måndag, december 10, 2018

Löpare


Små virkade eller rent av stickade dukar förekom ofta i forna tiders "brudkistor". Varje bordsyta skulle ha sin egen textila prydnad, underlag för skålar, ljusstakar, minnessaker. En fullständig självklarhet.

Därför är det helt logiskt att man hittar ett otal liknande ting när en äldre anhörig avlidit. Av allt som ett dödsbo kan innehålla är detta ändå något av det minst krångliga att hantera  vilket nog ofta leder till att handarbetena hamnar i soporna. Och det kan jag inte låta bli att tycka är sorgligt, inte minst med tanke på all tid och kärlek som lagts ner.

Så fick jag ett infall. En gammal, låg bokhylla av trä hade tydliga spår av sin ålder på ovansidan. Den står dock kvar i mitt föräldrahem, där vi numera regerar. Vips tog jag en rad av min mammas små dukar och "gjorde" en löpare av dem. Resultatet är väl inte direkt ortodoxt, men den medfarna ytan är dold, handarbetenas livstid förlängd och jag är nöjd!

PS Kanske läge för en beskrivning av prylarna, nostalgiska allihop? Från vänster till höger: porslinsananas i "guld" från Guldkroken, säkert 50 år gammal men nu har man sett dem igen. Mor min fick den i present av en av sina älskade bröder. Ljusstakar och skål i nån sorts metall med gulddekor, skålen döptes jag i. Guldvasen är målad av en kusin, som gav den till min mamma. Och längst ut på kanten en docka från Guatemala som jag hade med mig hem när jag bodde där. Noll guld på den, dock.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 09, 2018

Skymningstid

När det skymde över Barndomslandet såg det ut så här. Samma vy, olika utsnitt. Du ser bilderna i större format om du klickar på dem.
Nu, några timmar senare, är det däremot svart som i en kolsäck därute! Ser nog nya rådjursspår i snön i morgon.


Copyright Klimakteriehäxan

Tågluff värd att hänga med på

Johan spelas av Lucas Gren. Bild ur filmen, som är fotograferad av Fredrik Lotto.
Såg nyss filmen "Not knowing who you are is a beautiful source of surprises."
Jaså, du har inte sett den? Inte ens hört talas om den?
OK. Även om du räknar dig till de ädlaste av cineaster behöver du inte skämmas, för man har inte haft så många chanser att se den över huvud taget, trots att den varit klar rätt länge.

Filmen med den långa engelska titeln är svensk, en produkt av jobb nedlagt av tre bröder, deras kompisar och välvilligt inställda människor som filmgänget sprang på under inspelningen. På elva (ja, 11!!!) dagar spelades allt material in till det som i färdigredigerat skick är en 90 minuters långfilm.

Primus motor i detta ambitiösa projekt är Kalle Sterner, som skrivit manus, regisserat och sedan tagit hand om alltihop i klippbordet. Hans bror Gustav har varit ljudtekniker, och bror Erik är en av rollinnehavarna. Amatörer är de allihop, även skådespelarna!

Historien som berättas handlar om Johan som blivit dumpad av sin tjej en månad före bröllopet, eftersom hon hittat en ny och mer lockande kärlek. I sök på tröst skickas Johan ut på tågluff i Europa av sin bäste kompis. Motvilligt åker han iväg. Det blir en bitvis riktigt spännande resa med många möten på olika språk, en "road movie" i ordets sanna bemärkelse.

Just det där med möten är något som fascinerar Kalle Sterner speciellt.
-Det uppstår någor särskilt när ögon möts, när nya kontakter uppstår. Tyvärr blir tillfällena alltmer sällsynta i vår tid, när alla oavbrutet stirrar ner i sina mobiler, säger han.

Men i filmen blir det alltså möten på olika nivåer och av skilda slag medan huvudpersonen färdas från Sverige via Danmark, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Spanien för att till sist hamna i Lissabon. Hela filmgänget åkte på interrail-kort, det gällde ju att hålla kostnaderna nere. Att finansiera en filmproduktion är inte enkelt, åtminstone inte om man kallas nybörjare!

Filmen har vid det här laget inkasserat en rad priser på festivaler för så kallad indiefilm: i Sydney, i Kalifornien, i Polen exempelvis. Svensk premiär hade den i Göteborg och jag såg den på Bio Rio vid den (hittills) enda visningen i Stockholm. Fullsatt! Nu skickas den runt till filmklubbar i landet och med tanke på kvaliteten betvivlar jag inte att den till slut sänds i tv.

