tisdag, februari 18, 2020

Över generationsgränsen

Tisdagstrio igen, denna gång ska det handla om historier som spänner över generationsgränserna. Du som blir nyfiken och sugen på boktips klickar dig förslagsvis över till Ugglan & Boken, så tror jag inte du blir besviken! Här är mina:

Lilly är tjugo år yngre än sin man Vigand, som skulle kunna vara hennes far. Men han friar, om än oväntat, och äktenskapet varar i tjugotvå år, fram till hans död. Relationen blir aldrig vad någon av dem hoppades på. Den unga hustruns bild av deras gemensamma liv skildras i "En ny tid" medan mannens syn på saken kommer i "Doktor Bagges anagram", så det här blir en tvådelad plats i trion. Det är danska Ida Jessen som skriver, om gamla traditioner, om mans- och kvinnoroller bl a. Originellt, man har liksom inte läst det förut! Jag tycker det blir riktigt intressant och läsvärt. 

I "Igelkottens elegans" (L'élégance du hérissonär det två kvinnor som finner varandra trots åldersskillnaden. 12-åriga Paloma får en förtrogen i den mycket äldre portvakten Renée. Franska Muriel Barbury skrev om hur flickan som tänkt begå självmord på sin 13-årsdag övertygas om att livet trots allt är värt att leva.

Sist i min trio en historia om mor och barn. Så här börjar den:
Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Barbro Lindgren rimmade och Eva Eriksson ritade historien om "Mamman och den vilda Bebin" och den har berett många mycket nöje, över generationsgränserna! Det kommer den antagligen att göra länge än.


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 17, 2020

När bladen glesnar

Vi har levt tillsammans väldigt länge vid det här laget. Benjamin var kanske trettio centimeter hög när han blev min. Jag köpte honom i en butik i Miami och han fick sin plats i mitt sovrum. Han trivdes och jag med. Han växte, ordentligt, fick ständigt nya kvistar, de gröna bladen blev fler och fler.

En vacker dag fick han flytta från den "nya" kontinenten till den "gamla". Resan mådde han inte alls illa av. Väl etablerad i svensk miljö fortsatte Benjamin att växa, och jag var riktigt stolt över min trogne sambo fikusen.

Dock har det funnits en sak han inte har gillat: julgran. För när den kommer in den 23 december tar den Benjamins plats. Och när han får sitt revir tillbaka visar han sitt tydliga missnöje: gula blad singlar mot golvet, och de där döda växtdelarna är många. Fast efter en tid har det där lövregnet upphört. Men inte i år.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle ge honom massor med ny livslust genom att bjuda på en solsemester. Benjamin fick flytta ut på balkongen, i svensk härlig sommar. Vilken chock för en fikus som aldrig förr varit utomhus! Hela han gulnade och det blev ännu ett bladregn, trots att han snabbt fick komma in igen.

Mat i form av växtgödning har han fått regelbundet, han har en modern så kallad "självvattnande" kruka och han fick så sent som i fjol ny jord kring rötterna. Mängder av torra små kvistar har jag tvingats kapa. Under vår tid tillsammans har han trots allt uppnått en höjd på över två meter.

Nu verkar det ändå som om vi har nått slutpunkten i vårt samliv. Benjamin har förlorat livslusten. Hur ska jag annars tolka det när jag dag efter dag står där med en full näve nedrasade blad, grönska som gulnar och släpper taget helt modlöst? Han är helt enkelt inte tillräckligt snygg längre, annat än ur en enda vinkel, och det räcker inte.

Om någon med grönare fingrar än mina vet tar jag tacksamt emot råd och förslag. Det känns grymt att släpa iväg Benjamin till grovsoporna, efter alla dessa år närmare fyrtio, faktiskt!
Och BLAD, det är veckans nyckelord för Gems Weekly Photo Challenge.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 16, 2020

Skyltar med oklart budskap

Nog vet vi att det är många som har det kämpigt. Det kan gälla jobbet, det kan handla om hälsan, det kan handla om relationer av olika sort. Självklart mår den som befinner sig i knipa bättre av lite medmänsklighet, lite stöd. Men vari stödet som den här skylten förmedlar består, det begriper i alla fall inte jag ...

Kände viss tveksamhet också inför påven och pizzan, men det är nog helt enkelt en (ganska konstig) reklamskylt för en restaurang, där den katolska kyrkans ledare garanterat aldrig satt sin fot. Förvisso äter man jättegoda pizzor i Franciskus' hemland Argentina, där det finns många spår av Italien, både mat och kultur.

Hur den aktuella svenska varianten som serveras på Södermalmshaket står sig i jämförelse vet jag inte, men jag kan fortfarande minnas första gången jag åt en pizza med ädelost. Det skedde i Mar del Plata, ute vid kusten söder om Buenos Aires. Den var fantastisk!


Här har vi kroppsspråkets eget ABC! En skylt som säljs som affisch
hos Lagerhaus. Fyndigt, tycker jag. Å, Ä och Ö får man fixa själv, dock.

Skyltsöndag, det vet ni vid det här laget, högtidlighålls årets alla söndagar genom att ett gäng bloggare visar skyltar av de mest skilda slag. Man hittar enklast genom att gå via BP som är Skyltsöndagens "adoptivmamma" sedan Pumita övergav Blogglandia och sin skapelse.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 15, 2020

Vänskap med förhinder

I går på Alla Hjärtans Dag blev det mycket tal om vänskap, hur viktig den är, hur otroligt nödvändigt det är att ha de där goda vännerna som går att lita på i vått och torrt.
Vilket också betyder att sorgen som kommer om/när vänskapen upphör blir av det allvarligare slaget, även om ingen har dött. Och här finns det inga åldersgränser! Jag letade upp en nästan fjorton år gammal text här på min egen blogg, en historia som jag aldrig glömmer och som jag härmed låter gå i repris.

Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.

Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än Dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.

Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.

Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja  tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.

Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.

Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.

Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.

Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 14, 2020

Minnesvärd mat för hjärtan

Har du middagen planerad och klar för denna Alla Hjärtans dag?
Antagligen är svaret ja.
Men det kommer ju fler dagar, och hungrig är man ju varenda en av dem, eller hur?

Ulf Elfving, matbloggare på News 55 bland mycket annat, påminde mig i dag om en ljuvlig matupplevelse och ger dessutom receptet. Det gäller förälskade havskräftstjärtar. Delikat, superbt, svindlande gott. Smaklökarna dansar, ögonen tåras.

Det var 70-tal och jag blev bjuden på restaurangmiddag. Krogen var legendarisk men finns inte längre. Den hette Gourmet, låg på Tegnérgatan och drevs av Peter Schück, en legendar även han. Till råga på allt hade jag Sven-Bertil Taube som bordsgranne på samma matställe!

Maträtten finns ändå fortfarande på olika restauranger, fast jag tror inte jag vågat mig på att beställa den av andra kockar. Inte tror jag att jag ska försöka laga den heller. Vill inte riskera att minnet solkas ner av torra skaldjur eller trist sås ... Glömmer heller aldrig vad vinet hette, jag som alltid brukar glömma så fort flaskan är tom! Det hette Piesporter Falkenberg, ett tyskt vitt vin från Moselregionen som nog var lite "inne" på den tiden.

Vad beträffar Elfvings recept så underkänns det rakt upp och ner av en person som är betydligt mer avancerad köksarbetare än jag. Men det jag föll för var framför allt beskrivningen av den där krogen som bjöd inte bara på fantastiskt käk utan även på minnen av flera sorter!

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt

Den 14 februari är Valentins dag, men han får verkligen inte ha den för sig själv. Inte sedan detta datum blev Alla Hjärtans Dag. Hoppas ni alla får massor med trevligheter att njuta av! Man kan alltid börja med fem fredagsfrågor från Elisa Matilda!
  1. När fick du din första bästa vän? I första klass. Hon hette Margot, men nu har vi inte haft kontakt på många år.
  2. Vad gör en vän bra? Hen kan bevara en hemlighet och är positiv och stöttande. Beviset för hur bra relationen är finns där tydligt när man inte har setts på länge, men ändå är allt precis som vanligt när man träffas igen.
  3. Vad fyller ditt hjärta med mest kärlek? Åsynen av min familj.
  4. När gjorde det senast ont i hjärtat? När jag såg ett plågat barn, hungrigt, förskrämt, smutsigt, ensamt.
  5. Vem skickar du kärlek till idag? Många! Ingen nämnd och ingen glömd!
Faktum är att högtidlighållandet av Valentin-dagen började tidigt i mitt liv. Jag hade genom släktingar fått en amerikansk brevvän, Patty Adams. Vi skrev flitigt till varandra och så, plötsligt, mitt i vintern, kom ett glittrigt hjärtprytt kort som det stod "You are my Valentine!" på. 

I Sverige hade vi inte en aning om vad det innebar. Men det var förstås länge sedan. Nu vet vi. Och ser hjärtan lite överallt.

Copyright Klimakteriehäxan

Att dö digitalt kan vara komplicerat

Nisse föddes en dag i början av februari för ganska många år sedan. 
Sådant har Facebook koll på, ”vänner” blir påminda. 
Alltså skickade jag glatt en grattishälsning till honom, en trevlig man som jag lärt känna i jobbet. När jag tryckte på ”enter” på datorn hade redan över femtio personer önskat honom en fin födelsedag.

Men vi hade missat en detalj. En viktig detalj. Nisse avled i slutet av förra året. Ok, ganska nyligen ändå, kanske inte så konstigt att det inte märkts, kan man ju tänka. Fast en annan gammal kollega dyker fortfarande upp på sin födelsedag, trots att hon varit död i snart sju år.

När vi nu som ett av världens mest uppkopplade folk dagligen snurrar runt på nätet i alla olika former av sociala medier finns naturligtvis också döden med på ett hörn. Ändå uppfattas den ofta som ett opassande samtalsämne i det moderna samhället. Men vi möter den likväl online. /.../

Det är mycket som ska klaras av när ett dödsfall inträffar. Och det är inte enkelt att som privatperson gå in och ta tag i allt det praktiska, men det finns ett behov av avslut också på nätet. /.../

Det handlar förvisso inte bara om teknik, problemet har förstås också etiska dimensioner som måste hanteras med eftertanke.
Vi som gratulerade Nisse på en födelsedag han aldrig fick uppleva får väl trösta oss med att han säkerligen skulle ha uppskattat det – om han varit i livet.  

Hela min krönika om den digitala döden läser du på News 55, en sajt för dig som uppnått mogen ålder. Det är gratis. Kul om du både läser och kommenterar, och man får gärna dela vidare!

Livets träd som det ter sig sedan den digitala världen blivit vår. Illustration från medieforskaren Amanda Lagerkvists föreläsning i Senioruniversitetets regi.
Copyright Klimakteriehäxan 

torsdag, februari 13, 2020

Inför bokrean

Helgfrågan denna vecka tar sikte på stora bokrean, som bryter ut den 25 februari. Mia i bokhörnan undrar: Har ni kollat in rean och förbokat några böcker?

Jo, jag har kikat lite på utbudet och hittat en hel del jag är sugen på. Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänstekvinnans berättelse", till exempel. Men den skulle aldrig falla mig in att förboka, i den mån jag ska köpa någon bok är jag säker på att den finns kvar, även om jag då missar eventuell förstadags-rabatt. Fast som vanligt är ju min ambition att INTE handla ... det brukar gå sisådär.

