Något har hakat upp sig

 Det verkar som om Blogspot vägrar publicera kommentarer för närvarande. Hoppas det går över snart.

Det är fredag!

Som vanligt på bloggarens fredag: det blir en start med Elisa Matildas fem fredagsfrågor. I dag dessa:

1. Vad har tagit en oväntad riktning den här veckan? Mitt hår. Det står lite uppåt nu, efter besök hos frisören.
2. Vad är du just nu lite osäker på hur du hamnade i? En del maillistor, från företag/organisationer jag aldrig haft kontakt med.
3. Vad är det lättaste sättet att få dig ur balans? Beordra mig att stå på ett ben.
4. Vad är det mest optimistiska du sagt i veckan? Jo då det där blir jättebra!
5. Vad är lättast att prioritera bort för dig? Vardagens tråkigaste plikter. Strykning av ren tvätt är nog det som faller bort allra först.

Copyright Klimakteriehäxan

Har inte valaffischerna gjort sitt?

De är uppe nu, på väggar, busskurer, broräcken, plank, byggnadsställningar – ja nästan precis överallt där man kan fästa en pappersbit av rejäl storlek. På papperet finns ett budskap, ett politiskt meddelande som är tänkt att få iakttagaren att ta sig en extra funderare med sikte på framtiden.

Jag tänker på valaffischerna. De har använts i Sverige sedan mitten av 1800-talet. I början var de bara svartvita, fulla av text som inte kunde läsas om man inte klev riktigt nära. Genom åren har det hänt mycket: det har naturligtvis blivit färgtryck och många foton har kommit till användning. Grafiska formgivare har jobbat hårt, idékläckare och copywriters kanske ännu hårdare för att skapa verkligt slagkraftiga budskap som ska kännas både i hjärta, hjärna och mage.

Ibland är budskapet synnerligen förenklat. Det är när affischens motiv utgörs av en stillbild av en leende och lagom retuscherad politiker, oftast en partiledare. Frisyr och kläder är valda med omsorg, är personen på bild en kvinna är hon sminkad på ett diskret men ändå tidsenligt sätt. Hela bilden andas "lagom".

Ju färskare partiledare, desto mer krampartade försök att fånga folkets blickar. Och på sätt och vis kanske det lyckas om än inte exakt så som partistrategerna har hoppats, men visst kommer vi ihåg "Det är jag som är Lennart!"– ett desperat försök att lyfta fram en kortvarig centerledare inklämd mellan Olof Johansson och Maud Olofsson. Expertisen vet att det kan handla om personval lika väl som partival, så då behövs en förgrundsfigur som går hem – eller en som folk åtminstone känner igen ... Muharrem Demirok (också centerledare) hade samma problem som Lennart: praktiskt taget ingen visste vem han var. Inga affischer hjälpte. 

Att det här affischerandet förfular vår miljö kan väl ingen förneka. Frågan är om de har någon effekt när det gäller att bilda opinion? Det tror uppenbarligen partierna, annars skulle de ju inte anstränga sig så.

Den 20 september ska affischerna tas ner. Då har redan många trasiga papperssjok flugit runt och skräpat omkring oss. Andra har vandaliserats på ett riktigt tråkigt sätt, ofta med vulgär graffiti. Men vad har de då gjort för nytta? Kan det verkligen vara så att det år 2026 kan anses befogat att skapa alla dessa affischer? Alla mantimmar som ägnas framtagande av material som behövs? Allt det kostar att trycka dem? Allt papper som går åt! Allt jobb som krävs för att få upp dem! Och sedan ta ner dem! Och går det verkligen att återanvända papperet de är tryckta på?  

Eftersom såväl s k "gammel-media" som sociala medier översvämmas av politisk propaganda under sensommaren ett valår tänker jag att de där affischerna inte längre behövs, de har verkligen gjort sitt. Det parti som skulle avskaffa sin affischering skulle göra miljön en jättetjänst (hallå Miljöpartiet!). Vi kan ju inte leva som om varje träd i skogen är som gjort för att bli papper – papper som används på ett helt meningslöst vis. Jag vet ju ändå inte vem/vad jag ska rösta på. Affischerna är faktiskt ingen hjälp alls.

Det verkar trots allt som om viss expertis håller med mig, i alla fall till en del. "Valaffischerna är mer tradition än politik numera" , säger medie- och kommunikationsforskaren Bengt Johansson till Dagens Nyheter. Han anser att det "gått från ideologi till varumärkesbyggande" och att just arbetet med att sätta upp dem är bra för att jobbet får ungdomsförbundare av olika partifärger att känna sig mer delaktiga. 

