lördag, oktober 31, 2020

Veckans mening – om politiska åsikter

På initiativ från Robert med bloggen Mina skrivna ord pekar jag numera varje lördag på en mening som är värd att begrunda lite extra, med ett budskap som man kanske skrattar åt eller förfäras över eller känner igen sig i. Meningen ska hämtas ur det man läst den gångna veckan. Fast jag avviker den här gången från den utstakade vägen och väljer i stället något jag har hört, i ett reportage i Rapport fredag kväll om Vänsterpartiet och dess kamp för att hitta fler sympatisörer, en kamp som man får anta att varje engagerad politiker deltar i, oavsett partitillhörighet. Då säger Andreas Trygg, vänsterpartist i Köping, så här:

Vi kanske står för det folk borde tycka, men vi har svårt att få dem att tycka det.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 30, 2020

Idag säjer vi "aldrig"!

Fredagar ägnar jag numera regelbundet en stund åt att kolla vilka fem frågor Elisa Matilda tycker att vi andra bloggare ska svara på. Idag är  inget undantag. Så medan höstdimman sakta lättar upptäcker jag att det där med att aldrig säga aldrig, det är ingenting som är aktuellt just nu ...

  1. Nämn ett band/en artist du gillar men aldrig har sett live! Carole King. Men det känns som jag sett henne ... eftersom jag varit på Broadway och sett musikalen "Beautiful" om hennes liv. Tjejen som spelade huvudrollen var obegripligt lik förebilden!
  2. Vad är en maträtt du aldrig testat? Insekter, larver, maskar. Vill inte. Hur bra för klotet det än må vara.
  3. Vilket land tror du att du aldrig kommer besöka? Indien. För trångt, för varmt.
  4. Vilken aktivitet tror du att du aldrig kommer testa? Jag vet att jag aldrig kommer att göra ett bungyjump.
  5. Vad är något du gjort men innan trodde du aldrig skulle göra? Varit barnvakt åt eget barnbarn. Vågade aldrig tro att jag skulle få vara med om det!
Den plockar vi aldrig. Men den är snygg!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 29, 2020

Ljus i mörkret

Det är riktigt mörkt utanför fönstret redan vid femtiden, just när Mia i bokhörnan tänder sitt torsdagsljus  alltså kommer loss med helgfrågan. I dag: Har du spanat in något nytt som du vill läsa? Jo men visst, en bra bok är ljus i mörkret!

Ack ja, frestelserna står som spön i backen. Trots att jag har, som ni vet, mängder oläst på hyllorna. Men eftersom jag tänkt om och "blivit vän" med Alex Schulman vet jag att jag kommer att läsa hans nya, "Överlevarna", vilket väl inte kommer som någon större överraskning. Dock har jag blivit varnad för hörversionen. Alex S läser själv och resultatet lär inte vara riktigt lyckat.

Bonusfråga förstås, så gott som självskriven denna helg: Ska du fira Halloween? Nej. Men har fixat med ljus till kyrkogården, för Alla Helgons dag.

Sedan kan man förstås tänka sig att om man bloggar om helgen kanske det kan jämställas med firande. I så fall ... ser att min etikett "halloween" finns med på nästan tjugo inlägg. Där finns både historia och annat, om du vill kolla!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 28, 2020

Dörrknackarbarnen

Det ringde på dörren en dag. Jag öppnade.
Utanför stod en liten flicka, kanske 8-9 år.  
-Hej, vill du köpa lite julsaker? 

Hon höll fram något som jag antog var kataloger och beställningslistor och såg bevekande på mig. Snett bakom henne stod en något äldre tjej, vilket gladde mig, för hon som förde ordet var inte stor nog att vara ute på dörrknackning helt på egen hand.

Visst fattade jag att barnet hoppades. Antagligen hägrade någon fin bonuspresent så snart hon sålt prylar för ett bestämt belopp, kanske något hon drömde om vareviga dag, något som fickpengen absolut inte skulle räcka till.

 

Ändå gjorde jag henne besviken.

-Oj, sa jag, det är ju bara september, jättelångt till jul! Så tyvärr måste jag tacka nej, det är för tidigt för mig att julhandla! /forts/


Du vill kanske läsa hela min fundering kring det i mitt tycke tämligen skamlösa utnyttjandet av barn som skickas ut på dörrknackning för att kränga prylar till jul, saker man sannolikt vare sig behöver eller vill ha. Klicka bara här så kommer du till gratissajten News 55, med speciell inriktning på läsare som är 55+. Där väntar mycket intressant!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 27, 2020

Parvis

Ugglan och boken har sett ut ännu ett tema för Tisdagstrion: Parhästar/
duos/kärlekspar (etc.) i litteraturen.

Bara tre! En omöjlighet! Paren poppar upp i min skalle, ett efter ett, i en lång rad. Glöm trio, vi går helt in för duo. Möjligen kan det roa dig en halv minut att påminna dig vilka historier de figurerat i och vem som skrivit om dem. Eller, som i några fall, gjort film om och med dem.

Här kommer de, mina par, det ena efter det andra:
Birk och Ronja.
Romeo och Julia.
Arvid och Lydia.
Kristin och Erlend.
Rocky och Adrian.
Robin och Marion.
Vajlett och Rut.
Gösta och Elisabeth Dohna.
Harry och Sally.
Samuel August och Hanna.
Forrest och Jenny.
Robinson och Fredag.
Bernard och Bianca.
Ester och Hugo.
Filip och Fredrik. (Jo, de har skrivit bok också!)
Tjorven och Båtsman.
Marguerite och Armand.
Precious och J.L.B. – de får bli sista paret ut, fast jag hade nog kunnat hålla på ett tag till.

