När hände det?

Det har verkligen blivit en vana: efter frukost på fredag väntar Elisa Matildas fem fredagsfrågor. Ibland är det lätt att hitta svar, ibland – som i dag exempelvis – inte ... 

1. När skrattade du riktigt mycket senast? Åt en hundvideo (ja, jag vet, det är en last!) på Facebook. Jättestor hund låtsas svimma när man klipper en klo.
2. När var senaste gången du blev överraskad? När jag fick inbjudan till ett boksläpp. Det kom från en författare jag inte träffat på väldigt väldigt länge.
3. Vad var det senaste du såg fram emot? Varje gång barnbarnen är på ingående ser jag fram emot det!
4. När var senaste gången du kände att du behövde en paus? En bit in i en ganska svårläst bok.
5. Vad var det senaste du blev nostalgisk av? Tittade på några foton och påmindes om att jag en gång i tiden hade inte bara midja utan också snygga händer och fötter. Idag berättar spegeln en annan historia ... Återanvänder dagens rubrik: När hände det?

Copyright Klimakteriehäxan

Idag firar vi femfaldigt

Jag hyser ju en viss faiblesse för den alternativa almanackan, den med så kallade temadagar i. Inte så att man måste gå in helhjärtat för firandet av olika "dagar", men man kan ju roa sig lite ändå ...

För egen del har jag här på bloggen ägnat mig åt att föreslå företeelser som jag kan tycka vore värda att få en egen dag, även om jag skulle råka vara ensam om åsikten.  Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och därpå hamnade jag hos blomvasen. Så fick tändstickan vara med också!

Denna i mitt tycke mycket vackra rumpa är väl
värd att fira? Den tillhör mig. Ja konstverket
alltså ... Skulpterad i metallnät av Lena Nilson. 

I dag, den 14 maj, inträffar något som väl åndå måste vara lite extra ovanligt. I listan över etablerade temadagar har inte mindre än fem "festföremål" klämts in på dagens datum!  Vi firar på en och samma dag folknykterheten, första metardagen. Kristi himmelsfärdsdag, svenska teckenspråkets dag och sist men inte minst rumpans dag!

Bara att välja hur man vill manifestera sina sympatier. Kanske fira ett lyckat fiske med ett glas vitt vin (ja bara ett litet då), så att också folknykterheten får göra sig påmind på ett hörn? Eller ta en sväng förbi en kyrka för Guds skull innan man klämmer i sig en rejäl bakelse, till rumpans underhåll? Då kanske man också kan göra tecknet för kaffe (ett av de mycket få jag kan)  och få det serverat till samma bakelse.

Ett fyrfaldigt leve som del i ett femfaldigt firande utbringas härmed för festföremålen! (De av mig föreslagna har inte trängt sig in...). 
Hurra, hurra, hurra, hurraaaah!

Copyright Klimakteriehäxan

När sängen blir en utmaning

Det har hänt något i sängbranschen. Undrar hur det har gått till? Plötsligt ska alla sängar vara jättehöga. Min väninna tömde sparkontot och investerade i en svindyr variant. Jättehög. Hon är ingen lång människa. Men kunde klättra upp och ta plats i den eleganta paulunen, om än med viss möda. Väl där sov hon i alla fall gott. Googling gav vid handen att hon köpt en "kontinentalsäng"!

På min fråga varför hon valt en så hög sak att sova på hade hon egentligen inget svar, annat än "de är höga numera". Och så verkar det sannerligen vara! På min följdfråga hur hon tänkte i framtiden, när åldern skulle göra det krångligare att ta sig upp och in under täcket, sa hon att "det fixar sig väl med en pall eller en liten stege." Att sängen skulle bli en utmaning var helt klart.

Jo säkert skulle det gå! Och alla bäddmadrasserna bildade ett förnämligt underlag som åtminstone i teorin skulle erbjuda många goda sömntimmar, det kunde jag förstå. Men med sagan om prinsessan på ärten i gott minne vet man ju, att många madrasser inte alltid räcker för att John Blund ska vara nöjd och ta hand om situationen.

Kommer ihåg min mammas förundran när hon kom på besök och jag installerade henne i mitt sovrum. Vi hade nya sängar. Mamma (sisådär 160 cm lång) hade klart svårt att komma upp. Hon ifrågasatte vårt sängköp. Jo, det var sant att den var lite högre än förr, vilket berodde på att jag med tanke på att underlätta städning hade valt något högre ben än vi haft tidigare. Men skyhög var den inte! Mor min satt dock på sängkanten och dinglade med fötterna utan att nå golvet.