För det här är en väldigt charmig historia, med både leenden och stänk av sorg. Den väcker tankar om vänskap och olika relationers betydelse. Och med vetskap om filmens tillblivelse kan man inte undgå att känna sig extra imponerad. Möjligen skulle den tjäna på att vara några minuter kortare, men det där med "kill your darlings" är svårt, det är vi många som kan intyga ...

Om du nu blev sugen och inte kan vänta på biotillfälle i din närhet går filmen också att streama här även om det aldrig blir riktigt samma känsla som på bio. Å andra sidan bestämmer du själv när det passar att se den. Men håll utkik, den kan dyka upp på en filmklubb när du minst anar det!

Sevärd är den hur som helst, även om man kan råka staka sig på titeln (det gör ju inget!). För det här är en tågluff värd att hänga med på, även för oss som aldrig lyckades skaffa ett eget interrail-kort. Den här gången går det bra med en biobiljett.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Indiefilm, independentfilm, är ett begrepp som oftast syftar på en film som produceras av ett mindre bolag, utan konventionellt filmstöd. Oberoende som independent, alltså.

lördag, december 08, 2018

Glöggpaus i läsningen


Nej, man måste inte dricka glögg i december.
Men det är gott med lite grand.
Och så är det det där med Årets Glöggsmak. Kul att prova, eller hur? Blossa Glögg 2018 påstås ha smak av citroner från italienska Amalfi-kusten.

Det är inte bara smaken som är ny för året, flaskornas utformning är också olika för varje årgång. Nu har man hällt i den traditionella juldrycken i blekturkosa flaskor. Designfirman vill få oss att tänka på Medelhavet, men det misslyckades i alla fall med mig. Att den gula korken ska påminna om en citron kan jag möjligen acceptera. Fast varken hav eller citronlundar är förknippade med Lucia och jul i mitt huvud ...

Limoncello, den gudomliga likören som hör Capri till, ska kunna anas i den här glöggvarianten. Och dekoren på flaskan ska föra tanken till tidigt 1900-tal och dåtidens formspråk, för att än en gång citera formgivarna.

Tillverkarna påpekar också gärna att glöggen görs i "limiterad upplaga", vilket betyder att den brukar ta slut rätt långt före Lucia, och de verkliga fantasterna ilar till Systembolaget så snart de första flaskorna landat på hyllorna, i år redan i mitten av september.

Men det fanns åtminstone en flaska kvar åt mig. För 110 kronor blev den min och nu har jag smakat också. Vad jag tyckte?
Tja, jag dricker hellre ett glas Limoncello rent och om det ska vara glögg väljer jag den gamla vanliga Blossa, möjligen kan jag tänka mig att variera med en äppelglögg som jag bjöds på ifjol.

Kassakvittot från Systemet slängde jag ner i påsen och tänk, det hamnar i en bok! Inget vackert bokmärke direkt, men oerhört mycket snyggare än hundöron. En glöggpaus mitt i läsningen, helt enkelt.

Veckans bokmärke lanserades av Boklysten, som vill se vad vi andra bloggare har mellan sidorna när sängläsaren slagit sig på näsan med tegelstensromanen eller hela huvudet nickar framåt i ohejdbar trötthet, trots att pocketdeckaren egentlign är en sidvändare.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 07, 2018

Fifty shades of grey


Två associationer dyker upp när jag tittar ut genom fönstren.
Den ena förflyttar mig till riksdagens plenisal och den stora väven i fonden, bakom talmannen.
Den andra pekar på den där urtrista mångmiljonsäljande bokserien av EL James.

Jag föredrar att tänka på bildväven, "Minnet av ett landskap" av Elisabet Hasselberg-Olsson. Den har visserligen inte så många urskiljningsbara detaljer som mina foton.
Men mitt "eget" landskap är också något av ett konstverk i gråtoner, eller hur?


Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 06, 2018

Önskeklappar

När torsdagen lider mot sitt slut dyker den upp, Helgfrågan, i Mias bokhörna. Och så här mitt i december lyder den:
Vad önskar du dig i julklapp?
Tja, det är inte enkelt. Men jag önskar att vi "blir med" skrivare i huset igen, den vi har fungerar ju aldrig, ens för att printa något enkelt i svartvitt! Nyttig nyanskaffning, helt enkelt. 

Då blir det en klapp inte bara till mig. Samma sak gäller om man väljer att ge mig en flaska champagne, för det uppskattar jag alltid och har inga problem med att dela med mig av. Egentligen borde jag förstås önska mig en massa böcker, för det har alltid hört julen till. Men i dagsläget har jag ju redan så många jag inte hunnit läsa! 