En liten bonusfråga smyger också med: Vad längtar du efter?
Jag längtar efter mera ljus och lite värme. Skulle gärna dra  iväg till sydligare breddgrader. Tittar avundsjukt på väderkartorna som meddelar att man har 24 plus på Kanarieöarna. Där är ju inte jag, dock.

Copyright Klimakteriehäxan
 

Snusförnuft årg 1965

Ni läste kanske mitt inlägg härom dagen, om mitt första honorar för något jag skrivit. Det var hela femton kronor från tidningen Vi, för ett bidrag vars innehåll jag inte längre hade en aning om. Så jag var faktiskt på väg till Kungliga Biblioteket för att ta reda på det.

Jag hann registrera mig (tack Emma för länken!) men behövde aldrig gå dit. För en kollega gjorde jobbet och nu har jag resultatet. Ni ser det här nedan, i all sin prakt! Att börja med en enspaltare verkar ju ändå logiskt, eller hur?

Vad jag fortfarande undrar är om jag svarade på en fråga tidningen ställt? Eller om jag rakt ut i det blå presterade dessa snusförnuftiga ord? Dessutom hade jag lagt till ett år på min ålder, för i maj 1965 var jag sjutton ... Ännu en liten gåta hänger med. Visst hade jag en skolkamrat som hette Rolf Hast?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 12, 2020

Dagens ord 69


NYSTÄDAT

-Nej, jag påstår inte att ordet är nytt, inte ens känslan, förstås. Men håll med om att det är något visst! Inga (synliga) dammtussar, inga vissna blomblad, lite bättre ordning i hela bostaden, lite blänk här och där. Njutbart!  

tisdag, februari 11, 2020

Kärlek med förhinder

När Alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg bestämmer Ugglan & Boken att tisdagstrion ska bestå av böcker om kärlek med förhinder. Förvisso ett inte särskilt originellt tema om man tittar i bokhyllan. 

Som så ofta börjar jag hos Selma Lagerlöf. Visst är hon numera en person som förknippas med kvinnliga livskamrater, men när man läser hennes memoarer finns han ju där: Studenten. Den mycket unga Selma blir jättekär men han ser henne aldrig, förlovar sig snart med en annan flicka och Selma, som inte ansågs söt och dessutom haltade när hon gick, fick försöka glömma honom. Man får hoppas att hon gjorde det så småningom. Memoarerna, som är i tre delar och kallas Mårbackasviten, är fantastisk läsning.

Av senare datum och väldigt annorlunda är historien i "Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) av Paula Hawkins. Eftersom det väl egentligen är en deckare får man inte förstöra något för den som ännu inte läst, men olycklig kärlek är en viktig beståndsdel och upplösningen underbart överraskande!

Brittiska Jojo Moyes skriver väldigt lättläst och man dras verkligen snabbt in i hennes romaner. Hon lämnade journalistkarriären och blev författare på heltid i början av 2000-talet. "Livet efter dig" (Me Before You) blev hennes stora genombrott 2012 och nu finns flera uppföljare att plocka upp för hennes stora fanklubb. Succéboken handlar om den handikappade Will som bestämt sig för att dö, men på vägen dit behöver en personlig assistent. Lou tar jobbet, kärlek uppstår men Will står fast vid beslutet om att avsluta sitt liv. 

Det där är alltså en trio som verkligen heter duga, och historier som framkallar många olika känslor hos sin läsare. Fast jag skulle med lätthet kunna utöka trion till en hel liten orkester, för kärlek med förhinder finns i så många böcker!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 10, 2020

Vi behöver ju pengar ...

Visst har man vetat sedan väldigt unga år att man behöver tjäna ihop till sitt eget uppehälle. Bostad, mat, kläder, gärna lite nöjen också, som böcker och bio. Vi börjar arbetslivet olika tidigt. Den som föddes i en bondefamilj fick hämta hem korna till mjölkningen och hjälpa till i höskörden. Den som hade en bokhandlare till pappa fick köra tunga kartonger på paketcykel.

Jag jobbade varje skollov som expedit i min pappas affär, från väldigt unga år. Det gav ingen lön i kronor och ören, jag kostade uppenbarligen en hel del under terminerna, så sommarjobbet var väl mitt bidrag till familjeekonomin. Fast ett år fick jag en transistorradio att ta med till inackorderingsrummet när skolan skulle dra igång igen jag blev superlycklig! Behövde aldrig missa Tio i topp!

Men nu har jag gjort ett fynd som visar att jag minsann tjänade egna pengar också. I maj 1965 kom den, utbetalningen från Kooperativa Förbundet. Jag hade medverkat i nummer 20 av tidningen Vi, vilket gav 15 kronor. Så vitt jag kan begripa är detta min absolut första intjänade "lön".
Honoraret avser ett bidrag till "temaspalten" och slantarna kom via postgiro.

Vad det kan ha handlat om har jag i dag inte den blekaste aning om. Har tänkt gå till Kungliga biblioteket och ta reda på det, men har fått för mig att det är ganska krångligt. Så det har inte blivit av.

Fast nog vore det kul att veta vad jag skrivit om som föll redaktörerna i Stockholm i smaken.
Senare samma år (jag var 17) började jag mitt första jobb, på Arvika Nyheter. Efter skatt hade jag 456 kronor i månaden. Pengar jag definitivt behövde.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 09, 2020

Jag märkte inget!

Det har pågått en designvecka i Stockholm.
Utan att jag märkt det minsta. Jag är ändå road av formgivning, det ser man bl a här på bloggen (klicka bara på etiketten "design"!).
Men allt jag sett är denna skylt. Den stod på Slussplan, utanför Konsthantverkarna.
Var höll "veckan" hus?

