saker korrekt, särskilt noga är det med namn. 

Några kollegor lyckades jag med under min långa tid i public service, det är jag stolt och glad över. Andra glömde mina bannor så snart jag gått ut genom dörren, och några sanktioner hade jag ju inte att ta till. Fortfarande hör man alltför ofta de där vilsna sje-ljuden kana runt i munnen på folk som borde förses med munkavle tills de bättrat sig.

Mot en framstående svensk som bröt mot uttalsregeln hade jag förvisso inte någon arbetsledande roll att ta avspark i. Men Carl Bildt, f d partiledare, f d utrikesminister, f d statsminister och dessutom en person som talar tyska utan särskilt stora problem, han sa alltid fel när Schweiz skulle nämnas.

Detta retade förstås mig till vansinne (nästan), i åratal. Drömde verkligen om att tillrättavisa honom. Fast åren gick, jag såg aldrig tillfället komma. Förrän en dag. Jag befann mig i Riksdagshuset där Bildt skulle intervjuas för en programserie som hette "Köttberget checkar ut", och jag visste att detta projekt rimligen skulle bli mitt sista innan jag lämnade Sveriges Television. 

Alltså hade jag chansen, och jag skulle inte få den igen. Så jag tog den. Och upplyste honom både om min långa irritation och om anledningen. Bildt stirrade häpet på mig. Sa:
-Och vad säger jag då?
-Det tänker jag verkligen inte upprepa, svarade jag, men det heter SCH-V-Ä-I-T-S.

Hur lyckades jag med Bildt? Vet inte. Har sedan den gången aldrig hört honom prata om det där lilla alplandet berömt för sina klockor. 

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 20, 2020

En annan sorts julskyltning

 

Granen står i vestibulen till hotell Clarion vid Skanstull i Stockholm, med en upplysande skylt bredvid: Ensam julgran söker julklappar. Här kan man lägga paket med presenter till barn som med största sannolikhet inte får några julgåvor annars. Samma erbjudande finns på en rad hotell runt om i Sverige, och man kan lägga dit sitt bidrag senast i morgon måndag. 

Paketen går sedan vidare till Stadsmissionen (i alla fall här), som ser till att de hittar lämpliga mottagare (varje gåva ska vara försedd med en lapp som beskriver om innehållet främst passar pojke eller flicka, och lämplig ålder). I går var jag där med en kasse, med hälsningar från Tomten. Och rätt många andra "tomtar" hade varit där före mig. Tack till Ditte som via sin blogg gjorde mig uppmärksam på möjligheten! 

I de här paketen skulle man bara lägga nytt och oanvänt. Men att köpa klappar i second hand-butiker är naturligtvis inte alls fel, snarare tvärtom. Eller som det står på reklamskylten i bussen: Alla vinner när du återvinner!

Samma tanke har väl styrt när man i dagens Svenska Dagbladet får en extra bilaga. Den består av ett stort pappersark, vitt på ena sidan, rött på den andra. I kanten en tryckt hälsning från Blocket: Ge bort något begagnat, var så god, här har du papperet att slå in klappen i!

Jakten på de uppmuntrande budskapen som vi så väl behöver i coronatider går vidare. Här nedan ett konstaterande för den som numera har sin arbetsplats hemma, och så en kär repristrio. Fler söndagsskyltare hittar du som vanligt via BP. Trevlig fjärde advent!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 19, 2020

Julbokmärke och Veckans mening – om vår spegelbild

När jag rotar bland julklappspapper och "adresslappar" för klapparna trillar ett fräscht och garanterat oanvänt bokmärke ut ur påsen. Än en gång ett bidrag från mun- och fotmålarna. 

Det här charmiga jullandskapet kommer från Japan och är skapat av Eiichi Minami, som sjutton år gammal blev så illa skadad i en judomatch att han tappade rörelseförmågan i både armar och ben. Väl utsläppt från sjukhus lyckades han få en pensel i munnen, och på den vägen är det.

Ett gulligt julmotiv passar naturligtvis bra i dessa dagar, fast idyllen med glada barn, pigga hundar och klädd gran stämmer gruvligt illa med innehållet i romanen jag läser och har lagt bokmärket i: "Gileads döttrar" (The Testaments), Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale).  

