Vet du varför norrmän aldrig sett Hulken på tv?
För att de går när det blir grön gubbe.
Vad kallas smarta personer i Norge?
Turister.
Varför tar norrmän med sig sina trasiga strumpor till Sverige?
De hoppas att de ska bli stoppade i tullen.
Copyright Klimakteriehäxan
Den som väljer att bli en offentlig person tar ett mycket viktigt beslut som påverkar hela livet och hela framtiden: det jag företar mig hädanefter kommer sannolikt att kommenteras, granskas, kritiseras, debatteras, förlöjligas, ifrågasättas på alla möjliga vis. Det gäller folk som satsar på politiken, andra som vill bli nya stjärnor på teaterscenen eller i film- eller musiksammanhang, till exempel. Det gäller också de som syns i tv i rollen som programledare, reporter, kommentator.
Ingen detalj är för liten för att uppmärksammas, och ofta sker det ju med all rätt. Politiker som ljuger ska avslöjas, dåliga skådespelare förtjänar inte ros, den som vill föra fram ett seriöst budskap i tv kan inte samtidigt klä sig som till Oscarsgala, med örhängen som glittrar så att kamerorna (och tittarna) helst vill blunda.
Ibland går kritiken överstyr. Med hjälp av dagens allomfattande sociala medier bildas blixtsnabbt det som brukar kallas "drev". Den person som hamnat i fokus idiotförklaras, "saknar all kunskap", "är en skam för hela kåren", "borde få sparken snarast" – ja så där låter det i kommentarsspalterna. Jag känner ett antal personer som råkat ut för detta, vet att det gör ont och kan vara otroligt svårt att bita ihop, att komma över och komma igen.
Frågan är förstås hur man bäst hanterar ett drev, och svaret har jag inte. Men jag har nyss fått kännedom om en drevrelaterad händelse som banne mig bör gå till historien. Jonas Hallberg, mångkunnig underhållare, avled i november i fjol efter en lång karriär i rampljuset. Han debuterade som programledare för underhållningsprogrammet "Måndagsbörsen" i Sveriges Television med premiär 1979. Och hans insats sågades totalt av kritikerna.
De elaka kommentarerna flödade i flera veckor. Tills Jonas H, i seriens femte avsnitt, inledde programmet med att säga "att han var ledsen över den usla kritiken, men att han minsann fått uppmuntrande tittarbrev också." Så tog han fram ett brev och läste högt i direktsändning:
Käre Jonas, vi tycker att du är en jättebra programledare, du leder programmet med humor och pondus. Fortsätt så.
Hjärtliga hälsningar,
mamma
Och där tystnade kritiken.
Hittar historien i en text till Jonas Hallbergs minne, nyss publicerad i Dagens Nyheter. Underbart! Men knepet låter sig kanske inte upprepas ...
VECKANS FOTO
är det dags för på söndagar (kolla bara hos Åke)! Och märkligt nog använde jag inte kameran förrän i går!
Regnet har fallit över oss i flera dagar, antagligen väldigt välbehövligt. Daggkåpan bevarar dropparna. Och gör skäl för sitt namn.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag finns biblar, sneakers och till och med elgitarrer till salu med varumärket Trump.
För egen del har jag här på bloggen ägnat mig åt att föreslå företeelser som jag kan tycka vore värda att få en egen dag, även om jag skulle råka vara ensam om åsikten. Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och därpå hamnade jag hos blomvasen. Så fick tändstickan vara med också!
 |
| Denna i mitt tycke mycket vackra rumpa är väl värd att fira? Den tillhör mig. Ja konstverket alltså ... Skulpterad i metallnät av Lena Nilson. |
Bara att välja hur man vill manifestera sina sympatier. Kanske fira ett lyckat fiske med ett glas vitt vin (ja bara ett litet då), så att också folknykterheten får göra sig påmind på ett hörn? Eller ta en sväng förbi en kyrka för Guds skull innan man klämmer i sig en rejäl bakelse, till rumpans underhåll? Då kanske man också kan göra tecknet för kaffe (ett av de mycket få jag kan) och få det serverat till samma bakelse.