Jag blev förstås tvungen att ta reda på det. Svaret är Älvsjömässan. I min värld borde Stockholms designvecka synas betydligt bättre, på många ställen och inte bara i en jättestor mässhall dit många har långt och där man dessutom (antar jag) måste betala för att komma in.
Fast det blev ju en skylt till Skyltsöndagen ändå.

Vänskap får vi aldrig för mycket av. Men mer sällan skyltar man med det så här tydligt!
Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 68


KILLRÄCKLIGT

-Nästan varje dag stöter jag på ett ord eller begrepp som känns nytt, men som ändå verkar bekant: har vi inte sagt så här länge, alltid rent av? Nej, det är bara fenomenet som är vanligt. Men "killräckligt" behöver faktiskt införlivas med vår vardagsvokabulär. Det beskriver läget när en man kommer undan med att göra ett sämre jobb än en kvinna i samma roll/position/sits. Kanske är det ett modeord som försvinner så småningom. Men själva innebörden gör det nog inte.
Nu dök det upp i en artikel i Dagens Nyheter av Åsa Beckman.

lördag, februari 08, 2020

Att vara Rea-Lisa

En av mina bästa väninnor kallar mig då och då för Rea-Lisa. Och jag vet förstås varför: vi är båda roade av shopping och älskar att göra "kap". Halva reapriset tycker vi allra bäst om!

Det har varit den tiden på året nu. För även om reorna  som numera allt oftare kallas "sale" även i svenska butiker  dyker upp lite då och då så kulminerar väl ändå alltihop i januari och februari.
Kläder är kul, att ta på sig något som får en att känna sig snygg är bra för både kropp och själ. Så visst kom jag hem med några halva-reapriset-saker som jag villhövde (ett sådant praktiskt ord!).

Visst ser ni bron?
Vilket betyder att jag också, helt på köpet och utan minsta ansträngning, fått två nya bokmärken. Det ena från svensk-danska Pont Neuf, vars logga med bro jag verkligen gillar. Och det andra heldanskt, från Ilse Jacobsen, en 60-årig dam som började sin karriär redan 1993 med sin första butik.

År 2000 bröt hon ny mark genom att lansera sina gummistövlar och sedan har rörelsen bara växt för att numera omfatta blommor, regnkläder, skor, spa-artiklar och skönhetsmedel förutom "vanliga" kläder alltså. Hennes man är VD, en dotter jobbar också i företaget. Ilse själv är tv-kändis, eftersom hon varit ett av "affärslejonen" i DR:s "Lejonkulan" (Løvens Hule), en version av "Dragon´s Den", "Draknästet" när svensk tv gjorde serien.

Visst är det lite kul att få "kött på benen" på de här modeskaparna vars produkter vi ser på otaliga bilder i olika medier? De är ganska många, kvinnorna som imponerar i modebranschen.
I en och samma kropp och hjärna ryms ofta både känsla för design, företagaranda, miljötänk och säkerhet kring hur dagens tjejer vill se ut, samtidigt som deras kläder är både lättskötta och "rätt" på alla sätt.

I Sverige finns Gudrun Sjödén, vi hade tills nyligen Gunilla Pontén och saknar fortfarande Katja of Sweden. Ida Sjöstedt är stor inte minst när det gäller brudklänningar. Linda Ralston gör kläder som passar många kroppar. Carin Westers eget märke säljs (fast inte särskilt bra tror jag) på alla Åhléns-varuhus. Camilla Thulin vet att accentuera kvinnliga former, Ann-Sofie Back är tuffare i stilen. Carin Rodebjer är också ett geni som gör fantastiska kläder.
Så där kan man fortsätta, för de här modeskaparna märks. Med rätta.

Men man måste ju inte ha en svenskdesignad garderob, eller hur? Alltså valde jag danskt i dag. Kommer antagligen att göra det igen ... Masai är till exempel ännu ett modeföretag från Danmark, flitigt förekommande i svenska butiker. Och i min garderob, för tydlighets skull.

Nu hamnar Ilse J och Pont Neuf förr eller senare i mina böcker. Där finns redan Filippa K, Gunilla Pontén, Rodebjer, Ralston och m.a.t. med sina snygga etiketter/prislappar. Bara att välja. Just de här två nytillskotten representerar alltså klassen "rea på rean": på plagget från Ilse J var det i sista svängen 70 procents rabatt enligt lappen, fast jag minns för ögonblicket inte på vad ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 07, 2020

Dags för spel

Sällskapsspel  har det blivit omodernt, nu när alla spelar i mobil och på dator? Tja, möjligen är det mer sällan förekommande, men nog plockar vi fram ett brädspel ibland. I dag handlar de fem fredagsfrågorna hos Elisa Matilda om spel.
  1. Vilken typ av spel gillar du mest? Ganska olika: Ticket to ride är en sen favorit, sedan länge gillar jag Othello, Alfapet/Scrabble, Kalaha, Backgammon, Yatzy, Boggle. En gång i tiden spelade jag t o m schack. Men språkrelaterade spel vinner i längden. Trivial Pursuit tar vi aldrig fram längre. Inte MasterMind heller, fast det var klurigt och jättekul! Verkar som om vi glömt kortspelen också. Vi har ett helt skåp fullt i spel!
  2. Vilken kategori kan du bäst i frågesporter? Böcker/ord, konst.
  3. Monopol eller Risk? Nej, har aldrig blivit riktigt biten. 
  4. Spelar du något spel i mobilen? Ack ja, för ofta. Dagligen helt enkelt. Wordfeud, Crossboss, Quizkampen.
  5. Är du en dålig förlorare? Nej, jag tror inte det. Man får ju inse att andra både kan vara duktigare och ha mer tur ... för lite tur behöver man för att vinna i de flesta spel.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 06, 2020

Den middagen vill jag vara med om!

