Vinteraktivt

Elisa Matilda är bortrest på sportlov och tänker i de banorna när hon ställer denna veckas fem fredagsfrågor:

1. Är du mer aktiv på vintern eller sommaren? På sommaren.
2. Vad gjorde du som barn på sportlov? Vi åkte skidor om det fanns snö – och som jag minns det fanns det gott om den varan, alltid!
3. Vilken aktivitet väljer du helst på vintern? Deltar engagerat i tv-sänd sport, som skidskytte och pingis, båda aktuella denna helg.
4. Vad gör vintern lite lättare att tycka om? Varma, sköna, snygga kläder. Har t o m kapitulerat och använder numera mössa. 
5. Vad hjälper dig att hålla energin uppe under mörkare perioder? Försöker umgås med trevliga människor, äta gott, läsa bra böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – om det dyra sportlovet

För oss som bor i landets huvudkommun är det sportlovsvecka just nu, förvisso på väg att ta slut men ändå. Och som vanligt åker en mängd familjer till fjälls. Där väntar hyrda stugor, hårda pjäxor, våfflor i backen, liftköer, vurpor, våta vantar och ett och annat benbrott för den som har riktig otur.

Det ska betraktas som nöje och visst inser jag att det är det för många. Själv gjorde jag slut med fjällen för länge sedan. Mina försök att åka utför på skidor var patetiska, jag fick inte ramla för då tog jag mig inte upp på fötter igen för egen maskin ... Jag var ju ingen hjälmfoting! Min fasa för isvindar bara växte, mest kändes det som att min fjällvistelse innebar att fixa torra kläder och mellanmål i ryggsäcken och sedan mat i den där hyrda bostaden. De ögonblick jag faktiskt ändå njöt lite av landskapet och några solstrålar var lätt räknade. Dessutom tyckte jag att hela paketet kostade mer än det smakade.

Inser nu att det har blivit ännu mycket dyrare! Dubbelt upp faktiskt på de senaste tio åren! I programmet Ekonomibyrån i Sveriges Television diskuteras prisutvecklingen med chefen för Skistar (som driver väldigt många skidanläggningar i Sverige) och fembarnsmamman Ann Söderlund berättar om chocken när hon ska köpa liftkort till familjen ...  

Att tusenlapparna får vingar och flyger fortare än någon kan ta sig nerför en svart backe är ett faktum. Enligt beräkningar som Ica-banken gjort kostar fjällveckan i Sverige cirka 42 000 kronor för en tvåbarnsfamilj. Det är mer än en medianlön. Lustigt nog innehåller såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter i dag krönikor på samma tema: Vem har egentligen råd att åka på sportlov i fjällen?

Ida Ölmedal, kulturchef på SvD, tycker ungefär lika mycket om att vistas i vinterfjällen som jag. Hon längtar efter att lovet ska ta slut och skriver: 

Det är något underligt med att kalla skidåkning för naturupplevelse. Det är för mycket grejer. Det dryper av plast, pengar och positionering. /.../ För den obekväma frågan är: Hur kan det vara norm att ta med hela familjen på skidsemester, när så få borde ha råd? /.../ Att instagramma från skidbacken är alltså lite som att lägga upp en skärmdump av sitt lönebesked. /.../ Och medan snön sannolikt blir alltmer sällsynt blir skidvanan en allt tydligare klassmarkör. Igen.

I DN är det Patrik Lundberg, enligt egen utsago "en tvåbarnspappa i medelklassen som med alla mätbara mått är höginkomsttagare", som skriver. Fast han klagar inte: 

Jag hyser mer sympati för de nära två miljoner svenskar som, enligt SCB, inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Omkring 700 000 svenskar kan inte betala sina nödvändiga och basala utgifter, det är en fördubbling på fem år.
För dem är sportlovsresor lika avlägsna som svaret på Storsjöodjurets och utomjordingars existens. Sådana resor har alltid varit en klassfråga, men snart är även medelklassen exkluderad. Om någon form av semester representerar svensk kultur är det väl just skidresan på vintern (och campingen på sommaren). Det går inte att avfärda som en skitdröm.