Förresten vill jag ge er en extra nöt att fundera på (och förmodligen knäcka), ett par som inte liknar något av dem jag redan listat. Men den duon finns också i fiktionen och heter Cuff och Link.

Slutsats: det är något visst med tvåsamhet, både i böckernas värld och i vår egen.

Copyright Klimakteriehäxan

Uppdatering: Svaret på "gåtan" är att Rocky hade två sköldpaddor som fick namnen Cuff och Link. Han var/är allt en riktig skämtare den där Silvester Stallone ...

måndag, oktober 26, 2020

Man ska se upp

Hamnade nere i City för första gången på länge, gick Drottninggatan fram. Påmindes plötsligt om en lärdom som det är alltför lätt att förtränga: man ska inte hela tiden gå och titta var man sätter fötterna, man ska titta upp också! Och då gärna över huvudet på de människor man möter!

När jag nu gjorde det fick jag syn på ett underbart grönt hörn där växterna verkade regera. Så vackert! Jag upptäckte dessutom att juldekorationerna (redan) är på väg upp. Tror att det är en sorts kotte, kanske? Det gröna hörnet är definitivt vackrare.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 88

 ORDNÖRDIG

-Det är (kanske) Klas Östergren som skapat uttrycket. Men när jag googlar ser jag att det dyker upp i lite olika sammanhang, och enligt definitionen är jag definitivt en som är ordnörd, i alla fall om man ska tro Johan Berner, som är ordförande i Svenska Scrabbleförbundet. Håller ni med mig om jag påstår att det är en okej variant på nördskap? Kan tycka att ordnördighet passar extra bra i dag, när läslovet börjar på allvar med en skolfri måndag. Och perfekt läsväder, dvs grått och fuktigt och lite småtrist.

söndag, oktober 25, 2020

Vink vink! Det är Skyltsöndag!

Möjligen är jag både blind, okunnig och åker buss för sällan. Men inte visste jag att vi i Stor-Stockholms lokaltrafik har något som heter vinkområden! Det berättar i alla fall den här skylten. SL förklarar: "Längs vissa sträckor finns istället för vanliga hållplatser så kallade vinkområden, där man kan stanna bussen genom att vinka till dess förare."

Vi är säkert många som redan försökt vinka åt en busschaufför, men då har det nog handlat om att man, i fullt språng, har haft två meter kvar till dörren, när den slår igen och bussen så retfullt glider tillbaka ut i gatan. Då fungerar det alltså inte särskilt bra. Men det har förstås inte hänt på ett äkta vinkområde.

Hade gärna testat att vinka till 901-an, men såg inte till någon. Och det var kanske lika bra, eftersom jag dels inte vet vart den går, dels absolut inte skulle ut och vara busspassagerare ... det är man ju inte i onödan, i dessa tider.

Grön-vita vinkningar skickar jag också till skyltsöndagarnas vårdnadshavare BP, lite krasslig denna vecka, med speciell hälsning, oss bajare emellan ... Trevligt sätt att markera utrymmet för fotgängarna, eller hur? BP har listat alla presumtiva skyltningsdeltagare här


En titt i fina ostdisken i fina Östermalmshallen får mig att stillsamt undra: hur sugen är jag på en ost som heter fyllehund? Kanske är den jättegod, jag har inte smakat på denna dansktillverkade produkt. Om du gillar dessertostar med blå- eller vitmögel kan jag dock rekommendera en annan dansk, en som finns hos Lidl och heter Blue respektive White Moon. Supergod, till superpris.

Låt mig fortsätta på matavdelningen. Visst har man redan sålt lussekatter ett tag. Här hjälper inget extrapris, trots att jag alltid gillar att fynda. Men den här sortens bullar får vackert vänta till december, hur frestande saffransgula de än är. Fast vågar man tro att det är saffran, till det priset?

Rundar av med sedvanlig uppmuntringsduo. Passar väl bra nu när Folkhälsomyndigheten gett 70+ och andra i så kallad riskgrupp lite större friheter.
 

Copyright Klimakteriehäxan

När sorgen drabbar

"Alla människor drabbas av sorg någon gång i livet."

Jag minns inte vem som säger det, men konstaterandet finns med i "Sorgen och jag", en serie i Sveriges Television i två delar som är högaktuell just nu, delvis tack vare en mästerlig marknadsföring, delvis på grund av att Allhelgonhelgen ligger framför oss, men framför allt därför att den är alldeles osedvanligt bra.

Idén till programmet föddes hos Claes Elfsberg, under decennier Sveriges "mesta nyhetsankare", och han har också huvudrollen/"värdskapet" under de två timmar det varar. År 2018 avled hans dotter Hanna i cancer, 30 år gammal. Hon var nygift och hoppades förstås på en härlig framtid, som vilken ung kvinna som helst. Så skulle det inte bli.

När Hanna hade begravts skulle Claes alltså fortsätta sitt liv. Han behövde hjälp med det och sökte en terapeut för stödsamtal. Det blev en viktig kanal tillbaka ut i vardagen, och i de där samtalen fanns också fröet till tv-programmet.

Redaktionen bakom "Sorgen och jag" har sökt upp en rad människor som i samtal med Claes beskriver sina traumatiska upplevelser när en älskad person plötsligt bara försvunnit. Mamman till lilla Ingrid, som utan förvarning bara låg död i sin säng, glömmer ingen som hört henne berätta. Och Wilmas pojkvän, som efter en kväll på puben hittar sin tjej som hängt sig i deras gemensamma lägenhet, bär på känslor man har lätt att dela.

Livet blir naturligtvis aldrig det samma efter förlusten, men i de här samtalen kan många hitta hjälp och tröst, det är jag övertygad om. Man är inte ensam i sorgen, hur svårt det än är att gå vidare, det är tv-seriens tydliga budskap. Här finns också präster, psykologer, olika expertis som bidrar med sina synpunkter.