Nu är det inte bara dags för Helgfrågan från Mia i bokhörnan, det är middagsdags också! För så här lyder uppgiften:
Du får bjuda in fyra författare på middag. Vilka skulle du bjuda. Varför just dem och vad tror du ni skulle prata om?

Nu vill jag ju ta till Selma Lagerlöf igen. Och Astrid Lindgren. Men eftersom de inte lever blir det svårt att få fram en inbjudan, så jag får tänka om och rikta mig till folk som fortfarande är verksamma. En så kallad tjejmiddag blir det hur som helst.

Jennifer Clement är mer än välkommen. Det är också Chimamanda Ngozi Adichie. De representerar var sin kontinent: Amerika och Afrika. Vid middagsbordet sitter också Åsne Seierstad från Norge och så Katarina Wennstam, Sverige.

Det här är fyra damer, tre av dem med bakgrund som journalister, som inte bara skriver gudomligt bra, de har också engagerat sig i samhällsfrågor både vad gäller kvinnosaken och mänskliga rättigheter. De berättar om sin samtid, om krig, kriser och problem, men också om en del positiva saker.  

Kvartetten kommer att prata om hur man ska bekämpa våld i olika former. De kommer att ha förslag till hur man ger tjejer råg i ryggen. Och de kommer att utbyta knep att ta till under ett besvärligt researcharbete. Dessutom kommer de att peppa varandra att fortsätta skildra vår nutid med skarp blick.

Hoppas att jag själv också får vara med på den där middagen ... åtminstone som en fluga på väggen! Alltid skulle jag väl snappa upp något!


En bonusfråga vill Mia också ha svar på:  Jag fyller snart år, vilken bok måste finnas med på min önskelista?
Har du inte läst "Två systrar" av Åsne Seierstad så är den ett måste! Men även de tre andra kring bordet har skrivit fantastiska böcker. Och "Ers Majestäts olycklige Kurt" tröttnar jag aldrig på att rekommendera. Av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om minnesbilder

"Minnet är ett bedrägligt förstoringsglas."

- Så lyder slutraden i ett av Torsten Ehrenmarks kåserier i samlingen "Här är New York". Men mitt minne av Ehrenmark som skribent och radiopratare motsäger citatet, för han var faktiskt lysande, varken mer eller mindre! Den här boken ramlade jag över av en slump. Den är tryckt 1989, fyra år efter författarens död, men jag har läst den nu med nöje, även om tidens tand gnagt lite på bilderna av jättestaden, n-ordet förekommer bredvid precisa iakttagelser av slummen på The Bowery (numera avskaffad), humrarna från Maine, tystlåtna taxichaufförer och tuppfäktning med puertoricaner. Har haft boken som lektyr i badrummet, vilket möjligen har förlängt stunderna där lite onödigt mycket, men det har det varit värt. Och i sak har han nog rätt: man kan inte lita på sitt minne i alla lägen. Fast mina besök i New York minns jag med glädje!

onsdag, februari 05, 2020

Endast mamma är VAKen ...

Det händer alltemellanåt att jag inte sover särskilt bra. Kanske har jag svårt att somna, till att börja med, medan den digitala klockradion vid min huvudkudde skyfflar fram ständigt nya siffror. Eller så vaknar jag mitt i natten av ingen anledning alls. Och när jag försöker somna om visar det sig att hjärnan är i full gång, hela kontoret verkar vara aktiverat.

Om jag då ägnade mig åt att lösa världsproblemen med en gnutta framgång vore det väl inget att gräma sig över, men i själva verket är det helt betydelselösa saker som sysselsätter mina små grå celler. Som vad jag ska laga för mat, eller vilken bok jag ska läsa härnäst, eller om jag kom ihåg att maila NN och om jag i så fall formulerade mig på ett lämpligt sätt ...

De där vakna nätterna är trista. Naturligtvis leder de till att jag gäspar flitigt följande dag, nickar kanske till framför teven. "Endast mamma är vaken" hette ett radioprogram som sändes den 23 december i många år, väldigt populärt, och dess titel lever kvar som ett tecken på att kvinnor lätt far runt in på småtimmarna och uträttar ett och annat.

Men då föreställde det ju ändå en engångsföreteelse, om än årligen återkommande, en i grunden rätt trevlig julritual. Nutidens vakna nätter är inte trevliga alls. Fast när VAK är nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge kom ju företeelsen bra till pass ändå! Nytt för i år är att orden som ska illustreras alla är homonymer, ord som stavas och låter likadant när du uttalar dem men ändå har olika betydelser.

Önskar er en god nattsömn, lång, ostörd och ljuvlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 67


SÄLLBO

-Så har alltså sambon, särbon och kulbon fått ännu ett syskon: sällbon. Hen bor i en modern variant av kollektivhus, med folk i olika åldrar och med olika bakgrund. Den sociala samvaron, känslan av att ha sällskap, är central. Sällbon är "född" i Helsingborg och boendeformen är tänkt att bättra på integration och motverka isolering av äldre.

tisdag, februari 04, 2020

Vilda djur i en tisdagstrio

Vilda djur är temat för denna veckas tisdagstrio, för som Ugglan & Boken påpekar är det Vargens i dag, den 4 februari. 
Den som vill uppleva vargskräck kan ta tag i "Gösta Berlings saga" för där låter Selma Lagerlöf ruskiga vargar i vintermörkret jaga släden där Gösta och Anna sitter. 
Här en smakbit:
"De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Gråa gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött."

Mycket snällare djur kan man umgås med i Rudyard Kiplings "Djungelboken" (The Jungle Book), inte minst älskad i Disneys animerade version som åtminstone jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. 