Det måste ändå vara ett sundhetstecken att ämnet diskuteras. Visst kan man inse att även en skidanläggning måste löna sig, att konstgjord snö och pistning kostar och att liftar måste underhållas. Men något borde väl ändå kunna göras? För er som prompt vill åka skidor (och bräda) alltså ... När jag hade avslutat min alpina karriär åkte jag söderut i stället. Fast Maken och ungarna höll till i snön. De hade roligare utan mig, tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

OS – nu ett minne blott ...

Har du liksom jag en lätt "baksmälla" efter ett intensivt vinter-OS, upplevt dag efter dag i tv-soffan? Jo nog blev återvändandet till vardagen utan tv på dagtid något att brottas lite med ... där finns en känsla av tomhet ... Men några gyllene ögonblick har stannat kvar. Ja, även några som inte blänker av stolthet, förstås! Gott och blandat har jag listat i tio punkter här, när några dagar gått och OS är ett minne blott.

1. Karlsson (Frida) och Andersson (Ebba) blev etta och tvåa i damernas skiathlon. Vilken start det blev för Sverige!

2. Curlingsyskonen Wranås guld och Isabellas blick när hon drar iväg sista stenen. Stensäker är väl rätt ord i sammanhanget?

2. Tre svenskor på pallen i sprint på skidor – vilken syn! Linn, Jonna och Maja!

3. Ebba Anderssons ofattbart dramatiska stafettvurpa, en hel volt faktiskt, och trots det ett silver! Jag skrek. Och när hon strax ramlade en gång till skrek jag förstås igen, fast i onödan för då visade det sig vara en repris ...

4. Lindsey Vonns hemska fall i störtloppet. Jag skrek naturligtvis. Och hon flögs i helikopter till sjukhus för akut operation.

5. Kanadas curlingfusk. Om det nu var fusk? Sista ordet verkar inte vara sagt.

6. Damkronornas sorg när finalplatsen försvann i förlängningen mot USA (som vann guldet sen). Bronset smög sig också. Synd, för de spelade bra.

7. Herrkronorna som skulle sopa isen i hockeyrinken med alla, tack vare toppnamnen som kommit till undsättning. Tji fick vi. Man skapar inte en välljudande kör med bara solister, så att säga.

8. Den pinsamma längdstafetten där de svenska skidherrarna kom sist. Hu.

9. Martin Ponsiluomas guld som i någon mån räddade anseendet för de svenska skidskyttarna på herrsidan. De verkade mer skadskjutna än skottsäkra, tyvärr.

10. Finaldagens triumf för skiddrottningen Ebba Andersson, i ensamt majestät på den första olympiska femmilen för damer någonsin. Fast nog saknade man de andre svenska tjejerna som blivit sjuka ... det kunde ha blivit en trippel till! Så galet bra är de för närvarande!

Ett lyckat vinter-OS blev det för svensk del hur som helst, Sjua i medaljligan! Fast Norge var allra bäst förstås. För sjuttio år sedan hölls också vinter-OS i Cortina och redan då var rivaliteten mellan Sverige och Norge grundmurad. Det fick den legendariske Pekka Langer att sjunga en liten nidvisa i radio, eftersom norrmännen inte skördade stora framgångar. Den löd i all enkelhet: "Norge kom sist i Cortina!", på den klassiska "peka-fingret-melodin". I år hade han behövt byta "sist" mot "först" alltså!

Arton svenska medaljer blev det ändå, åtta guld, sex silver och fyra brons. Rekord! Tror jag kan uttala mig för hela hemmapubliken, som måste ha varit rätt stor, när jag säger tack så mycket för underhållningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 3: KUNSKAP

Man lär så länge man lever, brukar det heta, och jag tror nog att det är alldeles sant. Lika sant är det att man aldrig kan få för mycket kunskap. En sanning till: det finns förvisso fullständigt värdelöst vetande också, men det kan vara roande på sitt sätt!

Dags för utmaning alltså! Temaordet för denna omgång av Veckans kärleksförklaring är hur som helst kunskap. Hoppas att jag får en drös med tips om nya ställen/sammanhang där mer finns att hämta av denna stundtals så sparsamt förekommande vara!

Jag❤️"Dokument utifrån", en ofta återkommande programtitel i Sveriges Television, och jag lär mig alltid något, eftersom det handlar om inköpta dokumentärer av hög kvalitet om aktuella ämnen. Även om jag inte planerat att titta fastnar jag ofelbart om jag bara "råkar" knappa in mig på programmet! Nu senast om Robert F Kennedy Jr, som Donald Trump gjort till sin hälsominister. Jätteintressant – och beklämmande, rent av skrämmande.

