Döttrar är guld värda

Döttrar ska man ha läst om för att kunna presentera denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Jag är innerligt glad att jag har en alldeles egen dotter, men jag har flera i bokhyllan! Och även litterära döttrar kan vara guld värda! 

Låt mig börja med att peka på en norsk Nobel-stämplad klassiker som är en suverän kärleksroman: "Kristin Lavransdotter", skriven av Sigrid Undset på 1920-talet. Tre delar, härlig läsning! 

Tove Jansson har berättat om sig själv som "Bildhuggarens dotter". Det är hennes första "vuxenbok", kom ut 1968 efter att en rad bilderböcker för barn gjort henne berömd. Pappa bildhuggaren hette Viktor Jansson och var en väldigt viktig figur för dottern. Här får man följa med i familjelivet både i konstnärshemmet i Helsingfors och ute i Finlands skärgård.

Låt mig gå i mål med en dubbelträff: det är Maria Gustavsdotter som skrivit "Karin Månsdotter – hans majestäts nådiga frilla". Författaren är intresserad av historia och här ger hon sina läsare en lättsmält inblick i livet vid hovet på 1500-talet, där Karin till en början var piga. Men hon kom att bli Sveriges drottning, gift med Erik IV.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 9

Att resa är berikande på många sätt: man upplever nya saker, träffar nya människor, smakar på läckerheter man inte ens visste fanns ... men framför allt samlar man på sig minnen. Och inte sällan, nej nästan alltid, plockar man med sig något hem, en souvenir som hjälper en att minnas en resa, ett resmål. Det kan ligga långt bort eller nära, men minnet kan vara lika kärt i  båda fallen. När jag nu visar er mitt nionde reseminne är det ett av de långväga.

Det ni ser på bilden är – uppenbarligen – en prydnadskudde. Men det är verkligen inte vilken kudde som helst!

Den blev till i skickliga kvinnohänder i Uruguay för över fyrtio år sedan. Ett kooperativ som heter "Manos del Uruguay" (Händer från Uruguay) sålde det de själva tillverkade i en butik i huvudstaden  Montevideo och den råkade jag hitta. Där fanns halsdukar, sjalar, ponchos, allt i vackra färger, allt i egen design och i den mjukaste ull som åtminstone sades vara inhemsk. Garnet var dessutom handspunnet och handfärgat.

Visst fanns det mycket att välja på men det var tröjorna jag fastnade för. Och visst var resväskan ganska full redan när vi for hemifrån, men när man villhöver något tillräckligt starkt gäller det att vara lite uppfinningsrik. Så det blev två vackra varma tröjor, en till Maken och en till mig själv. En liten insydd lapp i en sidosöm berättade t o m vad stickerskan hette och vilken by hon bodde i, så nog var det fråga om handarbete!

Den jag valde var mörkt blå och den hade ett som jag tyckte väldigt originellt mönster på framstycket: en stadsbild, med gata, träd och hus. Och absolut ingen mer än jag skulle ha en exakt likadan, ingenstans i hela världen! Kan det rent av handla om en vy från stickerskans hemby?

Nog använde jag det fina plagget, men inte slet jag ut det. Så en dag när jag plockade fram tröjan upptäckte jag ett hål vid halslinningen. Skulle det gå att laga? Jag tog med den till en superhändig kompis. Hon trodde inte det, så min härliga ulltröja skulle nog hamna i textilåtervinningen.

Då sa mitt hjärta nej. "Tror du inte man skulle kunna göra något annat av den?" försökte jag. "En kasse kanske? Eller en kudde?". Att slänga den sa jag rakt av nej till, då skulle jag hellre ta tillbaka tröjan i befintligt skick.

Väninnan hummade lite. Sedan gick ett antal veckor innan vi sågs igen, och då var det december. Jag fick ett julklappspaket – vi brukar aldrig ge varandra klappar till jul men nu fick jag ändå en, utan att ha en aning!

