torsdag, maj 28, 2020

Bär och blind kärlek

Det är antagligen helt förkastligt. Och ändå gör jag det, gång på gång.
Jag köper de där stora importerade blåbären. Älskar dem!

Tittar ibland på etiketten och ser att de varit ute på resa. Någon gång ända från Peru, oftare från Spanien. De jag har just nu härstammar från Portugal. Men är packade i Holland innan de landade hos Ica. Oavsett vilket är det naturligtvis inte bra att välja matvaror som transporterats runt på klotet utan några som helst hämningar eller tankar på miljön.

Dyra är de också, vilket måste anses som ytterst rimligt, med tanke på alla resor. Dock förekommer de hyfsat ofta till extrapris, och väljer man dem djupfrysta blir det lite billigare. Samvetet får helt enkelt blunda.

Jag äter dem till mina (lika älskade) bananpannkakor, till yoghurt, till glass, i fruktsallad eller bara rakt av som bästa sortens lösgodis. Njuter när de krossas mot gommen, när det vita fruktköttet slinker ner, tänker på vitaminerna som hänger med. Ja, ska inte blåbär vara bra för ögonen också? Oavsett nyttigheterna är det smaklökarna som avgör. Fast visst bevisar mitt agerande än en gång att kärleken ofta är blind ...

Denna kärleksförklaring till de hälsosamma och supergoda bären föranleds av Gems Weekly Photo Challenge som denna vecka har BÄR som temaord. Det skulle också kunna tolkas som en form av verbet bära eftersom Sanna valt att satsa på hononymer. Men nu blev det godsaker i stället.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 27, 2020

Liten fråga till blogspot-bloggare

Det dök upp ett meddelande på skärmen att Blogspot ska ha en ny version från nästa månadsskifte. Man kunde klicka på en "knapp" för att prova hur det skulle te sig. Jag gjorde det. Men verkar det nya bättre?
OK man vänjer sig säkert men en sak har jag lagt märke till: man verkar inte kunna förprogrammera publicering? Och en post jag la ut på onsdagen datumstämplas på tisdagen, då jag förvisso skrev den, men ändå?!? (Lyckades ändra sen.)
Vad säger ni andra? Är det en förbättring, fattar man det så småningom eller?

M v h Klimakteriehäxan

CITAT om svårtolkad statistik

"Siffror luras. Statistik är inte alls så tydlig som den kan verka, och själv har jag inte kunskap nog att se vad som är tillförlitligt. Ofta är det mest en fråga om hur trovärdiga folk kan låta. Det har jag lärt mig av telefonförsäljarna, där min privata statistik konstaterar att trettiosju procent av försäljarna är rena bondfångare, åttiotre procent av dem är under tjugo år med begränsat ordförråd och hundra procent av samtalen leder till stor frustration från antingen dem (när jag lägger på direkt) eller mig (när jag inte lägger på direkt). Jag vill inte påstå att dagens rapporter om pandemin närmar sig telefonförsäljarnivå. Bara att det är lite svårt att värdera alla som säger emot varandra."

-Lotta Olsson, Dagens Nyheters expert på både deckare och barnböcker, skriver också kåserier på tidningens Namn & Nytt-sida. Denna gång beskriver hon en situation som jag och säkert många med mig känner igen sig i: förvirring i mötet med den statistiska sifferfloden, även kallad infodemi.

En delseger i Kasskampen!

Minns du Kasskampen, en liten miljövänlig drive som jag ägnat mig åt här på bloggen? I mer än tjugo inlägg har jag propagerat för den långlivade kassen, att ständigt ha beredd i väska eller ficka eller bil när det är dags att handla. Allt för en bättre framtid.

Bland mina exempel på de där påsarna lämpliga för återanvändning har ni sett åtskilliga gjorda i tyg, men också kassar i starkare plastsorter som håller i en halv evighet, speciellt som de försetts med rejäla handtag. Och ytterligare några varianter (klicka på etiketten "kasskampen" ser du dem alla!).

Nu har jag i alla fall fått rejäl draghjälp i fajten för den ständigt återbrukade påsen. Av självaste statsmakten. För i månadsskiftet april-maj trädde den i kraft, den nya plastpåseskatten. 6:50 kostar påsen idag, en höjning med mer än det dubbla pris butikerna tog tidigare. Jag hade inte tänkt på det förrän en kassör härom dagen påpekade prisökningen för kunden före mig i kön  ville han ändå ha en kasse? Jo, det ville han.