Ett fyrfaldigt leve som del i ett femfaldigt firande utbringas härmed för festföremålen! (De av mig föreslagna har inte trängt sig in...).
Hurra, hurra, hurra, hurraaaah!
Copyright Klimakteriehäxan
Det har hänt något i sängbranschen. Undrar hur det har gått till? Plötsligt ska alla sängar vara jättehöga. Min väninna tömde sparkontot och investerade i en svindyr variant. Jättehög. Hon är ingen lång människa. Men kunde klättra upp och ta plats i den eleganta paulunen, om än med viss möda. Väl där sov hon i alla fall gott. Googling gav vid handen att hon köpt en "kontinentalsäng"!
Jo säkert skulle det gå! Och alla bäddmadrasserna bildade ett förnämligt underlag som åtminstone i teorin skulle erbjuda många goda sömntimmar, det kunde jag förstå. Men med sagan om prinsessan på ärten i gott minne vet man ju, att många madrasser inte alltid räcker för att John Blund ska vara nöjd och ta hand om situationen.
Kommer ihåg min mammas förundran när hon kom på besök och jag installerade henne i mitt sovrum. Vi hade nya sängar. Mamma (sisådär 160 cm lång) hade klart svårt att komma upp. Hon ifrågasatte vårt sängköp. Jo, det var sant att den var lite högre än förr, vilket berodde på att jag med tanke på att underlätta städning hade valt något högre ben än vi haft tidigare. Men skyhög var den inte! Mor min satt dock på sängkanten och dinglade med fötterna utan att nå golvet.
I det läget känner man sig som ett barn, jag vet det. Senaste gångerna jag bott på hotell har sängen varit så där obegripligt hög. Har inte haft problem att ta mig upp i den, men senast var det på vippen att sluta illa. Vaknade i nattmörkret och kände hur jag låg allra längst ut på kanten, millimeter från att trilla och landa på golvet långt där nere, dessutom med risk att dänga skallen i sängbordet ... vilken smäll det skulle ha blivit! Min kropp kände helt enkelt inte igen sängen, men jag undkom med blotta förskräckelsen.
Frågan kvarstår: varför har sängarna blivit högre? Närmre himlen kommer man ju inte, även om taket sänker sig över en. Bad AI om svar men fick inget. Däremot hittar jag detta konstaterande: "Från enkla viloplatser i forntiden till dagens avancerade och designade sängar har sängen alltid varit en central del av våra liv. I en tid där vi alltmer inser vikten av god sömn för vår hälsa och välbefinnande fortsätter sängen att vara en plats för vila, återhämtning och drömmar. Oavsett stil eller funktion är en god säng en investering i vår hälsa och livskvalitet."
Ja ja. Bäst att tvärblunda och hoppas att man är kvar i bädden när man vaknar, även om man befinner sig på ett modernt hotell där gästerna sover i "kontinentalsäng".
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie. |
Agneta Pleijel har skrivit en roman om Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka, "Dubbelporträtt", och den gillade jag (betydligt mer än annat Pleijel skrivit på senare år). Den bygger på verkliga händelser. Agatha ska fylla 80 och ett av hennes barnbarn vill bestämt att hon inför högtidsdagen ska låta sig porträtteras av den berömde österrikiske målaren. Varken festföremålet eller målare gillar idén men de fogar sig ändå till sist. Och medan deckardrottningen sitter modell framför konstnären blir det ett spännande samtal mellan de två om livet, kärleken, konsten – och döden, som kryper allt närmare. En tavla blir det i alla fall. Och en läsvärd bok.
Nu för tiden står ju deckardrottningarna som spön i backen, inte minst de svenska, men Agatha C var i alla fall den första.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Receptionisten som fanns på plats dygnets alla timmar är en kopia av ett klassiskt verk av Niki de Saint Phalle. |
Nu blir det Amsterdam igen! Nog för att jag såg att hotellet vi bokat hade det lilla ordet "art" insprängt i namnet, men inte tänkte jag mer på det i förväg. Fast när en kvinnofigur i Niki de Saint Phalle-stil tar emot i receptionen började det klarna. Vid kvinnans sida en märklig figur som jag tror är en kopia på en företeelse Richard Orlinski har skapat.