Döm om min förvåning (och förtjusning) när jag på julafton packar upp ett kuddfodral, ett som skulle bli husets vackraste kudde! Namnlappen på stickerskan hade tappats bort i hanteringen, men det gjorde ju inget. Kooperativet finns än, det grundades 1968 för att ge kvinnor på landsbygden möjligheter att skaffa egen inkomst medan de ändå kunde bo kvar hemma i sin by. Vilket måste betyda att fler än jag haft lyckan att få med sig en ljuvlig och bärbar souvenir från Uruguay! 

Fast jag betvivlar att någon mer än jag har fått sin tröja förvandlad till kudde. Rena magin! Men kanske kan det inspirera någon mer händig människa som gillar textilier lika mycket som jag?

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans foto går i höstens färger

De är här nu, höstlöven. Och även om kantarelljägare i min bekantskapskrets klagat på brist på svamp, så kan svampar ändå dyka upp, fast man kanske inte vill plocka dem. De jag hittat påminner om någon sorts monster! Har förstås inte en aning om vad det är för slags svamp.

Lägg till att det nu är högsäsong för chrysantemum, en riktig höstväxt (tillsammans med astern). Hade turen att springa på jättefina exemplar av stora "kryss" till kanonpris. Hemligheten för att lyckas med dem är bara att aldrig köpa exemplaren som är översållade av knoppar, de kommer sannolikt aldrig att slå ut. Man ska välja dem som redan blommar, de kan stå riktigt länge! 

Härligt med alla dessa färger, inte sant?!

Veckans foto efterlyses varje helg av Åke och i hans kommentarsspalt ser du länkar till fler som vill dela med sig av vad de nyligen fångat med sin kamera.

Copyright Klimakteriehäxan 

Tänk om ...

1. Tänk om du fick ett extra rum hemma, vad skulle det vara till för? En äkta walk in closet där total ordning och reda skulle råda ...
2. Tänk om du kunde bli riktigt bra på en sport, vilken hade det varit? Om jag ska välja en där jag bevisligen är fullständigt oduglig: konståkning. 
3. Tänk om du kunde teleportera dig, vart skulle du åka först? I tur och ordning tre resmål jag aldrig nått: Nya Zeeland, Sydafrika och Island.
4. Tänk om du fick öppna en butik, vad skulle du sälja? Tror att den skulle heta "Villhöver" och där skulle jag sälja vackra, roliga och användbara ting av blandad art: kläder, böcker, prylar. En modern diversehandel (har ju växt upp med en lanthandel av den gamla sorten). Allt till överkomliga priser förstås.
5. Tänk om du fick vara med i en tv-serie, vilken hade du valt? "Pang i bygget" (Faulty Towers). För att bjuda publiken på galna skratt.

Där har vi kvintetten med fredagsfrågor från Elisa Matilda i dagens tappning. Vill göra en liten utvikning på mitt svar till fråga nummer 2: Minns ni precis som jag hur den underbara seriehunden Snobben drömde om att åka konståkning? Han kom ut ur sin koja och gled runt på stora tassar, med öronen flygande i farten, alltmedan han i fantasin gjorde de vackraste, mest perfekta hopp och konster på isen till publikens jubel! Jag visste precis hur han kände.

Copyright Klimakteriehäxan

Gratis safari på din skärm

Om du gillar djur, foto och kombinationen av dessa två så visar jag dig här vägen till en guldgruva att besöka.  

Det är The National History Museum i London som valt ut årets bästa naturbilder och de är, minst sagt, fantastiska! Häpnadsväckande! Här finns stor flodhäst och liten insekt, trevlig koltrast och otäck orm för att ta några exempel. Och de finns alla att se bara ett klick bort! En fantastisk safari på din skärm, helt enkelt. Gratis dessutom.

Ska du händelsevis resa till London och vill se bilderna i större format har du chansen ända fram till juli 2027. Men om du väntar till den 12 november kommer de också att finnas i Stockholm, utställda på Naturhistoriska Riksmuseet.

Över 65 000 bidrag från 121 länder skickades in till årets utnämning, som enligt organisationen visar ”naturens starka berättelser och vikten av att skydda den”. Drygt 100 foton ingår i utställningen. 