Men fler tackar nej. För det har haft effekt! En rejäl sänkning av försäljningen noteras av alla de stora matkedjorna. Folk verkar ha gått över till papper, som är billigare (dock inte heller kanonbra ur miljösynpunkt). Många har i alla fall med sig egen påse, eller en s k "dramaten".

Fast målet som EU har satt upp, max 40 plastkassar per person och år till 2025, är det fortfarande långt till. Svensken använder fler än 100, ytterligare åtgärder lär behövas. Resultatet så här långt får betraktas som en delseger.

Ta detta som en uppmaning! Ställ upp i Kasskampen!
Visar gärna ett nytillskott i mitt förråd av påsar. Eftersom jag älskar tulpaner föll jag för den här, hopvikbar till mycket behändigt format. Tål tung last, den säljs av Akademibokhandeln som lovar att man kan ha den full av böcker!

Även om det verkar vara så gott som ogörligt att definitivt slå fast vilken typ av kasse som är miljövänligast finns en odiskutabel slutsats: för varje påse eller kasse gäller att ju fler gånger den tas i bruk, desto mindre skadlig för miljön blir den, oavsett material.
Till sist slutar de väl alla i återvinningen, men dit kan (och bör) det bli långt!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 26, 2020

CITAT om coronadebatten

"Sanningen är att ingen är ansvarig för en pandemi och att ett perfekt sätt att hantera en ny och djupt osäker situation inte existerar. När allt är över kan vi tillsätta utredningar och skapa system som vi hoppas leder till att färre av oss behöver dö nästa gång. Kanske kommer det att fungera bättre. Men även nästa gång kommer någon att behöva fatta svåra beslut. Även nästa gång kommer människor att dö. /.../ Det är dags att debatten börjar utgå ifrån att ingen vill något annat än att minska så mycket lidande som möjligt." 

-Joakim Zander, författare och doktor i juridik, i en kulturartikel i Expressen. Han menar att i jakten på nya journalistiska vinklar på pandemin går debatten snett, vilket alla förlorar på. 

"10458 svenskar dog under april månad, enligt preliminär statistik. Det är ovanligt högt, eftersom det varje år dör totalt runt 90 000 svenskar. Men i december 1993 dog 11 057 svenskar. Detta på en befolkningsmängd som var betydligt lägre i dagens Sverige. Och räknar man så var till exempel också januari 2000 värre. Då dog det 110,8 per hundra tusen invånare, jämfört med nu, i april, tjugo år senare, då snittet blev 101,1."

-Emanuel Karlsten, journalist och krönikör, skriver på sin egen hemsida om antalet döda i Sverige i covid-19 som nu passerat 4000 med råge och skrämmer oss alla. Men han jämför med siffrorna för avlidna en bit bakåt i tiden. Kan vara bra med lite perspektiv!

Ur verkliga livet – historier att minnas

När tisdagstrion ska handla om historier ur verkliga livet, så som  Ugglan & Boken har bestämt, så blir det för min del inte feelgood-litteratur. Däremot tre böcker, var och en viktig och beundransvärd på sitt sätt, väldigt välskrivna och fenomenalt berättade.

Majgull Axelssons "Rosario är död" är en av hennes tidigare böcker, men också den som verkligen alla borde läsa. Om hur förhållandevis rika vita svenska män väljer att resa till fjärran länder för att utnyttja och misshandla oskyldiga och fattiga barn. Kan inte lämna någon enda läsare oberörd!

Tove Ditlevsen skrev självbiografiska "Gift" redan 1971. 
Ja, gift är hon förvisso, flera gånger dessutom, men det är drogerna som är det verkliga giftet. Naken skildring av beroende och vad det kan få en människa till. Otroligt stark text!

Bea Uusma blev fascinerad av försöket att erövra Nordpolen med luftballong och skrev, efter imponerande research, "Expeditionen  min kärlekshistoria" om ingenjör Andrées märkliga  eller ska vi nu, när vi kan titta i backspegeln, kalla det dumdristiga  äventyr. Vilket gjorde mig liksom så många fler lika fascinerade som författaren!