I det läget känner man sig som ett barn, jag vet det. Senaste gångerna jag bott på hotell har sängen varit så där obegripligt hög. Har inte haft problem att ta mig upp i den, men senast var det på vippen att sluta illa. Vaknade i nattmörkret och kände hur jag låg allra längst ut på kanten, millimeter från att trilla och landa på golvet långt där nere, dessutom med risk att dänga skallen i sängbordet ... vilken smäll det skulle ha blivit! Min kropp kände helt enkelt inte igen sängen, men jag undkom med blotta förskräckelsen. 

Frågan kvarstår: varför har sängarna blivit högre? Närmre himlen kommer man ju inte, även om taket sänker sig över en. Bad AI om svar men fick inget. Däremot hittar jag detta konstaterande: "Från enkla viloplatser i forntiden till dagens avancerade och designade sängar har sängen alltid varit en central del av våra liv. I en tid där vi alltmer inser vikten av god sömn för vår hälsa och välbefinnande fortsätter sängen att vara en plats för vila, återhämtning och drömmar. Oavsett stil eller funktion är en god säng en investering i vår hälsa och livskvalitet."

Ja ja. Bäst att tvärblunda och hoppas att man är kvar i bädden när man vaknar, även om man befinner sig på ett modernt hotell där gästerna sover i "kontinentalsäng".

Copyright Klimakteriehäxan

Den första deckardrottningen

Agatha Christie tillhör litteraturhistorien, inget tvivel om den saken. Hon blev kriminalhistoriernas mästarinna, vann enorm popularitet med sina romaner med hjältar som poliskommissarien Poirot och den ständigt lika sluga Miss Marple. I dag intar Agatha C en ny hedersposition när hon utgör temat för Skriv-Roberts tisdagstrio. 

Många böcker skrev hon under sitt liv, många av dem har också blivit film. För min del lyssnade jag nyligen på hennes  "4.50 från Paddington" (4.50 From Paddington) och där fanns de, alla de klassiska ingredienserna. Den nyss mördade kvinnan slängdes av tåget men man hittar inte liket ... jo så småningom förstås, och historien nystas upp. Förmodligen uppfattas Agatha C som lite gammalmodig idag. På hennes tid  kunde mordgåtorna inte lösas med hjälp av DNA-analyser och ingen bov gick att spåra med hjälp av ett chip men det gör väl ingenting? 

"Mordet på Orientexpressen" (Murder on the Orient Express) är en av hennes mest spridda böcker och en riktig klassiker som kom ut 1934. Tåget tvingas till stopp på grund av enorma mängder snö, ett mord begås och Hercule Poirot (i filmversionen spelad av Peter Ustinov) får reda ut härvan och hitta den skyldige.

Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie.

Agneta Pleijel har skrivit en roman om Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka, "Dubbelporträtt", och den gillade jag (betydligt mer än annat Pleijel skrivit på senare år). Den bygger på verkliga händelser. Agatha ska fylla 80 och ett av hennes barnbarn vill bestämt att hon inför högtidsdagen ska låta sig porträtteras av den berömde österrikiske målaren. Varken festföremålet eller målare gillar idén men de fogar sig ändå till sist. Och medan deckardrottningen sitter modell framför konstnären blir det ett spännande samtal mellan de två om livet, kärleken, konsten – och döden, som kryper allt närmare. En tavla blir det i alla fall. Och en läsvärd bok.

Nu för tiden står ju deckardrottningarna som spön i backen, inte minst de svenska, men Agatha C var i alla fall den första.

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-igt hotell

Receptionisten som fanns på plats dygnets alla timmar är en kopia av ett
klassiskt verk av Niki de Saint Phalle.

Nu blir det Amsterdam igen! Nog för att jag såg att hotellet vi bokat hade det lilla ordet "art" insprängt i namnet, men inte tänkte jag mer på det i förväg. Fast när en kvinnofigur i Niki de Saint Phalle-stil tar emot i receptionen började det klarna. Vid kvinnans sida en märklig figur som jag tror är en kopia på en företeelse Richard Orlinski har skapat.

Alla allmänna utrymmen hade försetts med konstverk av skilda sorter. Målningar, skulpturer, keramik, metallskapelser. Dessutom fanns ett galleri för tillfälliga utställningar. Och väggen i mitt rum var bemålad med något som högst igenkännligt var en vy från staden vi befann oss i, med kanal, broar, höga smala hus. 