I den hittar jag också Veckans mening. För på lördagar är jag en av några bokroade bloggare som lyfter fram en mening hämtad ur veckans läsning. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Det är Skriv-Robert som tagit initiativet, häng på du också! Här mitt Atwood-citat:

The inventor of the mirror did few of us any favours: we must have been happier before we knew what we looked like.

I min fria och oauktoriserade översättning: Den som uppfann spegeln gjorde få av oss en tjänst: säkert var vi lyckligare innan vi visste hur vi såg ut.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Veckans bokmärke är en långlivad historia som jag egentligen lagt bakom mig, eftersom mitt lager av bokmärken blev mer än överfullt. Men du kan kanske fortfarande hitta bidrag hos BP, Gerd eller Hannele om du är sugen på fler!

fredag, december 18, 2020

Inne på spurtsträckan ...

Ja, den till julafton, alltså. Somliga stressar oberipligt så här på sluttampen, andra lyckas ta det obegripligt lugnt. Jag ligger nog i den senare gruppen, känner faktiskt ingen helgpanik. Elisa Matilda ställer sina fem fredagsfrågor som rör sig i det här reviret:

  1. Vad är du inte färdig med den här veckan? Julmaten. Ska köpa skinka och göra tyrolersallad, sedan tror jag att det räcker.
  2. Vad står härnäst på agendan? Köpa gran. Kläs den 23.
  3. Vad har du hunnit klart med i tid? Klapparna! Inte så himla många, dock. Men jag tycker det är roligt att ge bort saker ...
  4. I sängen till jul!
    Vad kommer du att skjuta på till senare? Röjningen i vårt "skräprum". Trodde att jag skulle ha gått i mål vid det här laget, men det har jag inte gjort. 
  5. Vad var din senaste i sista minuten? I sista minuten byter jag också i år till mina ljuvliga jullakan med mönster av amaryllis!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 17, 2020

En vecka till julafton ...

Om precis en vecka är det julafton. Med eller utan gröt, med eller utan tomte, med eller utan gran, med eller utan klappar. Vi väljer själva vad vi vill satsa på! Det kan bli väldigt traditionellt. Eller betydligt mera avslappnat. 

Förr firade vi nog ganska likartat i både slott och koja, nu är variationerna större, med mer miljötänk, mindre alkohol, fler vegetarianer, vi har bejakat importerade maträtter och vanor. Och extremt få (tror jag i alla fall) har lyssnat till Handelns Utredningsinstitut och köpt ett stormkök att ge bort, det korades något överraskande till "årets julklapp".

Mia i bokhörnan ställer i alla fall det jag antar blir årets sista helgfrågaHar du önskat dig någon bok i julklapp? Nej, faktiskt inte. Det är allom bekant att jag har olästa böcker i mängder, metervis. Fast jag har köpt nån bok till Maken ändå, något jag också vill läsa ... Två flugor i en julig smällkaramell!

Naturligtvis medföljer en bonusfråga: Hur firar du jul i coronatider? Här svarar jag som förmodligen de flesta andra: väldigt stillsamt, inga planerade äventyr alls. Lunch på julafton med familjen, några paket under granen. Misstänker att det bli skaldjur till kvällen, och dryck med bubblor i! Man har inte roligare än man gör sig, och man ska vara snäll mot sig så länge man har sig! Det gäller självklart och inte minst till jul.

Det blir åtminstone ett par skor under granen hos oss ... storlek 19-22.
De ser lite orange ut här, men de är tomteröda, jag lovar!
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 16, 2020

På min bästa-lista

När veckan har nummer 51 börjar det bli dags att summera de femtio som redan passerat. Så tänkte nog Enligt O när hon bestämde sig för veckans kulturfråga: Vilka är de bästa böckerna du läst i år? Jag har ju skrivit upp dem, så det är bara att plocka fram listan och ta en snabb funderare. Här är resultatet:

"Klubben" av Matilda Gustavsson är den i särklass bästa svenska fackboken, och med den inledde jag läsåret 2020. Men norska "En av oss" (om Utøya-mördaren) av Åsne Seierstad kunde jag faktiskt också välja. Omistlig läsning, båda två, byggd på fenomenal research, båda två.

