Veckans mening – om presenter

Låt mig göra det klart med en gång: jag är inte förtjust i Mark Levengood. Har sett lite för mycket av honom. En insmickrande farbror i blommiga kläder. (Jo då, jag vet att han har folkets kärlek om än inte min.) Och jag ger inte mycket för hans böcker heller, tycker han mest åker snålskjuts på andra, som Gud och Unni Lindell. Vilket står i starkast möjliga kontrast till hans äkta man Jonas Gardell, som i mitt tycke är en briljant skribent. 

Nu har jag mot alla odds ändå läst en av Levengoods böcker, "Hjärtat får inga rynkor", det råkade vara vad som fanns till hands eftersom jag inte var hemma. Stor litteratur är det förvisso inte, men det är korta bitar utan sammanhang och boken är en sån man kan ha på toaletten för att läsa en bit per besök. Ett och annat leende framkallar texten. Den har fina illustrationer av Ilon Wikland dessutom. Och så hittar jag då Veckans mening, med viss igenkänningspotential, i Skriv-Roberts efterföljd:

Ibland får man blommor, då blir man glad, för blommor är vackra och tar slut, till skillnad från saker i keramik som bara vägrar ta slut tills någon har godheten att av misstag ha sönder dem, eller böcker som står i bokhyllan och skriker "snälla läs mig".

Copyright Klimakteriehäxan 

Den som lever får se

Hösten jobbar vidare där ute. En del löv kämpar mot vinden och klamrar sig fast i trädens grenar. En och annan flyttfågel syns till, på väg söderut. Elisa Matilda tänker också på framtiden. Här hennes fem fredagsfrågor, det handlar om planering:

1. Vad står på agendan idag? Väldigt lite. Ska ta en promenad utomhus, trots att det blåser. Kors & tvärs i Svenska Dagbladet. Ser fram emot ett glas vitt vin, räkor, ost och tv-kväll. Hoppsan, är man pensionär eller?
2. Vad har du fått boka om i veckan? En liten resa.  
3. Vad vill du stryka i helgen? Avskyr att stryka. Ja, slätgöringsstryka, alltså. Annars tror jag inte något behöver strykas alls. Avvaktar!
4. Vad har du på planeringsstadiet? Undrar mycket om när jag ska ta tag i städningen. Det behövs. Den som lever får se.
5. Hur planerad är du vanligtvis? Hyggligt. Men jag är samtidigt en stor vän av korta startsträckor. Om du i dag försöker boka en grej med mig i december blir jag mest nervös ... brukar svara att "vem vet om man lever då?" ...

Hösthimlen bjuder på härliga färger.

Copyright Klimakteriehäxan

En riktigt fin tjockis

Helgfråga, eftersom det är torsdag eftermiddag, från Mia i bokhörnan: Vad heter den bästa tjockaste bok du läst, typ tegelsten?

Förr i världen var jag inte lättskrämd av många sidor och tunga volymer, numera är jag väldigt svår att locka med en tegelsten, hur 

mycket beröm den än får av recensenter och andra bokläsare.

Men "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) från 1987 av Tom Wolfe hade jag svårt att lägga ifrån mig när det begav sig, det minns jag tydligt. Den består, jag har kollat, av 690 sidor och det är många i min värld, fast jag vet förstås att det finns andra fina tjockisar som är ännu tyngre och säkert lika un-put-down-able. Vilken bok som är den allra tjockaste jag någonsin läst vet jag dock inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från hösten

Spegel, spegel på vattnet där ... säg mig vad hösten egentligen är? Jo, ett vykort där det nyss så gröna glidit över i gult och grått, där de orange löven redan lagt sig till ro på marken och där ingen båt längre pressar sig fram, ingen badare stör den blanka vattenytan med raska simtag. Molnen har spegeln för sig själv.

På återbesök i Kgl Hufvudstaden är vyn också hösttypisk.

Och på natten nästan trolsk ...