Samtidigt visar det sig att valaffischerna fått sitt eget "museum". Man har nu upprättat ett digitalt arkiv där affischer från alla år ska kunna hittas – totalt 433 stycken från 115 år och tio olika partier. 
Så bra! I arkiven kan de höra hemma! Låt dem bli museiföremål, allihop!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 191

 TJEJNYÅR

-Se där, ännu en begivenhet jag inte visste fanns i almanackan. Kan det stämma? Här är beskrivningen: "Ny månad, ny säsong och den perfekta ursäkten för en liten uppdatering. Fixa håret, fyll på med skönhetsfavoriter och ge badrummet lite extra kärlek med nya handdukar och smart förvaring." Låter det som reklam? Det kan bero på att det är precis vad det är. Tänker inte avslöja avsändaren, den här bloggen är faktiskt reklamfri. Men lite skojigt tyckte jag ändå att det var ... Gott nytt år, alla tjejer!

O vad det låter bra med O+!

Det är O-na i orden som gör det – så sjöng den härliga trion Eva/Magnus/Brasse i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och kanske ligger det nånting i det? Vi kollar väl helt enkelt! För nu är det dags att fylla på vårt ABC+ med tre trevligheter på O!

Ostbricka
Med favoriterna Kvibille cheddar, Brie, Cambozola och  Falbygdens Kaltbach. I sällskap med några kex, vindruvor och gärna också päron. Fikonmarmelad (annan sort går också bra) för den som är extra sötsugen. Mums!

Opposition
Alla sorters makthavare, oavsett var i samhället man hittar dem,  mår bra av opposition. Ständiga utmaningar håller Makten på tårna, kräver vässade argument, mer eftertänksamhet, tillförlitlig dokumentation och en gnutta ödmjukhet (fast den saknas nog alltför ofta). Men det gäller att oppositionen lyckas undvika de värsta opulistiska fallgroparna.

Ordförråd
Tänk att det finns ett förråd som aldrig kan bli fullt! Här finns alltid utrymme för nyss inhämtade begrepp och glosor. Och människan berikas ständigt, ordförråd är en skatt som, med lite om- och eftertanke, kan växa ordentligt. Varje nytt ord sojm petas in är en investering för framtiden, det är  garanterat.

Många naturvänner bekände färg förra veckan när vi sökte trevligheter på N+. Här har ni dem: Debutsky, Margaretha, Ingrid, LillaSyster, Janerik, Jenny, Livshäxan, Merika, MrsCalloway, Åsa, Josjos och Susjos. Hoppas och tror att jag inte missat någon.

Vill du veta hur bokstäverna vi redan klarat av ser ut? Här är länkarna bokstav för bokstav: A+, B+, C+, D+, E+, F+, G+, H+, I+, J+, K+. L+, M+ och N+. Där kan du klicka dig  till alla som deltar. Är du inte nyfiken på en speciell omgång får du upp alla inläggen i en lång rad om du klickar på ❤️ i etikettraden.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 190

STUGSISTA

-Se där en "bemärkelsedag" som inträffade i helgen och som jag inte ägnade någon uppmärksamhet alls – eftersom jag aldrig hade hört talas om den. Nu, två dygn för sent, vet jag bättre. Detta firas den sista helgen i augusti, då man ska säga adjö till sommaren (och sommarstugan) och rusta sin boning för kallare tider. Traditionen bjuder att man tänder eldar, och då kallas det kanske oftare för "lysnatta". Idén med detta firande verkar ha kommit till oss från Finland så sent som på 60-talet, så kanske är det fler än jag som inte är bekanta med uttrycket. I Finland har firandet fått ett lite stiligare namn: veneziansk afton.

Klubbat och klart

Hemliga och/eller slutna sällskap ska det handla om när man letat upp tre böcker enligt Skriv-Roberts instruktioner i dag.

"Klubben" av Matilda Gustavsson är självskriven, finns antagligen med hos de flesta som presenterar en tisdagstrio. En suverän reportagebok om den s k "Kulturprofilen", om ful- och maktspel i finkulturens utkanter (läs Svenska Akademien). Har du inte läst den? Gör det!

Mary Anne Shaffer skrev "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society). Den dyker säkert också upp hos flera, många har sett den som film. Året är 1946. Ön är ockuperad. Dit kommer en ung kvinna, lockad av ett brev. Hon fascineras av hur öns befolkning tar böcker till hjälp för att stå ut och det blir både dramatik och romantik. Den där pajen, en sorts nödmat, lär vara så gott som oätlig ... 

"Före detta fruars klubb" (The First Wives Club) var en riktigt underhållande film med triss i ess i huvudrollerna: Bette Midler, Diane Keaton och Goldie Hawn. Det handlar om hämnd, varken mer eller mindre ... och även om det inte är ett ädelt syfte, så hade man som biopublik roligt när damerna ägnar sig åt att sätta krokben för sina exmän. Idag har det gått över trettio år sedan dess, kanske har historien inte åldrats väl ... det är en risk. Men naturligtvis finns det en bok också, skriven av Olivia Goldsmith. Jag har den, osäkert om jag läst den.