"Jana Kippo-trilogin" av Karin Smirnoff fångade mig effektivt när det handlar om skönlitteratur jag läst på papper. Originell språkhantering som först kändes konstig, sedan blev helt naturlig, märkligt nog! Blir spännande att se vad författaren kommer med härnäst. På samma "språk"?

När jag ska välja bästa ljudboken är konkurrensen knivskarp. Jag har lyssnat på en rad klassiker med stor behållning, men bestämmer mig för en nutida roman: "Lyktsken" (Warlight) av Michael Ondaatje. "Köttets tid" av Lina Wolff kommer in på en stark andraplats.

Av alla titlarna på min lista finns en enda som, jag noterar det med förundran, jag inte har det blekaste minne av. "Vindsjälar" av Mons Kallentoft. Faktiskt inget bra betyg ... men jag kan ju ha en blackout och därmed vara djupt orättvis? Eller var det årets sämsta läsupplevelse?

Sedan kan det nog hända att årets allra bästa blir den som jag just nu läser: "Gileads döttrar" (The Testaments), Margaret Atwoods uppföljare på "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale). Atwood är svårslagen.

Copyright Klimakteriehäxan

En Klimakteriehäxa kan också vara tonåring

Den 16 december är Klimakteriehäxans födelsedag. Äventyret startade 2004. Ofattbart som åren går! Jag befinner mig mitt i tonåren! Det här är den allra första texten, som berättar om bakgrunden till mitt bloggnamn.

Det har blivit nästan 6000 publicerade bloggbitar sedan dess, om stort och smått av alla de sorter. En del återkommande, som "Dagens ord", "Veckans mening", "Skyltsöndag" och flera bokteman. Även heminredning, Povel Ramel, resor och Sven-Ingvars har egen nisch. Men också mycket som jag bara avhandlat en enda gång. Och en hel del "stafetter" som gått i graven på vägen. 

Tittar man på mina "etiketter" ser man att just böcker är jag mycket intresserad av, liksom av konst, design, mode (skor har egen etikett) och shopping. För att inte tala om blommor! Som jag så gärna tar bilder av! Och jag har ambitionen att varje bit, om än kort, ska ge något litet att läsa, något som i bästa fall ger mersmak och får läsaren att återvända. Jag är glad över att "känna" och känna igen många av mina besökare. Tack för att ni finns! För utan er dör Klimakteriehäxan sotdöden, skoningslöst.

Om ni undrar hur själva födelsedagsfirandet går till så kan jag konstatera att det blir stillsamt. Så här mitt i tonåren borde man ju ha ett riktigt röjarparty, men det blir inget av med den saken ... inte blir det nån tårta heller. Förutom den ni ser här nedan, som jag gillar, kalorifri dssutom. Tror att Sonen "tecknade" den i något lustigt dataprogram för ganska många år sedan:

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 15, 2020

En fantastisk 90-åring!


Hon blir 90 år i dag, Edna O´Brien, som jag faktiskt älskat att läsa, även om jag nog tappat bort henne på senare år. Nitton romaner har hon skrivit, fjorton av dem står i min bokhylla. Dessutom har hon producerat poesi, dramatik, essäer och artiklar. Debutboken kom när hon var trettio år.

Hon föddes på Irland men bor sedan länge i London, eftersom katolikerna i det religiösa Irland blev heligt förbannade på det hon skrev. Skulle plötsligt flickor och kvinnor få ha en massa åsikter om jämställdhet, sexualitet, äktenskap, skilsmässor och relationer över huvud taget? Ja, det ansåg i alla fall den här författaren. Men inte ens hennes egen mamma höll med.

Med åren har Edna O´Brien fått en gedigen beundrarkrets i vilken namnkunniga kollegor ingår. Philip Roth kallade henne ”den mest begåvade kvinnan som skriver på engelska”. En annan manlig författare menar att ”hon förändrade den irländska litteraturen; hon förde in den kvinnliga erfarenheten av det inre livet och av sexualiteten, och hon gjorde det med stil och allmängiltighet för hela världen.”