Copyright Klimakteriehäxan

Afrikanska favoriter

Det hävdas emellanåt att vi europeer är dåliga på att titta ut över våra egna gränser när det handlar om kulturkonsumtion. Kanske är det fortfarande så, men något har vi väl ändå vidgat våra vyer?
Enligt O vill nog skynda på i den riktningen när hon ställer veckans kulturfråga: Vilken författare som skriver om Afrika är din favorit?

Att jag ska svara Chimamanda Ngozi Adichie överraskar ingen av mina stadiga bloggläsare. Alltsedan "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), den fantastiska skildringen av Biafrakriget i hennes hemland Nigeria, har hon hållit stilen, också när hon skriver om livet i exil. Jag väntar spänt på hennes nästa roman!

Men det finns ju fler. Ayòbámi Adèbàyó är en annan välskrivande kvinna från Nigeria, och hennes "Stanna hos mig" (Stay With Me) var riktigt bra läsning, sorglig, dramatisk, spännande.

André Brink hörde hemma i Sydafrika och han skrev på sina två modersmål afrikaans och engelska. Jag läste honom för ganska länge sedan, men "Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) och "En torr vit årstid" (A Dry White Season) minns jag som riktiga höjdare.

Se där, det blev en hel trio minsann. Och inte så konstigt att två av dem kommer från just Nigeria! Man tänker kanske inte på det, men landet är Afrikas största sett till folkmängden: en bra bit över 200 miljoner, tio gånger fler än i Sverige. En afrikansk stormakt helt enkelt, inte minst när det handlar om kultur. 

Chigozie Obioma är ännu en nigeriansk storsäljare, kom jag just på, med "Fiskarmännen" (The Fishermen) men jag tycker inte alls lika bra om den som de jag redan nämnt. Sedan finns det förstås mängder med afrikanska författare, både levande och döda, svarta och vita, män och kvinnor, nobelpristagare och andra "stjärnor" som jag inte ens varit i närheten av. Det lönar sig säkert att botanisera vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Flera nyanser av blått

Blått är temat för tisdagstrion denna gång, så har Ugglan bestämt. Inte alldeles lätthämtat, trots att blått nog faktiskt tillhör mina favoritfärger, så jag tar mig vissa friheter i tolkningen ... det blir tre nyanser av blått helt enkelt!

"Mörker och blåbärsris" var nog den allra första boken av Kerstin Ekman som jag läste. Det är så länge sedan att jag egentligen ingenting minns, mer än att jag tyckte den var spännande. Den kom ut 1974, utspelar sig i Norrland (förstås) och vore förmodligen värd en omläsning. 

"Blåst" var norske Erlend Loes debut och han är ingen förutsägbar författare. Jag har läst flera av hans böcker, de passar nog inte alla men har ett drag av lätt galenskap som tilltalar mig. Det här är en sorts kärlekshistoria som inte liknar någon annan!

"The Blue Knight" handlar om en polis i Los Angeles, en rätt sorglig men djupt mänsklig figur som absolut går att muta. Joseph Wambaugh var själv polis anställd i LAPD innan han blev författare på heltid och vet mycket både om den undre världen och den som bär uniform. Jag har verkligen gillat hans böcker, men främst då de som har några år på nacken. Som den här. Tror att den finns på svenska men hittar den inte. 

 

Copyright Klimakteriehäxan

Resultat av regn

Det har regnat en del på sistone, det har ni förmodligen inte missat. Vissa dagar har nederbörden varit så tät och envis att jag inte velat sticka ut näsan i friska luften, trots att jag vet att det är bra även i dåligt väder. Men ett oavbrutet regnande har i mitt fall fått ett synnerligen oväntat resultat: två grytlappar. Vad sa ni nu då? Jag är faktiskt överraskad själv! 

Det hela började med att jag hittade en bunt garnnystan, röd bomull. Samtidigt hade jag slängt ett par gamla grytlappar som var sluttvättade och fransiga och saknade upphängningsögla. Vet att jag tillverkade dem för oändligt många år sedan.