Alla allmänna utrymmen hade försetts med konstverk av skilda sorter. Målningar, skulpturer, keramik, metallskapelser. Dessutom fanns ett galleri för tillfälliga utställningar. Och väggen i mitt rum var bemålad med något som högst igenkännligt var en vy från staden vi befann oss i, med kanal, broar, höga smala hus.
 |
| "Höghus" i keramik av Anne-Mart Hogewoning. Typiska fasader i staden! På bilden nedan ser ni dem i full storlek. |
 |
| Trötta fötter efter många steg på stadens gator? Här kan man sitta en stund, med karta under rumpan. |
 |
| "Why me"– lek med svart och vitt i keramiska "skyltar" av Dick Jansen. |
 |
| "Right"! Mer svartvit lek av Dick Jansen. |
 |
| En av flera "ståltrådsblommor" som prydde sin plats. |
 |
| Den som letade förlagor till ståltrådsblommor behövde inte leta länge. |
 |
| Ett i en serie fantastiska porträtt av kändisar gjorda i vad som såg ut som enprickiga legobitar. Johan Pluister heter mannen bakom verken. Materialet är återanvänd plast. Den här tavlan föreställer skådespelaren Anthony Hopkins och består av 14 400 bitar! Det kallas 3D Pixel Art, fast jag förstår förstås inte hur det går till ... bara att resultatet är urhäftigt! |
 |
| Det här är Angelina Jolie i plast, i samma serie. Tavlorna är stora, cirka 1x1 meter och kostar ungefär 30 000 kronor. |
 |
| Jag sov gott med bilden av Amsterdam runt sängens huvudända. |
 |
| Det känns som att den här figuren, på central plats i hotellets entré, vill skrämma bort alla obehöriga ... Inspirerad av Richard Orlinski, antar att det är en kopia. |
 |
| T o m dörren till damtoan rymde ett konstverk! |
Se där, då har ni varit med mig på min senaste hotellvistelse, i kombination med konstutställning – en tripp som jag känner mig väldigt nöjd med. Kul konst förgyller verkligheten! Sängen var skön, frukosten utmärkt dessutom!
Samtliga (inomhus)bilder är alltså tagna på Westcord Art Hotel i Amsterdam.
Copyright Klimakteriehäxan
Men även nere på marken kan man få lust att använda kameran. För när den här underbara vår/försommarsolen bestämmer sig för att bjuda på extra allt, då blir ju enklaste träd ett smycke värt att föreviga! Och skuggorna talar till min fantasi!
.jpg)
Copyright Klimakteriehäxan
Stugan inreddes med säng, bord, stolar, bokhylla, "köksavdelning" med hylla för porslin – allt på en yta av cirka sex kvadratmeter! Det hände att jag sov där med någon kompis. På senare år hamnade utemöbler där under vintern, diverse andra ting som kommit ur bruk petades också in där, utom räckhåll för snö och regn.
När jag nu stod där och tittade på smutsiga fönsterrutor, spindelväv och allmänt damm, såg jag plötsligt en sak med helt nya ögon: bordet! Men titta! Jag minns det plötsligt från fordom. Det måste ha stått i vårt vardagsrum. Säkert köpt på 50-talet hos min morbror, som hade en liten möbelfabrik nästgårds.
Bordet har svängda ben och en cirkelrund skiva i trä. I skivan finns ett bladmönster i intarsia. Ni ser det på närbild nedan! Visst är det fint? Jag tyckte i alla fall det, gjorde slag i saken och bordet fick följa med ända till stora huvudstaden, trots att det såg rätt luggslitet ut efter många år i en oeldad stuga.
Här står det nu. Skaffade bivax och försökte pigga upp ytan. Det gick sisådär. Har bett om råd i ett par färgaffärer, de har inte haft några råd att ge. Förmodligen är intarsiaträet så tunt att det inte tål en slipning. Bordet står där ändå, åtminstone tills vidare. Men nog borde bordet åtgärdas!