Den finaste titeln, "Wild Life Photographer of the Year", har tilldelats italienaren Federico Venerosi och hans vinnande bild visar en elefanthona som vägrar att lämna sin döda unge utan bär den med sig fastklämd mellan snabel och betar. Blir inte klok på om man får dela bilderna, så för säkerhets skull avstår jag. Men, som sagt, det är bara att klicka!

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 192

KERNZA

-Se där ett ord att lägga på minnet! Det står för något som kan komma att underlätta människans framtid i en klimatförändrad, varmare och torrare värld! Kernza är en ny sorts spannmål som tål extremväder, bl a tack vara ett djupgående rotsystem. Dessutom är växten flerårig och man behöver alltså inte så nytt ideligen, vilket sparar både arbete och pengar. För närvarande odlas kernza inte i större skala här, men på prov i Skåne. I USA är kernza redan en lönsam gröda men i Europa är den ännu inte godkänd som livsmedel.

Nu gör vi V-tecknet med ett +!

V-tecknet etablerades under andra världskriget. Det står för "seger" – det engelska ordet victory eller det franska victoire – och det vill jag ta till i dag, för tro det eller ej: snart har vi ett komplett ABC+, trevligheternas eget alfabet! För denna gång gäller alltså positiva saker på V, men jag hoppar för min del över en klassisk  svensk V-trio: vovve, villa och Volvo (även om jag kan gilla alla tre) ... Satsar i stället så här:

Visor
Vilken visskatt vi har i Sverige, tack var en lång rad begåvade ja rent av geniala trubadurer från Bellman och framåt! Visans vänner borde bli flera, genren får inte glömmas bort!

Vinstchans 
Hoppet som lever: kanske är det min tur i dag? Visst kan det ha en anstrykning av självbedrägeri, med mikrosmå utsikter till exempelvis rikedom, men man kan ju vidga begreppet: man behöver inte bara drömma om konkreta vinster i form av pengar eller prylar, man kan hoppas på annan utdelning, ära och berömmelse eller bara ett positivt bemötande, en uppskattande kommentar ... då är man ju också en vinnare!

Virkning 
En stund med en virkkrok i handen tillsammans med ett mjukt och vackert garn – så kan perfekt avkoppling se ut! Resultatet (om det nu bara blir klart) blir med största sannolikhet fint. Och virkat kommer och går i modets olika växlingar, västen jag gjorde på 70-talet kan vara stekhet nästa vår! (Här finns dock ett undantag: den virkade slipsen från 70-talet är för alltid död ...) Lägg därtill att det virkade  garanterat handlar om handarbete, mig veterligen har man inte lyckats uppfinna en virkmaskin som kan användas industriellt, hur konstigt det än låter. 

Tre ord är det ju som jag efterlyser, men många som antar den här utmaningen redovisar också ett gäng "bubblare". En sådan ska jag också ta med denna gång, men det ska inte bli någon vana, och egentligen faller ordet bort eftersom det inte är ett substantiv. Det V+ jag länge hade med i hanteringen var Varför? Ett ord vi använder för sällan faktiskt. Vi ifrågasätter saker alltför sällan, vi låter oss luras av mer eller mindre ondskefulla bedragare. Och faktum är att man nog oftare borde ställa frågan till sig själv också: Hur tänkte jag nu? Är detta verkligen rätt? Borde jag inte agera annorlunda? Varför. alltså!?

Redan nu våndas jag inför nästa vecka: hur ska man lyckas med X+? Återstår att se hur vi ska hantera det. När det handlade om U+ var alternativen många, det bevisar inläggen från LillaSyster, Margaretha, Ingrid, Jenny, Debutsky, Mrs Calloway, Livshäxan, Janerik, Susjos och Josjos.

Copyright Klimakteriehäxan

Till Indialand ska vi fara ...

Indien ska det handla om när vi tipsar om tre böcker i vår tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt.

I "Den vita tigern" av Aravind Adiga träffar man både rika och fattiga i den enorma staden Delhi. Huvudpersonen arbetar som chaufför och ju mer han ser av den splittrade omvärlden, ju mer längtar han efter ett annat liv ... Jag var fascinerad.