Det går att rada upp fler exempel, men bäst är förstås att titta själv. Du ser programmen på SVT Play här.

Copyright Klimakteriehäxan

Bild från svt.se

lördag, oktober 24, 2020

Veckans mening – om barn utan bullar

På initiativ från Robert och hans blogg Mina skrivna ord ägnar jag numera en stund varje lördag åt att leta upp en mening som är värd att begrunda lite extra, läsa om, med ett budskap som man kanske skrattar åt eller förfäras över. Meningen ska hämtas ur det man läst den gångna veckan.

Johanna Ekström, dotter till författarparet Margareta Ekström och Pär Wästberg, har skrivit om sin uppväxt och sin mamma i "Meningarna" (tidigare har hon också publicerat en bok om relationen till sin far, en bok i vilken han inte framstod som en drömpappa direkt). Mamman (idag drabbad av sviterna av stroke) gick upp i sitt arbete som journalist, poet, översättare och författare, och dottern minns att hon saknade kärlek, såg mest ryggen av sin mor. I intervju med Johanna E i ett nummer av tidningen Vi läser hittar jag Veckans mening denna gång, ord som ger en rätt sorglig bild av föräldraskap:

Margareta Ekström bakade inte bullar, hon knådade språk.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 23, 2020

Skatter och misstag

Fredagen är grå och inte särskilt vacker, men det är bara att bita ihop och tänka på något trevligt! Som exempelvis de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda:

  1. Vad är det närmsta du kommer ren magi? Det måste nog vara när Barnbarnet ser mig i ögonen och bränner av ett riktigt stort smajl. Den dag han säger "farmor" smäller jag väl av, på riktigt, av lycka. Har förstås liknande, magiska, minnen av mina egna ungar.
  2. Vilket är det största misstaget du gjort i köket? Oj då, hur lång lista tål ni? Redan i skolköket brände jag bullar, mina barn blev snudd på traumatiserade när jag försökte grilla scampi fast de förvandlades till mjöl, visst har jag tagit salt i stället för socker, och usch när vi hade många gäster på middag en gång ... Jag for runt som ett torrt skinn för att få allt på bordet. Där folk satt och envisades med att vänta på att jag också skulle sitta ner, trots att jag verkligen bad dem att börja. När jag äntligen lät ändan dunsa ner på stolen och vi kunde äta var det förväntansfullt tyst, tills Sonen med hög röst säjer: Mamma, min mat är kall!
  3. Om du skulle få ett ärligt svar på en valfri fråga, vilken fråga skulle du ställa? Vet faktiskt inte. Tänk om jag inte vill veta svaret?
  4. Om du skulle begrava en skatt, var skulle du gömma den? Har redan några, oåtkomligt undanstoppade i mitt hjärta. Skatter med penningvärde är förgängliga, var man än förvarar dem.
  5. Vad skulle dina nära och kära tro att du gjort om du skulle bli anhållen av polisen? Något med bilen. 
Blommor i alla former, färger och varianter tillhör skatterna som gärna kan ställas
ut till allmänt beskådande.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 22, 2020

Oktoberbok och vinterbarn

Vad läser du nu?

Ja så kort och koncis kan en helgfråga vara! Den levereras som vanligt av Mia i bokhörnan. Svaret kan också göras kort, speciellt som jag i princip redan svarade på samma fråga i går ... Jag läser allstå "Inställd resa till Sabarmati", sprillans ny roman av Majgull Axelsson som hade recensionsdag i veckan. Skummade tyckarna i DN och SvD och kunde konstatera att de inte var riktigt överens, vilket ju är bra för då kan jag få bilda min egen uppfattning, utan att gå i någons ledband! Har ungefär en tredjedel oläst.

Mia skickar som oftast också med en s k bonusfråga, denna gång: Längtar du efter vintern? Nej, det gör jag nog inte. Även om jag absolut kan uppskatta en dag med vitt snötäcke, blå himmel och glada barn med röda kälkbackskinder. Fast på min bild åker de ju pulka ... för trettio år sedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidens labb ...

Det är lite svårt att fatta. Men de där små söta händerna ska, inom något som måste betraktas som överskådlig tid, förvandlas till stora och kraftiga nävar som rent av kan komma att kallas labbar. I går kväll var de ett bra stöd när litet barn mötte stor spegel.

Varje bit av barnbarnet är en gnutta mirakel, precis som fingrarna på den förvånansvärt starka handen. Och Gems Weekly Photo Challenge har temaordet LABB denna vecka, en i raden av homonymer (ord som stavas och uttalas lika men med olika betydelser) som Sanna grävt fram. Voilà!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 21, 2020

Lov att läsa

Undrar om begreppet läslov "satt sig" i svenska folket hjärnor?  Det pågår sedan några år en kampanj för att de där höstdagarna när barnen har skolledigt ska ägnas åt läsning, inte pluggande utan lustläsning. Ingenting hindrar ju att även äldre generationer hänger på, eller hur? Så måste väl Enligt O har tänkt när hon formulerade veckans kulturfråga:

Vilka böcker planerar du att läsa under läslovet?

Jag ska läsa ut saker jag påbörjat, det är planen. Är mitt i Majgull Axelssons senaste, "Inställd resa till Sabarmati". Har en bit kvar i "När rött blir svart" av Qiu Xiaolong också, råkade komma av mig men vill förstås veta vem som ligger bakom mordet ...

Dessutom ser jag fram emot "Folk med ångest" av Fredrik Backman. Men blir det denna vecka? Inte helt säkert. Har ju lite annat att pyssla med också, lägg till något korsord och lite tv-serier så går tiden som av sig själv!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 20, 2020

Bland tomtar och troll

När jag var liten hade jag en bok som hette "Bland tomtar och troll". Den gillade jag. Men som vuxen är jag inte riktigt lagd åt det hållet, så när Ugglan & boken ger tema för tisdagstrion denna gång är jag inte på min hemmabana: Gudar, väsen, tomtar & troll (mytologi och folktro) är ämnet.

