lördag, september 26, 2020

Veckans mening – om ungdomar

På lördag tänker vi tillbaka på det vi läst i veckan och väljer att presentera Veckans mening, som Robert satt i system i sin blogg Mina skrivna ord. Det ska vara en mening som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder, kanske för att den är fyndig, allvarlig eller, tja välj själv en motivering.

Jag tar än en gång hjälp av Kerstin Ekman och hennes "Händelser vid vatten", men nu är jag så gott som klar med den. Fastnade hur som helst för en mening i vilken en finlandssvensk kvinna ganska elakt beskriver unga människor i Sverige, i en kort och precis sats som en del förmodligen instämmer i, andra inte:

Svensk ungdom uppfödd på dessertost och socialbidrag har sina excesser i lekhagen.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 25, 2020

Disney och jag

Elisa Matilda, hon som ställer fem frågor varje fredag ni vet, har gjort en träda-fram-are: hon gillar Disney. Det är hon förvisso inte ensam om! Här kommer frågorna och mina svar:

  1. Vilken var den första Disneyfilmen du såg? Osäkert, men kanske "Snövit" för den gjordes ju väldigt tidigt. Första versionen var svartvit, tror jag. Eller var det helt enkelt julaftonsprogrammet i tv som var min "Disney-debut"?
  2. Har du något särskilt minne förknippat med Disney? Hur jag varit ute (ensam) och julhandlat i stor trängsel, tog mina kassar och gick in på en stor biograf på Kungsgatan och såg "Djungelboken". Älskade den!
  3. Vilken av Disneyklassikerna är din favorit? Djungelboken. 
  4. Vilken är den bästa sången från Disney? Gillar kolibrierna på julafton, men sedan finns det ju rader med hitlåtar också.
  5. Vem är din favoritkaraktär?
    Här är konkurrensen hård. Är väldigt förtjust i dvärgen Prosit, gillar Baloo och den enda orm jag uppskattar i hela världen är nog Väs ... det finns fler godingar! Tjuren Ferdinand hör definitivt till dem.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 24, 2020

CITAT i bokmässetider

 "Skapa plats för samtal om böcker. Bjud in till bokmiddag, boka en bokfika på jobbet och starta en gammal hederlig bokcirkel. /.../ Köp en bok, läs den, ställ den i hyllan, prata om den och ta fram den igen och läs högt för någon du tycker om."

-Patrik Hedenius, förlagschef på Norstedts, skriver i DN med anledning av att det är traditionell bokmässetid, men i år för en bransch som (som så många andra) tagit ordentligt med stryk i pandemins tid. "Se till att det syns när du läser!" är rubriken, och det vet vi ju: det är viktigt att föregå med gott exempel. Men det gör vi väl, alla vi bloggare som ideligen skriver om böcker? Fast det räcker förstås inte för att rädda alla förlag och bokhandlare.

Träff med författare

Är jag en kulturtant?
Tja, stundtals tror jag i alla fall det. Så då kan det väl passa att leta upp bloggen Enligt O och kolla vilka kulturfrågor hon tycker att andra bloggare ska svara på. Alltså:

Vilket författarsamtal är det bästa du lyssnat på? Rekommenderar den ganska nya dokumentären med Margaret Atwood som finns på SVT Play. En sorts samtal, det också. 

Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?
Dött lopp mellan Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosa. Två Nobel-pristagare som jag faktiskt mött, och intervjuat, inte bara en enda gång. 

Vilken författare drömmer du om att lyssna till och/eller träffa? Mexikansk-amerikanska Jennifer Clement, tveklöst. Också journalist, poet, en som värnar både hotad tryckfrihet och kvinnor och flickor som misshandlas på olika sätt. Har läst all hennes prosa (fast inga dikter): "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen), "Gun Love", "Basquiats änka" (Widow Basquiat), "A True Story Based on Lies" och "The Poison that Fascinates". Hon är otroligt bra. Ser fram emot nästa bok!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 23, 2020

Att bada bastu kan vara konst

Vi passerade höstdagjämningen igår. Jag vet inte om det betyder särskilt mycket, bortsett från att man väl måste inse att sommaren tagit slut. Men en sak som borde gå mot sin högsäsong så här års är väl bastubadandet? För egen del har jag aldrig varit riktigt hängiven, det har oftast varit alldels för varmt för mig även om jag hållit mig till den nedersta laven.

Ett bastubad med lite extra piff finns dock kvar i mitt minne. Min väninna Lisa och jag, som gick en kurs tillsammans, gjorde mycket roligt ihop. En dag ville hon definitivt bada bastu och övertalade mig, trots att hon visste att jag inte var särskilt sugen.

Sagt och gjort. Vi försåg oss med tvål, shampo och handduk och styrde stegen mot kursgårdens bastu. Men i omklädningsrummet hängde redan en lång rad kläder, alla av manstyp! Vi vände, hade uppenbarligen tagit fel på herr- och damtider. Efter några steg tvärstannade Lisa.
-Nää, sa hon, jag VILL verkligen basta! Vi vänder!