Jag❤️"Två systrar", en av norska Åsne Seierstads fantastiska reportageböcker. Denna om flickorna som lever tryggt i Oslo men rymmer och blir hustrur åt jihad-krigare när de förenar sig med IS i Syrien. Lite samma sak som i den utmärkta svenska tv-serien "Kalifat", som också ger inblick i livet som kvinna i extrem muslimsk miljö.

Jag❤️korsord eftersom jag tvingas fundera kring mängder av uttryck och nyckelord av olika hög klurighetsgrad. Löser nog varje vecka "Kors & tvärs" och "Lördagskrysset" i Svenska Dagbladet och så Dagens Nyheters söndagskorsord, ibland också deras Fredagskryss. Plus Cross Boss i mobilen. Vill tro och hoppas att det är bra för min hjärna!

Jag❤️ småbarnsboken "Knacka på" av Anna-Clara Tidholm: det perfekta sättet att lära minstingen de olika färgerna. Så enkelt, så smart! Barnet knackar glatt på dörr efter dörr och möter en ny färg, lika roligt varje gång!

Jag❤️ frågesport av alla möjliga sorter också. Vill gärna hitta svaren! Fast det är klart: det tar betydligt längre tid att klämma fram dem nu än det gjorde för, säg, sisådär 10-15 år sedan ... man får gilla läget.

Jag❤️boken som den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot skrivit efter ett otroligt researcharbete om forskning kring cancer: "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Det är en helt fantastisk, helt sann historia, suveränt berättad – och på vägen lär man sig mycket om denna sorgligt vanliga sjukdom men också, tack och lov, historiska framsteg för forskarna.

På onsdag är det dags för nästa Veckans kärleksförklaring. Kanske vill du hänga på? Du har förstås hela veckan på dig, och du associerar helt fritt från det "ledord" jag ger, du använder min "hjärteklump" om du vill. Idag tog jag upp sex punkter, du väljer själv hur många du vill ta: kanske bara en? Eller tre? Eller åtta? Fritt fram! Men glöm inte att lägga in en länk till ditt inlägg i kommentarsspalten här!

Föra veckan fick vi kärleksförklaringar från  Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos och  Susanne, tack för det!

Copyright Klimakteriehäxan

 Margaretha, Jenny, Mrs Calloway och  Susanne,

I dödens närhet

Böcker där döden spelar en stor roll är vad Skriv-Robert vill möta i denna veckas tisdagstrio,

ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros, är en grym sjukdom som satt spår också i våra bokhyllor. Den som får diagnosen får också sin dödsdom, även om förloppet kan vara väldigt olika: snabbt eller utdraget. Intellektet förblir opåverkat medan kroppen förfaller, alla muskler tappar styrka och den drabbade blir helt beroende av andra för att klara alla sina behov. Dödens närhet blir påtaglig.

Sportjournalisten Mitch Albom skrev "Tisdagarna med Morrie" (Tuesdays with Morrie) om sin älskade lärare från college. Boken har underrubriken "En gammal man, en ung man och en viktig lektion för livet". Albom följer sin ALS-sjuke mentor in i döden och lär sig hela tiden saker. I filmversionen gjordes rollen av Jack Lemmon. Det blev hans sista film. En väldigt bra film dessutom.

När Maj Fant publicerade sin historia, "Klockan saknar visare", blev hon först i Sverige med att berätta om sjukdomen. Hon gjorde det också i tv, passade på, som hon sa, "medan jag fortfarande klarar av att torka mig i rumpan själv". ALS blev ett mer bekant begrepp.

Störst av ALS-böckerna i Sverige är ändå Ulla-Carin Lindquists "Ro utan åror" som jag hoppas hela tiden hittar nya läsare. Den är så stark! Det blev hennes första och sista bok, men hon hann se den (och de fantastiska recensionerna) innan hon avled. Hon var min vän och kollega och jag var djupt involverad i bokprojektet, vilket jag berättat om i min egen lilla bok "I ljust minne bevarad".