Så småningom har också irländarna ångrat sig. Landets president har officiellt bett om förlåtelse för det förakt hon mötts av i sitt hemland och för bannlysningen av hennes böcker. Det händer till och med  att Irlands ambassad i främmande land ordnar boksläppsparty när en ny O´Brien-bok lanseras. 

Märkligt nog har hennes namn mig veterligen aldrig (öppet) figurerat i diskussionerna om vem som bör få Nobelpriset i litteratur, inte ens jag har tänkt tanken! Fast hon skulle utan tvekan kvala in, även om det nu börjar bli lite bråttom.

Hennes senaste bok "Flicka" (Girl) kom ut i fjol, på svenska nyligen, och det verkar vara hårresande läsning. 85 år gammal reste Edna  O´Brien till Nigeria för att göra research. Hon hade fångats av nyhetsrapporteringen om hur nästan trehundra unga flickor 2014 kidnappades av terrorgruppen Boko Haram, ville veta mer.

Många försvann spårlöst, men det finns också de som överlevt och kunnat vittna om grymheterna de utsatts för, grymheter av alla tänkbara och otänkbara slag. Det är deras historia hon nu berättar, och det är en bok jag känner att jag absolut måste ta tag i. Expressens recension slår fast: man kan inte sluta läsa trots att läsningen är rena tortyren.

Därmed har Edna O´Brien än en gång bidragit till samhällsdebatten, slagit ett slag för kvinnans rättigheter, fast inte denna gång i sitt hemland. Man kan tänka sig sämre sätt att fira sin födelsedag. En fantastisk 90-åring!

Copyright Klimakteriehäxan

Mina trogna läsare har fått tugga i sig Edna O´Briens namn rätt många gånger vid det här laget. Vill du kolla hur envis och hängiven (tjatig?) jag varit och är? Skriv in hennes namn i sökrutan högst upp till vänster!

Prisvärda böcker

Litteraturpristagare var nyckelordet ifjoll när årets sista tisdagstrio skulle koras, så hade Ugglan & boken bestämt, med tillägget att "vilka litterära priser som helst går bra". Och eftersom jag tittade fel i hennes lista skrev jag samma tema i år igen! 

Egentligen är nämligen temat denna gång jul, men där har jag ändå väldigt lite att komma med. Så för min del blir den ett år "försenade" (eller kanske upprepade, men jag hade ju ändå skrivit den klar i går kväll) trion faktiskt en kvartett, det är lite som "Trio me´ Bumba", ni vet ... 

Ofta blir ett stort pris det samma som en kvalitetsgaranti, det ligger ju i sakens natur. Men inte stämmer det alltid, i alla fall inte när det handlar om mig och mina läsvanor. 

Nu tänkte jag i alla fall försöka lämna mina ständigt återkommande favoriter (Lagerlöf, Garcia Marquez, Vargas Llosa, Undset) inte minst eftersom jag kan räkna upp ännu fler Nobel-pristagare som lämnat mig helt oberörd/ointresserad.

Andra priser är det relativt gott om. Jag brukar tro på böcker som fått Booker-priset, läser just nu en som fick det för 2019: Margaret Atwoods "Gileads döttrar" (The Testaments). Atwood kan rada upp massor av priser hemma i vitrinskåpet (som jag inte vet om hon har) och hon är värd dem alla.

Chimamanda Ngozi Adichie, en stark röst från Afrika, har belönats med en lång rad litterära priser, flest för "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) som handlar om Biafrakriget. Hon är värd många fler priser till sin hylla för troféer.

Wikipedia listar fem priser för Åsne Seierstads böcker, med start i "Bokhandlaren i Kabul" som gav Bokhandlarpriset 2002. Hon kommer att lyftas upp på prispall fler gånger, och det är hon värd, inte minst för sin suveräna research.

Låt mig slänga in ett fjärde hyllat namn, på s k runner up-plats: Sonya Hartnett, som bl a fick världens finaste pris för barn- och ungdomslitteratur, Alma-priset, 2008. Hennes böcker kan med stor behållning läsas också av en vuxen publik. Jag hoppas hon kammar hem några fler utmärkelser, det är hon SÅ värd!