Hon vände, jag traskade efter. Inne i huset öppnade hon dörren till själva bastun, där det satt ett gäng gubbar, betydligt äldre än vi (som var 25). Lisa frågade om det var okej att vi kom in? Jo, för all del, sa herrarna lite förläget, det skulle väl gå bra! När vi så gått in visade det sig att farbröderna slank ut, en efter en, så snart hade vi bastun för oss själva som vi hade önskat från början ...

Då glider dörren upp. In kommer en gubbe, lika spritt språngande naken som nyss, och som vi. Han var ingen atlet, låt mig nöja mig med att konstatera det. Han stannade framför oss, gjorde nån sorts ställningssteg (fast utan honnör) och sa:
-Jo man undrar om man får bjuda damerna på en grogg efter badet?

Han fick inte det, men vi tackade nej rätt vänligt (hoppas jag). Och lyckades vänta med fnissandet tills dörren gått igen när hans lätt skrynkliga bakdel försvunnit utom synhåll ...

Det där var länge sedan, det har ni redan förstått. Har inte satt min fot i en bastu på evigheter nu, och fnissar inte längre åt rumpor som förlorat sina fasta rundning, men i går råkade jag springa på ett gäng damer som tagit plats på en lav. 

De utgör en installation på en utställning på Uppsala Konstmuseum, skapade av Paulina Tuurakka Purhonen, och de är ett lysande bevis för hur mycket man kan åstadkomma med textil, nål och tråd (och lite andra tillbehör)! Som bastubadare plägar har damerna en drickaburk i handen. Burkarna är egna konstverk gjorda av Sara de Zutter. 

Dessutom blev jag ju påmind om mitt bastuäventyr med Lisa, som tyvärr inte längre finns ibland oss. Hon var själv en begåvad konstnär och jobbade gärna med textil, så hon skulle definitivt ha gillat den här kvintetten.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 22, 2020

Fina tanter och farbröder

Det var en självklarhet när jag var barn: alla vuxna som inte tillhörde familjen tilltalades med "tant" eller "farbror" tillsammans med förnamnet. Idag tror jag inte att en enda unge gör det. Eller så kanske det sker långt utanför mina kretsar?

Hur som helst har jag ett antal kära tanter och farbröder i minnet, inte bara riktiga människor utan också fiktiva. För när Ugglan bestämt att temat för tisdagstrion är tanter och farbröder hamnar jag direkt i barnbokshyllan. Där finns det ju otroligt många guldkorn!

Janne Lööf har skapat en rad gubbar, av vilka huvudpersonen i "Sagan om det röda äpplet" är min absoluta favoritfarbror. En helt underbar bok!

Sven Nordqvist står för böckerna om Pettson, han med gården och den närstående katten Findus. Precis som hos Lööf finns en ljuvligt detaljrikedom i bilderna, vilket gör högläsning ännu roligare.

"Tant Mittiprick" (Mrs Piggle-Wiggle) skrevs av Betty MacDonald redan 1947 och den boken älskade jag! Den här damen vet bot för alla tokigheter som barn hittar på. Hennes metoder är klart originella och kanske inte något som nutida barnpsykologer skulle rekommendera ... Ska aldrig glömma hur ungen som inte ville tvätta sig naturligtvis slapp. Men Tant Mittiprick sådde rädisfrön på den smutsiga huden. När hon skördade rädisorna genom att raskt rycka loss dem gjorde det ont, och sedan blev det inte mer snack om att undvika tvål och vatten ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 21, 2020

Madeleine Albright och jag

Satt framför teven och undrade. Visst skulle han väl fråga? Eller, om han frågat, har de klippt bort svaret för att det inte var intressant eller roligt nog? Broschen satt där den skulle, så mycket var klart.

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”.

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. /forts/

Mittuppslaget i Stockholm News torsdagen den 23 november 2000.

Du läser hela min text om mig och min kontakt med den imponerande Mrs Albright här, på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt var livet

Skulle just släcka lampan när jag fick veta att hon somnat in för gott. Anita Lindblom, kvinnan med Rösten och Utstrålningen som gjorde sådant intryck på oss som var tonåringar på 60-talet, är död.

Visste hon någonsin hur otroligt djupt hennes superschlager "Sånt är livet" berörde oss? Denna bittra text om olycklig kärlek, skriven av Stikkan Andersson till en amerikansk melodi som då hette "You Can Have Her" satt som spikad i våra hjärnor. Den sitter kvar där. Förhoppningsvis har den inte präglat vår syn på kärleken helt ...

Anita var förmodligen en ganska bitter människa på äldre dagar. Det var hon kanske redan när hennes hyllning till FN-soldaterna i "Balladen om den blå baskern" (av Lasse Berghagen) sablades ner som alltför blåögd trots att den också älskades av många. Men hon fick filmroller och sjöng mer.

Vi som "kände" henne, eftersom vi följt henne i pressen genom såväl karriär som det dramatiska äktenskapet med boxaren Bosse Högberg och skilsmässan, flytten till Frankrike och livet med katterna, i relativ anonymitet ... vi såg tyvärr ingen glad pensionär, precis. 

En överraskning fick jag ändå med nyheten om hennes frånfälle: hon hade en son, Jörgen, nu 65 år gammal. Vilket betyder att Anita blev mamma vid 17 års ålder. Men barnet såg vi aldrig till i reportagen om den glamorösa tjejen med den häftiga alten och det breda leendet, klädd i kläder som visade en vältrimmad figur.