Den där barnboken publicerades först till julen 1907, och traditionen hålls fortfarande  vid liv. Nästa utgåva blir nummer 114 i ordningen! Förr i världen medverkade John Bauer med sina klassiska teckningar. Genom åren har rader av svenska barnboksförfattare funnits med: Astrid Lindgren, Ulf Stark, Per Nilsson. Vilket borde borga för kvalitet som heter duga för intresserade ungar, och kanske också för deras högläsande föräldrar?

Så långt har jag alltså befunnit mig i sagornas värld, och då kan naturligtvis fantasin få råda. I sagokategorin placerar jag också Harry Potter och låter honom trolla, umgås med sin uggla och bli osynlig emellanåt.

Men när det kommer till läsning för vuxna är jag inte så förtjust i de mystiska inslagen, jag kan rent av bli tvärirriterad och sluta mitt i ett kapitel. Har till exempel gjort slut med John Ajvide Lindqvist. Det räckte egentligen med "Låt den rätte komma in", men jag läste också "Människohamn", proppad med övernaturligheter. Tack, men nej tack.

Och Olga Tokarczuk, Nobel-pristagare, blev jag också grymt besviken på. "Styr din plog över de dödas ben" hade rader av "konstigheter", bl a med djur som kunde uträtta märkliga saker. När jag sedan kom till det väldigt snöpliga slutet på romanen (nej, ingen spoiler!) kände jag att det fick räcka.

Det är väl helt enkelt så att jag föredrar att läsa historier som bär sannolikhetens prägel. Då kan jag ju överlåta konstigheterna och mysticismen till andra. Fast lite konstigt är det ju, det måste jag medge, att denna trio består av tre och en halv (eller nästan fyra) "deltagare", eftersom Harry P slank med i förbifarten ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 19, 2020

Dagens ord 87

 SVANA

-Se där, ett nytt verb att ta i bruk! För den som svanar gör något som är bra för miljön. Det är miljömärknings-Svanen som står för detta nytillskott till svenska språket. Tips om hur man svanar finns, för den som behöver inspiration, att hämta på svanen.se

söndag, oktober 18, 2020

Ännu en skyltsöndag

Vad säger ni, ska vi skylta lite idag igen? Det är ju ändå (Skylt)söndag, och dags för bloggstafetten som har sitt "hem" (eller ska vi kalla det sina startblock) hos BP?

Jag vet förvisso inte hur den skickliga modeskaparen Carin Rodebjer och hennes stab tänkte när de bestämde att ett utrymme i hennes "flagship store" vid Norrmalmstorg i Stockholm fick namnet Vaginan och också en alldeles egen neonskylt. Man hamnar tydligen i ett separat visningsrum om man går in där, lite privat och avskilt, förmodligen varmt, men förhoppningsvis inte lika fuktigt som i originalutrymmet ...

"Ojojoj det där känns ju som rena 80-talet" sa min väninna när vi gick in för att äta lunch på den här restaurangen (bilden nedan). Skämtsamma skyltar har man ju sett förr, själv såg jag en nästan identisk med den här i Köpenhamn för några år sedan. Är den kul? Döm själv. Maten var god och man kunde sitta utomhus, med infravärme vid behov.

Ett bibliotek i Täby har också slagit in på den humoristiska banan med en skylt utanför entrén. Bra budskap! Nu har jag inte ärenden till Täby särskilt ofta, men bilden tog Linnea Schoultz och jag fick lov att låna den. Tack!

Och så till sist de två syskonskyltarna som väl inte behöver någon mer presentation eller förklaring? 

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 17, 2020

Veckans mening – och ett bokmärke!

Tyckte att jag behövde en ny visp och slog till. I samma ögonblick som jag slängde förpackningen i återvinningskassen insåg jag, att jag på köpet också fått ett snyggt och hållbart bokmärke! 

Upp ur slängpåsen kom pappbiten med gröna blad, och med hjälp av sax och ett av de där upphängningsbanden jag klippt ur något plagg blev det klart att lägga in i boken jag just nu läser, "Inställd resa till Sabarmati" av Majgull Axelsson. 

I den hämtar jag också
Veckans mening, vilket jag och Robert i Mina skrivna ord och Åsa med Bokhyllan gör vareviga lördag numera. Ska vi bli fler? Bara att hänga på!

Det ska vara en mening som är värd att begrunda lite extra, läsa om, med ett budskap som man kanske skrattar åt, blir lite extra tagen av eller möjligen förfäras över. Denna gång blir det en iakttagelse, gjord av en småländska, i hennes barndomsland, mitt i Småland. En glasklar bild av svensk småstad:

Det är alltid mycket tyst i Nässjö om nätterna.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 16, 2020

Rutinerat

Är just inne i sista biten av min morgonrutin, vilket betyder att jag hamnat vid datorn, och eftersom det är fredag kollar jag vilka fem fredagsfrågor Elisa Matilda vill ha svar på. Här är de:

  1. Hur ser din morgonrutin ut? Tar bort "tyst läge" på mobilen, äter frukost, gör nian och svåra sudokun i Svenska Dagbladet (på papper), bläddrar genom någon nyhetssajt och sitter sen vid laptoppen en stund. 
  2. Hur ser din kvällsrutin ut? Föga originell, tror jag. Ser Rapport 19.30. Spelar kanske lite wordfeud på mobilen och läser en stund i en bok, innan jag släcker lampan. Det gör jag ganska sent.
  3. Vad måste du göra varje dag? Röra lite på kroppen. Läsa något. Känna att jag har koll på om något stort har inträffat, både nära och långt bort (yrkesskada?). Dessutom bloggar jag faktiskt så gott som varje dag, fast det naturligtvis inte är ett "måste".
  4. Har du någon rutin som andra troligtvis inte har? Vet inte!
  5. Vad gör du sällan som andra gör? Bakar. Har bekanta som alltid gör eget bröd. 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 15, 2020

Omslag med det lilla extra

Helgfråga som vanligt från Mias bokhörna så här på torsdagen. I dag skriver hon: Jag tycker det är snyggt när en serie har omslag som matchar. Har du något exempel?

