Stickat

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag – jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig – jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Fasader för en stad att skylta med

Det verkar vara en kraftfull trend, det där med att låta häftiga målningar breda ut sig över annars intetsägande fasader i våra städer.
De här två har funnits sedan 1917, men jag upptäckte dem först nu, en på vardera sidan av Hantverksgatan mitt i Arvika.

Målningarna kom till i samband med gatukonstfestivalen Artscape. På gatans östra sida möter man den piprökande gubben. Verkets upphovsmän, en duo som kallar sig Norman Clan, förklarar vad vi ser: "En gammal fiskare med en ouppnåelig dröm full av oändligt antal fiskar och hopp om att fånga nästa stora." Sedan hänger de på en något otydlig fras om vår miljö och moderna livsstilars negativa inverkan på den.

Den västra bilden, som nog är lite svårare att upptäcka för den tillfällige besökaren, heter "The Griffin" (Gripen), gjord av någon som kallar sig Wild Drawing. Han sägs ha ägnat sig åt gatumåleri i snart 20 år och har haft en rad egna utställningar runt om i världen. Just den här bilden har han inte försett med någon "varudeklaration", men nog är det en kraftfull pippi det där!

Skyltsöndagen ägnar jag alltså åt Arvika, staden där jag tillbringat nio år av mitt liv. Trevligt ställe! Och det var det även innan fasadmålningar var trendigt. Via BP hittar du andra bloggare som skyltar.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett äkta fynd som märks

Var just på väg att slänga den. Prislappen som satt på en lila blus. Ännu ett reafynd, jag måste ju se till att göra skäl för mitt smeknamn "Rea-Lisa" som ibland kommer till användning i en (mycket) snäv krets.

Inser plötsligt än en gång att det finns fynd av olika kvalitet. Bäst är ju halva priset på rean, eller hur? Då blir i princip varje köp ett kap. Den här gången ännu bättre!
För i det här fallet var den påskrivna summan 100 kronor jämnt. Fast blusen, i fin dansk design av Margit Brandt, uppenbarligen nyss kostade nio gånger så mycket. Vilket jag, för tydlighets skull, aldrig skulle ha betalat ...

Nu har jag rådbråkat min hjärna för att komma fram till hur stor rabatt jag egentligen fått och mitt matematiska sinne (matte är inte min bästa gren) säger att jag shoppat för 11 procent av ursprungspriset. Eller fått en prissänkning med 89 procent om man vill se det så.

En sådan lysande affär får leva kvar ett tag i form av bokmärke. Och bokmärken är något som uppmärksammas av fler, vecka efter vecka, lördag efter lördag. Kolla hos Boklysten, Hannele, Mösstanten, BP, Emma och Gerd. Blir vi ännu fler?
Jajamensan, Kerstin har tillkommit!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du lyssna? Var så god!

Nu finns "I ljust minne bevarad" som ljudbok, gratis att lyssna på. Klicka bara på länken!

Det tar två timmar och femton minuter av ditt liv att följa Lena och Ulla-Carin genom mina ögon. Den ena har du aldrig förut hört talas om, den andra har du haft i din tv hur många gånger som helst, fast det är några år sedan nu.

Det handlar om många bitar av deras liv: om arbete, kärlek, bröllop och barn. Men båda kvinnorna drabbas av obotlig sjukdom. Lena fick cancer, Ulla-Carin ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros). Och de mötte döden på helt olika sätt.

Ljudversionen har kommit till tack vare två entusiaster, Mikael Katzeff och Micke Seid, båda djupt engagerade i arbetet för ökad forskning framför allt kring ALS. Tack vare att Micke och Micke hanterat det tekniska finns alltså texten nu att lyssna till. Det är min röst du hör.

Boken har redan lästs av nästan fem tusen personer, men jag hoppas förstås på fler. Kanske inspirerar det någon att skicka en slant till Cancerfonden eller Ulla-Carin Linduists stiftelse för ALS-forskning. I så fall blir jag glad! Och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

Oj hur hamnade vi här?