Med knapp nöd undgick ni nu några av mina favoriter jag ständigt återkommer till: "Två systrar" av Åsne Seierstad, "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) av Chimamanda Ngozi Adichie och Ruth Beebe Hills indianer i "Hanta Yo". Tre exempel till på "based on a true story"-konceptet, såna exempel som verkligen heter duga.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 25, 2020

Övervintrare!

Den var, ansåg jag, helt körd. Hortensians blomklasar var halv- för att inte säga heltorra och hela växten såg tråkig ut. Men just som den var på väg mot sopnedkastet kom jag att tänka på att det fanns ett hål i en av krukorna på balkongen. Det fanns ju i alla fall några gröna blad kvar!

Gick snabbt till verket. Där det nyss var tomt hamnade nu resterna av en nyligen ganska så praktfull krukväxt. Sedan har jag inte tänkt särskilt mycket på den.
Döm därför om min förvåning när jag fram på vårkanten upptäcker något mystiskt. Inte kunde det väl .... Jo, det kunde det! En knopp!

Det har blivit fyra utslagna blomklasar och flera knoppar finns att vänta på. I förra omgången vill jag minnas att blommorna var blå, men jag har förstått att de kan växla färg. Inget problem, en sådan trevlig och vacker övervintrare får ha precis vilken färg den vill!

Och så var det dags för syrenerna att slå ut! Ljuvligt!

Det här vet jag inte vad det är. Nån sorts fruktträd, växer i Tantolunden, men inte i trädgård.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 24, 2020

Skyltar som talar – mer eller mindre tydligt ...

Det är inte varje dag man stöter på en soptunna som talar till en, om än i en skylt som är en  pratbubbla. För mina språkbegåvade läsare är det väl helt överflödigt att berätta att "bin" betyder "tunna" men låter exakt som "been", d v s det handlar om en liten lek med en väldigt alldaglig artighetsfras!

Den nedre skylten skulle jag däremot behöva en liten förklaring till, alldeles för egen del. En jeansbak sitte på fönstret. På andra sidan rutan matbutiken Urban Deli, vars initialer man ser på bakfickan. Fler rumpor är ditklistrade, med andra mönster. Stället säljer inte underkläder, så vitt jag kan förstå!



Här kan man inte klaga på budskapets tydlighet! Ett fynd på nätet.
Vet inte varifrån. Men dristar mig att låna ändå.

Passar också på att skylta med att årets sandalpremiär inföll i veckan.

Sist men inte minst min "besvärjelseskylt", den med hoppet om en ljusnande framtid. Plåtad vid Sergels torg i fjol, långt innan någon hört talas om hotet från corona, hotet som kullkastat alla planer och orsakat mycket oro och sorg världen över.

Och som vanligt när det är Skyltsöndag i Blogglandia kan man hitta fler skyltar av de mest skilda slag om man tar en sväng via BP, hon har ordning och reda när det gäller skyltar (åtminstone, kan inte gå i god för resten förstås ... fniss). Kolla hennes högerspalt, där dyker de "medskyltande" bloggarna upp. Här har de listats separat.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 23, 2020

Kunglig njutning

Tulpanernas tid är snart förbi. Men inte riktigt än.
OK, buntarna i matbutiken är ersatta med andra snittblommor, men i rabatterna står de fortfarande, i alla fall i lite skuggigare områden.

Fast en liten fläck i centralaste Stockholm lyser fortfarande med en tulpanprakt som man sällan sett maken till. Det är Karl XII som på sitt torg fått en rad stora runda krukor smockfulla med lökar, lökar som gett de mest fenomenala tulpaner i mängd!

Varje kruka är kanske en meter i diameter. En och samma sorts tulpan per kruka, namnskylt sitter där också. Här finns svarta, röda, vita, gula, orange, rosa ... Fullständigt ögonbedövande!
För min del har jag upptäckt dem i år, men en annan tulpanälskare som tog bilder samtidigt som jag sa sig veta att det åtminstone är tredje året krukorna är på plats.

Rena njutningen att bara titta! Den gamle kungen borde skatta sig lycklig, han som står där hela tiden, utan avbrott ...
Ytterligare några dagar finns nog chansen. För er som inte har vägarna förbi bjuder jag på ett litet smakprov.




Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 22, 2020

Hur ska det låta?