I present fick jag nämligen, jag kan ha varit i 10-årsåldern, en kvadratisk metallram med tillhörande "virkkrok". Den var så vitt jag förstår avsedd just för tillverkning av grytlappar. Man trädde först garnet fram och tillbaka runt "taggar" som fanns på ramen. Sedan skulle garn träs på tvärsen så att det blev en flätad yta. Titta på bilden överst så hajar ni metoden!

Som jag minns det tyckte jag rent av att det var roligt. Det var inte lika lustfyllt nu. Googlade för att se om det fanns tips på nätet hur man skulle uppnå bästa möjliga resultat, men kammade (för ovanlighetens skull) noll. Så jag gick på minnet.

Ett par grytlappar blev det, ni ser bildbeviset här. Men något kraftigt ljusvekegarn som jag använde förr hade jag inte, så jag fick ta flera bomullstrådar i stället, vilket gjorde det krångligare att trä rätt. Och så var det det där med kanten. Snygg blev den inte. 

Nu har jag i alla fall visat vad ihållande regn kan leda till. Lite stolt är jag. Inte över själva den färdiga produkten, den lämnar en hel del i övrigt att önska, men att den alls blev färdig och går att använda. För raden av UFO:n (Unfinished Objects) jag har samlat på mig är redan alldeles för lång.

Copyright Klimakteriehäxan

Lokalpatriotisk skyltsöndag

På plats i Barndomslandet finns faktiskt möjligheter att variera kosthållet efter lokalpatriotiska principer. Det finns till och med speciella kokböcker "på värmländska". Med en del favoriträtter! Låt mig bara nämna värmlandskorv, klengås, nävgröt, kantareller från skogen och abborre från sjön, eller varför inte kräftor fiskade där vi badar på sommaren ...

Man kan bli hungrig för mindre, eller hur? Nu blev jag i alla fall inspirerad till en liten lokalpatriotisk skyltjakt, genomförd (huvudsakligen) på Ica Klingan i Grums. Där köper jag exempelvis alltid vår Hagforsfilé, vilket alltså är falukorv och då helst  jubileumsfalu från Hemgården, ett charkföretag i Klarälvsdalen som gör ljuvlig korv. Nordells i Arvika bakar gott, både matbröd och söta saker. Skogaholmslimpa är en klassiker gjord på vete, råg och sirap. Och vi saknar fortfarande grevéosten som tillverkades på mejeriet i Arvika, trots att den nu inte funnits på jättelänge! Inte ens mejeriet finns kvar!

De värmländska korna fortsätter i alla fall leverera mjölk. På dryckesfronten finns dessutom både lättöl och enbärsdricka. Alla produkterna skyltar med sina rötter, sin värmländska identitet! Det som dock för tillfället saknas i matbutiken, det är de lokalt odlade jordgubbarna, som brukar vara underbart goda, om än rätt dyra ... men i oktober existerar de förstås inte.

Etiketter blev det huvudsakligen i min skyltsöndag denna gång, men vilka etiketter!!! Jag säger bara det! (Jag skulle ju ha kunnat inkludera Falu Rågrut också, eftersom det bakas i Filipstad och eftersom vi är storkonsumenter – men det blev för mycket Falun, tyckte jag ...) Fler skyltar som vanligt via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets bok vill jag också läsa

Hoppsan, nu växte visst "vill-läsa-listan" med ännu en titel: "Stöld" av Ann-Helén Laestadius. Om renskötardottern som ser en av sina renar bli dödad. Efter det utspelas en historia om spänningar mellan ursprungsbefolkningen, samerna, och de andra, svenskarna. 

Författarinnan har själv samiska rötter och romanen bygger åtminstone delvis på verkliga händelser. Boken fick fina recensioner när den kom, och nu har den också, i konkurrens med elva andra titlar, röstats fram som Årets bok 2021. 

Det är Bonniers bokklubbar och vanliga läsare som väljer, fast jag har inte röstat eftersom jag inte läst en enda av de som valts ut att tävla om en värdefull "etikett". 