Om sedan någon lyckas komma på något som jag inte alls vet att jag önskar mig men ändå väldigt gärna vill ha så är det fantastiskt kul. Det har hänt! Händer kanske igen?

Bonusfrågan handlar om saker som är garanterat onyttiga:
Är det något speciellt godis du måste göra eller köpa till jul?
Jag gillar ju snask i många olika former, fast jag önskar förstås att jag inte gjorde det. Förr gjorde jag gärna knäck. På senare år har jag brukat tillverka müsligodis, som låter en aaaaaning bättre, åtminstone till namnet.
Du kanske rent av vill ha receptet? Var så god, det är ingen komplicerad kökskonst!

Müsligodis

50 g margarin (eller smör)
0,5 dl sirap
0,5 dl socker
1 msk kakao
3 dl müsli

Smält margarinet i en kastrull. Rör ner sirap, socker och kakao.
Blanda väl.
Låt koka ett par minuter.
Rör sen i müslin. Klicka ut smeten på bakpapper (eller i knäckformar, det gör jag)
Ställ svalt så att det stelnar. Förvara i kylskåp (fast det blir inte länge).


Copyright Klimakteriehäxan

Krogtrivsel

Det har hampat sig så att jag ätit på restaurang ovanligt ofta den här hösten. Olika sorters krogar, olika prisklasser, samtliga dock belägna tämligen centralt i Stockholm.
Detta har gett mig anledning att fundera över en sak: varför är det så glest mellan klädkrokarna nu för tiden?

Blomma kanske 7 cm hög på bordet på APO, Asian Post Office.
Man förväntas ha sitt ytterplagg upphängt över stolsryggen, verkar det. Trots att stolen inte alls har en form som lämpar sig för det. Rocken/jackan/kappan glider ner mot fötterna, blir trampad på. Sjalen/halsduken går samma väg. Varken praktiskt eller hygieniskt, bara lortigt.

Och råkar det finnas någon sorts upphängningsanordning (för det gör det ju ibland trots allt) blir den åtminstone så här års full. OK, ingen saknar den där bemannade garderoben där en enkel kappa gick upp i värde med sisådär 20 procent av inköpspriset varje gång den skulle kvitteras ut, men mellanläget, alltså gratis klädkrok, borde alla matserveringar satsa på!

En annan trivseldetalj som förhöjer stunden vid matbordet är en levande blomma. Där prutar man också. Naturligtvis, kan jag tänka, på grund av begränsad hållbarhet och höga priser. Men en liten färgklick piggar upp. Den ska inte vara av plast, dock, då är det bättre att vara utan! Och så får den inte hindra gästernas blickar att mötas över tallrikarna.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 05, 2018

Citat om Horace och kvinnorna

"Du visste det ju hela tiden: när en kvinna släpps in på din tidigare plats så går allt åt skogen. Plötsligt ska ni granskas som andra dödliga! Vara anständiga och inte bara ständiga. Fy fan! Fattar att det är läskigt! Tur att hon är borta i alla fall. Och ärligt talat. Du visste det ju. Kvinnor lämpar sig inte för den här typen av sammanslutningar. Dom klarar inte trycket."

-Nina Rungkriminolog, genusvetare och debattör, skriver ett öppet (och härligt elakt) brev till Horace Engdahl, en f d ständig sekreterare i Svenska Akademien och en av huvudfigurerna i den timslånga dokumentären "Det slutna sällskapet" som sändes i Sveriges Television ikväll. Engdahl har varit stenhård i sin kritik av Sara Danius, som var akademiens sekreterare, den första kvinnan på posten, tills hon tvingades avgå i samband med kaoset kring "Kulturprofilen" Jean-Claude Arnault, en man som Engdahl högaktar och beundrar. Arnault kan nu se fram emot två och ett halvt år i fängelse, dömd i hovrätten som skyldig till två våldtäkter. Horace Engdahl avser att fortsätta som en av De Aderton, som om ingenting hänt.
Rung avslutar sitt brev med "vänlig hälsning och förhoppning om en snar avgång". 
Dokumentären kan förstås ses i SVT Play.

tisdag, december 04, 2018

Sverigebilden

Jag har investerat i ett konstverk.
Dess proveniens är okänd. Dock är det ganska säkert att människan bakom verket är en kvinna, även om det naturligtvis skulle kunna vara en man också.