Fredagen börjar som vanligt med fem frågor från Elisa Matilda, som denna gång bestämt sig för att det ska handla om LJUD.
  1. Vad har du för ringsignal på din telefon? Någon standardvariant, vet inte vad!
  2. Vilket är ditt favoritljud? Tystnad. Ibland så svår att hitta.
  3. Vilket ljud gör dig tokig? Sörplande och smackande när folk dricker och äter eller tuggar tuggummi.
  4. Vad kan du höra just nu? Ett pendeltåg som passerar på Årstabron.
  5. Vad lyssnar du helst på? Radio och hörböcker. Och den sjungande koltrasten. Märkvärdigt sällan musik, numera. 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 21, 2020

Ett får får mig att minnas

Det ulliga krulliga fåret är inte alls mjukt som ett riktigt djur, eftersom det är gjort i keramik. En present jag fick för många år sedan av min amerikanska väninna Barbara. Eftersom hennes hår var superlockigt tänkte hon att fåret skulle påminna mig om henne när vi var långt från varandra.

Nu är vi väldigt långt ifrån varandra. Efter att ha blivit vänner 1978 i Guatemala, där vi båda  jobbade, har vi hållit kontakten, besökt varandra, skrivit och ringt. Senast vi sågs var för tre år sedan, när jag tog mig till hennes hem i Kentucky och fick uppleva mycket som varit betydelsefullt i Barbaras liv.

Men så hände något som inte skulle få hända. Barbara fick en diagnos alla fruktar: begynnande demens. Det betydde slut på resandet, svårt att läsa, ingen bilkörning, men många läkarbesök, stunder av hopp ("det är kanske inte så illa ändå") och förtvivlan ("jag måste fixa ett testamente, är det något du vill ha?").

Där är vi nu. Jag ringer för sällan, själv har hon glömt hur man använder tekniska saker och fixar inte What´s App. Måste bättra mig, vet ju hur mycket hon uppskattar att jag hör av mig. Våra samtal brukar börja med att jag hojtar: Hi, Barbie Doll! Och hon fnissar varje gång. Fortfarande.

Nästa gång ska jag fråga om hon kommer ihåg fåret hon gav mig, för ungefär fyrtio år sedan. Helt klart tänker jag på henne när jag tittar på det. Ett får som får mig att minnas.

Copyright Klimakteriehäxan 

FÅR är veckans nyckelord i Gems Weekly Photo Challenge.

CITAT om böcker och läsning

"I dag finns det bara två skäl till att läsa. Du vill briljera genom att veta vad just den tyska romanen 'Bergtagen', klassikern 'Odysseus', Marcel Prousts 'På spaning efter den tid som flytt' eller Dostojevskijs verk 'Bröderna Karamazov' handlar om. Men som läsupplevelse är böckerna en plåga.
Det andra skälet till läsning i dag är ditt jobb. /.../ 
Vi får nog tyvärr konstatera att läsning är en 1700-talsprodukt, vars livscykel nu är på väg att ha cyklat klart."

-Insändare från Anders Joost i Dagens Nyheter. Skribenten menar att rörliga bilder redan tagit över och att bokens definitiva död är ofrånkomlig, alla ansträngningar för att hålla liv i läsningen till trots. Joost har "jobbat med det skrivna ordet i hela sitt liv" enligt sin hemsida. Det innefattar reklam och manusförfattande, bl a för tv. För egen del är jag inte beredd att köpa hans resonemang rakt av. Jag inbillar mig faktiskt att tiden för pappersbokens död inte är inne. Inte än i alla fall.

onsdag, maj 20, 2020

I vind och vatten

Det brukar kallas för aprilväder, det där vi har nu i försommarmånaden maj.
Ömsom vind, ömsom vatten skulle man kunna säga, med en lätt travesti på gammalt talesätt. Fast ofta samsas de två företeelserna, till människors förtret.
Väderappen i min mobil påpekar att jag bör medföra paraply om jag tänker gå ut. Jo tack, jag vet!

Redan som barn hade jag ett litet paraply. Det var rutigt i glada färger på gul botten, och jag var mycket stolt. Älskade regn! Som tonåring fick jag ett i rosa och grått, jättevackert tills jag tappade det i en gyttjig pöl och det fick ett extra mönster av smuts som aldrig gick bort.

Den första presenten jag fick av den som skulle komma att bli min äkta man var ett kanonfint paraply, klarblått med blixtrande moln (bilden ovan). Vi fick till och med ett extra stort tvåpersonersparaply i bröllopspresent! Båda finns kvar.