"Vem vill bli miljonär?" (Slumdog Millionaire) av Vikas Swarup  skildrar en 18-årig killes liv i Mumbai. Han är fattig, men lyckas komma med i ett frågesportsprogram i tv – och han vinner hela tävlingen, en enorm prissumma! Har han fuskat? Anklagelserna regnar. Men historien är en annan! Riktigt underhållande är det, en bladvändare rent av. Filmversion finns också men den har jag inte sett.

 

Tyske Hermann Hesse "skulle" man läsa när jag gick i gymnasiet. Så då gjorde jag det. Rev av hans romaner en efter en, däribland "Siddharta". Idag kallas den nog klassiker, och frågan är om man borde ta sig tid till en omläsning? Huvudpersonen föds i alla fall i Indien!

En "runner up" finns det, en som alltså inte får plats i min trio eftersom jag inte läst den. Än. Det är det där med "Shantaram" av Gregory David Roberts ... En tegelsten. Den står i hyllan, Jag vet att handlingen utspelas huvudsakligen i Mumbai, att det handlar om en förrymd fånge och jag vet att att en av mina vänner säger att det är den absolut bästa, mest spännande bok han läst. Fatta att jag känner trycket ...

Om du undrar varifrån jag "lånat" min rubrik på inlägget så är det hämtat hos Lennart Hellsing, som skrivit barnvisan "Trollkarlen i Indialand". Här första strofen:

I Indialand bak Himalajas rand,

där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl, han trollade så,
att åtta blev nitton och nitton blev två. [

Denna trevliga reklamskylt såg jag i tunnelbanan. Det är B-oktober!

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 8

Den som gjort en resa har alltid något att berätta, heter det ju. Jag tänker att en variant på det talesättet lyder att "den som gjort en resa har alltid med sig någon liten souvenir hem". Så har det i alla fall varit för mig. Och när jag numera bara reser ytterst sällan kan jag titta på prylar och minnas var,  hur och varför jag valde att ta med just den där! Nu har jag ju tagit mig för att visa upp några av mina hemförda "troféer" här på bloggen. Det här är åttonde omgången.  

Vi var klara för hemfärd från Fuerteventura när jag kom på att jag nog ville ha en flaska vatten till bussresan, det var ju ändå en bit till flygplatsen och ganska varmt, på det där behagliga sättet som Kanarieöarna brukar stå för. Gick in i hotellet igen, förbi receptionen och till den lilla butiken som jag faktiskt inte besökt på hela veckan vi varit där.

Snabbt letade jag upp en flaska bubbelvatten och skulle bara betala den när min blick fastnade på något annat på disken bredvid kassaapparaten. Ringar! Vilka roliga! Provade, gillade, tog två stycken, betalade (bara några euro per styck) och skyndade ut igen.

Har inte sett sådana ringar vare sig förr eller senare. Men någon kreativ människa har kommit på att man kan kapa en snäcka – jag tror det är en vanlig sort i vattnen kring Kanarieöarna men vet inte vad den kan tänkas heta. Sedan antar jag att man lägger i någon sorts fyllning i mitten, därefter färg efter tycke och smak och avslutar med att slipa ytan slät. Tycker verkligen att de är fina och använder dem gärna!

På bilden här till höger ser ni att man verkligen använt sig av hela snäckan! Så smart (tycker jag)! Den där "kroken" som blir kvar inne i handen stör inte. Ringarna är dessutom lätta vilket är ännu ett plus!

Copyright Klimakteriehäxan

Idiotiskt på Postnord

Tycker kronan borde sitta rejält
på sned i Postnords företagslogga.

Någon borde ta tag i Postnord. Någon borde förklara för ledningen att man gjort fel när man infört vissa regler som ingen får rucka på, ingen får ifrågasätta, och man kan absolut inte överklaga ett fattat beslut. Även de som basar för Postnord borde inse att sunt förnuft ska respekteras i görligaste mån – men nån sån "mån" existerar inte i företaget.