Ja man undrar. Hur ska ni ta er ner från det här stora taket?
Om ni ska vänta tills ni lärt er flyga är ju risken att ni svälter ihjäl! Eller att kråkorna tar er!

Copyright Klimakteriehäxan

Avslutningsdags

1. När tog du studenten/gick ut skolan? Blev med vit mössa den 10 maj 1965, vid Högre allmänna läroverket i Arvika. Gick allmänna linjen, språklig gren. 
2. När var senaste gången du hade lov? Måste ju ha varit då, på 60-talets mitt. 
3. Hur såg en avslutning i grundskolan ut? Det var realskolan för min del, eftersom det tilldrog sig i forntiden. I kyrkan. Utdelning av betyg och eventuella premier/stipendier. Finklädda var vi, efter bästa förmåga.
4. Vad brukade du göra under dina sommarlov? Jobbade (alla lov, inte bara på sommaren). Stod bakom disken i min pappas diversehandel. Badade under timmen vi hade lunchstängt. Och så träffade vi släkten.
5. Vilken låt förknippar du med sommar och avslutning? "Den blomstertid nu kommer", i kombo med "I denna ljuva sommartid". Två psalmer alltså.

"Fem frågor en fredag" startar hos ElisaMatilda, som nu känner hur det handlar om avslutningar lite överallt ...

Också en avslutning, fast inte på ett skolliv utan på en sommardag vid Mälaren.

Copyright Klimakteriehäxan

Visst vill vi ha besök! Och kommentarer!

Torsdag eftermiddag betyder ny helgfråga från Mia i bokhörnan. Idag denna:
Hur viktigt tror du det är att man besöker och kommenterar andra bokbloggare? Utveckla gärna ...
Utan besökare blir ju bloggen rätt död, någonting åt onani-hållet i bästa fall. Jag menar att visst kan man blogga väldigt mycket för sin egen skull (jag brukar hävda att jag gör det) men nog är det roligt och viktigt att fler är intresserade. Utan kommentarer blir den också tämligen livlös. Observera förresten att detta gäller inte bara bokbloggar utan alla sorter!

Dessutom försöker jag numera svara på alla kommentarer som besökare lämnar här. Det blev möjligt tack vare att Emma (som jag bara "känner" via bloggen) förklarade hur man gjorde. Samma trevliga människa gjorde också min text "I ljust minne bevarad" till e-bok och läsbar i pdf-format, inget jag hade bett om men naturligtvis blev jätteglad och tacksam över! Där ser man hur en oteknisk bloggare kan få hjälp av ett bloggande datasnille! 

Bonusfråga: Vad är din favorit bland fikabröd? Tror inte att jag har någon riktig favorit, jag tycker om många goda saker, alla tämligen onyttiga. I dag smällde jag i mig en florentin till kaffet, vilket betyder en rejäl nöt- och mandelhög, insvept i något knäckliknande, på mazarinbotten. Smaskigt!
Ja men på något sätt ska man väl fira sin namnsdag?

Copyright Klimakteriehäxan

T-banekonst – nu med guide

Det finns en attraktion i Stockholm som är nästan gratis, riktigt rolig och dessutom perfekt en grå och regnig dag: "Konståkning" i tunnelbanan! På station efter station har utsmyckningarna fått bre ut sig, den ena varianten mer fantasirik än den andra. Möjligen är detta världens längsta konstutställning, den brukar i alla fall kallas så.

Jag har flera gånger tagit utländska gäster med mig på en t-banetur, och samtliga har varit både roade och, faktiskt, lite imponerade. Så mycket färgglädje, så många olika budskap! Och man måste inte vara tillfällig besökare i stan, detta passar bra även för en "hemester"!
Nu har SL lanserat en pratande guide i inspelad form, bara att ladda ner här. Skådespelaren Alexander Karim har lånat ut sin röst i rollen som ciceron.