Motivet är så svenskt det kan bli, himlen är blå, grönskan härlig, stugan röd, flaggan i topp, gärdsgården av snedställda störar perfekt, stenmuren jämn, idyllen i det närmaste total.
Allt är avbildat i korsstygn.

Vi talar alltså om ett handarbete, en produkt som nästan ingen har vett att uppskatta längre. Jag vet i alla fall att det har tagit väldigt många timmar att förfärdiga den här tavlan, som (får man förmoda) fick hänga på hedersplats i ett hem när den varit hos rammakaren och spänts upp mot en trälist.

Tavlan stod inne i ett hörn i Stadsmissionens butik, och där hade den nog stått ganska länge, ramen var dammig. Den kostade 20 kronor. Nästan skamligt är det att betala så lite, men man kunde lägga en extra slant till organisationens välgörenhetsarbete också.
Nu hänger den här Sverigebilden ute bredvid hissdörren. Ingen kommer att stjäla den. Folk har ju inte förstått detta (och liknande) verks storhet, ett mästarprov i sin genre.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 03, 2018

Köp en "äkta" Nobelstass!

Den man som i år tar emot Nobels fredspris heter Denis Mukwege, läkare från och verksam i Kongo. Om någon gjort sig förtjänt av epitetet "damernas riddare", i seriös mening, så är det han.

På Panzisjukhuset i landets östra del arbetar han, trots ständiga mordhot, med att som kirurg hjälpa kvinnor som är offer för misshandel och våldtäkt, detta i en kultur där båda dessa företeelser åtminstone delvis betraktas som mannens rättigheter. Dessutom är sexuella övergrepp flitigt använda som vapen i krig. Mukwege är gynekolog och har starka band till Sverige. Nobelpriset är ett i raden av utmärkelser han fått.

Just nu när Nobeldagen med prisutdelningarna närmar sig pågår en ny kampanj för att stötta Mukweges arbete. Det är på auktionssajten Tradera som man nu kan buda hem diverse prylar över vilka vilar ett lätt skimmer av Nobelfest: mest klänningar men också skor, sjalar och aftonväskor. Sakerna är skänkta av folk som varit inbjudna till festligheterna, många politiker och deras fruar bidrar.

Detta betyder att du på något kalas framöver skulle kunna uppenbara dig i Annie Lööfs klarblåa, enaxlade blåsa från 2013, Gudrun Schymans svarta från 1999 eller Maud Olofssons mer påklädda variant från 2007, för att leta bland partiledarnas avlagda stasser. Leder budgivningen för närvarande gör en skapelse från Göran Alfredsson på Thalia, en långärmad sak i guldspets med paljetter, som suttit på Poker Wallenbergs fru Klara Sydhoff.

Inte heller herrarna behöver gå lottlösa: frackar, lackskor och frackfluga finns i utbudet, liksom ett par manschettknappar som Jan Björklund använt.
Originellast tycker jag dock är bidraget från Ebba Busch Thor. Hon skänker en silverring med stor Swarowski-kristall, designad av Emma Israelsson. Men den har ännu inte fått sin Nobel-glans, ringen ska användas för första och enda gången på måndag innan den går vidare till ny ägare!

Dessutom kan hungriga buda hem en Nobelmiddag för två, eller åtminstone en provsmakning av desserten som serveras i Stadshuset när festmiddagen närmar sig slutet. Eller varför inte, för den matlagningsintresserade, en kökskniv utvald av en proffskock.

Inkomsterna från auktionen, som avslutas den 16 december, går till Läkarmissionen för vidare befordran till Denis Mukweges sjukhus.

Copyright Klimakteriehäxan

Foton från Tradera.com

Fotnot: Årets fredspris delas mellan Denis Mukwege och Nadia Murad, yazidisk människorättsaktivist, som arbetar mot användandet av sexualiserat våld i konflikter. 

söndag, december 02, 2018

Ljus och skugga

En rätt lång period i mitt liv fotograferade jag gatlyktor, var i världen jag än befann mig. Frenetiskt. Älskade de gammaldags snirkliga, men var lika förtjust i lite stramare, modernt designade lampor. Jag plåtade dem alla, oavsett hur de såg ut egentligen.

Men den vanan har jag gjort mig av med, helt omedvetet, tror jag. Det har bara blivit så. Fast plötsligt noterar jag, när jag rensar lagret i mobilens bildminne, ett par återfall.
Det ena fotot visar skugga, det andra ljus.