En annan bok om en kvinna drabbad av ALS står oläst i min hylla; "Agaat" av sydafrikanska Marlene van Niekerk. Det är sidantalet som stoppat mig, historien berättas på 714 sidor. Så alltså får den inte plats i min tisdagstrio heller ...

OBS! "Ro utan åror" finns på bokrean till pangpris nu!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om storpolitik

Om vi inte sitter vid bordet står vi på menyn. 
(If you are not at the table, you are on the menu)

-Kanadas premiärminister Mark Carney levererade denna sentens i ett tal i Davos när all världens makthavare, ungefär 3000 personer, i slutet av januari samlades för årets Världsekonomiskt forum, och vid det här laget har citatet blivit viralt. Men han har inte kommit på det själv, samma ord har yttrats tidigare. Och där finns en klar parallell till ett annat talesätt, applicerbart både på storpolitiken och privatlivet: Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet. Den analysen formulerades redan på 1960-talet av en Black Panther-ledare i USA.
Det där citatet passar extra bra en dag som i dag.
Den 24 februari är det fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Så ofattbart många människor, både militärer och civila, har dödats. Så ofattbart många miljarder har gått åt till vapen och annat krigsmateriel. Så ofattbart stor är förödelsen. Så ofattbart många andra nationers invånare bär på oron: Är det vårt land som står på tur?

Lagom högtidligt

Vilka kulturella verk om högtider vill du tipsa om?

Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga.

Sorterar "högtider" i skallen. Pingst – knappast något som inspirerat författare vad jag vet. Påsk? August Strindberg, men jag har inte läst, inte sett på teatern heller. Hur jag än bär mig åt hamnar jag på julen! Och varför inte, det är ju bara tio månader dit?

"Kammakargatan" av Therese Bohman är en kortroman som verkligen tilltalade mig. Dels lite igenkänning: tjej från vischan kommer till storstaden, dels det där med nya vänner som kan vara både svårt och bra. Historien tar slut på julafton, men då har läsaren upplevt hur Stockholms gator fått sin julglans och inomhus är allt pynt på plats. Välskrivet, lättläst.

"Hjem till jul", norsk helmysig tv-serie på Netflix som jag gjort "reklam" för tidigare, utspelar sig också under december månad (tre år i rad) och visst är "grundproblemet" hur julfirandet ska bli lyckat, mem jag tycker absolut att man kan se den vilken månad som helst. Det var en serie som jag inte ville skulle ta slut! Och sådana vimlar det inte av.

"Kajsa Kavat" är en av Astrid Lindgrens figurer som jag älskat sedan jag fick boken som barn. Duktiga Kajsa får ta hand om försäljningen av mormors hemgjorda karameller på torget när mormor råkar bryta benet. Kajsa gör naturligtvis succé och så finns den spännande frågan i grunden: kommer hon att få den fina dockan i julklapp, den hon sett i fönstret hos leksaksaffären? Nu snackar vi cliffhanger!

"Maigrets jul" (Un Noël de Maigret) av Georges Simenon är också en bok som kan vara ett lättsamt inslag lite när som helst under året. Lagom högtidligt, helt enkelt.

Utanför mina fönster ser det ut som ett julkort, långt ifrån hur det såg ut när det var jul "på riktigt". Men om jag känner efter ordentligt vet jag att de kulturtips jag skulle bli riktigt glad av skulle bjuda på hopp om vår. Längtar med andra ord inte efter julen, även om det verkar så ...

Copyright Klimakteriehäxan

Iskallt skyltat

Med två färska OS-guld i hamn tog jag mig så småningom ut en sväng i friska luften. Vädret och vyerna var väl vackrare där Ebba Andersson seglade fram i fem mil på sina skidor, men vi hade lite sol även här i huvudstaden.

Den andra segern tog "vi", d v s lag Hasselborg, hem på is i svenska folkets nya favoritsport curling. Av det jag numera vet om den sporten är jag lite fascinerad av att det inte handlar om "bara" is på banan, den är försedd med ett tunt lager bubblor som underlättar glidande både för stenar och specialskor och kräver expertkunskaper för att den ska bli bra.

Men is av vanligare slag finns runt knuten just nu. Fast varningsskylten i sjökanten är ny, i alla fall för mig. Den är garanterat välbehövlig, fast lite undrar jag varför den bara är på engelska ...? Hur som helst; efter lång tid med många köldgrader tror man ju att istäcket är tjockt, eller hur? Trots att det har kommit in många rapporter om folk som gått ner sig, tack och lov minns jag inte att någon dött i det kalla vattnet nyligen.