Ja, det har jag. När ett antal av Selma Lagerlöfs romaner gavs ut i ny pocketupplaga för ett par år sedan valde förlaget (Bonniers) att till omslagen använda sig av mönster som systrarna Lisbeth och Gocken Jobs skapat, inspirerade av den svenska floran. Jag har skrivit om det förr, flera gånger faktiskt, så förtjust är jag. 

Där fick böckerna "det lilla extra". Mycket snyggare blir det inte!

Bild från Akademibokhandeln.se
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 14, 2020

Upptäck Jennifer Clement du också!

Bloggaren Enligt O spottar ur sig "veckans kulturfråga" med egen logga. Denna gång söker hon skribenter som inte figurerat i den senaste tidens prisregn, toppat av Nobelpriset.  

Och frågan lyder så här: Vilken författare tycker du får på tok för lite uppmärksamhet?t mig dra ännu en lans för Jennifer Clement. Hon är amerikansk-mexikanska, 60 år gammal, i botten journalist, engagerad i medborgarrättsfrågor och en period ordförande i internationella Pen-klubben, första kvinnan på den posten.

Sin författarkarriär inledde hon med poesi, men hennes dikter har jag inte läst. Däremot samtliga hennes romaner, alla tyvärr inte översatta till svenska: "En bön för de stulna" (Prayer for the Stolen), "Gun Love" (översatt med samma titel), "The Poison that Fascinates" och "A True Story Based on Lies". Dessutom memoar/biografiboken "Basquiats änka" (Widow Basquiat) om den dramatiska och stundtals väldigt smutsiga kärlekshistorien mellan den stilbildande graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat och hans (mesta) flickvän. Clement var vän med dem båda. Basquiat dog 1988 av en överdos,  bara 27 år gammal. 

Enligt O spär på med en önskan om en förklaring till mitt val: Vad gör hen så bra? Hennes engagemang! Clement brinner för flickors och kvinnors sak, hon ser deras utsatthet och deras avsaknad av ett försvar som fungerar. Dessutom "kan" hon sitt Mexiko, där droger, fattigdom och förtryck tillhör vardagen för alldeles för många. Och ändå händer det att jag längtar tillbaka dit ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bara att klämma till!

KLÄMMA är ett ord som kan betyda olika saker, verb eller substantiv, men ändå uttalas likadant. Därmed är det en så kallad homonym, och sådana ska det vara varje vecka i Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge. Bara att klämma till, helt enkelt!

Låt mig börja med Daisy. Ingen vanlig ko! Men en varm kossa i vars mage man lägger ett par brödskivor med något gott emellan, klämmer ihop hennes mun  och så har man strax en varm macka att tugga i sig, snabbt och lätt. Kul med formgivning som piggar upp i köket. Användes dock flitigare när barnen bodde hemma.

Mina andra klämmor är souvenirer från Mallorca. I Spanien stötte jag på dem för första gången, klädnyporna i jätteformat (15 cm långa), designade för att man ska kunna klämma fast sin handduk i solstolen och hindra tyget från att kana runt. Praktiskt, så jag köpte fler och gav bort i present till andra som gillar solen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 13, 2020

När djuren ska döpas

Ibland träffar man fyrbenta trevliga typer som heter något väldigt fantasifullt. Eller också heter de något som inte verkar fantasifullt alls, om än originellt. Som den gången jag mötte Barbro på en busstur i stan. Barbro var en stor och fin labrador, men också det första djur jag stött på som lystrat till samma namn som en av mina bästisar i skolan ...

Vad de där älsklingarna ska heta kan nog vara en källa till familjetvister. Vi som inga husdjur har, vi riskerar inte den sortens konflikt. Men hur ska man tänka när man möter den kattunge eller valp som på en halv sekund vinner mattes/husses hjärta? Jo, när djuren ska döpas kan man naturligtvis söka hjälp i litteraturen, denna rika källa till allt möjligt.

Sålunda har Ugglan och boken bestämt att denna veckas tisdagstrio ska bestå av fiktiva karaktärer jag kan tänka mig att döpa ett husdjur efter. Börjar leta i mitt minne. En trio blir det, så småningom.

Vad sägs om Emil? Som man kan ropa på, med utdraget i-ljud, stor kraft och högsta möjliga volym, precis som Allan Edwall gör i filmen om Emil i Lönneberga.

Kan också tänka mig en Sune, även den hämtad från barnbokshyllan. Tänker förstås på busgrabben i Anders (Jacobsson) och Sörens (Olsson) serie. Och har dessutom hört att kattnamn gärna ska innehålla ett S. (Hoppsan, minns plötsligt att ungarnas kompis hade en sköldpadda som hette Sune ...)

Lite mera fullvuxet blir det ju om man tänker sig en vovve som lystrar till namnet Smirnoff. OK, inte riktigt en fiktiv figur, men en mix av vodka och svenskt succéberättande i en trilogi som går som smör! Jag tänker förstås på Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror" och de två uppföljarna i Jana Kippo-sviten.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 12, 2020

Med kort startsträcka

Korta startsträckor är bra. Någon får en idé och skrider till verket. Det kan vara en utflykt, ett inköp, ett biobesök eller en gemensam måltid. Jag tror att folk ofta planerar alldeles för mycket och in i detalj, fast ingenting (eller i alla fall väldigt lite) blir bättre för det.