Att det blir en skugga bevisar att det finns en sol, även i november och december. Tack för det!
Att det blir klargula klot mot mörknande himmel bevisar att gatlampor behövs i samma månader, ifall någon hade tvivlat på det.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 01, 2018

Med budskap från Asien


Hade jag bara kunnat tyda skrivtecknen på det här lilla vackra kuvertet kanske jag hade fått med mig några bevingade ord på vägen. Nu får jag hålla till godo med orden i den bok där detta är mitt fungerande bokmärke för närvarande.

Jag fick det på krogen. Ni vet hur de gör: för att mildra chocken serveras gästen notan i någon sorts trevlig förpackning, det kan vara en vacker ask, på ett tjusigt fat eller i en servettringsliknande anordning.

Eller rent av som last på en liten italiensk vespa, som den på bilden härintill ... efter en middag för fyra år sedan. Men restaurangen har sättet att servera notan kvar.

Det jag visar som bokmärke i dag kom med räkningen efter lunchen på APO, Asian Post Office, jättestor restaurang på för mig historisk mark, för den inryms i vad som en gång i tidernas begynnelse var Ambassadeur, en nattklubb som var "inne" och dit jag gick när jag var ny i huvudstaden. Tror att nutidens mat är klart bättre än forntidens, fast jag minns ändå ett asiatiskt inslag på dåtidens meny: svalbosoppa! Nej, det finns inte idag, och tur är väl det.

Boklysten är den som leder jakten på våra bokmärken, lördag efter lördag. Vad petar du in mellan sidorna när du tar läspaus? Ett ica-kvitto, en bild på barnen, ett kolapapper eller nåt lite mer påkostat? Vi vill gärna se!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 30, 2018

Amaryllistider


Vi njuter av dem, de stora klockorna på stänglar som kryper upp ur knubbiga lökar. Eller, om man som jag är lite mer otålig, så köper man dem som snittblommor där knopparna redan är rejäla och väntan på prakten därmed kort.

Men man ska inte förledas att tro att denna tjusiga växt behöver stå i en kruka som matchar i pampighet. Det insåg jag när jag mötte den här i ett skyltfönster.
Man ska tänka fritt, även i blomkrukssvängen!
Mjölet kan man ju förvara i något annat!

Och att ha dem i sängen igen, på lakanet som jag köpte förra julen (bilden nedan), är också en humörhöjare när kvällen är kall, natten blöt och morgonen svart. Nu är det amaryllistider!

Copyright Klimakteriehäxan


torsdag, november 29, 2018

Jul med Selma

Strax helg igen. Och Mia har skickat ut sin helgfråga: Har du spanat in några böcker med jultema som du vill läsa?

Ja, det finns en som jag faktiskt är intresserad av och som kallas klassiker, men som jag aldrig stött på: "Den heliga natten", Selma Lagerlöfs barnbok från 1904. Ska finnas med illustrationer av Ilon Wilkand, dessutom som ljudbok inläst av Solveig Ternström.

Selma har också skrivit (minst) en novell med jul i handlingen: "En julgäst", och om jag minns rätt skildrar hon sin egen barndoms julfirande i en av de tre memoardelarna också. Om hur syskonen längtade efter ögonblicket när dörrarna till finrummet slogs upp och granen stod där med tända ljus medan det speciella julgodiset låg upplagt i högar, en till varje unge.

Det fanns förstås en bonusfråga också: Hur firar du 1:a advent? Tja, inte så storslaget. Men stjärnor i fönstren och tända ljus blir det. Åtminstone. Och titt på de första avsnitten av adventskalendern i tv, för att se om det är något att satsa en kvart om dagen på.

Copyright Klimakteriehäxan

Gör plats för fler författare!

"Om det är något man skulle önska av den här debatten så är det att den öppnar för ett ifrågasättande av det samtida litterära kretslopp som bestämmer att vissa författarnamn och vissa titlar mer eller mindre rutinmässigt exponeras i alla medier på samma gång och nomineras till alla priser, medan mycket annan kvalitetslitteratur knappt får recensioner."

-Hittar ännu ett litet dagsfärskt ordkrig i kulturnischen, nu mellan Malin Ullgren i Dagens Nyheter och Expressens Annina Rabe. Det är den senares reaktion jag citerar här ovan: hon pekar på en likriktning inom bevakningen av ny litteratur som är direkt handikappande och som leder till "en slentrianmässig uppradning av just de författare som 'alltid' blir nominerade till alla priser."  Utlösande faktor i den här debatten var årets August-priser som de här damerna har olika åsikter om. Visst vore det väl roligt om fler författare fick plats i tv-soffor och tidningsbilagor!