Det var just en sån här solig vintersöndag för drygt tjugofem år sedan som jag tog ett högst ofrivilligt vinterbad. Kylan hade legat som spikad över Sverige och landet var djupfryst. Det låg, precis som nu, snö på isen. I snön, precis som nu, färska skidspår, och spår av annat slag. Precis som nu.

Jag ser folk som promenerar, cyklar, åker skidor och skridskor eller skjuter en barnvagn ut på den vita viken. Många är ensamma. Får intrycket att väldigt få har exempelvis en ispik. Och jag ryser. Själv har jag bara beträtt naturis en enda gång (motvilligt, på sjön Runn i gott sällskap och samtidigt som bilar körde där) sedan den där olyckliga söndagen som kunde ha slutat i ren tragedi, men som tack och lov inte gjorde det. Har skrivit om denna upplevelse, här och här.

Många ger sig ut på isarna. Hoppas de kommer torrskodda i land också ...

För den som vill ta en dopp har man fixat ett hål vid den badstege som jag med
största förtjusning brukar använda. Sommartid, alltså. 

I denna istid blev det ändå Skyltsöndag en gång till, med hjälp av isvarningen. Skyltandet har numera sin "övervakare" i Professor Deutsch, som tog över när BP la av. Vill bara betona: ska du ut på naturis, lyd råden. Eller ta det säkra före det osäkra och stanna på landbacken!

PS Om du klickar på översta bilden blir det lättare att läsa skyltens text.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Den gångna veckan har jag ägnat rätt mycket tid åt pågående olympiska spel i Italien. Man kan titta på sport med olika ögon, olika infallsvinklar. Exempelvis kan man kika på landslagens dräkter, med kreativa lösningar på hur man för över en nationsflagga till ett par skidåkarben exempelvis.

Skridskoprinsessorna lyckas se nästan nakna ut, med glitter i vackra färger spritt över väsentliga kroppsdelar. De som åker puckelpist har jättestora kläder med gällivarehäng på byxorna, skrinnarna ser ut som om man hällt ner dem i en stor strumpa, stora solglasögon med spegelglas får idrottare att se ut som insekter. 

Hockeymålvakterna har ofta hjälmar som är raffinerade konstverk, damkronorna är svåra att skilja från herrkronorna eftersom deras skyddsutrustning tar bort alla proportioner. I publiken hittar man också fantasifulla utstyrslar, kanske de allra värsta är "vikingahjälmarna" på svenska och norska fans ... 

Men ingen slår väl de byxor som prydde (?) det norska herrlaget i curling?! Där har ni i alla fall veckans bild i min kamera, tagen från tv-soffan förstås! Byxorna har ett symbolvärde: de är en hyllning till en spelare som dog i cancer 2022. När han var skipper tävlade laget i likadana rutor, förvisso i Norges färger.

Samtidigt har pastellfärgade varelser dykt upp mitt i Kungsträdgården, i skarp kontrast till isbana och smutsig snö. Visst är det hästar i mitten, vad annars eftersom det som nu inleddes enligt den kinesiska kalendern är Hästens år? Själva "nyårsafton" var i tisdags. Hästen symboliserar energi, framåtanda, snabbhet och frihet! Gott nytt år säger vi!

Ett konstvernissage hamnade jag också på, på galleritäta Hornsgatspuckeln. Fina målningar som man blev glad av, många i vårens färger, gjorda av Ullastina Larsson från Trelleborg. Hade absolut kunnat tänka mig något av verken på min vägg! Och som alltid när en utställning öppnar bjuds det på lite dryck och tilltugg – men just den här bilden kvalar väl inte in som konstverk, tror jag? Så här kan det i alla fall se ut när vernissaget är över, de röda prickarna är satta på plats och det bara återstår att ta hand om disken och slattarna.

Veckans foto drivs av bloggaren Åke och i hans kommentarsfält hittar du vägen till fler nytagna bilder, av helt olika typ och innehåll!