"Höghus" i keramik av Anne-Mart Hogewoning. Typiska fasader i staden!
På bilden nedan ser ni dem i full storlek.

Trötta fötter efter många steg på stadens gator? Här kan man sitta en stund, med
 karta under rumpan.

"Why me"– lek med svart och vitt i keramiska "skyltar" av Dick Jansen. 

"Right"! Mer svartvit lek av Dick Jansen.

En av flera "ståltrådsblommor" som prydde sin plats.

 

Den som letade förlagor till ståltrådsblommor behövde inte leta länge.

Ett i en serie fantastiska porträtt av kändisar gjorda i vad som såg ut som enprickiga legobitar. Johan Pluister heter mannen bakom verken. Materialet är återanvänd plast.
Den här tavlan föreställer skådespelaren Anthony Hopkins och består av 14 400 bitar!
Det kallas 3D Pixel Art, fast jag förstår förstås inte hur det går till ... bara att
resultatet är urhäftigt!

Det här är Angelina Jolie i plast, i samma serie. Tavlorna är stora, cirka 1x1 meter och
kostar ungefär 30 000 kronor. 

Jag sov gott med bilden av Amsterdam runt sängens huvudända.

Det känns som att den här figuren, på central plats i hotellets entré, vill skrämma
bort alla obehöriga ... Inspirerad av Richard Orlinski, antar att det är en kopia.

T o m dörren till damtoan rymde ett konstverk!

Se där, då har ni varit med mig på min senaste hotellvistelse, i kombination med konstutställning – en tripp som jag känner mig väldigt nöjd med. Kul konst förgyller verkligheten! Sängen var skön, frukosten utmärkt dessutom! 
Samtliga (inomhus)bilder är alltså tagna på Westcord Art Hotel i Amsterdam.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Det är sällan jag kommer så pass högt upp från backen att jag ser den här vyn över Stockholm. Men i veckan hände det och jag tog bilden från tolfte våningen där Bar Zeppelin (på taket till restaurang Gondolen) bjöd på både vy och sol. Resten fick man betala för.

Men även nere på marken kan man få lust att använda kameran. För när den här underbara  vår/försommarsolen bestämmer sig för att bjuda på extra allt, då blir ju enklaste träd ett smycke värt att föreviga! Och skuggorna talar till min fantasi!

Där har ni Veckans foto, det som fanns att hämta i min mobil denna söndag. Kanske inte så  imponerande, men man tager ju vad man haver! Det är Åke som är ankaret i Veckans foto när vårvindarna viskar (och annars också, om sanningen ska fram).

Copyright Klimakteriehäxan

Ett bord som borde åtgärdas

Öppnade dörren till min gamla lekstuga i Barndomslandet och klev in, för första gången på väldigt länge. Insåg att jag hade glömt hur där såg ut! Stugan, liten, faluröd med pytteveranda och vitt runt fönstren, byggde min pappa åt mig en gång. Tyvärr gjorde han det nog en aning för sent, den hade troligen använts mer om jag kunnat "flytta in" tidigare, men utan tvekan var det en himla fin present jag fick. Förmodligen var det ungefär när 50-tal blev 60-tal.

Stugan inreddes med säng, bord, stolar, bokhylla, "köksavdelning" med hylla för porslin – allt på en yta av cirka sex kvadratmeter! Det hände att jag sov där med någon kompis. På senare år hamnade utemöbler där under vintern, diverse andra ting som kommit ur bruk petades också in där, utom räckhåll för snö och regn. 

När jag nu stod där och tittade på smutsiga fönsterrutor, spindelväv och allmänt damm, såg jag plötsligt en sak med helt nya ögon: bordet! Men titta! Jag minns det plötsligt från fordom. Det måste ha stått i vårt vardagsrum. Säkert köpt på 50-talet hos min morbror, som hade en liten möbelfabrik nästgårds.

Bordet har svängda ben och en cirkelrund skiva i trä. I skivan finns ett bladmönster i intarsia. Ni ser det på närbild nedan! Visst är det fint? Jag tyckte i alla fall det, gjorde slag i saken och bordet fick följa med ända till stora huvudstaden, trots att det såg rätt luggslitet ut efter många år i en oeldad stuga.