Ett snällt vilddjur till får plats i min trio: "Nalle Lufs", den rara björnen, som började sitt liv i skogen med mamma. Men när hon dödas hamnar han hos Lotta och Mormor och får vänja sig vid ett annat liv. "Tandskjorta och nattborste kan man väl alltid få låna" är ett odödligt citat ur boken, när Lotta undrar om han har lämpliga prylar för övernattning. Gösta Knutsson skrev. Jag älskade Nalle Lufs, men lyckades aldrig få mina egna barn att ta honom till sina hjärtan.

Vilda djur har jag i köket också, på en sprillans ny bricka! Tycker brickor är praktiskt att
ha nära till hands och byter dem efter årstid och lynne, så att min diskbänk blir en egen
liten konstutställning. Många formgivare lägger faktiskt ner en hel del tankemöda också
på enkla brickor. Och man har som bekant inte roligare än man gör sig.
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 03, 2020

Han var Årets Svensk på riktigt!

Tidningen Fokus har utsett Jens Ganman till Årets Svensk 2019.
Ganman kallas satiriker och provokatör. Hans utnämning har stött på en hel del kritik. Men det har titeln Årets Svensk alltid gjort.

Det var Rapport-redaktionen på Sveriges Television som startade alltihop 1984, efter internationellt mönster. Årets Svensk skulle den bli som synts mest i media under det gångna året. Först ut i raden blev finansminister Kjell-Olof Feldt (S). Inget särskilt populärt eller populistiskt val, det blev inte heller stora ringar på vattnet, men ett specialritat diplom fick han och en extra intervju i tv blev det. /.../

Däremot utsåg jag helt på egen hand en verklig Årets Svensk 1986. Jag tillhörde förvisso lednings-gruppen på Rapport, men jag var inte förtjust i den där "tävlingen" vi lanserat. Alltså iscensatte jag en liten stillsam protest. Eftersom jag blev mamma för första gången i augusti det året bestämde jag att min son var Årets Svensk utan konkurrens. Stickade en tröja åt honom under föräldraledigheten och gick och visade upp barnet  och tröjan  på redaktionen. De flesta drog på smilbandet, dock inte alla. /.../

Säkert finns det i ditt liv en rad av personer du skulle vilja kalla Årets Svensk, precis som jag gjorde 1986. /.../ Den stora frågan kvarstår: Hur kunde det INTE bli Greta Thunberg som blev Årets Svensk 2019?

Hela texten läser du på News 55 och dit kommer du blixtsnabbt genom att klicka HÄR.

Copyright Klimakteriehäxan

Oss ungdomar emellan

Tänk så lite det kan behövas för att man ska få ett brett leende över hela ansiktet, sträcka lite extra på ryggen och känna en allmänt förlåtande inställning till allt och alla.

Jag sitter på bussen när skolklassen kliver ombord. De är kanske 12-13 år gamla och åtföljs av en "fröken". Hon tillhåller sina elever att sätta sig på befintliga platser. Ungarna lyder, en hamnar bredvid mig, men en blir stående i gången. Lärarinnan säger till igen.

Då knackar det på min axel. Killen säger:
-Förlåt men skulle du kunna sätta dej här bak, jag vill så gärna sitta med min kompis?
-Visst, säger jag, ska gå av nästa hållplats så jag kan flytta mig direkt!

Ännu en tillsägelse från "fröken" om att grabben ska sitta hinner komma.
-Det är lugnt, säger han, jag har snackat med den här tjejen, jag får hennes plats!
"Tjejen", det är jag det. Om nån tvekade så var det helt onödigt, för han pekade ju på mig.

Undrar hur många år som gått sedan någon under femtio kallade mig tjej, utan några som helst krusiduller? Tänker på den unge mannen som döpte mig till Klimakteriehäxan, det är ändå rätt länge sedan.
Hoppas grabben fick en fin dag. Jag fick det.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 02, 2020

Ett år som liknar råtta har inletts

Det är lite körigt i Kina just nu, milt uttryckt. Nyss blev det Råttans år, men det traditionellt så viktiga nyårsfirandet blev behärskat, ja det uteblev rent av helt på massor av platser på grund av det otäcka corona-viruset.

Munskydden har tagit slut, varuhus är stängda, folk evakueras, flygen står kvar på marken, bussar och tåg går inte och viruset spåras febrilt, nya dödsfall redovisas dag efter dag. Ingen bra start på året, man skulle rent av kunna säga – lite vanvördigt, medges  att det liknar råtta, faktiskt ...

Djuren återkommer vart tolfte år i den kinesiska tideräkningen. För länge sen när det var dags för råttan, 1984, var jag och Maken i Hongkong vid nyår och då köpte jag en liten träskylt med en påmålad råtta som souvenir. Varför, kan man ju undra så här trettisex år senare. Varken användbar eller särskilt vacker, men som skylt en Skyltsöndag funkar den väl alldels utmärkt när vi nu är inne i Råttans år igen!

Ja var ska den skrattande emoji-gubben med vidöppen mun passa om inte som skylt
hos tandläkaren? Jag har tid i veckan ... avslutar varje besök med att uttrycka en tydlig
förhoppning om att vi, jag och tanddoktorn, inte ska ses på länge ...

Skyltsöndag är det som bekant vareviga söndag i bloggarnas värld. Vi som brukar skylta med konstigt, roligt, smart, fult eller vad som helst i skyltväg, vi finns listade här hos B.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 01, 2020

Just nu i februari

Just nu läser jag, kanske sist av alla, Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror". Gruvlig historia som är svår att lägga ifrån sig. Men hu för bilden av svensk glesbygd: alla super, alla ligger med alla, barn, kvinnor och djur misshandlas, ingen är glad, till och med vädret är konstant dåligt ...