Ännu en fjäder i hatten för ännu en journalist som satsar på berättande i det längre formatet! För fem år sedan belönades Laestadius med Augustpriset för ungdomsboken "Tio över ett". Årets bok-priset överlämnades i fredags. Tillsammans med äran får vinnaren 30 000 kronor och en statyett.

Copyright Klimakteriehäxan

Mager svampskörd

Gula kantareller är verkligen gott. Jag ser på Facebook och Instagram hur glada svampplockare visar upp fulla korgar eller rent av hela små kantarellberg de lyckats leta sig fram till, på ställen där det bara har varit att skörda utan minsta ansträngning. För egen del har jag plockat, tja kan det ha varit femton stycken i storlek Small och Extra Small, sedan har det inte blivit fler. Magert resultat!

Nu kunde jag naturligtvis ha ansträngt mig lite mer, letat fram gummistövlar och myggsprej och klivit iväg bortåt skogen i Barndomslandet, men faktum är att jag inte är så sugen på att knalla runt i den orörda naturen helt ensam. Tänker på grannfrun som bröt foten och fick hämtas med helikopter för transport till sjukan ... hon var turligt nog inte ute ensam.

Det handlar inte bara om att känna sig säker, det är roligare med sällskap rent generellt, det gäller väl allt man gör, toalettbesök undantaget? Alltså avstår jag svampjakten, ett höstnöje som så många andra älskar.

Visst, det går att köpa kantareller också, och det har jag gjort emellanåt, men det är roligare med nyplockade och de är aningen mer lättrensade. Ja, det som hindrar mig från att yla av avundsjuka när jag ser bilderna på svampbergen, det är att jag i alla fall slipper rensa!

Men röd flugsvamp har jag sett många. Riktigt snyggt prickiga, dessutom. Jag gillar dem, dels för att de är vackra, dels för att jag inte behöver fundera, aldrig tvekar: jag VET att de inte ska plockas, inte är ätbara.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en okänd pristagare

Ingen tvekan råder om vad som varit veckans mest överraskande (kultur)nyhet: Svenska akademien ger Nobelpriset i litteratur för 2021 till Abdulrazak Gurnah, en 73-årig man med rötterna i Tanzania men sedan många år bosatt och verksam i Storbritannien. Experterna i tv- och radiosoffornas "paneler" stirrade tomt och gapade som fågelholkar, ingen hade läst honom, inte ens hört talas om honom, verkade det. Först när en radioredaktion hittade en universitetslärare lossnade det, hon var genuint förtjust och kunde berätta inte bara om hans verk utan också om honom som person. I en krönika om detta i Svenska Dagbladet, skriven av tidningens kulturchef Lisa Irenius, hittade jag Veckans mening, den som fått oss att stanna till lite extra och som vi lyfter fram på lördagar i Skriv-Roberts spår och som i just det här fallet är en i det närmaste perfekt sammanfattning av läget:

Ingen vet vem han är, men alla är glada.

Copyright Klimakteriehäxan

Om en liten vecka ...

Fredagar har blivit något av en bekännelsernas dag ... eftersom Elisa Matilda publicerar fem frågor som ofta kräver svar man kanske inte skulle plocka fram inom sig annars ... som idag:

1. Hur mycket har du skrattat i veckan? För lite, tycker jag.
2. När har du känt dig som sämst? Vid tre-fyratiden på natten när jag ännu inte lyckats somna.
3. Vad har fått dig att byta humör? Solen, som faktiskt dök upp en stund i tisdags.
4. Vilken dag fick dig att längta till helg? Varje regnig dag, eftersom prognosen sett bättre ut för helgen.
5. Vad skulle du ge för betyg på veckan? Godkänd, men inte mer.

Bara en liten vecka, helt enkelt. Nån "stor" vecka som går till historien blev det förvisso inte. Uttrycket "en liten vecka" har jag, för den som undrar, lånat i barnboksvärlden. Ur en av Eva Erikssons underbara böcker om Bella och Gustav, närmare bestämt. Bella har ingen kompis, men så tack och lov träffar hon Gustav! Rekommenderas, varmt!