Själv blir jag mest nervös när jag får en fråga i maj som lyder "Kan ni komma hem till oss den sjunde augusti på en bit mat?". Jag svarar så gott som undantagslöst på en sån undran att det låter trevligt, om vi bara är i livet då. För det kan man ju faktiskt inte vara helt säker på, oavsett ålder och allmänt hälsotillstånd.

Har man fått en sådan inbjudan kan man inte låta bli att undra hur förberedelserna ter sig. Jo, jag vet att entusiaster provlagar maträtterna de tänker lägga upp vackert på faten, väljer viner under enorma kval och funderar över vem som bör sitta bredvid vem, bryter manglade servetter och lägger fram bestick med millimeterprecision.

Skulle du bli bjuden hem till oss blir det inte ett sånt kalas, den saken är helt klar. Du kan utgå ifrån att du får kort varsel, och då är ju jag naturligtvis helt på det klara med att mina tilltänkta gäster redan kan vara upptagna. Vilket betyder att jag så småningom gör ett nytt försök, förmodligen lika spontant och oplanerat som det första. Maten jag bjuder på har jag blivit inspirerad till att servera under en runda på Ica. Med stor sannolikhet är det något lättlagat.

Dumt? Tja, det passar förstås inte alla. Vi människor har ju lite olika kontrollbehov. Men förvånansvärt många blir glatt överraskade över det där telefonsamtalet på förmiddagen som leder till en middag samma kväll. Och det är ju trivseln och samvaron vi är ute efter, samtidigt som vi ska bli mätta och belåtna. Man kan uppnå alltihop med riktigt kort startsträcka, jag lovar!

Åtminstone förr i världen var det vanligt i mina trakter att man bara knackade på hos en bekant eller granne. Då blev det lite kaffe och en pratstund, utan någon planering över huvud taget. I storstaden händer inte sådant, ingen har "vägarna förbi" helt apropå, inget utrymme för spontana träffar finns kvar. Det är verkligen synd!

Om ni kräver bevis för att den korta startsträckan fungerar kan jag berätta, att Maken och jag bestämde oss för att hålla bröllop med åtta dagars framförhållning. (Vi hade inte känt varandra länge heller.) Det blev en kul tillställning med ett femtital gäster, alla dansade, åt och drack, folk höll tal, skrattade och sjöng. Och vi är fortfarande, 37 år senare, gifta. Trots den (i sammanhanget) extremt korta startsträckan.

En högoddsare som gick in. Trots den korta startsträckan.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 11, 2020

Skyltsöndag i (o)hälsans närhet

Måhända är det bara jag som hajar till när jag upptäcker den här skylten. Men jag ser en rullstolsburen person med en framsträckt tiggarburk i handen, en burk av metall/glas/porslin, eftersom det säger "klick" när ett mynt ramlar ner. En elak tolkning, eller hur? Men möjlig, håll med om det!

Mycket har sagts och skrivits om Stockholms nyaste storsjukhus, Nya Karolinska. Miljonerna har rullat, många konstigheter har avslöjats. Men är det också "kungligt"? Jag undrar när jag tittar på deras logga, där det förvisso finns en krona. 

Det visar sig att den har man fått slåss för från sjukhusets sida. Nu finns den med på alla skyltar på byggnader och dörrar, vid sidan av en lagerkrans som symboliserar vetenskapen, eller som det står i "programförklaringen": kunskap, visdom och framgång. Det hade kanske varit klädsamt att tillfoga en tredje symbol, någon sorts sparbössa till exempel? För framtida bruk, alltså.


Det är BP som förvaltar bloggprojektet Skyltsöndag. Nej, inte det gamla och döda bensinbolaget, vars logga i en mosaikskylt fortfarande bevaras som ett konstverk vid Ringvägen ett par kvarter från Skanstull, utan här, där du hittar flera söndagsskyltare.

Eftersom jag denna Skyltsöndag rört mig på (o)hälsans område slänger jag med min vid det här laget snart klassiska skylt.  Frågan NÄR? väntar dock på sitt svar, och vi verkar få vänta länge. Den trista uppgången i antal smittade gör en sorgsen. Och lite oroligare, igen.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kärlek

"Under veckorna som följer kan jag knappt längre sköta mitt jobb, sover bara några timmar per natt, är mer tankspridd än vanligt, glömmer att betala räkningar, får parkeringsböter, missar möten, förlägger saker, går fel. /.../ Är det så här kärlek ser ut i en tid av corona, då biografer och teatrar är stängda och barer och restauranger gapar tomma? /.../ 'Filofobi' kallas det tydligen när man är rädd för kärlek och jag nickar mig igenom listan av symptom: darrig, yr, vacklande, svettningar. Det är symptom som springer ur rädslan, osäkerheten, skörheten. /.../ Jag är inte längre rädd för tvåsamheten. Inte rädd för att åldras och krokna och dö. Inte med henne vid min sida."

-Dessa ord om nyväckt kärlek finns i dag att läsa i Svenska Dagbladet i en lång och väldig personlig, för att inte säga privat, text skriven av Carl Cederström, företagsekonom, författare och SvD-medarbetare. För inte så länge sedan gick han ut och förklarade att celibat var framtiden, åtminstone för honom. Det blåser andra vindar nu! För han har träffat en kvinna som fått honom att tänka om. Relationen är bara ett drygt halvår gammal, men känslan stark.  Hans partner och Hon som kom tillbaka med kärleken till hans liv är en av Sveriges mesta tv-kändisar bakom kamerorna: Karin af Klintberg, prisbelönt för en rad tv-produktioner, idespruta, regissör m m. Det här paret kommer vi att få läsa mer om, tro mig!

lördag, oktober 10, 2020

Veckans mening – om Det Stora Landet i Väster

På initiativ från Robert och hans blogg Mina skrivna ord letar jag numera varje lördag upp en mening som är värd att begrunda lite extra, läsa om, med ett budskap som man kanske skrattar åt eller förfäras över. Egentligen ska den nog hämtas ur en bok som man just är inne i, men eftersom jag drabbats av lite lässvårigheter (jag får såna perioder) hämtar jag Veckans mening ur en högaktuell artikel i tidningen USA Today.