Copytight Klimakteriehäxan

En låt att hoppas på

Bloggkompisen Åke vill kalla sig tågmästare och som sådan lockar han andra bloggare att "hoppa på tåget". Ett imaginärt tåg med avgång varje lördag och varje gång med ett visst ämne i lasten. Denna gång gäller en låt du tänker på.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag vet direkt vad jag "hör" inne i mitt huvud. Bilden hämtar jag av högsta nödvändighet i mitt arkiv, eftersom den omöjligen kan tas idag. Det handlar om en klassisk svensk barnvisa från 1894, skriven av Anna Maria Roos med musik av Alice Tegnér. Och texten får ni här:

1. Blåsippan ute i backarna står,
   Niger och säger att nu är det vår!
   Barnen de plocka små sipporna glatt,
   Rusa se'n hem under rop och skratt.
2. Mor, nu är våren kommen, mor!
   Nu få vi gå utan strumpor och skor.
   Blåsippor ute i backarna stå,
   Ha varken skor eller strumpor på.
3. Mor i stugan, hon säger så:
   Blåsippor aldrig snuva få.
   Än få ni gå med strumpor och skor,
   
   
   Än är det vinter kvar, säger mor.

Veckans mening – om att tugga

Finns det en mening jag läst i veckan som jag gett en eller ett par extra sekunder? Frågan kommer från Skriv-Robert på lördagar, och den kan ofta besvaras med "ja". Anledningen kan vara nästan vad som helst: det är en rolig mening, välformulerad, tänkvärd, idiotisk – ja i princip vad som helst! Är osäker på vilken etikett man kan sätta på meningen jag valt denna gång. Den är (för andra lördagen i rad) hämtad ur "Fars rygg", en svart uppväxtskildring av Niels Fredrik Dahl. Ett barn får ständiga instruktioner om allt man ska kunna, göra och veta för att passa in. Som till exempel detta, en regel som gäller när det är matdags:

Varje bit ska tuggas minst fyrtio gånger, och då är det effektivt att tugga tjugo gånger med maten på vänster sida i munnen och tjugo gånger med maten på höger sida i munnen, det är viktigt att fördela närmast exakt samma mängd saliv på vardera sidan, allt tuggande måste ske med munnen stängd, självfallet, det finns inte, säger han, något mer oaptitligt, något mer avskyvärt, än en öppen mun.  

Copyright Klimakteriehäxan

Lägesrapport

En lägesrapport, det är vad Elisa Matilda vill ha genom svaren på fem fredagsfrågor. Och det ska hon naturligtvis få!

1. Vad har du lärt dig på sistone? Hur man spelar curling. Fattar inte allt, men mycket mer än förut.
2. Vad fyller dig med energi den senaste tiden? God sömn, om den infinner sig.
3. Vad läser du? "España por favor", feelgood av Åsa Hellberg, en författare som "alla andra" verkar ha läst men inte jag. Behövde något lättsmält efter att ha genomgått ännu en eländigt sorglig barndom ("Fars rygg" av Niels Fredrik Dahl).
4. Vad är det bästa du ätit den senaste veckan? Fiskgryta med lax, torsk, purjolök, ärter, tomater, vitt vin, grädde, allt tillsatt till Keldas skärgårdssoppa. Bra genväg! (Men jag glömde köpa räkor, de hade passat in!)
5. Vad skiljer sig idag från den här tiden förra året? Kylan. Och solen som lyser, tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord178

BÄDDKOFTA

-Minns att min mamma hade en sån i mörka kvällar när hon gått och lagt sig med en bok i händerna. Det blev kallt om armarna eftersom de inte kunde stoppas under täcket. Det där plagget var mjukt och helt enkelt skapt som en bakvänd kofta, även om den saknade knäppning. Speciella bäddkoftor fanns att köpa, min mor önskade sig en och fick den i present. Inget hindrar förstås att man tar vilken kofta som helst och sätter den bak-och-fram. Jag gör det nu i den kalla vintern som gör att vår inomhustemperatur inte är något att skryta med. Läsa lite vill man ju ändå.

Veckans kärleksförklaring 2: LJUD

För en vecka sedan lanserade jag en ny liten tämligen opretentiös bloggutmaning: Veckans kärleksförklaring. Tänker att det är för lätt att gnälla, klaga lite på något vad det än må vara. Men usch så tråkigt! Mycket trevligare att tänka med huvudet fullt av plustecken, inte sant? 