Copyright Klimakteriehäxan

Paraplyernas tid borde vara här – men den är förbi

Det är höst, vilket borde betyda paraplyernas tid. Men den är förbi. Märkligt nog! Av alla saker jag minns speciellt från min uppväxt är mitt första paraply en. Tror att jag fick det i födelsedagspresent, det hade stått högt på önskelistan. Att ha paraply gav vuxenpoäng, sådana man hela tiden eftersträvade … /.../

Favorit från förr.

Idag har jag ett ställ fullt med paraplyer i olika storlekar, en del ultralätta, andra gammeldags. Men de används nästan aldrig längre. Förklaringen är enkel: nu för tiden blåser det ju alltid småspik samtidigt som det regnar. Skulle vilja kalla det Den Nya Sortens Väder. Det handlar om ilskna kastvindar som tjuter fram mellan träd, över gator, in i minsta vrå. Väldigt aggressiva luftrörelser. 

Vilket nästan ofelbart leder till att paraplyet man nyss fällde upp vänder sig ut och in, spröten knäcks, det spända tyget går till och med sönder. /.../ Men sådana här regnskurar minns vi inte från förr, eller hur? Visst regnade det, men skyfall hörde inte till vanligheterna. Inte översvämmade källare heller. Inte drunknande bilar. Inte bortspolade gator och broar. /.../

Dagens klimatförnekare, de som inte tror att människan har försämrat möjligheterna för jorden att överleva, de borde väl också ha märkt något? I stället för att hävda att man kan strunta i en generell höjning av medeltemperaturen via olika utsläpp! /forts

Hela min text om varför paraplyernas tid är över finns att läsa på News 55, gratis ett tag innan den bara blir tillgänglig för prenumeranter. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Liten men naggande god

Vi är, det tycker jag mig ha förstått, ganska många som bangar för böcker i tegelstensformat. Och tveklöst är det så att det ofta är svårare att formulera sig kort men bra, det verkar vara lättare att bara låta fingrarna löpa på tangentbordet, utan att använda knappen det står "delete" på. Några energiska redaktörer med rödpenna är det inte heller gott om på förlagen, att döma av omfånget på det som ges ut. 

Nu efterlyser Mia i bokhörnan läsning som inte tar ett halvt liv att avsluta: Vad heter den bästa tunna bok du läst?

Mia tar själv upp ett fint exempel. Anders Paulruds "Fjärilen i min hjärna". Sorglig text om hans cancersjukdom för vilken ingen bot fanns. Liten men naggande god, får man säga det utan att verka nonchalant?

Sorglig fast på ett annat sätt är den bok jag kommer att tänka på: "1900" av italienaren Alessandro Baricco. Berättelsen, om hittebarnet som lever hela sitt liv ombord på en båt, där han är pianist och underhåller passagerarna, tar inte ens 70 sidor att berätta, men det är en häftig historia! Första gången jag läste den tyckte jag det var en härlig skröna. Men när jag några år senare valde att läsa den högt för en svårt sjuk vän bytte innehållet karaktär.

Att just Baricco behärskar det korta formatet bevisar han med en annan bok: "Silke" (Seta), fast då drar han i väg på hela 120 sidor (!). En kärlekshistoria om den europeiske mannen som skulle köpa silkesmaskar men på vägen till Asien mötte sitt livs kvinna, en hopplös förälskelse.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Bara att gratulera ...

... men något ÄNTLIGEN blev det inte för min del. Hade (förstås) aldrig hört talas om, än mindre läst romanförfattaren Abdulrazak Gurnah, 73-åring född på Zanzibar och verksam i Storbrittannien. Han debuterade redan 1987 och två av hans böcker ("Paradiset" och "Den sista gåvan") finns på svenska. Kanske, ja förmodligen, en ny spännande litterär bekantskap. Men om ett år kanske en av mina kvinnliga kandidater kan få komma i fråga?

Copyright Klimakteriehäxan