Den är skriven av min vän Dennis Jett, f d amerikansk ambassadör under 28 år i en rad länder på tre kontinenter, idag professor i International Affairs vid Pennsylvania State University. Det är sina år som diplomat han ser tillbaka på i den här texten, år när han alltid ansåg sig lyckligt lottad eftersom hans eget hemland hade så många goda sidor, som inte skulle kunna förändras till det sämre. Eller kunde de det? En liten engelsk läsövning blir det alltså:

It took President Donald Trump, his coterie of fellow grifters and news outlets that operate like state media to show me that my smug self-assurance about the exceptionalism of America could turn out to be utterly wrong.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 09, 2020

Hur knökfullt kan det bli?

En fråga dyker upp i min skalle direkt när jag ser de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Jag undrar: kan man komparera "knökfullt"? Knökfullt, knökfullare, knökfullast? Hur knökfullt kan det bli? Det är den första frågan som är den främsta orsaken till min grammatiska krumbukt.

  1. Hur ser det ut i din källare/förråd? Där är det alltså just knökfullt. Rensade med Dotterns hjälp för ett par år sen, men tidigt i våras förberedde jag mig för loppis. Samlade kuddar jag tröttnat på, tvättade gamla trasmattor, la prylar i lådor. Sedan blev det som bekant inte så mycket loppisar detta år, höstupplagan uteblev också.
  2. Vad samlar du på dig mest? Böcker. Köper alltför lätt kuddar, andra heminredningsdetaljer som skålar, vaser, muggar och ljusstakar.
  3. Vad i ditt hem behöver rensas ut? Min garderob. Men jag har ju så svårt att skiljas från plagg och skor jag en gång förälskat mig i.
  4. Är du bra på att rensa ur din mailkorg? Det gör jag varje dag. Kommer förvånansvärt mycket skräp, trots att man blockerar "Russian Beauty is waiting for you", Viagra-reklam och fantastiska bitcoin-erbjudanden.
  5. Vad sparar du gärna som andra kastar? Vackra burkar. Och de där upphängningsbanden i kläder som satts dit för att hålla kvar plagget på galgen. Har en påse med såna, och en plan för hur jag en vacker dag ska använda dem ... Några har redan tagits i bruk som "svansar" på bokmärken.
Den här helgen skulle bli väldigt höstlig, så har jag tolkat meteorologernas budskap. Mycket riktigt vaknade jag till strilande regn, droppar mot mitt sovrumsfönster. Men nu! Nu ser jag blå himmel, visserligen med lite vita moln, men solen skiner och kvicksilvret (fast det är förstås avskaffat i moderna digitala termometrar) har börjat stiga. Kanske har vädervetenskaparna spått fel? Hoppas, och önskar er alla en härlig veckända.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 08, 2020

En bok att längta efter

Mia i bokhörnan och jag har inte bara läsning som gemensamt intresse, vi är båda ganska fascinerade av bebisar för närvarande ... Just hemkommen från barnvagnspromenad ser jag att Mia också umgås med ett litet barnbarn. Vilken tur vi har!

Men detta har inte hindrat Mia från att leverera en helgfråga även denna torsdag. Hon tycker att det kommer jättemånga bra böcker framöver och undrar nuÄr det någon bok du längtar efter?

Jo, jag upptäckte nyss att Jan-Philipp Sendker kommit ut med ännu en roman: "Hjärtats minnen", som är den avlutande delen av hans Burma-trilogi. Sendker skriver jättebra! Hans böcker om Kina har jag tyckt väldigt mycket om. Och "Konsten att höra hjärtslag" kommer man ihåg länge.

Mia vill veta mer, så hon ställer också en bonusfråga: Vad gillar du med hösten? Då svarar jag färgerna, den klara luften, den mysiga känslan att ta på sig en gosig tröja och tända levande ljus.

Gullungen sover som en stock på barnvagnspromenad med farmor.

Copyright Klimakteriehäxan

Jaha. Eller nähä.

Jaha. Naturligtvis upprepas historien. Och nähä, inte har jag läst henne.

En för mig totalt okänd amerikansk kvinna och poet får Nobelpriset i litteratur 2020. Louise Glück heter hon, såvitt jag sett otippad av all expertis. Och, eftersom hon kommer från USA, än en gång ett hinder för mina favoriter Oates och Atwood att bli pristagare. Synd.

Det visar sig  föga förvånande kanske, med tanke på att författarinnan mig ovetandes bl a fick Tranströmer-priset för ett år sen?  att vadslagningsfirmorna hade Glück med i hanteringen. Det visar sig också, hör jag i Sveriges Radio, att oddsen för henne sjönk dramatiskt under det sista dygnet innan det var dags för tillkännagivandet.

Vilket än en gång kan tänkas väcka frågan om det trots allt (och trots att Kulturprofilen sitter inne och hans hustru inte längre är akademiledamot) kan finnas någon lösmynt människa bland De Aderton. Det har i alla fall läckt förr, vilket jag skrivit om här.

Copyright Klimakteriehäxan


En dag att få pris

Det är Den Där Torsdagen idag. Dagen när någon får veta att det han eller hon skrivit befunnits vara värt ett rejält pris. Ett Nobelpris i litteratur. Klockan ett kommer tillkännagivandet, precis som förr. 