Ett "ledord" singlar jag ut för varje omgång. Förra veckan handlade det om doft. Jag fortsätter med ett annat sinne som kan bjuda på mycket glädje. Den här gången har jag fastnat för ljud!

Jag❤️ rösten som ropar "Farmor!" 

Jag❤️ Jan Johanssons pianospel i "Jazz på svenska". Den musiken  sprider lugn och ro såväl i rummet som i själen.

Jag❤️ när Hesa Fredrik blåser "Faran över!". Det betyder att Putin inte har gått till attack mot oss. ("Viktigt Meddelande till Allmänheten" testas fyra gånger om året, klockan 15 på första måndagen i månaderna mars, juni, september och december.)

Jag❤️ den gudabenådade kombinationen av Monica Zetterlund och Povel Ramel på LP:n "På avigan", från Knäppupp-revyn med samma namn.

Jag❤️ när tandläkaren efter avslutad undersökning säger: "Allt ser bra ut!" Jo, hon sa faktiskt det!!!

Jag❤️ljudet av snälla vågor, framför allt när jag ska somna. Kan även gälla ett stilla sommarregn!

Jag❤️koltrasten, min favoritsångare alla kategorier!

Kul att det blev napp i Blogglandia och flera inlägg inspirerade av min utmaning dök upp! Så här går det alltså till: Jag ger ett "ledord" och sedan kanaliserar ni er kärlek till något ni känner för inom det område jag pekar på. Använd gärna min "hjärteklump". Kan ju bli rena kärleksbombningen om ännu fler tänder till! Ni lyfter fram så många kärleksobjekt ni vill, kanske ett enda, kanske jättemånga? Kanske med superkort motivering, eller kanske en riktigt mångordig? Foto behövs inte men kan självklart användas. Välkomna! Men glöm inte lägga in en länk här i kommentarsspalten. Ny omgång nästa onsdag!

Premiären lockade Margaretha, Jenny, Mrs Calloway och  Susanne, kul om fler vill skicka ut lite kärlek i omvärlden!

 Copyright Klimakteriehäxan

Jag längtar till Italien ...

... Italiens sköna land! Där små citroner gula de växa uppå strand ... Så börjar en välkänd visa som Birger Sjöberg skrivit och som en rad svenska artister haft på sin repertoar. Tisdagstrion denna vecka handlar om Italien, så har Skriv-Robert bestämt och den visan passar i alla fall mig.

Å så gärna jag skulle vilja åka dit igen! Till Rom! Äta pasta vongole på en trottarservering när solen går ner! Till Sicilien där jag var en vecka för jättelänge sedan när fikonen var mogna och havet varmt! Till Capri som var en annorlunda upplevelse! Till Amalfikusten där jag aldrig varit! Till Venedig där jag INTE tagit en gondoltur, vilket jag ångrar (det må vara hur klyschigt som helst).

Men i dag blir det en tripp till Den Stora Stöveln genom böcker. "Boken om San Michele" som Axel Munthe skrev 1929 om sitt liv och som är en av de allra mest sålda och läsa svenska böckerna genom alla tider håller verkligen än. Fascinerande.

Amerikanska Donna Leon, som verkar kunna precis allt om Venedig, har underhållit mig på ett lättsamt sätt genom en rad "snälldeckare" med den trevlige kommissarie Brunetti som inte bara löser kriminalgåtor, han älskar mat också. Italiensk mat, alltså. Med ett glas gott vin därtill. Hustrun har hand om köket.

Mer deckare: "Ett fall på Capri" är just det: en man faller död ner från en av de höga klipporna på den vackra ön. Äkta paret Anette och Anders de la Motte skriver för fullt på en serie under rubriken "Mord i solen", detta är den första delen. Jag kan tänka mig att läsa fler av den här duon, kanske mest för att miljön där intrigen utspelar sig kändes så bra beskriven att jag mindes hur det var att kliva omkring i Anacapri med omnejd, med doften av limoncello i näsan och färsk frukt och grönsaker från torget i en kasse i handen! Två uppföljare finns. Då blir det pusslande med bovar och brott på Amalfikusten och i Rom.  

Inte hälsosamt att trilla ned för Capris branta klippor, det fattar alla.

Copyright Klimakteriehäxan