Sånt kan livet förvisso vara. På olika plan. Förhoppningsvis hittade hon några glädjeämnen innan livet tog slut. 

Sånt är livet, sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar vinner en annan
Så håll i vännen som du har kär
Han kom om våren som en vårvind
Min kärlek fick han och allt han tog
Men så kom hösten, och den kärlek
Han svor var evig bara dog
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 20, 2020

Bor han här?

 
Kanske bor han här, Gunnar. På Lingvägen i Hökarängen. Möjligen har han ett ovanligt stort ego. Men jag vet inte. Och kanske vill jag inte ens veta vad förklaringen är till den här stora namnskylten, utan bara titta på den med ett litet stilla fniss! Fast det har spekulerats en hel del om bakgrunden till namnet.

Inte långt från Gunnar ligger den här gatukorsningen, som på beställning när det drar ihop sig till Skyltsöndag i Blogglandia. BP är skyltvännernas vårdnadshavare. Via henne hittar du fler skyltande bloggare.


Lite uppåttjack behöver vi väl alla? Var så god!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 19, 2020

Veckans mening – om att bli pensionär

Varje lördag presenterar Robert i "Mina skrivna ord" ett inlägg med rubriken "Veckans mening" och vi är några som hänger på. Vi blir kanske fler? 

Avsikten är att lyfta fram en mening (humoristisk, allvarlig eller vad som helst) ur den bok man just läser, ord som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder.

Denna gång hämtar jag veckans mening ur Qiu Xiaolongs "När rött blir svart" (When Red is Black), en historia om kriminalkommissarie Chen i Shanghai. Han är inte som "alla andra" poliser man stöter på i deckare. Författaren kan både livet i Kina och förhållandena i jättestaden Shanghai, och till råga på allt låter han sin huvudfigur vara lite poet och matexpert också! Klart originell i sin genre.

Den här meningen handlar om Wan, en sann kulturrevolutionär som trodde på Mao, men som fick se en annan framtid. Oavsett revolution som uteblir eller andra stora planer som grusas kan fler känna igen sig, tror jag, i detta:

Senare blev han en helt vanlig pensionär, och med tiden glimmade hans stjärnstatus bara i minnet som ett silverföremål som mist sin glans.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 18, 2020

Plus och minus

Veckans fem fredagsfrågor från Elisa Matilda gör det nödvändigt att rannsaka samvetet, på gott och ont ...  inte alls enkelt, faktiskt! Inte för den som har ett rymligt samvete i alla fall! Men nog går det att hitta några plus, och naturligtvis också några minus.

  1. Vad är det dummaste respektive smartaste du gjort den här veckan? Om jag gjort något riktigt dumt tänker jag inte avslöja det här! Smart? Tja, att lämna badrummet nystädat när vi åkte från Barndomslandet var väl ändå rätt begåvat. Så kommer man tillbaka till det när det fortfarande är hyggligt fräscht.
  2. Vad är det bästa respektive värsta du ätit under veckan? De ständigt återkommande fredagsräkorna är alltid en njutning. Men den där kakan efter lunchen en dag, den skulle jag ju ha låtit bli.
  3. När under veckan var du gladast och när var du mest ledsen? Kan inte minnas att jag varit ledsen. Men log nog störst när senaste videon på barnbarnet landade i mobilen. Nu går han snart!
  4. Vad fanns för mycket respektive för lite av under veckan? Lite för lite riktigt kul tv-program. Lite för mycket godis. 
  5. Vad ser du fram emot under nästa vecka, och vad bävar du för? Ser fram emot lunch med kompis, bävar för att jag har en ganska fet att-göra-lista.
Plus för mina roliga krukdjur. Minus för att det är svårt att vattna grönskan 
de bär på ryggen. 

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 17, 2020

Tråkigt utan bokmässa

Brukar du gå på bokliga event? Det är Mia i bokhörnan som undrar, eftersom det är dags för en ny helgfråga.

Mitt svar måste väl bli ett nej. Besökte stora bokmässan i Göteborg ett antal gånger (just så här års) och tyckte det var riktigt kul, inte minst när jag fick vara där och "leka författare", men nu känns det som om bokmässans saga är all, åtminstone för min del. Tråkigt, men bara att hacka i sig. Det händer att jag blir bjuden på boksläpp och då går jag gärna om jag kan, men det är inget som inträffar varje vecka precis. 

Sin vana trogen skickar Mia också med en bonusfråga: Brukar du högläsa för t.ex klassen eller barnbarnen? Här hoppas jag att alla, precis alla, svarar ja! Faktum är att jag har haft nöjet att läsa högt för väldigt blandad publik, med deltagare långt upp i vuxen ålder. Roligt! Mina egna ungar har jag läst för, oavbrutet, och nu ser jag fram emot att mitt barnbarn ska bli intresserat av läsäventyr. Vi vet ju hur viktigt det är för framtiden!