Då så, då var det klubbat och klart för min del, och för den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 2

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den andra!

 

Port au Prince är huvudstad i ett av världens allra fattigaste länder, plågat av diktatorer, naturkatastrofer, analfabetism och allmänt elände. En gång kom jag dit, nyfiken på stället som bland andra Graham Greene skrivit om, i "Komedianterna" (The Comedians). Jag bodde på legendariska Hotell Oloffsson, med svensk anknytning: det var en svensk sjökapten som gjorde om det stora huset till hotell. 

Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?

Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.

Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?

Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!

Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!

Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag? 

Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025,  i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.

Copyright Klimakteriehäxan

Trubbigt test

Får mejl ibland från Akademibokhandeln, eftersom jag är med i deras "kundklubb". Nu fanns i det senaste utskicket länk till ett test. Genom att svara ja eller nej på femton frågor skulle jag få veta vilken sorts "bokpersonlighet" jag är. Inte något jag funderat särskilt mycket på i och för sig, tror jag brukar kalla mig för "allätare" när det handlar om min bokkonsumtion.

Jag gjorde testet ändå och får veta att jag är en "känslostyrd romantiker", åtminstone när det gäller att bestämma vilken litterär typ jag är. Ett ganska trubbigt test, skulle jag vilja säga, och ett tämligen intetsägande resultat. Men får du lust att kolla själv så hittar du testet här. Vem vet, du kanske är en "litterär finsmakare" eller en "krimtokig serieläsare"?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto – årets sista badutflykt?

Kanske har jag nu dokumenterat sommarens sista lilla badutflykt? Den blev av i torsdags, med ett dopp i sjön Värmeln i Barndomslandet. Ljuvligt, varken mer eller mindre.

Vädret var strålande, nästan vindstilla. Kom till stranden och minsann hade jag den helt för mig själv! Den är ju ändå ganska stor! Var beredd på att det skulle kännas kallt i vattnet, men inte alls så (någon termometer hade jag förstås inte).

Man skulle kanske kunna kalla detta för "vykort från sommaren". Eller så får de heta Veckans foton, eftersom det finns en viss efterfrågan på såna – från Åke. 

Om man vänder ryggen mot badbryggan blir det ett annat vykort, ett där kyrktornet sticker upp. Kyrkan står väl inte precis mitt i byn, men mitt i bilden hamnar den ändå. Jo, den syns om du tittar noga!

Som grädde på moset förevigar jag också en gammal stubbe, som bevis för att det går att åldras i skönhet, även om livstidens längd sätter sina tydliga spår.

Och samtidigt som jag njuter av en liten simtur ser jag tecknen ... vi är på väg in i den första höstmånaden ... så det blir en bild till. (Fem får man ha, så har Åke bestämt.)

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en kung

Att vårt grannland Norge sedan i går har en ny kung, Haakon VIII, har nog inte undgått någon. Hans far kung Harald avled, 89 år gammal, och intrycket man får är verkligen att ett helt land är i sorg. Man talar om den gamle kungen som "bestefar" för en hel nation, här verkar inte finnas avvikande meningar. Folkets kärlek yttrar sig i berg av blommor och ljus vid slottet i Oslo. Vad var då Haralds storhet? En av alla som kommit för att visa sitt deltagande säger i Svenska Dagbladet (och där hittar jag Veckans mening som Skriv-Robert efterlyser):

Kung Harald var fantastiskt bra på att få alla att känna sig viktiga.

Copyright Klimakteriehäxan

När fredagen är här

Hej fredag, där kom du ju igen! Och med dig fem frågor från Elisa Matilda:  

1. Vad är det första du tänker på när du hör ”helg”? Nu måste jag komma på någon god maträtt!
2. Vad får dig att tänka ”det här var värt det”? Om/när jag läst en tjock bok och, trots sidmängden, gillat den.
3. Vad är du gärna tidig till? Allt. Inte jättetidig, men man ska inte behöva vänta på mig. 
4. Vad är en sak du aldrig riktigt lär dig? Att läsa (och följa) instruktioner till nya prylar.
5. Vad är det mest vuxna du gör? Tar hand om barnbarn emellanåt.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan höstvisa

Hamnade på en trevlig tillställning för s k seniorer. I sällskap med god förtäring blev det också allsång. Och på det utdelade bladet med sångtexter fanns en jag aldrig förr stött på, men en riktigt bra! Den heter "Idas höstvisa" och sjungs på melodin Georg Riedel skrev till Astrid Lindgrens "Idas sommarvisa" (Du ska inte tro det blir sommar ...). 