Just nu tittar jag på den otäcka, alldeles för verklighetsnära tv-serien "Kalifat", som sänds i SVT1 på söndagar och finns i SVT Play. En veritabel nagelbitare! Jag är övertygad om att manuset skrivits efter att författarna liksom jag läst och gripits/skrämts av Åsne Seierstads reportagebok "Två systrar". Ämnet är superaktuellt och något som faktiskt angår oss alla, eftersom radikal islam sprider sig och ingen verkar veta hur man hejdar den utvecklingen (vilket jag alltså önskar skulle ske, för tydlighets skull). Samtidigt brottas politikerna med hur man ska hantera svenska kvinnor och barn som hamnat hos IS men vill tillbaka hem, precis som i tv-serien.


Just nu lyssnar jag på "Doktor Bagges anagram" av Ida Jessen (uppföljare till "En ny tid"), uppläst av Jonas Karlsson och förpackad som radioföljetong. Har precis börjat.


Just nu längtar jag efter en promenad i solsken.


Det är bloggen Kulturkollo som infört den här sortens månadsuppdatering. Tänkt att plockas upp den första lördagen i månaden, så nu var det dags! Välkommen februari!


Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 31, 2020

Lite om skräp och sånt

ElisaMatilda radar upp fem fredagsfrågor, förstås. Denna gång kan det bli svar som måste hämtas i ett eller annat lite dåligt samvete ... eftersom det handlar om vår syn på och hantering av skräp ...
  1. Vad är något du av misstag kastat bort? Mina gamla pingisracketar. Hade inte en aning om att de hade samlarvärde på (troligen) flera tusen spänn styck.
  2. Hur ser din mejlkorg ut? Den städas dagligen. Har tack och lov kommit på att det finns en blockeringsfunktion (tack till Dottern!), vilket dramatiskt har minskat antalet erbjudanden om viagra, bitcoin-fynd och miljardarv från rika men okända släktingar i Afrika.
  3. Vad behåller du gärna som andra ser som skräp? Vackra burkar. Det händer att jag köper något jag inte alls behöver bara för att jag vill ha burken. Och påsar. Har en samling i bilen, att ta till vid spontanshopping.
  4. Hur noggrann är du med källsortering? Faktiskt riktigt noga. Och skäller på andra som slarvar ...
  5. Hur skräpigt är det i din omgivning? Inte mycket. Försöker hålla efter, plockar undan, låter inte saker ligga kvar på golvet om de nu råkat hamna där, bär ut tidningar och går regelbundet till soprum och återvinning. Duktig flicka, helt enkelt!
Exempel på en syn jag avskyr att se.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 30, 2020

Ett boklöst hem? Nej!

Du är hemma hos någon du tycker om och respekterar. Vilken bok skulle du vilja se på nattduksbordet? Hur skulle du reagera om personen inte hade några synliga böcker alls i sin bostad?
Det är Mia i bokhörnan som undrar. Denna gång har hon fått hjälp från Just nu, just här med helgfrågan.

För min del vet jag vad jag inte vill se på vederbörandes nattduksbord: porr. Annars är jag öppen för det mesta, fakta, roman, biografi, ja till och med sci-fi, en reseguide eller varför inte en kokbok. Om hemmet är boklöst skulle jag känna mig vilsen och förmodligen rätt snart komma fram till att här bor ingen som jag har särskilt mycket gemensamt med. En mycket kortvarig relation med andra ord.

Bonusfrågan då? Jo: Den 1/2 är det löpningens dag så jag undrar om ni utövar någon idrott eller motionerar?
Eftersom det är torsdag ska jag strax ge mig iväg till det första av veckans två träningspass med Hammarbys pingisseniorer. Löpning blir det dåligt med, fast en och annan promenad brukar jag lyckas klämma in. I allra bästa fall en sväng in i gymmet också. Där finns förvisso ett löpband ...

Copyright Klimakteriehäxan

I de djärvaste backarna

Det kördes skicross i helgen, i Idres brutala backar. Hastigheten är halsbrytande, hoppen ofantligt långa och höga, balansen otrolig. Jag får magknip i tv-soffan när jag följer dessa självmordsliknande åk!
En tävlande vurpar, jag hör hur jag skriker till, det känns som om jag bevittnat en dödsolycka (fast det var det inte, tack och lov).

Risktagande är en speciell bransch. Jag tillhör definitivt inte de djärvaste, speciellt inte när det gäller vintersport. Med skidor på fötterna och snö som underlag förvandlas jag till en ynkrygg, en som inte verkar kunna bestämma själv över någonting (förrän jag befrias från de där hemska pjäxorna).

Med tv-bilderna från den isiga skicrossbanan i minnet går jag ut på en liten promenad i det vackra vädret, i ett snöfritt Barndomsland.
Kommer efter bara några minuter till den en gång så otäcka och väldigt branta backen där vi åkte skidor. Ja, vi försökte oss till och med på att bygga ett litet hopp mitt i, fråga mig inte varför, vi ramlade ju ändå!

Då inser man hur vår syn på saker och ting förändras över tid. För den där backen, en gång så ruskigt svårbemästrad och bråddjup, är i dag en liten stig som knappt lutar alls. Jag skulle rent av kunna ta mig utför den på skidor, utan större besvär.

Sak samma när jag kommer till backen mamma och jag cyklade i när vi skulle hälsa på mormor och morfar. Hjulen rullade fortare och fortare, jag kramade styret i panik, buskarna rusade förbi vid min sida. En gång vurpade jag rejält, först långt senare visste jag att rätt använda bromsen.

Idag är det fortfarande framkomligt men det handlar inte alls om någon dramatisk utförsbacke, bara en stillsam sluttning i grön omgivning av vars åsyn jag faktiskt kan njuta, utan att minnet av skräcken tränger sig på. Titta på bilden nedan och döm själva! Ser inte så farligt ut eller hur?