Copyright Klimakteriehäxan

Ruggigt och sant i tv

Bloggaren Enligt O roar sig och sin läsekrets med att ställa en kulturfråga varje vecka. Denna gång Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

"Giftattacken i Salisbury" som BBC gjort är mitt svar (fast det finns fler). Ligger på SVT Play. Fyra delar, alla går att se nu, men jag har lite kvar. Otäck men väldigt bra, extra otäck för att den är sann. Det har bara gått drygt två år sedan den ryske f d agenten och hans dotter säckade ihop på en parkbänk, förgiftade av novitjok, ett alldeles osedvanligt farligt nervgift. Just nu kämpar en annan Putin-kritiker, Aleksej Navalnij, för sin överlevnad på sjukhus i Berlin sedan även han utsatts. Ruggigt är det. Politiska strider borde utkämpas med andra, muntliga, vapen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Se gärna den här utmärkta dokumentären också: Mordet på KGB-spionen. Om Alexander Litvinenko som dog 2006. Han förgiftades också, och hans liv gick inte att rädda. På SVT Play.

onsdag, september 16, 2020

Till burkslavars glädje

Det kan tyckas fånigt, jag vet. Men jag hyser ett visst intresse för och, i en hel del fall, kärlek till förpackningar. Gläds åt att någon bemödat sig att ge tilltalande form som "kläder" till något vi behöver, även om det tillhör det tråkigare, nödvändiga och vardagliga varusortimentet. 

Färger, former, mönster, typsnitt  allt kan varieras och allt kan bli fint! Visst fattar jag att det går ut på att få mig och alla andra kunder att konsumera mera, men det hackar jag glatt i mig, medan jag applåderar designmakarna.

Alltså har jag för länge sedan bekänt att jag är en burkslav, som har svårt att motstå en vacker plåtburk  oavsett innehåll, faktiskt! Det har blivit en ansenlig samling, som jag försöker ständigt återanvända och då kan glädjas åt hyggligt ofta.

Av detta förstår ni att jag blev glatt överraskad när jag gick in i den nyrenoverade, stora och väldigt moderna Ica-butik där vi oftast handlar under besöken i Barndomslandet. Där har man lyckats leta fram en lång rad burkar av olika ålder, material och sort. Somliga är gamla bekanta, andra är ännu äldre. 

Man har till och med letat fram en gammal våg, precis en sådan vi hade i vår butik. Burken med Ögonkakao (bilden nedan, en ännu äldre på bilden överst!) framkallar barndomsminnen, och minsann står där en Coca Cola-flaska i glas också, i den klassiska modellen! Snyggt, hur som helst, och något som måste göra varje burkslav glad! För jag är ju inte alldeles ensam bärare av titeln ... antar jag.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 15, 2020

Kända och okända djur

Pang! Du är död! Så lyder den koncisa sammanfattningen av mitt liv tillsammans med insekter. Jag gillar dem alltså inte, även om jag vet att de i princip har en roll att spela i det stora sammanhanget. Helst vill jag slippa dem helt och hållet.

Nu dyker de ändå upp här, eftersom Ugglan & boken valt spindlar, småkryp och insekter som tema för tisdagstrion denna gång.

"Flugornas herre" (Lord of the Flies) av William Golding är en klassiker. Engelska skolpojkar är ombord på ett flygplan som kraschar, de tar sig till en ö och där får de klara sig så gott det går. Otäck, som jag minns det, fast åren gått sedan jag stiftade bekantskap med historien. Den blev Goldings genombrott som författare.

"Ur kackerlackors levnad" av Inger Alfvén handlar om fyra svenskar som ska förverkliga sina drömmar ombord på en båt i Karibien. Det blir ingen semester i paradiset. Den romanen läste jag också för länge sedan, mot alla odds: jag har bott ihop med dessa vidriga djur och avskyr dem intensivt. Kan inte se dem i ens ett ögonblicks förmildrande ljus och att de nämns i en boktitel får mig också att backa!

"Hur mycket blåst klarar en fluga?" är skriven av Lars Åke Janzon, som fram till sin pensionering var jourhavande biolog och förste intendent på Nordiska Museet. Här svarar han på frågor skriftligt. Det han inte vet om kryp är inte värt att ens fundera över.

För att inte bara lyfta fram de obehagligaste insekterna vill jag också påminna om "Okända djur", en härlig låt från 50-talet med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson, som också framförde den. Passar extra bra så här års dessutom! "Okända djur" heter den, och ni har alla hört den.

På dom första löv som singlar sitter
smådjur och det hörs ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga.
Dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.


När det våta regnet faller hoppar
smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål--- på dropparna hinna
och säger: "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska.
Dom heter pluver, kommer från Alaska.

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna
och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så,
men dom flesta är små ,
mycket små, mycket små.

Nej, jag slår trots allt inte ihjäl allt smått som flyger och far. Detta kryp, en
allmän bastardsvärmare, nöjde jag mig med att fotografera för några år sedan.
En riktig snygging, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan (och Beppe W förstås)

måndag, september 14, 2020

Livet på landet

 
Lena, lekkamrat och nära granne från förr i Barndomslandet, älskar att gå i skogen. Hon har plockat över hundra liter lingon! Och jag har fått en rejäl portion i present! Så trevligt kan livet på landet vara!

Gick promenad med lånehund som behövde rastas i dag. Hon är en gullig tik av spanskt ursprung, en gatukorsning som blev "adopterad" och medplockad till Sverige efter en hel del pappersarbete och många formaliteter. 