Här står det nu. Skaffade bivax och försökte pigga upp ytan. Det gick sisådär. Har bett om råd i ett par färgaffärer, de har inte haft några råd att ge. Förmodligen är intarsiaträet så tunt att det inte tål en slipning. Bordet står där ändå, åtminstone tills vidare. Men nog borde bordet åtgärdas!

En idé har jag dock. Vet att jag har en granne som renoverar gamla möbler. Vi känner inte varandra, men vi är "busskompisar", d v s vi har brukat ta bussen samtidigt. Nu hoppas jag varje gång jag går till vår hållplats att han ska dyka upp så att jag åtminstone kan ställa frågan: Går det? Kan du? Är det värt att försöka? 

Att det plötsligt blev en historia om ett gammalt bord här i dag beror på Åke, som har en bloggutmaning han kallar "Hoppa på tåget", och att hans tema denna lördag är just möbler eller närmare bestämt "min bästa möbel". Vore jag bokstavstrogen skulle jag väl ha skrivit om min säng, men tyckte inte jag hade något att säga om den ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Mer att läsa – nu på M

Vi tar oss steg för steg fram på vägen från A till Ö i Litteraturens ABC. Det är Enligt O som styr och nu är vi framme vid M. 

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på M!

Lite svårläst förvisso -  men på den här tavlan är
porträttet av Garcia Marquez skapat av alla orden
 i romanen om översten. Har fått affischen av
 författaren, han har signerat den.

Här kan jag inte välja mellan två Nobelpristagare som jag till råga på allt träffat personligen: Gabriel Garcia Marquez (från Colombia) och Mario Vargas Llosa (från Peru). Båda har skrivit mycket, båda är roliga att läsa, 

eftersom de varierar sig och inte räds några ämnen alls. Vill man skratta kan man läsa Vargas Llosas "Pantaleón och soldatbordellen" (Pantaleon y las visitadoras), vill man ha en bok av litet format kan man ta García Marquez "Ingen skriver till översten" (El colonel no tiene quien le escriba). Båda förtjänade sitt Nobelpris!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på M!

Joseph Hellers "Moment 22" har jag en mycket speciell relation till. När "alla" läste boken skulle jag också göra det. Skaffade den, satte igång. Men mot min vana avbröt jag läsningen, relativt tidigt. Jag stod nämligen inte ut med historiens huvudperson, Yossarian! Han var ju fullständigt hopplös!  Så en dag, decennier har gått, dyker tv-versionen upp. Och har man sett på maken: jag tycker den är riktigt riktigt bra. Vad hände på vägen? Jag mognade, men Yossarian var ju den samme. Vet inte svaret på frågan, men nu har vi kommit överens, han och jag!.  

Berätta om en bok där musiken spelar stor roll! 

"Mambo i Chinatown" (Mambo in Chinatown) av Jean Kwok ger en liten inblick i en för mig helt okänd värld, bland kineser som valt att bosätta sig i New York men som ändå håller hårt på sina traditioner "hemifrån", ja från det gamla landet. Dem bryter hon emot, den unga flickan som inget hellre vill än att dansa till rytmer inga "vanliga" kineser omger sig med.

 

Copyright Klimakteriehäxan 

Vad är det som krånglar?

 Det ser lovande ut för helgen: tror att vi fått "löften" om sol och lite värmegrader. Tack! I väntan på det tar jag tag i Elisa Matildas fem fredagsfrågor, som ska få mig att bekänna ett och annat ... för visst krånglar det till sig ibland, livet!

1. Vad tar alltid längre tid än du tänkt? Alla sorters rensning.
2. Vad är något du alltid måste googla igen? Jag googlar ofta men kommer inte på något jag måste googla på nytt gång efter gång.
3. Vad känns mest typiskt att strula när du har bråttom? Hittar förstås inget: handskar, nycklar, väska – eller så går inte bussen när den ska och jag riskerar att komma för sent till något. Vilket jag avskyr.
4. Vad brukar du hoppas att någon annan löser åt dig? Hur en ny pryl ska hanteras. Har en aversion mot bruksanvisningar, vilket är dumt men sant.
5. Vad är något du alltid måste dubbelkolla? Var har jag mobilen nu igen?

 Copyright Klimakteriehäxan

Ajuga pyramidalis

Nu ska jag göra en träda-fram-are: Någonstans i mina innersta skrymslen när jag en dröm. Den går ut på att jag deltar i en frågesport, helst med storpublik, och får en fråga om att identifiera en blomma. En liten blyg sak, och alla (inklusive den som hittat på frågan) inser att ingen normal människa kan svaret.