Se där fyra fantastiska kvinnor, en från Kanada, en från Nigeria, en från Norge och en från Australien, alla fortfarande i högsta grad produktiva och det de skriver är sannerligen prisvärda böcker.

Och så ska du inte missa dagens födelsedagsbarn som också borde få många, många fler priser. Varför inte ett av Nobel-typ? Läs mer om henne här!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 14, 2020

I stället för lussebulle

Det blev ingen traditionell vetebulle på Luciadagen. I stället blev det något jag aldrig tidigare prövat: saffranssemla. Väldigt god, faktiskt! Fluffig bulle, generöst med mandelmassa och en rejäl klick vispgrädde under locket, som adventstiden till ära var stjärnformat. Och så pudersnö, förlåt florsocker, över hela härligheten. Man ska ju våga prova nyheter, inte sant  hur skulle annars världen gå framåt? 

På kvällskvisten lyckades jag äntligen, i flygande fläng, ta en bild på det fina ljushjärtat i fönstren på Folksam-skrapan vid Skanstull. Det är egentligen rött, dock ... Skulle förstås kunnat spara fotot en vecka, till nästa Skyltsöndag, men ni kan behöva en hjärtlig hälsning på en måndag också. Så håll till godo!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 13, 2020

Lucia på en Skyltsöndag

Sex av tio svenskar äter lussekatt i dag, den 13 december, Luciadagen. För de där bakverken betalar man 20 kronor styck, i genomsnitt. Men visst, det finns ju extrapris också!

Inom bagerinäringen är det lite oroligt eftersom Lucia i år råkar infalla på en söndag, för andra år säljs väldigt många lussebullar till företag som bjuder sina anställda på lussefika. Fast nu, när så många arbetar hemifrån, kanske det där med söndag inte spelar så stor roll ändå.

För bloggstafetten Skyltsöndag spelar lussebullen definitivt en betydligt mindre roll. Vi skyltar oavsett vilket bakverk som är "dagens". Och i dag rör jag mig verkligen på hemmaplan!

Dessutom två favoriter i repris, på avdelningen "uppmuntringsbudskap". Vi behöver sådana, hellre för många än för få! Fler söndagsskyltare hittar du som vanligt via BP

Det är samfundet S:t Erik som bestämt sig för att "varudeklarera" husen där vi bor.
Om du klickar på bilden blir texten lättare att läsa.


Varför läser ingen korr på gatuskyltar? Inte heter det sockerSbruk!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 12, 2020

Veckans mening – om en pandemieffekt jag inte tänkt på ...

Så här på en lördag är det dags för Veckans mening, jag har hängt på Skriv-Roberts initiativ. Det ska vara en mening hämtad från det jag läst i veckan, en mening som fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, den kan vara allvarlig, eller överraskande på något annat sätt. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad ur en intervju i SvD-bilagan Perfect Guide med Emma Sjöberg, den stiliga f d modellen och nu kvinnan bakom hudvårdsmärket Emma S. Hon pekar på ett litet problem i sin egen bransch, en effekt av corona-pandemin som åtminstone inte jag hade tänkt på!

Världens läppstiftsförsäljning har ju i princip helt stannat eftersom man nu ute i världen har helt andra krav på munskydd.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 11, 2020

När pojkar inte fick vara Lucia

Luciafirandet är i ordets sanna bemärkelse en ljuspunkt i december. När jag var barn var det en självklarhet att alla flickor skulle vara med i det traditionella luciatåget i kyrkan. Första året jag deltog var jag för liten för att hantera ett endaste levande ljus. Då fick man heta ”blomsterflicka” och gå före Lucia med en liten bukett i handen.