Vi tog oss till en strand jag inte så ofta besöker, men det var där jag gick i simskola för mycket länge sedan. Såvitt jag minns var det alltid väldigt kallt i vattnet. Det var det inte i dag, i alla fall inte för den som liksom jag gått sig svettig!

Nutida barn har konstruerat en variant på sandslott som jag går bet på att tolka. Ett grodyngel i mastodontstorlek? En spermie eller en manet? Ett huvud med hästsvans? Eller "bara" en sagoborg? Fantasin sätter gränserna, alternativt avskaffar dem ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 13, 2020

Är det hösten?

Hur känner man igen hösten? Är det inte den som står där utanför köksfönstret, redo att ta över?

Man tittar på almanackan, förstås. På den gulnande grönskan. På fallfrukten. På äpplena som ändå sitter kvar på grenen och hoppas på mer sol. På de tjockare tröjorna. På skor utan öppna tår. På den pålitliga dahlian, som blommar länge än. På löven som börjat singla mot marken.

Täcket har krupit tillbaka in i påslakanet. Fläkten är åter förvisad till källaren. Fönstrets öppning nattetid har blivit en betydligt smalare springa. De levande ljusens tid är tillbaka.

Den svala luften kommer med fart. Skuggorna blir tidigt sneda, nätterna är ånyo riktigt mörka för att inte säga kolsvarta. Grannarna försöker dra upp badbryggan som på något mystiskt sätt fått "punktering". Fast det var nog redan färdigbadat för säsongen ...


Och eftersom denna septembersöndag också är en Skyltsöndag fyller jag på med ett par skyltar från veckan som gått. Ni hittar vägen till fler söndagsskyltare om ni klickar er över till BP!

Trevligaste markeringen för säkert avstånd i kön hittade jag på Ulriksdals
trädgårdskafé.
Tydligt skyltat för den inte-så-vane besökaren på Djurgården.
Ekorren ska så här års lägga upp matlager för vintern.
Ber om ursäkt för oskarp bild ... usch!
Besvärjelsen.
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ansvar

"Allmänheten förväntas numera ta ansvar för sådant den inte ansvarar för och samtidigt, i en märklig motrörelse, undgår människor ansvar för sådant som de faktiskt skulle kunna göra någonting åt."

-Lars Åberg skriver återkommande ledare i Svenska Dagbladet. Vi är kollegor, en gång var vi kurskamrater i ett helt år. I dag är han en debattör vars röst med rätta respekteras i väldigt många läger. Klicka på länken och läs hela hans text, den är synnerligen tänkvärd!

lördag, september 12, 2020

Veckans mening – om världsläget



Varje lördag presenterar "Mina skrivna ord" ett inlägg med rubriken "Veckans mening" och vi är några som hängt på. Vi blir kanske fler?

Avsikten är att lyfta 
fram en mening (humoristisk, allvarlig eller vad som helst) ur den bok man just läser, ord som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder.
Denna gång hämtar jag veckans mening ur Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker", som jag så länge tänkt läsa och nu äntligen öppnat. 

Hon skrev detta i sin dagbok den 1 september 1939, samma dag som det blev krig i Europa, och jag skulle kunna tänka mig att hon postumt applicerar samma tanke på dagens värld:
"Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet."

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 11, 2020

Vad heter jag egentligen?

Helgen är nästan här och solen skiner, men jag tror att det är färdigbadat för säsongen, för nätterna är kalla och vattnet har nog tappat rätt många grader, är jag rädd. Ska snart sätta mig i bilen för att åka till Barndomslandet, men tycker att jag hinner svara på de fem fredagsfrågorna hos Elisa Matilda ändå.
  1. Har du eller har haft något smeknamn? Nej. En äldre kollega försökte göra om mig till "Lillan" när jag var den yngsta fast anställda medarbetaren på Expressen, men det bet inte. Vilket jag nog är rätt glad för, även om det inte var illa menat.
  2. Har du velat heta något annat? O ja. Fast oklart vad. Tror att jag fick mitt namn eftersom en lärare, som båda mina föräldrar hade haft i skolan och beundrade, hade en dotter med "mitt" namn.
  3. Vet du vad ditt namn betyder? Det är av finskt ursprung och betyder ungefär "för alltid" eller "den enda".
  4. Finns det något namn som går igen i din släkt? Linnéa och Kristina går det att hitta ett antal. På herrsidan Lars.
  5. Matchar ett namn personligheten? Ibland men långt ifrån alltid. Fast en nyfödd som, kvar i mammans mage, bestämt skulle få heta förslagsvis Erik kan mycket väl se ut som en typisk Oskar när han kommit ut ... vad det nu kan bero på?
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 10, 2020

Ett enda stort VARFÖR

Torsdag klockan 17 dyker den upp punktligt, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång: Finns det någon bokserie eller bok du känner att du måste ta tag i att läsa, men som du av olika anledningar inte hunnit med?

Ni vet redan svaret. Ett stort, fett, rungande JA. Jag kan inte förfalla till att än en gång peka på de där böckerna som bara väntar och väntar. De är för många, jag måste rensa, jag vet.

Minst lika pinsamt är det att försöka identifiera anledningar till att ingenting händer i den där nischen. Här blir det också svar jag tagit till förr: tegelstensskräcken och mobilfixeringen. 