Det är då jag med hög och tydlig stämma säger "Ajuga pyramidalis, mera känd som Blåsuga. Tillhör släkten Lamiaceae  och har en närstående som kanske är mer välbekant, den heter Brunört. Båda har använts som medicinalväxt." Ett överraskat sus går genom publiken, hen som leder frågesporten letar efter ord. Tanten kunde ju svara! Vilken triumf!

Denna lilla växt, vars små blålila blommor knappt syns, har alltid funnits i Barndomslandet. Och av oförklarlig anledning har den intagit en särskilt plats i mitt hjärta. Kanske för att jag tycker att den får alldeles för lite kärlek medan vi alla jublar över naturens sippor, blommande hägg och doftande liljekonvaljer!

Kära Ajuga pyramidalis, jag gillar dig! Sträck på dig, i din fulla längd (mellan 5 och max 20 cm)! Men aldrig lär jag få chansen att briljera med vår bekantskap. Fast drömmen lever, om än i tysthet (ja tills nu då alltså).

Copyright Klimakteriehäxan

"Mina" tulpaner!

Man skulle kanske kunna tro att efter mina dagar i Amsterdam nyligen skulle jag ha fått nog av tulpaner, åtminstone för i år. Icke! Nu dreglar jag nästan över lökbackarna som kommunen bjuder oss i Stockholm på. Kortvarig skönhet, visst, men så underbar! Här är backen nedanför mitt sovrumsfönster!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om språket på krogen

Att beställa mat på engelska fungerar väl om man inte är så road av mat. Men är man en gammal kroggubbe som jag, vill man gärna diskutera rätterna med kyparen ingående innan man bestämmer sig: Vad det är för kryddning? Är det rejält med kött? Hur kan jag få det anpassat då jag är diabetiker? Man vill kunna diskutera vinet med sommeliern. Och är man stammis även småprata och skämta något med kyparen. Allt detta är synnerligen besvärligt på ett främmande språk. Riktigt absurt blir det när det är svensk husmanskost som diskuteras, och man ska behöva prata om kroppkakor, isterband och sillbullar med korintsås på språket från ett land där rätterna inte ens existerar.

-Edward Blom, som kallar sig gastronom och kulturhistoriker och som nyligen börjat som krönikör på Svenska Dagbladet (och som jag har nån oklar aversion mot rent generellt, brukar alltså aldrig hålla med honom om något) skriver om hur han ogillar att personal på svenska restauranger inte lär sig svenska utan framhärdar i att prata engelska. Jag är helt enig med honom: ska man ha ett servicejobb här måste man kunna kommunicera på vårt huvudspråk. Att många svenskar numera är väldigt duktiga på engelska är faktiskt ingen ursäkt.

Nu blommar det också i bokhyllan!

Blommor (i handling, på omslag eller i författarnamn) ska det vara i veckans bokliga tisdagstrio. Jag går på titlarna! 

"Färskt vatten till blommorna" (Changer
l´eau des fleurs) har redan nått många läsare, översatt till ett 30-tal språk som den är, men det är romanen värd. Valerie Perrin berättar skickligt en historia (som till stora delar utspelar sig på en kyrkogård!) med många vinklar och stundtals blir man både berörd och riktigt överraskad!  

"Rosen på Tistelön" är en svensk klassiker, en av de första deckarna, som förtjänar att dammas av. Bygger på en äkta mordhistoria från Västkusten och det är väldigt underhållande läsning! Emelie Flygare-Carlén skrev.

"Lila hibiskus" (Purple Hibiscus) är den första romanen som Chimamanda Ngozi Adichie skrivit. Ett nigerianskt familjedrama med många ingredienser, en blandning av kärlek och grymhet som är svår att lägga ifrån sig.

Inser att jag med denna trio upprepar mig från förr. Men jag tycker det är tre spännande böcker, med olika sorters spänning och i vitt skilda miljöer.

Se här tre andra blomböcker som jag har i hyllan - men knappt aldrig har öppnat ...
så då kunde de inte få komma med i en tisdagstrio! Borde kanske bläddra lite?

Den här trion hade jag också kunnat ta till. Suveränt fina blommiga omslag till Selma
Lagerlöf i pocket. Gocken Jobs stod för blomstren.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i maj

Ny månad, läge för "ett finger i luften" – alltså en dagsnotering för maj i kategorin "Just nu", initierat av Kulturkollo.