Sedan avancerade jag till tärna, med glitter i håret och sångtexterna präntade på den till fusklapp förvandlade ljusmanschetten i papp, urklippt ur en gammal tårtkartong.
Men alla ville ju helst vara Lucia. /.../

Dit kom jag dock aldrig, hur gärna jag än ville. Var väl för rund, med glasögon, och rakt hår till råga på allt ... klarade inte konkurrensen, helt enkelt.
Stjärngossar hade vi inga, av den enkla anledningen att inte en enda kille anmälde intresse. Tomtar och pepparkaksgubbar kom till på senare år.  
Ja, att lussa var en absolut enkönad företeelse. På sätt och vis var det kanske tur. /forts/

Du läser hela min text om forntidens luciatåg, där det manliga inslaget helt saknades, på News 55. Det är sajten som riktar sig direkt till en publik på 55+, med en blandning av allehanda nyheter, korsord, quizzer och så texter från en lång rad krönikörer varav jag är en.

Läsarna på News 55 (som inte tar vägen via bloggen här) får dock inte se min mest älskade luciabild, som jag inte missar ett enda tillfälle att visa. Det är (förstås) mina barn som, när bilden togs, lussade för sin farmor och det är verkligen en favorit i mitt mammahjärta. Kommer fram i december, år efter år, i ram!

Copyright Klimakteriehäxan 

En karaktär (om man nu råkar ha någon ...)

God fredag på er! Elisa Matilda får mig än en gång att börja veckans sista vardag med fem frågor. Temat är karaktär. Jo då, jag vet vad det är. Men jag hävdar ofta och med viss emfas att jag inte har särskilt bra pli på min.

  1. När skulle man hitta dig med handen i kakburken? När sötsuget slår till. Det gör det, alltför ofta.
  2. Vad har du försökt dig på men aldrig avslutat? Här finns ett helt gäng UFO:s, alltså Unfinished Objects, att visa upp. Stickning, broderi, virkning, text. För att inte tala om garderobsrensning.
  3. Vad kompromissar du oftast med? Både det ena och det andra ... har aldrig påstått att jag är särskilt karaktärsfast. Vilket nog vore att föredra.
  4. Vad låter du ingen ta ifrån dig? Mina åsikter. Min vilja. Min stolthet.
  5. Vilken kraft skulle du ha som superhjälte? En hjälpsamhet som fixar allt, för vem som helst.
Att äta upp pepparkakorna är naturligtvis sämre än att hänga dem i granen.
Jag brukar hellre knapra på dem. Sån karaktär har jag ...
Copyright Klimakteriehäxan
 

torsdag, december 10, 2020

Julbok och julmat

Redan dags för tredje advent! Hur är det möjligt? Mia i bokhörnan är i julstämning, det märks på denna veckas helgfråga.

Har du läst någon bra julbok? Nä, ta mig tusan. Kan inte komma på en enda! Men kanske får jag något tips av andra bloggares svar i dag? Eller kan jag ta "Jul i Bullerbyn"? Den ÄR bra, självklart, det är ju Astrid Lindgren!

Har ni något som ”måste” vara på julbordet? Här blir svaret ett glasklart ja. Och det handlar inte enbart om skinkan, det ska vara dopp i grytan också! Med julkorv och tyrolersallad. Sen är jag i stämning och klarar mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Pratsjukan sprider sig

Vi promenerar mer än nånsin sedan coronaeländet slog klorna i oss. Vi räknar steg, kilometer, minuter, vi hoppas och tror att det ska hjälpa oss både att stå emot viruset, att behålla något av den kondition vi en gång hade och dessutom skingra tankarna med frisk luft och några fräscha synintryck.

Isolerade är vi ändå. Hela tiden trumpetas det viktiga budskapet ut: håll avstånd! Vi lyder. Går ur vägen om det ser trångt ut, släpper före någon som ser ut att ha bråttom. Väjer en gång till. Men nu, när vi är inne i omstartade restriktioner och ny fruktan inför vad som kan komma, har ett annat fenomen dykt upp: pratsjukan.

I allt detta avståndstagande, i all denna distansering har behovet av att prata med folk öga mot öga växt så att det måste få bejakas. Vilket leder till att vilt främmande människor plötsligt närmar sig (ja inte mer än två meter) och tilltalar en, rakt ut ur ingenting. /forts/

Du läser hela min text på News 55 där jag är en av de återkommande krönikörerna. Under vinjetten "Erfarna tankar" (jojo) finns nu över etthundra bidrag från mig sedan sajten, med sikte på en publik 55+, startade för fem år sedan!

Copyright Klimakteriehäxan