I grund och botten kokar alltihop ner till ett enda stort och generande VARFÖR. Bara att dra täcket över huvudet och skämmas en skvätt. Jag säger som Mia: Nu tar vi helg va?

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om missnöje

"Själv är jag  sett till min magnifika begåvning  fortfarande aningen underbetald, understimulerad och har för lite inflytande i största allmänhet."

-Hugo Rehnberg är missnöjd men också självironisk i sin krönika i SvD:s Perfect Guide under rubriken "Varför nöjer jag mig aldrig?". "Megalomani" (storhetsvansinne) är hans egen diagnos på sitt tillstånd. Jag tycker han har rätt när han påpekar att vi människor onödigt snabbt vänjer oss vid olika sorters framsteg, vilket leder till att det inte går att få ut så många fler lyckokickar. Man är fast, "inte olikt en tjackpundare", skriver han.

onsdag, september 09, 2020

I det större formatet

 Vad får du för associationer när du tittar på den här skapelsen i vitlackerad aluminium? Den heter Alien Twister och är skapade av den amerikanska konstnärinnan Alice Aycock. Sex av hennes verk finns att beskåda på Djurgården i Stockholm. Man hittar dem om man tar några kliv från Etnografiska muséet ner till Folke Bernadottes bro.

Det verket får en att tänka på verkar vara väldigt beroende av vilken tid på dygnet man tittar på det: före eller efter lunch. För på förmiddagen ser folk bandspaghetti eller mjukglass, eftersom hungern antagligen ligger och lurar. På eftermiddagen tänker folk snarare på serpentiner eller leksakssnurror eller virvlande karuseller.

Karusellerna är inte fel, för när Aycock växte upp (hon är född 1946) visar det sig att om bråk uppstod mellan föräldrar och barn tröstades de små oftast med besök på ett nöjesfält, och på sådana anser hon sig fortfarande hitta mycket inspiration.

Alltså gillade hon Gröna Lund, mer än Kungliga Slottet och Livrustkammaren, när hon för ett år sedan kom till Stockholm för att titta på hur hennes jättestora plåtskulpturer skulle presenteras för allmänheten, under kungligt värdskap.

Sex verk handlar det om, ett av dem har hysts in på Rosendals trädgård. De är alla stora och tunga. Störst är Hoop-la, över sju meter hög (bilden nedan). Normalt finns de här sakerna på museer i Tyskland och USA, nu är de inlånade av Prinsessan Estelles kulturstiftelse (som jag inte hade en aning om att den fanns).

Eftersom detta är konst i det större formatet är det förstås inte så att konstnärinnan sitter och knåpar ihop dem på egen hand i någon liten arbetslya. Hon gör skisser, viker ibland modeller av papper, får experthjälp med konstruktionsritningar och sedan kommer folk som vet hur man hanterar metall. En hel stab ligger bakom varje "jättekrumelur" med andra ord.

Om man har lust och befinner sig i huvudstaden är detta en trivsam liten utflykt. Guidning gratis bjuds man på dessutom (varje dag kl 13), och det är från guiden Mimmi jag lånar info nu. Men den 27 september är sista dagen, så det är nu du ska passa på om du blir sugen.


Folke Bernadottes bro. Folke själv ser ett par av konstverken från sin plats vid brofästet.
Folke Bernadottes bro. Folke själv ser ett par av verken från sin plats som byst
vid brofästet.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 08, 2020

Att läsa i höst

Ugglan undrar vilka böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Där ska vi ha denna veckas tisdagstrio! Jag har förvisso mängder att välja bland, men satsar så här:

"Folk med ångest" av Fredrik Backman. Har faktiskt läst alla hans böcker fram till "Vi mot er", så den vill jag också ta tag i vid tillfälle.

"Bokhandeln på Riverside Drive" av Frida Skybäck. Den har sålt massor och alla som läst har verkat nöjda, så jag är nyfiken. Verkar vara lättsmält i alla fall. 

Och så ett riktigt dåligt samvete: Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf: "Jag vill sätta världen i rörelse". Jag önskade den i julklapp och fick den. Måste ha läst den innan det är jul igen, och ni vet hur det är: ibland går tiden fort! Det är omfånget som fått mig att tveka, jag måste komma över det nu. Är ju jättesugen, egentligen!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 07, 2020

BOK?

När nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge är BOK vore det ju mer än konstigt om man inte skulle kunna bidra med något ... frågan är bara med vad?

Några bokträd har jag inte i närheten, så mycket är säkert. Böcker har jag desto fler. Några av dem har jag skrivit själv. Och faktum är att den bild jag nu väljer att lägga in här skulle kunna tänkas visa nästa bokprojekt. Som en besvärjelse, liksom, för att jag ska ta tag i saken, sätta fart, lägga manken till! Jag är dålig på det. Tror i själva verket att det är självförtroendet som sviker.

Av de fyra böcker jag skrivit och som vem som helst kan läsa handlar faktiskt tre ganska mycket om mig själv. Bara en (Dela lika) är helt fiktiv. Ytterligare två tunna och personliga böcker har jag producerat med text och foton, den ena i tio exemplar (bilden till höger) och den andra i tre. De kanske inte räknas, vad vet jag, huvudsaken är att de få som fått tillgång till dem har uppskattat dem.