Just nu läser jag flera sinsemellan väldigt olika böcker. Har kommit en bit in i Bo Inge Anderssons "Järnår" som än en gång får mig att inse hur lite jag kan om svensk historia. Det jag en gång eventuellt visste har jag glömt. En historisk roman av helt annat slag är "Pigan", skriven av Marianne Bokblad, (a k a Bloggblad) som är huvudpersonens barnbarns barnbarn. Pigan har alltså funnits på riktigt och nu fått sitt öde utrett och också fint berättat. Om ett hårt kvinnoliv i trakten av Norrköping på 1800-talet. Den är strax utläst.

Just nu lyssnar jag på "Kinesen" av Henning Mankell när vi åker längre sträckor i bilen. Har också återvänt till sådant som nyss avlidne Jojje Wadenius gjort. En musikalisk stjärna! Såg honom och hans trio live för ett par år sedan, väldigt angenämt. Han var genial, i olika genrer. Klicka på den här länken och du kan inte låta bli att le! 

Just nu tittar jag på "Den danska kvinnan", isländsk originell tv-serie (SVT Play) i sex delar med utmärkta Trine Dyrholm i titelrollen. Olik andra serier, vilket för mig framstår som ett stort plus. Ja, och så pingis förstås – det pågår världsmästerskap i London och "vi", d v s Sverige skulle faktiskt kunna gå långt i flera klasser! Vi har redan slagit Kina i en lagmatch (det hände igår), så fenomenalt bra! SVT sänder live, jag håller tummarna för nya segrar.

Just nu njuter jag av varje ögonblick jag kan fånga en solstråle. De behövs! 

Just nu längtar jag efter att vattnet i våra sjöar ska få badbar temperatur. Någon vinterbadare blir jag aldrig, men på somrarna älskar jag ett dopp!

Copyright Klimakteriehäxan

Kungliga tankar

Lite undrar jag hur det kan komma sig. Ena dagen sitter jag blick stilla och lyssnar till en kung som talar i över en halvtimme, talet direktsänds över hela världen. Det är Storbritanniens statschef Charles III som hälsar på i den amerikanska kongressen och har med sig ett fullständigt lysande tal som han levererar med stor elegans. Ukraina, historiska tillbakablickar, terrordåd, mellanstatliga relationer och humor: här finns allt med. Han får också generösa (och välförtjänta) applåder, beröm som jag hoppas att han delar med sig av till sina talskrivare, även om han säkert själv hade stort inflytande över formuleringarna. Jag hade gärna klappat i händerna om det hade märkts.

Bild Sara Friberg / Kungl hovstaterna

Så går det ett par dagar till och döm om min förvåning när jag uppmärksamt lyssnar till ännu en kung! Denna gång Sveriges Carl XVI Gustaf, som på sin egen 80-årsdag medverkar i "Tankar för dagen", en serie femminutersprogram som Sveriges radio sänt och sänder på kvällstid sedan mycket länge. Programmet "ska ge en stunds eftertanke i nyhetsflödet" och det kan handla om nästan vad som helst (tror jag) men "livsåskådning" finns med som nån sorts underrubrik.

Vem som kom på idén att satsa på kungliga tankar vet jag förstås inte, inte heller vem som kunde tipsa om att historien fanns, men kungens berättelse om ett möte som ägde rum i hamnen i Sydney för sextio år sedan är riktigt fin i all enkelhet. En till åren kommen svensk man kliver fram till ynglingen (dåvarande kronprinsen) som står vakt vid landgången till Älvsnabben och deras korta samtal blir ett minne för livet. En poäng är att detta är ett av ytterst få tillfällen när kungligheten inte är ett skvatt kunglig utan helt anonym, det handlar bara om två människor som pratar en stund.

Endast en gång tidigare har jag hört vår kung vara så personlig och det var när han höll tal i Stockholms stadshus när offren för Estonia-katastrofen hedrades. Det fick hans popularitetssiffror att skjuta i höjden. Och popularitet är något det råder brist på i en rad europeiska kungahus för närvarande ... eftersom skandalhistorierna avlöser varandra i strid ström. Behovet av kloka kungliga tankar är nog större nu än någonsin. 

PS Om du liksom jag blev imponerad av Charles tal kanske du vill läsa denna briljanta (fast onödigt mångordiga) analys av det han sa. Dean Blundell, kanadensisk journalist m m, skrev texten. 

Copyright Klimakteriehäxan