Men allt är trots det inte precis som förr. Litteraturens värld har knappast hämtat sig efter skandalerna, den kring den ständiga akademisekreteraren Sara Danius, den s k Kulturprofilen och den kring de två pristagare som buntades ihop ifjol efter det överhoppade året. 

Visst har det stormat kring pristagare förr, men slogs det inte ett rekord då? Jag har, lite överraskande åtminstone för mig själv, läst något av både Handke och Tokarczuk. Ingen av dem fick mig mållös av förtjusning. Blev inte sugen på mer.

Idag undrar Efter O i sin återkommande "kulturfråga"Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur? Det finns förvisso ett gäng att välja bland, det första kom 1901, och jag har förstås inte läst dem alla. Men visst finns på listan människor som berikat våra liv genom fantastisk text, ord som stannat kvar, levt vidare, kanske också blivit omlästa!

Selma Lagerlöf var den första kvinnan som belönades (1909). Det förtjänade hon, med råge. Av senare års pristagare gillar jag (det vet ni redan) de två latinamerikanerna Gabriel Garcia Marquez (1982) och Mario Vargas Llosa (2010), herrar som jag träffat och blivit ganska förtjust i både tack vare deras böcker och deras personligheter. Där tror jag att vi har min topptrio.

Då är frågan om man kan få hojta ett "Äntligen!" i dag. Tror dock inte det. Jag har i åratal hävdat att Nobelpriset i litteratur bör gå till amerikanska Joyce Carol Oates eller kanadensiska Margaret Atwood, (de skulle rent av kunna dela!) men sedan man gav priset till Munro tror jag nordamerikanska damer är chanslösa ett bra tag framåt. En vacker dag finns två andra, i dag ganska unga, författande kvinnor som borde få komma i fråga: Chimamanda Ngozi Adichie och Jennifer Clement. 

Någon skrivande människa kommer i alla fall att bli glad strax efter klockan ett i eftermiddag, höra rasslet av miljonerna som trillar in. Med vederbörande gläds ett antal bokförlag, och bokhandlarna började förbereda Nobel-skyltningen i går eftermiddag, i hopp om att några lässugna ska komma rusande för att inte missa sitt prisvärda exemplar. 

Vis av skadan räknar jag dock med att den som får äran inte finns representerad i min (annars rätt så välfyllda) bokhylla. Och inte är jag säker på att det blir någon jag absolut måste läsa heller! Om ett par timmar vet vi.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 07, 2020

Bara slå en signal!

Det rings alldeles för få telefonsamtal nu för tiden.

Ni vet, samtal av den där sorten som kommer sig av att man vill höra en människas röst, kolla läget i största allmänhet, ställa hur-mår-du-frågan som numera ter sig mer relevant än någonsin tidigare. Berätta något trevligt som hänt, påminna om saker man har gemensamt. Frågor och svar, tips och råd, kanske.

Telefonen är ett väldigt bra verktyg när det gäller att hålla kontakt samtidigt som man håller avstånd. Men på något märkligt vis blir ändå de där ”riktiga” telefonsamtalen väldigt ovanliga. /.../ Vad är det då som har hänt? /forts/

Resten av min fundering kring telefonen och dess användning läser du på News55, bara att klicka här. På sajten, som är gratis, hittar du en hel del läsning, det lönar sig att kolla runt!

Copyright Klimakteriehäxan

Yesterday´s News

Det vet vi ju. Att nyheter ska vara färska (och sanna). Och att "yesterday´s news" är skåpmat som inte gör någon förvånad. Men när jag nyss skulle slänga tisdagens tidning råkade jag kasta en extra blick i den rosa näringslivsdelen, den jag sällan lusläser. 

Nu fick jag veta en hel rad saker som jag inte kände till:

o att lönegapet mellan kvinnor och män i en lång rad EU-länder fortfarande ökar.

o att vi i Sverige kan hoppas på lönemässig jämlikhet år 2050, medan man i Frankrike får vänta ännu längre: i 1000 (TUSEN) år! Va?!? Är det möjligt?

o att Instagram fyllde 10 år i går och i dag har en miljard användare. Grattis! 

o att Gunilla Lindberg, svensk ledamot av Internationella Olympiska Kommittén, bergsäkert tror att OS i Tokyo kommer att bli av nästa år. 

o att Wolfgang Pichler, legendarisk tysk ledare i svenskt skidskytte, vaknat upp ur medvetslöshet efter en stroke och bland det första han frågar om är hur det gick i Franska öppna tennismästerskapen ...

Det kan alltså hända att även gårdagens nyheter väcker intresse, åtminstone mitt.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 06, 2020

Underhållande i pandemitider

Det talas ofta om "tablå-tv" kontra "strömmad tv" nu för tiden. Hemma hos oss bänkar vi oss fortfarande förvånansvärt ofta när program sänds "på riktigt", men det blir en hel del play-tjänster använda också, eftersom vissa kvällar "finns det ju ingenting att titta på"  känner ni igen det? Då blirdet HBO eller Netflix eller, väldigt ofta, SVT Play.

Däremot har jag inte riktigt förstått hur folk kan, nästan utan kisspaus, titta på hela serier med alla och inte ens få avsnitt i tät följd. Ett i taget brukar räcka för mig. Men nu har det hänt, det som än en gång bevisar att det finns ingen regel utan undantag.

"Premiärdatum oklart" med Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Vanna Rosenberg är superaktuell och verklighetsnära underhållning i pandemins och virusskräckens tid. Den kallas "mockumentär"! Fyra delar finns på SVT Play, och att de bara är på en kvart var underlättade förstås beslutet att se dem i ett svep. Två delar till kommer. Jag ser fram emot dem med höga förväntningar.

Copyright Klimakteriehäxan