Så om vädret inte är på din sida men besökarna är det: åk kollektivt och kliv av på de stationer där du tycker det verkar mest lovande! SL erbjuder fylliga broschyrer man kan konsultera, förutom på nätet förstås.
Observera att station Fridhemsplan är stängd hela sommaren, men det är inget att sörja, för där var perrongväggarna precis lika trista som de är på Zinkensdamm ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ett fodral du kanske inte vet att du behöver

FODRAL är det ord som Sanna fastnat för som denna veckas temaord i Gems Weekly Photo Challenge. Lite originellt, inte sant?

Men visst har jag fodral, av diverse sorter. För glasögon, för läsplatta, för mobil. Det mest unika är mitt egenhändigt virkade överdrag till en solfjäder. Jaså, visste ni inte att ett sådant är bra att ha, snudd på nödvändigt, faktiskt!?
Eftersom alla kloka människor alltid har en solfjäder i handväskan, åtminstone sommartid, är det lätt att den där relativt ömtåliga saken får sina törnar och går sönder.

Faktum är att jag beslutar mig för att ta en repris, på ett blogginlägg som är nästan precis tolv år gammalt, så hade jag inte sagt något skulle ni ha trott att det var sprillans nytt ... Var så god:

Det var i fjol som jag upptäckte solfjädern.
På semester i varma Italien såg jag hur var och varannan människa av kvinnokön, ung som gammal, hade en. De användes dessutom flitigt. För bara en Euro på lokala marknadsgatan inhandlade jag denna fantastiska sak och tog den i omedelbart bruk. Insåg vad jag i åratal gått miste om när sommaren varit i varmaste laget: en stilla, svalkande fläkt som jag själv kunde styra, till råga på allt gick den lätt ned i handväskan.
Köpte flera och gav bort när jag kom hem.

Sedan dess har jag för det mesta en solfjäder inom räckhåll, och har faktiskt också sett att fler än jag skaffat sig detta effektiva motmedel mot kvalmighet och onödiga svettdroppar.
Men saker som kostar en tia är inte särskilt hållbara.
Det gäller även solfjädrar, som åtminstone till stor del består av papper. Väl nedstoppad i väskan är det lätt gjort att den spretar lite, att den trasslar in sig i hårborsten eller krockar med nyckelknippan.
Den får inte gå sönder, det får bara inte ske!

Under midsommarhelgen hade jag som ni redan listat ut inte anledning att ta upp min solfjäder en endaste gång. 
Bakom den regnprickiga fönsterrutan satt jag och längtade efter solen.
Men det går ju inte att bara sitta helt overksam och vänta.
Det var då jag fick min snilleblixt.
Min solfjäder ska få ett fodral! Jag har letat tidigare. Tandborstfodral är för korta, innerrullen i hushållspappret både för stor och för kort. Ingen annan lösning har varit inom synhåll.

Jag skred till verket. Lade upp tjugo luftmaskor och satte igång, till omgivningens häpnad – det är väl bekant att mina handarbetsprojekt sällan eller aldrig blir fullbordade, så vad var nu detta? Maken undrade försynt om han skulle föräras ett penisfodral av hemslöjdstyp, men han slutade undra när mitt verk var betydligt längre än tjugo centimeter. 

Nu har jag Fodralet. Ett avslutat handarbetsprojekt!
Virkat, i fasta maskor och stolpar, med rester av bomullsgarn, blandade färger utan hämningar. Och, klokast av alltihop, öppet i båda ändar, så att man alltid kan stoppa in den fasta änden först – och också dra ut den först, åt andra hållet. 
Två knappar ser till att min kära solfjäder håller sig i sitt fodral.
Tänk ändå vad lite regn kan få en till.

PS Det känns som om det passar bra att citera Johan Ludvig Runebergs dikt om Lotta Svärd, i "Fänrik Ståls sägner": "Något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå".

Jag har redan tidigare sjungit solfjäderns lov, läs här! - så får du till och med veta lite om dess historia!

Copyright Klimakteriehäxan

På min pocket-topp

Johanna i deckarhörnan tycker precis som jag: att böcker i pocketformat är behändiga, inte minst på sommaren, när man vill ha god läsning i solstolen eller hängmattan. Alltså är uppdraget för denna veckas topplista mina fem bästa lästips bland böcker som finns utgivna i pocketformat.
Jag satsar inte på några nyheter utan på sådant som jag haft svårt att lägga ifrån mig. Den ljuvliga känslan!

"Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) för den händelse du inte redan läst den. För en gångs skull ett (för mig åtminstone) helt överraskande slut! Paula Hawkins skrev den.

"Morgon i Jenin" (Morning in Jenin) av Susana Abulhawa. En originell vinkel på den urgamla konflikten mellan judar och palestinier.

"Ers Majestäts olycklige Kurt" som jag inte tröttnar på att rekommendera. Av paret Lena Ebervall och Per T Samuelson. Ger läsaren den fantastiska Haijby-affären i väl researchat och väl skrivet koncentrat. Och jo, det har ju hänt i verkligheten!

"Mårbacka", alla tre delarna av Selma Lagerlöfs självbiografi nyutgivna i en volym. Suverän läsning. Förstås. 
Nej, förlåt. Trippelboken finns bara i inbundet format. Då hänvisar jag till de olika bitarna som var och en finns som pocket!

"En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) – bländande bra, om man får skoja lite med titeln. Om en familj som försöker ta sig igenom Biafra-kriget. Chimamanda Ngozi Adichie har skrivit denna mästerliga historia som utspelas i hennes hemland Nigeria. Bygger ju också på verkligheten, även om den fått romanens form. Den flickan är god för ett Nobelpris, sanna mina ord! Och kom ihåg var du såg det först!

Copyright Klimakteriehäxan

Allt annat än kasst

Ni kommer väl ihåg Kasskampen? Jag verkar själv ha glömt bort den ett tag, men den lever naturligtvis. Skam vore det annars!
Det debatteras ofta nu hur det egentligen förhåller sig: vad är minst skadligt för vår omvärld, är det påsen av papper, plast eller tyg?

Svaren varierar och det är inte helt enkelt att bestämma sig för vem/vad man ska tro på, men en sak verkar all expertis vara överens om: att det viktigaste är återanvändning, så länge det någonsin är möjligt, och sedan förstås återvinning. Allt för att slita mindre på miljön.

En av mina grannar deltar uppenbarligen i Kasskampen, möjligen utan att ha en aning om det. Men att svepa in cykelsadeln i en plastpåse från matbutiken är naturligtvis både ändamålsenligt, praktiskt och billigt. Allt annat än kasst, helt enkelt.
Kom upp på barrikaden, delta i Kasskampen!

Copyright Klimakteriehäxan

Bra pekpinne

Möjligen kan det anses jämställt med att slå in en vidöppen dörr. Men kanske inte ändå. För även om de flesta blomstervänner är helt på det klara med att snittblommor kräver vatten glöms det nog bort emellanåt att de dessutom bör förses med nya snittytor, så att stjälken inte hunnit torka ihop.

För mig var detta första gången jag fick denna pekpinne skriven på näsan, så att säga (om det går att skriva pekpinnar på näsan förstås?). Så kan det gå när man rensar bort gamla kvitton! Och jag lovar högtidligen: jag tar fram sax eller kniv, bjuder på gödning och vatten, kallt till saftiga stjälkar, varmare till hårda (av rosentyp).

Söndag är inte bara Skyltsöndag, det är en bra dag för blommor också. Dessutom är det tydligt: alla skyltar kan inte vara stora. Den här till exempel är liten men naggande god!
BP är alla skyltsöndagars moder numera. Via henne hittar du andra bloggar med skyltar.

Copyright Klimakteriehäxan

Två flickor som tänker: Greta och Mafalda

Det är Greta Thunbergs förtjänst att jag blir påmind om en av mina sanna idoler och hjältinnor här i världen, om än i den fiktiva. Svenska Gretas berömmelse och raketkarriär är unik. Trots sina unga år har hon fått ett snudd på obegripligt stort inflytande på miljödebatten, både här hemma och ute i världen. Hon är påläst och klok och får folk att lyssna.