Tyvärr visste ingen vem som skrivit de här verserna, man var säker på att det var en kvinna men att hon i dag är avliden. Kan hon – med tanke på titeln – rent av ha hetat Ida? Hon borde hur som helst få ta åt sig äran åt en härligt fyndig och positiv text, ändå med visst allvar! Här kommer den:

Man ska inte tro man blir yngre
fast stundom man känner det så
Man blir bara tyngre och tyngre
och svårare får man att gå
Man ska inte tro man blir längre
för krymper det gör man ändå
Man ser bara sämre och sämre
och tänderna bliver så få.

Man hör inte göken i skogen
och det tycker jag är rätt trist
Men visare blir man och mogen
vår tid är ej längre nån brist.
Man tar varje dag som en gåva
och gör det man helst vill ha gjort
Så åldern är bra vill jag lova
fast vi inte springer så fort.

Och tänker det gör man så sakta
och stundom så tänker man om
Och rynkorna dom får man vakta
man glömmer dom så småningom
Och håret det kan man ju färga
och tänderna skruvar man på
Mot tiden vi kan oss ej värja
Så nu ska vi leva och må!

Hösten är förstås inte här riktigt än, även om några löv singlar mot marken och rönnbären är röda. Får man tro expertisen väntar ännu en riktigt fin sommarhelg –  men sen ... sen är det september ...

UPPDATERING: "Idas höstvisa" är med största sannolikhet författad av Ester Sjöström, i dag 83 år och boende i Nässjö. Texten har bl a förekommit i en norrländsk publikation som heter "Gränsposten" och som getts ut regelbundet i mer än 30 år. Den som är duktigare än jag på att leta kan förmodligen också finna den i andra sammanhang.

Dagsfärsk bild. De är mogna!

Copyright Klimakteriehäxan och Ester Sjöström 

Nu är det N+ som gäller

Dags för en nytt kliv i trevligheternas alfabet, det jag kallar ABC+ och där varje bokstav representeras av tre positiva saker eller företeelser. Vi är framme vid N som i Nytt och Nu och Nära och Nästan ... men jag föreslår tre andra:

Nyfikenhet
Den bästa sorten ska det vara, den som leder till kunskap, utveckling och framsteg. 

Nyhetsförmedling
Det kan säkert kallas en arbetsskada eller åtminstone en väldigt gammal inrutad vana, men jag vill ha lite koll på min omvärld, både den på nära och den på långt håll. 

Naglar 
De måste vara rena och välskötta både på både händer och fötter (gäller både män och kvinnor). Får absolut inte vara nerbitna (oj där smög sig ett N med minus in!). Men heller inte se ut som jättelånga klor.

Förra veckan mmmmm-ade vi tillsammans med Yvonne Lombard och följande bloggare: Ingrid, Janerik, Margaretha, LillaSyster, Mrs Calloway, Jenny, Merika, Åsa, Livshäxan, Mia, Josjos och Susjos Kanske gick försäljningen av Marabou mjölkchoklad mot nytt rekord? Det var i alla fall extrapris i min närmaste matbutik, vilket jag tacksamt noterade.

Återstår att se hur N+ kan te sig! 

Copyright Klimakteriehäxan

Dolly Parton är borta – men hon är odödlig

"You have no idea how much it costs to look
this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. 
Men hon var ju snygg ändå!

Sorgebud till musikvänner över hela världen kom i dag från USA: Dolly Parton, den fantastiska, är död.

Jag har beundrat henne jättelänge. . Har flera av hennes skivor. Sett henne på tv förstås och live två gånger när hon gästat Stockholm med sin superglittriga show men framför allt med en låtskatt som gör henne odödlig. Över 3000 har det blivit, obegripligt många riktiga dunderhits. Lägg dessutom till andra artisters covers på Parton-sånger – hur många har exempelvis inte tagit upp "I will always love you"?

Dollys texter berättar ofta en historia, inte sällan en sorglig. "Jolene" blev stora genombrottet, superlåten framför andra "9 to 5" som var ledmotivet i filmen med samma namn. Där visade hon också att hon var en duktig skådespelare. 

Men hennes liv var inte bara musik, det var också business och välgörenhet, allt professionellt skött. Vilken klassresa hon gjorde! Stenrik blev hon, men hon verkade ändå hålla huvudet kallt och glömde aldrig sin enkla bakgrund – hör "Coat of Many Colors"! Att hälsan sviktat har hon varit öppen med. Senast i maj gjorde hon ett inlägg "för att hålla fansen uppdaterade". Då sa hon att hon reagerade bra på den medicinska behandlingen, men att det skulle ta tid innan hon kunde stå på scenen igen.

Hon kom aldrig tillbaka. Fast hon visste att beundrarna längtade efter henne. Men det var cancern som vann. Dolly Parton blev 80 år. Många miljoner fans sörjer henne nu. Och Klimakteriehäxan tappar en älskad etikett ...

Copyright Kiimakteriehäxan