En idé har jag dock. Vet att jag har en granne som renoverar gamla möbler. Vi känner inte varandra, men vi är "busskompisar", d v s vi har brukat ta bussen samtidigt. Nu hoppas jag varje gång jag går till vår hållplats att han ska dyka upp så att jag åtminstone kan ställa frågan: Går det? Kan du? Är det värt att försöka?
Att det plötsligt blev en historia om ett gammalt bord här i dag beror på Åke, som har en bloggutmaning han kallar "Hoppa på tåget", och att hans tema denna lördag är just möbler eller närmare bestämt "min bästa möbel". Vore jag bokstavstrogen skulle jag väl ha skrivit om min säng, men tyckte inte jag hade något att säga om den ...
.jpg)
 |
| Lite svårläst förvisso - men på den här tavlan är porträttet av Garcia Marquez skapat av alla orden i romanen om översten. Har fått affischen av författaren, han har signerat den. |
Nu ska jag göra en träda-fram-are: Någonstans i mina innersta skrymslen när jag en dröm. Den går ut på att jag deltar i en frågesport, helst med storpublik, och får en fråga om att identifiera en blomma. En liten blyg sak, och alla (inklusive den som hittat på frågan) inser att ingen normal människa kan svaret.
Det är då jag med hög och tydlig stämma säger "Ajuga pyramidalis, mera känd som Blåsuga. Tillhör släkten Lamiaceae och har en närstående som kanske är mer välbekant, den heter Brunört. Båda har använts som medicinalväxt." Ett överraskat sus går genom publiken, hen som leder frågesporten letar efter ord. Tanten kunde ju svara! Vilken triumf!
Denna lilla växt, vars små blålila blommor knappt syns, har alltid funnits i Barndomslandet. Och av oförklarlig anledning har den intagit en särskilt plats i mitt hjärta. Kanske för att jag tycker att den får alldeles för lite kärlek medan vi alla jublar över naturens sippor, blommande hägg och doftande liljekonvaljer!
Kära Ajuga pyramidalis, jag gillar dig! Sträck på dig, i din fulla längd (mellan 5 och max 20 cm)! Men aldrig lär jag få chansen att briljera med vår bekantskap. Fast drömmen lever, om än i tysthet (ja tills nu då alltså).
Man skulle kanske kunna tro att efter mina dagar i Amsterdam nyligen skulle jag ha fått nog av tulpaner, åtminstone för i år. Icke! Nu dreglar jag nästan över lökbackarna som kommunen bjuder oss i Stockholm på. Kortvarig skönhet, visst, men så underbar! Här är backen nedanför mitt sovrumsfönster!
Att beställa mat på engelska fungerar väl om man inte är så road av mat. Men är man en gammal kroggubbe som jag, vill man gärna diskutera rätterna med kyparen ingående innan man bestämmer sig: Vad det är för kryddning? Är det rejält med kött? Hur kan jag få det anpassat då jag är diabetiker? Man vill kunna diskutera vinet med sommeliern. Och är man stammis även småprata och skämta något med kyparen. Allt detta är synnerligen besvärligt på ett främmande språk. Riktigt absurt blir det när det är svensk husmanskost som diskuteras, och man ska behöva prata om kroppkakor, isterband och sillbullar med korintsås på språket från ett land där rätterna inte ens existerar.
-Edward Blom, som kallar sig gastronom och kulturhistoriker och som nyligen börjat som krönikör på Svenska Dagbladet (och som jag har nån oklar aversion mot rent generellt, brukar alltså aldrig hålla med honom om något) skriver om hur han ogillar att personal på svenska restauranger inte lär sig svenska utan framhärdar i att prata engelska. Jag är helt enig med honom: ska man ha ett servicejobb här måste man kunna kommunicera på vårt huvudspråk. Att många svenskar numera är väldigt duktiga på engelska är faktiskt ingen ursäkt.
Inlägg
Alla kommentarer