Läser Alex Schulman i Dagens Nyheter. Han har inte fått hämta ut ett paket adresserat till honom, därför att hans legitimation säger "Alexander", inte "Alex", som paketet skickats till. Min man har råkat ut för samma sak: en försändelse han beställt till sig själv, i sitt tilltalsnamn, stoppas av en räddhågad postanställd: visst finns namnet med på id-handlingen, men där står ju fler förnamn? Ja, han tillhör ju en generation som ofta fick en radda namn att dras med vid dopet, oklart varför.

Nu har det ju inte gått nån nöd på vare sig Schulman eller Maken, men värre var det för Sebastian Tadros, idag musiker och youtuber. Hans mamma tog sitt liv, men strax innan dess beställde hon en fantastisk julklapp till sin då tonårige son: en hett önskad och för honom perfekt utrustning för att skapa musik. Det var hans dröm och det visste förstås mamma.

Sebastian fick inte sitt paket. Enligt Postnords statuter skulle beställaren finnas med vid uthämtningen (?). Att hon var död spelade ingen roll. Paketet med drömjulklappen gick i retur. Man vill ju både skrika och gråta! Om någon fick tillbaka pengarna förtäljer inte historien.

Själv råkade jag ut för en annan fånig Postnord-sak, en petitess förvisso men så korkad! Hade köpt ett vadderat kuvert,  i priset ingår porto. Av oklar anledning returnerades försändelsen till mig och jag skulle förse kuvertet med ny och korrekt adress (till samma mottagare). På kuvertet står att man gärna ska återanvända det. 

Inte fick jag det, "det var ju redan stämplat" som killen sa. Jo, jag kunde betala 66 kronor och klistra lapp och frimärken över hela framsidan. Men ett nytt kostade ju "bara" 55 spänn (obegripligt dyrt ändå om ni frågar mig)?! Slängde alltså kuvertet i soporna och köpte ett nytt. Tjänade 11 kronor. Struntsumma, visst, men grundidén är ju helkorkad! Jag borde ha fått betala 55 spänn igen, lämna över samma kuvert och posten skulle väl bara kunna klämma dit en stämpel till?

Någon borde ta tag i Postnord. Någon borde förklara för ledningen att man gjort fel när man infört vissa regler som ingen får rucka på, ingen får ifrågasätta, och man kan absolut inte överklaga ett fattat beslut. Även de som basar för Postnord borde inse att sunt förnuft ska respekteras i görligaste mån – men nån sån "mån" existerar inte i företaget.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om världen utan Dolly

Nu saknar vi Dolly Parton, för att hon band samman människor och knöt ihop tiden. Country blir det självklara soundtracket för dagar som dessa. Nästan alla tycker om att säga att de älskar country; efter att i sin ungdom ha tyckt att den var töntig har de insett att den beskriver livet på tre minuter och att den sortens berättelser fyller ut hålen i tillvaron med hågkomster, sentimentalitet och orealistiska förhoppningar.

-Sex veckor har gått sedan Dolly Parton dog, 80 år gammal, i cancer. Den här gången är det Lars Åberg, krönikör i tidningen Fokus, som lyfter fram och minns henne, countrydrottningen.

Veckans mening – om tjocka böcker

Veckans mening, den som fick mig att stanna till en kort stund i läsningen, den hittade jag i "Den som dödade helvetets änglar", Jan Guillou första bok om sitt alter ego Erik Ponti som pensionär. Underhållande läsning med en hel de aktualiteter inflikade i en kriminalhistoria. Guillou "recenserar" somliga nutida företeelser, främst på kulturområdet. Bl a ironiserar han över alla "dagböcker" som numera ges ut som skönlitteratur – lite komiskt dock att hans egen bok av och till har drag av dagbok, men jag ser också spår av viss självironi ... Jag upptäcker i alla fall att jag håller med honom, gång på gång! Som här, när det handlar om att böcker blir alldeles för tjocka:

Män i min ålder, särskilt publicister, har en pinsam dragning till att skriva 850 sidor i någon sorts ångestladdad föreställning om att allmänheten kan ha glömt, åtminstone riskerar att glömma, just den här publicistens stordåd.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredag med höstväder

Vilken ruskig fredag att vakna till! Det regnar, det blåser, det är mörkt. Vill inte sticka ut näsan! Kall luft läcker in vid våra fönster, de måste få nya tätningslister! Vänder bort blicken från eländet där ute och satsar på Elisa Matildas fem fredagsfrågor i stället: 

1. Vad längtar du efter? Att det otäcka höstvädret utanför mitt fönster ska ta slut. 
2. Vad kan du gärna göra om och om igen? Jag kan exempelvis äta samma frukost dag efter dag, har inga problem med det.
3. Vad kan du lätt hoppa över? Det där träningspasset jag tänkt att jag skulle riva av ...
4. Vad är det lataste du gjort den här veckan? Löst korsord. Det har blivit en vana.
5. Vad är alltid ett bra val? Det magen säger att jag ska ta. Pålitlig "vägvisare", säger erfarenheten.

Copyright Klimakteriehäxan

Om bokläsarna får välja ...

Anne Carson. Naturligtvis har jag inte läst henne, hon är ju mest poet. Jag är djupt besviken på Svenska Akademien, men inte precis för det. Utan för att det nu är solklart att Margaret Atwood, denna briljanta författare, idag 87 år, aldrig kommer att få Nobel-priset. Fel kanadensiska vann. Igen. (Alice Munro fick det 2013).

Jag har ägnat mig åt att hylla lite andra människor som kan skriva. Det började med att Svenska Dagbladet publicerade en lista över Sveriges tjugo främsta nu levande författare. Listan var upprättad på bas av "expertutlåtanden", vilka experterna var framgick inte exakt, men de var 101 till antalet och valda bland "Sveriges mest framstående litteratur­kännare: forskare, kritiker och författare".

Det skulle visa sig att tidningens läsekrets saknade ett antal favoriter som inte fångat expertisens gunst. Vilket fick redaktionen att uppmana läsarna att mejla in sina favoriter. Över tusen personer gjorde det. En av dem var jag.

Nu finns en ny lista med tjugo-i-topp. På den har inte mindre än tio namn bytts ut helt. Av sju poeter på ursprungslistan finns ingen kvar! Jag skickade in fyra namn, alla fyra finns nu med: Lena Andersson, Jonas Gardell, Majgull Axelsson och Lina Wolff (hon fanns iofs med från start).  Lena Andersson går rakt upp som tvåa, Kerstin Ekman har fått behålla förstaplatsen.

Om Svenska Akademien brydde sig om världens bokläsare och vad de tycker tror jag att poeterna inte skulle komma lika tätt i Nobel-historien som de gör nu. Och Margaret Atwood skulle ha fått priset för länge sedan. Men jag är ju bara en vanlig bokläsare.

Copyright Klimakteriehäxan

Ägget kom faktiskt först

Ägg har väl alltid hört till det som jag och väldigt många med mig anser "måste" finnas hemma, alltid. Men det är först på senare år som jag blivit en riktigt stor äggkonsument. Äter ofta mina ägg i bananpannkaka, en rätt jag aldrig verkar tröttna på. Kombineras helst med bär. Annars kokta, stekta, pocherade, i omelett, quiche, våfflor  eller en kaka – finemang alltihop!

När jag nu uppmärksammas på att i morgon, den 9 oktober, infaller Äggets dag känns det som att den är värd att notera: ägg är inte bara  gott, det är också nyttigt, lätt att variera, låter sig kombineras med allt möjligt. Tackar och tar emot! Får nog bli åtminstone ett till frukost, dagen till ära – ett sjuminuters.

Men hönan då? Den verkar inte ha fått en egen dag. Alltså har vi äntligen svaret på den eviga frågan om vem av de två som kom först, hönan eller ägget?! Det var ägget! I alla fall om man som rättesnöre har temadagar.se.

Här har vi själva festföremålet!

Copyright Klimakteriehäxan