Men det finns en annan flicka, ännu yngre, som djärvt satt sig upp mot den galna vuxenvärlden och maktfullkomligheten i decennier redan. Är hon på väg att bli helt bortglömd? Det får inte ske!
Hon heter Mafalda, en liten superklok tös från Argentina, tecknad av Quino (Joaquin Salvador Lavado) mellan åren 1962 och 1973. En underbar tjej!

Mafalda kan väl kallas för lillgammal (det har ju också sagts om Greta), eftersom hon har synpunkter på allt sådant som vi kanske inte tror att barn funderar över: världsläget, samhällsutvecklingen, de eländiga krigen, relationer. Hon har synpunkter på undervisningen i skolan och på mammans bristande politiska engagemang. Dessutom avskyr hon soppa, speciellt på sommaren ...

Ursprungligen är hon en seriefigur, men i takt med att hennes popularitet ökade dök hon upp i många olika skepnader: på kläder, accessoarer, småprylar, precis som det brukar bli med inne-figurer. Några kortfilmer blev det också, och Mafalda blev till och med staty i Buenos Aires (i stadsdelen San Telmo) och motiv på ett frimärke.

Quino kan aldrig ha tänkt annat än att han tecknade en serie för vuxna, det tyder väl ämnesvalet på. Ofta avbildas den lilla något knubbiga hjältinnan sittande vid sin stora jordglob. Om den handlar många av hennes tankar om framtiden, varför politiken och politikerna inte är bättre, varför världsfreden fortfarande låter vänta på sig. Det oroar henne, precis som dagsläget i världen bekymrar Greta. Båda flickorna verkar klokare än sina samtida vuxna och strör tänkvärdheter omkring sig.

I Sverige översattes Mafalda och dök först upp i tidningen Aktuellt i politiken. Så småningom fanns stripparna med henne också i Dagens Nyheter, och hon publicerades även i bokform. I min hylla står den kompletta serien, både den på spanska och den på svenska, och så har jag några andra Mafalda-böcker också ...

Mafalda och hennes kompisar finns inte länge i nya versioner, men den gamla håller bra, eftersom människan i mångt och mycket har att tampas med samma eller likartade problem. Greta och Mafalda skulle ha jobbat väldigt bra ihop, det är jag helt övertygad om. Båda tjejerna har fått utstå en del spott och spe, men det förtjänar ingen av dem, tvärtom.

Quino är vid det här laget på väg mot sin nittionde födelsedag, så att han skulle se till att Mafalda blev pånyttfödd och uppdaterad, det är nog uteslutet.
Men Mafalda finns förstås kvar med en sorts evigt liv, i min bokhylla liksom hos mängder av andra fans. Vore det inte dags att ge ut böckerna med henne igen?

Tack och lov finns den andra tänkande flickan kvar, 2000-talets Mafalda: Greta Thunberg. Hon har ju en fördel framför sin "syster i anden": hon är av kött och blod. Och vem vet, rätt som det är kanske  också Greta finns på ett frimärke, även om statyn lär låta vänta på sig ...

Copyright Klimakteriehäxan
Teckningar Quino

Den här texten har också publicerats på Nyfiken Grå, en gratissajt med läsning riktad till en äldre publik.

CITAT om döden

"More Americans were shot to death by March 6 this year than died on D-Day."

-Alltså: I USA var antalet människor som skjutits till döds från nyår till och med 6 mars i år större än antalet dödsoffer på Dagen D under andra världskriget. Washington Post gör jämförelsen som måste få varenda människa att hisna. Och gråta, faktiskt.

Rosornas krig

Det pågår en skönhetstävling där ute. Samtliga kandidater får generationer av Miss Universum och alla andra sorters Miss-ar att framstå som bleka, ointressanta och lättglömda.
Jag talar om rosornas krig.

Vem tar hem segern? Den gula, den vita eller den rosaröda? Eller kanske en liten blekare rosa konkurrent?
Du är domaren, och utslaget kan inte överklagas hos någon instans, någonstans, någonsin.

Dessutom har det här kriget ett alldeles naturligt slut, till skillnad från andra konflikter. För när kronbladen fallit till marken är kampen över.
Njut så länge den varar!

Copyright Klimakteriehäxan