Då är frågan: ska jag lyckas slutföra något mer? I ett fåtal ex, för de närmast sörjande, eller i en aningen större upplaga? Det är i den processen jag är nu. Och visst vet jag vad det ska handla om: saker från Barndomslandet, från förr i tiden, händelser och människor som snart bara jag kommer ihåg och kan berätta om.

Än så länge är det en bunt papper, ganska osorterat. Alla texter måste gås igenom igen och igen. Bilderna ligger förstås i datorn, jag lär få leta en del. Om jag kör projektet in i mål blir det kanske som en fotobok, men tyvärr blir styckepriset då ganska högt. Vi får väl se hur det går, och om jag kommer fram till att det är värt det. Bok med frågetecken, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Litet tankeexperiment – OM

Kristina Jansson?
Kristina Jansson?
Vem hade jag varit om jag haft mitt andra namn som förnamn, det efternamn min mamma hade som ogift och arbetat inom det drömyrke jag hade som barn?
Jag hade hetat Kristina Jansson och varit flygvärdinna (utan glasögon, för det fick flygvärdinnor inte ha, men med författardrömmar).
Vem hade du varit?
Berätta!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 06, 2020

Slitstarka skyltar

Skyltsöndag. Men jag har inga nya skyltar att visa, för ovanlighetens skull. Tycker att jag alltid brukar springa på någon eller några, men inte denna gång. Fräscha bidrag hittar du antagligen via BP.

Fast man vill ju inte strunta i ett kärt bloggämne. Så jag tröstar mig och kanske också mina besökare med två repriser, tillika favoriter. Rätt så slitstarka bägge två, tycker jag! Den övre satt på dörren till en cykelfirma i fjol. Den nedre är ni väl bekanta med vid det här laget. 

Trevlig söndagkväll, med eller utan skyltar, önskas ni alla!

 

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker på Instagram

I vissa delar av världen, åtminstone i Storbritannien, är den 6 september "National Read a Book Day". Dagen till ära har man hackat ihop lite ny statistik från bokhyllor i sociala medier. Statistiken baseras på #hashtags.

Sålunda får man veta att "To Kill a Mocking Bird" ("Dödssynden" på svenska) av Harper Lee har haft sitt omslag flest gånger på Instagram. Kanske inte så överraskande med tanke på att en omröstning i USA där 4 miljoner bokläsare deltog korade den till favoritromanen framför alla andra för ett par år sedan.

Dessutom får man veta att 52 procent av alla böcker som visas på Instagram har rött i sitt omslag, följt av svart och grönt. Att 44 procent uppger att de valt att läsa en bok enkom beroende på hur omslaget såg ut.
Att Harry Potter är klart populärast bland serier.  Men nästan var tredje bok som nämns på Instagram är en romantisk historia, entydigt den mest populära genren.

Klimakteriehäxan har förvisso också ett konto på Insta, men jag använder det i princip aldrig. Tycker det i alla fall hittills har räckt med blogg. Även om jag inser att många bokbloggare kör dubbelt. Undrar om det så att säga lönar sig? Vad säger ni? Är det värt besväret?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 05, 2020

Veckans mening – om ordens betydelse

På Mina skrivna ord har Robert initierat den återkommande "Veckans mening". Den väljer han så här:
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. 

Jag gillar idén och nu är jag med igen. Min mening denna vecka är för andra gången hämtad ur Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" och handlar om hur viktigt språket är, det där med orden som hon hanterar så mästerligt:

"Ord är nån sorts klätterställningar för att komma upp till känsloklimax."

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i september

Just nu läser jag fortfarande "En av oss", Åsne Seierstads bok om Utøya-mördaren. Fick ta en paus för något "snällare" mitt i ... det är en ofattbart grym historia, och att den är sann gör inte saken mera lättsmält. Dessutom får jag faktiskt först nu klart för mig hur otroligt klantigt polisen agerade. De kunde i själva verket ha stoppat gärningsmannen innan han ens kommit fram till ön. Sextionio (69!) liv kunde ha räddats.

Just nu lyssnar jag på andra "avdelningen" av Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" som radioföljetong. Den är ovanligt lång, hela 53 delar, så den räcker en stund!

Just nu tittar jag på "Den långa flykten" (Watership Down) som animerad tv-serie från 2018 på Netflix. Fyra delar byggda på Richard Adams roman med samma namn. Boken har av svensk expertis satts på listan över världens hundra bästa romaner! Väldigt olik andra tv-serier, och rätt svår att hänga med i. Kaniner, både verkliga och tecknade, är i mitt tycke sinsemellan väldigt lika, så jag tycker det är jobbigt att inte "känna igen" de olika rollfigurerna. Barn under 13 år avråds från att titta, vilket förmodligen beror på rejäla och blodiga slagsmål. Men inte heller riktigt vad man väntar sig av tecknad film, där Döden är en svart kanin. Inget du måste se.

Just nu längtar jag efter den där brittsommaren som eventuellt kan vänta runt hörnet. Fast det enligt almanackan ska dröja en månad till innan den är här. Hur många fler bad i sjön kan det bli? Hoppade i senast i går, fortfarande väldigt njutbart.