Men nog framstår det som glasklart att skicross  om sporten hade funnits på 50-talet  aldrig hade varit ett intressant alternativ att satsa på för min del. Inte mountainbiking heller.

Och så tänker jag att man ska vara väldigt försiktig med att fnysa åt barns rädsla inför en och annan utmaning som för en liten människa kan te sig så mycket otäckare än för en vuxen.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 29, 2020

Med smak av choklad ...?

Tror knappt mina ögon. Men det står "chokladapelsin" med stora bokstäver på skylten. OK, choklad med apelsinsmak är vi ju bekanta med, men det omvända förhållandet, kan det verkligen finnas?

Skalet är definitivt mörkare än på de andra varianterna. Jag köper en enda, bara för att kolla. Den kostar 16 spänn. Och naturligtvis smakar det inte ett enda dugg choklad när jag äter klyftorna. Fast god är den förstås, citrusfrukter är det.
Vid närmare eftertanke inser jag att blodapelsin inte smakar blod heller, så vad tjafsar jag om egentligen?

Chokladapelsinen kommer oftast från Spanien (jag har förstås googlat) och har väldigt kort säsong, den verkar säljas bara i januari.
Nu har jag i alla fall provat nymodigheten.
Apelsinchoklad kan man tack och lov köpa året om.

Copyright Klimakteriehäxan

Tittut!

I fjol planterade jag för första gången blommor i det till rabatt omvandlade bildäcket (lilla bilden till höger). Fungerade alldeles utmärkt, först med en omgång påskliljor, lite längre fram blev det afrikansk prästkrage och pelargon.

Lökarna lät jag vara kvar i jorden. Tänkte att vem vet ... och nu vet jag! De trivdes så pass bra att de redan är på väg att titta upp!

Har grävt ner andra lökar runt husväggarna och hyser gott hopp om dem också, men de här valde att komma ut redan i januari!
Tittut är förvisso en trevlig lek.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 28, 2020

CITAT om moderna korsstygn

"Det är inte jag som är barnslig.
Det är du som är en bajskorv."

-Ett budskap som specialbeställdes som korsstygnsbroderi, att utföras av en som verkligen kan det där med handarbete, en sann brodös. Hon tvekade först, men både hon och beställaren blev jättenöjda med resultatet. Citatet dök upp i ett ovanligt och fylligt reportage från Sveriges Radios kulturredaktion om broderi: är det utdött, omodernt, historielöst? Svaret blir, föga överraskande, nej på samtliga punkter. Kul att det som av så många betrakta(t)s som förspilld kvinnokraft får plats i utbudet. Textila uttrycksmedel får aldrig falla i glömska. Moderna konstnärer plockar upp det, se bara på Britta Marakatt-Labba eller Linda Lasson. Och visste ni att Broderiklubben BK finns? Med över tusen medlemmar!

År 2008 utlyste Aftonbladet en tävling. Det gällde att designa en bonad i gammal stil men med modernt budskap. Jag slog till med den ni ser här på bilden. Inte visste jag då att jag skulle skriva en bok med nästan exakt den titeln, för boken kom några år senare. Tyvärr vann jag inte tävlingen, men blev hyggligt nöjd med min placering - du kan läsa mer om jippot här!

Med rosaröda pärmar

Bokomslag i min favoritfärg ska utgöra denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Men vilken färg är då min favorit, egentligen? Jag gillar så många! Vi behöver färg, inte minst så här i januari när de flesta dagar är tämligen gråa.

Då tar jag ett hopp ut i färghavet och kommer upp med tre omslag som går i rosaröda toner. Det kan väl pigga upp? Och historierna som förpackats så här är mycket läsvärda, det gäller alla tre.


"Gun Love" av Jennifer Clement är en roman i vilken författaren än en gång visar hur bra hon känner till folk som bor och lever på samhällets skuggsida. Här en ung mor och en dotter som har allt de äger i en bil på en husvagnsparkering i USA. Bilen går förstås inte att köra ... och ... ja ni bör faktiskt läsa själva!

I "Rakkniven" berättar Eva Ström hur det går för fröken Julie efter den ödesdigra midsommarnatten med betjänten Jean. Strindberg hade inte en aning, förstås. Originellt, välskrivet.

"Historien om någon" är en barnböckernas evergreen, skriven av danske Egon Möller-Nielsen. Andlöst spännande att följa den röda tråden, i alla fall om man är sisådär fyra år. Jag älskade den, mina barn också. Får jag testa den på barnbarnet månntro?

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, januari 27, 2020

Ett litet mysterium (som nu är löst)


Rakt ut ur väggen kommer den, rosenkvisten. Jag letar efter resten. Den kan ju inte bara finnas så där, grön och frisk, sprungen ut ingenting! Ett mysterium, varken mer eller mindre.

Rosens taggar tar tag i mina kläder när jag leker detektiv och söker efter den där gäckande stammen. Men den finns ju inte! Gömmer sig inte bakom spaljén. Döljs inte av andra grenar. Detta verkar helt enkelt inte klokt.

Till sist hittar jag mysteriets lösning. Längst ner vid marken har busken skickat in en trevare under brädfodringen. Och där bakom, i mörker men skyddad för vind och kanske också kyla, har grenen växt i över två meter för att hitta dagsljuset igen.

Nog måste man bli lite imponerad av växters kraft. Som när maskrosorna spränger asfalten eller när späda örter gror där det inte syns nån jord.

Nu har sekatören och jag gjort vårt. Den spänstiga och djärva grenen är borta. Vill ju inte att rosen ska spränga husväggen ... men hoppas förstås ändå på nya blommor i sommar, lika många, lika blodröda, lika fina som tidigare år.

Copyright Klimakteriehäxan