Sedan har beståndet växt. Man har fått av företag som delat ut reklampresenter, de hopfällbara/ultralätta hamnade på en eller annan önskelista, och då och då har oemotståndliga konstverk som Monets näckrosor hamnat på det där uppspända tyget som ska hindra en från att bli blöt. Ofta har man tänkt till och satt dit någon extra liten designdetalj som förhöjer det hela.

Men nu vet jag inte när jag fällde upp ett paraply senast. Nej, det beror inte på att jag tappat dem alla (några har jag förvisso sumpat). Jag har gott om dem, i olika storlekar, färger och fina mönster.
Det beror på vädret.

För när min kärlek till vackra paraplyer väcktes kan jag inte alls minnas att de där våta dropparna som föll över mig var nertvingade ur de tunga molnen av ilskna stormvindar. Det regnade bara. Visst kunde man bli lite våt om fötterna eller rent av ända från knäna, men paraplyet var ett utmärkt skydd mot nederbörden.

De senaste gångerna jag prövat att fälla upp ett paraply har det bara blivit problem. Spröten orkar inte stå emot kastvindarna, hela härligheten vränger sig ut och in, där står jag helt oskyddad med håret på ända och sliter för att vända alltihop tillbaka igen, håret inräknat. För att historien strax ska upprepas. Så går ett av de där metallstagen av, en vass pinne blir ett livsfarligt vapen, och promenaden förvandlas till rena rama mordhotet.

Fast det finns som tur är en lösning. Den stavas kapuschong. Bör sitta på ett ytterplagg som är någorlunda vattentåligt.
Mina fina paraplyer bara står där och väntar. På bättre väder, vilket betyder regn som faller vertikalt och inte horisontellt. Bättre ur paraplysynvinkel betraktat.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 19, 2020

Godis från grannarna

Tisdagstrion denna vecka ska representera Norden, så har Ugglan & boken bestämt. Jag körde faktiskt nordiskt som tisdagstrio så sent som i mars, antagligen var det vad som kallades för "missuppfattning av ämnet" när man skrev uppsats i skolan. Men nu tar vi nya tag! Och för att röra om lite i den nordiska grytan tänkte jag titta i barnbokshyllan. Tre "evigt gröna" titlar blir det. Man kan kalla dem för godis från grannarna!

Dansk-svenska "Historien om Någon" kom ut 1951. Åke Löfgren skrev, danske Egon Möller-Nielsen gjorde teckningarna och den var JÄTTEBRA! Så spännande att följa den där röda tråden som man inte visste vart den skulle leda ...

Från Norge kom berättelsen om "Karius och Baktus", de busiga tandtrollen som ställde till så mycket besvär i munnen på Jan. Thorbjörn Egner skrev och på svenska kom den 1961. Samme författare skrev också den oförglömliga "Klas Klättermus och djuren i Hackebackeskogen". Heja Norge!

Vänder man blicken österut hamnar man som bekant i Finland. Då blir det svårt att inte ta med något av Tove Jansson. Hur väljer man en enda titel? Jag fastnar för "Hur gick det sen?" eftersom den har ett stort runt hål i pärmen som gör bläddrandet extra spännande. En av alla hennes böcker om figurerna i Mumindalen.


Nu gjorde jag antagandet att Sverige inte skulle finnas med i veckans trio, men låt mig ändå, på bonusplats, slå ett slag för paret Anna-Clara och Thomas Tidholm. Han har skrivit och hon har ritat, det har blivit en lång rad böcker och de bjuder på klart originell underhållning som åtminstone mina ungar har gillat. Ta det som ett tips när du ska läsa för barn eller barnbarn nästa gång! "Åke-boken" var en favorit hos oss.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 18, 2020

Det är aldrig fel med en blomma eller hur?


Hibiscus. Vidare kommentarer överflödiga.
Äppleblom. Ingen kommentar behövs här heller, väl?
Mest penseer i den här rabatten i Tantolunden.
Blir det nån sorts äpplen här?
Löktrav är ett ogräs som det finns hur mycket som helst av. Går att äta, men för min
del använder jag den som snittblomma. Står rak och stolt riktigt länge i vas!
Min balkongros. Femte året, eller rent av sjätte?
Copyright Klimakteriehäxan