Det här just-nu-andet inleddes av bloggen Kulturkollo som ett stående inslag första lördagen i varje månad, men när jag nu tänkte länka till dem igen visar det sig att bloggen avslutats och gruppen upplösts under augusti. Jag framhärdar väl på egen hand, i tre månader till!
Den som sig i leken ger ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 04, 2020

Långt och länge

Hit har jag faktiskt åkt bil. Men det var länge sen.
Tid är på sätt och vis ett tänjbart begrepp. Rätt som det är har den sprungit ifrån en. Andra gånger verkar den aldrig ta slut. Men hu så länge sedan jag var i Paris, exempelvis! Tid är temat Elisa Matilda valt för denna veckas fredagsfrågor.
  1. Vad är det längsta du åkt med bil? Från Stockholm till Paris, tror jag. Eller är det längre från Karlstad till Karesuando? Mellan Buenos Aires och Santiago de Chile är det också rätt många mil, tvärs över Anderna.
  2. Vad är det längsta du har sprungit? En halvmil, ungefär. Tycker det räcker för min del. Gått har jag dock gjort betydligt längre.
  3. Hur lång tid tar det att göra dig i ordning på morgonen? Tio minuter räcker nog, är det kris går det fortare.
  4. Hur länge väntar du på någon innan du undrar var den är? Kanske fem minuter. Jag tillhör den punktliga typen, och om jag riskerar att bli sen berättar jag det för den jag ska möta. Hoppas andra gör likadant.
  5. Hur långt skulle du gå för att få som du vill? Ja säg det. Påminns om anekdoten om kvinnan som tillfrågas om att för fem miljoner pund ligga med en karl. Hon tvekar. Mannen fyller då på med: Kanske räcker det med fem pund? och får då svaret: Men vilken sorts flicka tror du att jag är!? Bäddat för slutrepliken: Den saken är redan klar. Nu handlar det bara om priset.
  6. Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 03, 2020

Boksläpp utan mingel

Ibland får man frågor man inte kan besvara. Som nu, när Mia i bokhörnan presenterar veckans helgfråga:
Vad tycker ni om digitala releasefester?

Inte en aning. Har bara varit på boksläpp-kalas irl. Då brukar man kunna prata med kända och okända, mingla bland andra bokroade med något att dricka och något att tugga på, medan den nya boken presenteras och saluförs, förstås. Mer sällan delas gratisex ut. En digital version måste väl sakna alla de beståndsdelarna, förutom försäljningen. Låter faktiskt inte så himla kul ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuvstart?

Den 3 september är dagens datum.
När vi går och lägger oss om exakt fyra månader ska vi vakna upp till den allra första vardagen år 2021, måndagen den 4 januari.

Det känns inte särskilt djärvt att påstå att de flesta inte kommer att tänka tillbaka på 2020 med någon stor och övergripande känsla av glädje och tacksamhet över ett lyckat år. Desto viktigare då att ta sig an det nya på bästa sätt.

Så varför ska man vänta? Vore det inte smart att avge de där nyårslöftena nu och sätta dem i verket på raken? Skulle kunna bli en lovvärd tjuvstart, på vägen in i en ljusnande framtid.  Nyår är ju ändå bara en papperskonstruktion!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 02, 2020

Dagens ord 84


MELLANTVÅNG

-Jo, det är faktiskt ett riktigt ord. Och jag som trodde att endera är man tvungen, eller också är man inte det ... Här handlar det om en juridisk term, visar det sig, i samband med LVU (Lagen om vård av unga). När socialtjänsten beslutar att en ung människa på glid ska ha förebyggande insatser för att hejda en utveckling mot det sämre kallas det för mellantvång. Trots att ordet känns helt fel i munnen!

tisdag, september 01, 2020

Om, vid och på vatten

Temat för veckans tisdagstrio hos Ugglan & boken är "vatten", kort och gott. Det finns mycket att välja bland, helt klart. Faktiskt lite svårt att sålla agnarna från vetet.

Men Björn Larssons "Drömmar vid havet" är förmodligen en av de bästa romaner jag någonsin läst. Den i Sverige märkvärdigt okände författaren, jättestor i bl a Frankrike, lyckas på ett mästerligt sätta fläta ihop några människoöden på och kring en båt.
Jag tyckte det blev andlöst spännande.

Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" som jag håller på att lyssna till som radioföljetong är också väldigt väldigt bra. Märkvärdigt nog är det som om jag aldrig förr läst den, fast jag har det. Men storyn är utsuddad ur mitt kom-i-håg! 

Vad ska då bli min "bronsmedaljör"? Det får bli en verklig klassiker: "Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway. Den dramatiska fisketuren mellan Kuba och Florida tar mig i minnet tillbaka till Key West och Hemingways märkliga hus, fullt av katter med för många tår. För boken fick han fina Pulitzer-priset och sedan blev han Nobelpristagare också.

Vid närmare eftertanke inser jag att jag haft med Ekmans bok flera gånger redan, så låt mig slänga in en extra titel på det våta temat: "En kort promenad på vatten" av Calle Hård. Underrubriken lyder "Så lurade Jesus hela världen och sig själv". En kaxig och tankeväckande historia som utspelar sig i Indien och Palestina.

Visst är det vackert med vatten (även om det kan vara farligt också)?!
Bilden tagen i Barndomslandet, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan