Nytt och piggt om språk i rutan

Vad är det för skillnad på skällsord och svordomar?
Vad betyder pansexuell och är det ett bra nyord?
Hur fungerar sociolingvistik?
Vad är bra kallprat?
Se där några språkfrågor som du kanske inte kommit på att ställa alldeles själv. Men svaren finns att hämta.

Den som ställer frågorna och letar upp svaren är Kalle Lind, radiopratare och skribent, som nu frontar sin "egen" serie halvtimmar i Kunskapskanalen: Språknyheterna. Redaktionen gör ett riktigt skojigt, nytt och piggt program för oss som är roade ordbrukare!

Inslagen är sinsemellan rätt olika men det är väl helt naturligt och bara bra. Ett litet extra plus i kanten för tv-nyheternas meteorolog Nils Holmqvist som pratar väder i helt nya termer. Heja!
Sänds i tablå-tv en gång i veckan men kan naturligtvis ses på nätet också.

Copyright Klimakteriehäxan

Också en sorts Skyltsöndag

En serie skyltar har tillverkats med ursprung i den berömda målningen "Damen med slöjan" av Alexander Roslin, gjord 1768. Ni ser en av dem här ovan, ni har kanske sett dem i annonser. De här nya varianterna utgör reklam för Nationalmuseum, som öppnade för allmänheten i går efter fem års stängning. Under den tiden har museet genomgått en stor reparation och förnyelse.

Till min egen häpnad hamnade jag där i dag igen, trots att jag var där på en förhandsvisning i veckan. Och en sak är klar: det här stället är så stort och har så mycket prylar, konst och skatter att titta på, att det inte är något problem att gå flera gånger. Gratis är det ju dessutom (fast inte till vissa specialutställningar).

I dag såg jag saker jag absolut inte la märke till i tisdags, och jag vågar lova att mycket fortfarande återstår. Det är väl därför jag i grund och botten ogillar stora museer av den här typen: det blir för mycket av det goda, omöjligt att smälta alla intrycken.

Men nya bilder blev det. Kul att Rembrandt, Zorn och Haupt-byråer blandas med designprylar, både klassiska och (väldigt) moderna. Håll till godo, och trevlig Skyltsöndag! (Ni hittar nog fler skyltar via BP som vanligt).

Originalmålningen, nu på locket till en tablettask i museishoppen.

Väggar med färg är nytt. Här röda avdelningen.

Knallblått i ett annat rum - häftigt, inte sant?

Och gult också, förstås. Missade visst att plåta det gröna ...

Bordsskiva. Inspirerar till ett gör-det-själv i sten?

Bekant från historieboken: Karl XIIs likfärd. Gustaf Cederström målade.

Som hämtat från Rackstadmuseet i Arvika: Gustaf Fjaestads verk.
Vintermotiv i olja och s k stabbestol.

Jugendkruka som utlöser "Vill ha"-känsla!

För mycket prylar i köket? Då kan detta vara ännu ett tips att kopiera för den händige!
Ljuskrona designad av Anders Jakobsen.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 38

LUTARE

-Det var Ingemar Johanssons eget utmärkta ord för en tupplur. "Hörru, jag tror jag tar mej en lutare" kunde han säga till hustrun, även långt efter det att han fått sin demensdiagnos. Edna Alsterlund vårdade honom hemma i åtta år och höll ställningarna för att försvara hans integritet när han själv inte kunde. Efter Ingos död 2009 skrev hon boken "Den längsta ronden" och har nu i flera år föreläst om sina upplevelser, dels som den världsberömde boxarens fru, och dels som anhörig till en svårt dement person. I veckan kom hon till Norrtälje och mötte en absolut fullsatt hörsal på Mariagården. Även jag klämde mig in för att lyssna till hennes starka berättelse, som bjöd på både glädje och skratt, allvar och sorg. 

Edna Alsterlund: stark, klok och snygg.

Copyright Klimakteriehäxan

Kanske en bokmal?

Är det en humla som hejar på IFK Göteborg? Eller är det helt enkelt så här en bokmal ser ut om man förstorar den ordentligt?

Jag har inte svaret helt klart för mig, men helt klart är ändå att denna charmiga insekt var en kul present att få från en kompis som vet att jag gärna hänger med näsan över en bok, och att det dessutom understundom kan vara svårt att hitta tillbaka till stället där man blev avbruten i läsningen.

Det är Boklysten som leder jakten på våra bokmärken. Roligt om fler hänger på, för en sak är säker: man kan ha snart sagt vad som helst som hjälpmedel här!

Copyright Klimakteriehäxan

En vecka med musik

Ser tillbaka på en vecka som, ovanligt nog i mitt liv, innehållit mycket musik. Tommy Körberg var först, på söndagen. Sedan såg jag "A Star Is Born" med Lady Gaga och (inte minst!) Bradley Cooper. För att runda av med Magnus Uggla.

Grabben med läderjacka och ständiga solglasögon har hunnit bli 64 år. Nu gör han en show på Göta Lejon i Stockholm med uppbackande dansare/sångare och en jättebra orkester. Det handlar om att summera en lång karriär. Publiken kan, till skillnad från mig som inte är något äkta fan, nästan alla låtarna. Högt tempo, jättesnygg scenografi. Tyvärr drunknar mycket av texterna i kompet.

Två nummer bryter av i "tunggunget": sången han skrev till dottern när hon var väldigt liten. Och så "Jag och min far", kvällens extranummer, som blev en Uggla-hit genom "Så mycket bättre", programserie i TV4. Där gjorde han sin egen version av sången Olle Ljungström ursprungligen skrev. Väldigt fint.

Copyright Klimakteriehäxan

Instagram och jag

I Veckans helgfråga undrar Mia hur vi tänker kring Instagram. Är det ett bra sätt att "sälja" sin blogg?
Tja, inte vet jag. Visst har jag ett Instagram-konto, har haft det rätt länge, men använder det i princip aldrig. Har inte känt behovet. Kollar heller inte andra insta-flöden, av samma anledning. Vad jag missar? Det har jag förstås inte en aning om! Men har bestämt att bloggen räcker för mig.

I en bonusfråga efterlyser Mia "mysiga hösttips". Skulle kunna vara att försäkra sig om att lagret av stearinljus är väl påfyllt. Och att det finns nåt bra program i Play eller på nätet att ta till när tablå-tv sviker! (det gör den, och båda de där reservförråden behövs.)

Copyright Klimakteriehäxan

På jobbet #tbt

Det var på den tiden när sommarvikarierna dök upp på jobbet. Ofta bjöd de på något lite extra. Det gällde inte minst när Knut Ståhlberg kom farande från Paris och slog sig ner på programledarens plats på Rapport-redaktionen, på stolen mitt emot redaktören. Där jag satt.

Knut blev svenska tv-tittarnas superfavorit, till en grad som gjorde hans franska hustru förundrad, milt sagt. En dag stod de och tittade på en löpsedel där det stod "Knut, vi älskar dig!". Madame Ståhlberg, som förvisso inte talade svenska men ändå begrep budskapet, fnös och sa:
-Ils sont fou, les suedois.
Vilket betyder "De är tokiga, svenskarna".

Fast älskade honom, det gjorde vi, både framför och vid sidan av kameran, sedan fick hon säga vad hon ville. Förhoppningsvis (och antagligen!) älskade hon honom också ...

Det är torsdag, en dag som gjord för tillbakablickar. #tbt

Copyright Klimakteriehäxan

Skrev om vännen och kollegan Knut Ståhlberg när han avled. Här på bloggen men mer på Nyfiken Grå.

Ljust och fräscht på Nationalmuseum

Äntligen är fasaden på Blasieholmen fri från byggnadsställningar!

Vår huvudstad har fått tillbaka en länge saknad attraktion, en tillflykt för både stockholmare och turister.

Nationalmuseum är öppet igen, efter fem långa års stängning.

-Det kan verka länge för er på utsidan, men för oss som jobbar här har det gått fort! säger en av museets anställda.

I själva verket har arbetet med att renovera och förbättra museet, som första gången öppnades 1866, pågått i tio år. De fem första gick åt till planering.

Lite mer siffror: 3000 personer har arbetat med projektet, från 50 olika yrkesgrupper. Tillsammans har de gjort 1 300 000 arbetstimmar. Slutnotan stannar (kanske) någonstans mellan 1,2 och 1,5 miljard.

Vad är det då vi fått för våra skattepengar? Nutidens krav ser förstås helt annorlunda ut än de gjorde för 148 år sedan. Då bodde ungefär 100 000 människor i huvudstaden, Karl XV var kung, få byggnader hade elektricitet, men konstverk och intresse för dem fanns det!

Nu får besökarna komma in genom den pampiga entrén igen. De möter väl egentligen inga sensationella nymodigheter, kulturarvet ställs inte på huvudet precis. Carl Larssons ”Midnattsblot” sitter på sitt gamla ställe, ”Karl XII:s likfärd” finns förstås kvar. Men lokalerna har växt och blivit ljusare, 300 tidigare igenbommade fönster släpper in solstrålarna och ytor som allmänheten inte ens visste fanns är nu öppna.  

"Nationalmuseum i nytt ljus" har varit renoveringens slogan och museet är nu är inte bara större och ljusare, det är säkrare också. Alla har förstås kuppen från år 2000 i gott minne. Då stals konst här för cirka 300 miljoner kronor, bland annat ett litet självporträtt av Rembrandt, ett verk som nu hänger där det hör hemma igen. I samlingarna finns över 700 000 objekt, några av dem nyinköpta. Alla kan förstås inte visas samtidigt trots att utrymmet ökat.

Designföremål från både förr och nu har getts ordentligt med plats. Klassisk formgivning med flera hundra år på nacken drar blickarna till sig. I skulpturgården möter man både Fredrika Bremer och Louis de Geer. Barnen har fått eget rum. Museishoppen är rymlig och har såväl diskborstar som smycken, böcker och klädesplagg i sortimentet, förutom de obligatoriska konstkorten och affischerna. Höstens stora separatutställning visar många sidor av John Singer Sargent, kanske mest känd som porträttmålare i USA.

En vacker källarkorridor med valv i tegel hyser förvaringsboxar, toaletter och ett picknickrum. Och nog skulle man kunna behöva matsäck för att orka igenom alla våningsplan, alla smårum, alla intryck! Fast det finns förstås bot för den hungrige ändå: välkände Fredrik Eriksson är krögaren som har hand om muséets restaurang, också den skapad med tanke på konst och modern design.

Nationalmuseum lanserar nu också en egen app för sina trogna vänner, ja vi är ju ändå nästan inne på 2020-talet … Närvaro på digitala plattformar är ett nutida måste som museets ledning är väl medveten om.
”Ljust och fräscht” är ett begrepp för en svensk/skandinavisk blond stil som fått utstå en del spott och spe. Orättvist, tycker några av oss! Ljust och fräscht är nyöppnade Nationalmuseum också. Bara positivt!

I Skulpturgården.

"Midnattsblot" av Carl Larsson på sin egen plats i trapphallen.

Målning av fiskande pojke i Norge - kanske inte den mest typiska bilden för att komma från John Singer Sargent.

Plats för besökare som vill vila fötterna. Rolig "schäslong" i blålila färgtoner!

Kvinnoporträtt i rött av Anders Zorn. Så fint!

Ny formgivning i glas.

Är det en skulptur? Installation? Rolig hur som helst.
Kanske var maskindiskmedlet i starkaste laget?

"Nefertiti". Servis av Memphisgruppen 1985.

Underbar skulptur! "Hussvalor" av Britt-Ingrid Persson.

Glastaket, en nykonstruktion bra för både ljus och ljud.

Möjlig souvenir i museishoppen. Svensk design.

Högt i tak i restaurangen.

Här finns toa, förvaringsboxar, picknickrum.

Symboliskt! "Damen med slöjan" av Alexander Roslin målad 1768. Uppdatering 2018.

PS Fler bilder finner du, fast samma text, på NyfikenGrå!

Copyright Klimakteriehäxan

Brittiska böcker med långt liv

Johanna i deckarhörnan säger nu detta: Temat för veckans topplista är våra favoriter bland de brittiska klassikerna. Valet är fritt mellan att lista författare eller enskilda verk.

Då är frågan: hur definierar vi klassiker? Får man vara lite "rymlig" och vidga begreppet till att omfatta även senare tiders litteratur, sådan som man tycker förtjänar att bli klassiker? Ja, den vägen  bestämmer jag mig för att gå!

"Harry Potter" är, del efter del, redan en klassiker och jag är övertygad om att JK Rowlings serie om den magiskt begåvade pojken kommer att leva länge, mycket längre än sin upphovskvinna.

Jeffrey Archer är en konservativ politiker som det stormat mycket om, i fängelse har han också suttit. Men hans trilogi som börjar med "Kain & Abel" är så spännande och en sådan bra skildring av en tidsepok att jag satsar på dess dragningskraft även för framtiden. 

Sedan är frågan vem av alla irländska författare man ska tro allra mest på. Eländig barndom med supande fäder, utslitna mammor, inga pengar, lerigt på marken, dåliga skor ... Kanske blir det Frank McCourt, han med "Ängeln på sjunde trappsteget" (Angela´s Ashes), även om jag inte precis älskar den boken. Men det gör ju många andra.

Eftersom romantik aldrig blir omodernt är Jane Austen är säkert namn i sammanhanget, ingen boktitel nämnd, ingen glömd.
Samma sak gäller ond, bråd död och dess efterspel. Agatha Christie lever på det, och hennes böcker lever!

Copyright Klimakteriehäxan

Triss i gult

Lyrans noblesser önskar en ny färg för veckans tematrio: Dags för en ny vecka och ett nytt tema, denna vecka på den varma färgen GUL. Var fantasifulla eller välj helt enkelt gula böcker, helt upp till er.

Två av favoriterna har jag tyvärr redan slitit ut, känns det som: "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. En rakt igenom fantastisk bok. Och så min egen gulpärmade "Klimakteriehäxan", ej att jämföra med sensationen från Nigeria ... så jag grubblar vidare.

"Livet är kort Rytkönen lång" är en av Arto Paasilinnas bättre skrönor. Men han är väldigt ojämn, ingen att lita på, så att säga!

"Populärmusik från Vittula" blev Mikael Niemis genombrott. Hans egen uppväxt i Norrland lade grunden för romanen.

"Pippi Långstrump" hade från starten gult omslag, precis som den stora samlingsvolymen "Boken om Pippi Långstrump" som jag fick av mamma och pappa julen 1955. Naturligtvis står Astrid Lindgrens mästerverk kvar i min hylla, om än lite slitet!

Copyright Klimakteriehäxan

Aldrig bättre än nu!

Han har aldrig sjungit bättre.
Han har aldrig haft bättre texter.
"Lola", en "musikalisk monolog" med Tommy Körberg, är en föreställning med både hjärta och hjärna. Fantastiskt bra. Den andre mannen på scenen, pianisten Carl Flemsten, är också lysande.

Visst, det är dyrt, men på gårdagens föreställning fanns det en hel del tomma stolar längst bak i Skandiascenens salong. De är förstås de billigaste platserna. Satsa på en sådan, man hör lika bra där. Och ser nog tillräckligt bra också! Rekommenderas varmt, helt enkelt. Jag tror till och med att jag skulle kunna gå och se den en gång till!

Copyright Klimakteriehäxan

Alla ska med ...

Att vi i veckan som gick högtidlighållit kanelbullens dag har väl knappast undgått någon. Det där med "dagar" som reserverats för något speciellt fenomen eller ändamål är ju en internationell historia, men dit har kanske den svenska kanelbullen fortfarande en bit.

Det här fiket på Södermalm i Stockholm drog i alla fall sitt strå till stacken genom att bjuda på översättning av nyckelordet "kanelbulle" till i tur och ordning spanska, japanska (tror jag), finska, italienska, jiddish, engelska, norska, franska och ryska. Allt för att alla ska kunna vara med och fira temadagen!

För den som händelsevis missade bakverket tidigare i veckan finns chansen att ta igen det i dag, eftersom den 7 oktober råkar vara gräddtårtans dag!
Och "skyltsöndagarna", veckoslutsdagarna som alltid har "skylt" som tema, det vet ni, de håller BP reda på, vecka ut och vecka in.

I dag gör jag, efter viss tvekan, en dubbel med Sannas Gems Weekly Photo Challenge som har ledordet RIKTNING. Det blir tre bilder till, fler skyltar.
Den första hänvisar gående till den andra sidan. Hinsidan, helt enkelt. Och vad möter gångtrafikanten där? Jo helt logiskt: en vägvisare till bårhuset.

Tja, vi ska ju alla den vägen vandra, brukar det heta. Tror dock att det sällan blir tydligare skyltat än så här ... och min rubrik "Alla ska med" har täckning en gång till!

Bild 1: Du hänvisas till den andra sidan.

Bild 2: Det betyder tydligen att du förväntas ta den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Plattsöm mellan boksidorna

Hur det kom sig har jag glömt sedan väldigt länge, men en gång i tiden hände det att jag fick för mig att jag skulle brodera ett bokmärke. Så då gjorde jag det.

Resultatet, i färger som egentligen inte är "mina", är en linneremsa fylld av plattsömsstygn, fodrad på baksidan. Riktigt snyggt om jag får säga det själv (och vem skulle kunna hindra mig, det är ju min blogg det här!). Garanterat unikt dessutom.

Faktum är att en dag bad Maken att få överta just det här bokmärket, vilket gjorde mig väldigt förvånad, och lite smickrad. Så det fick han så klart.

Om märket var värt de timmars handarbete som gick åt kan man naturligtvis ha olika åsikter. Nu har ni i alla fall chansen att beundra verket, eftersom Boklysten varje vecka kör samma efterlysning:
Vad har du mellan sidorna i dina böcker? Häng på, kul om vi blir fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Odramatiskt men kul på Dramaten

Äntligen har jag stått på Kungliga Dramatiska Teaterns scen.
Okej då, bara ute i kanten, och det var helt tomt i salongen, men ändå.

Det är hur som helst riktigt roligt att gå på guidad tur i de bakre regionerna, de vi aldrig ser när vi som teaterpublik kliver in till våra platser för att insupa lite finkultur. Ingen skymmer konstverken, mängden kläder i dräktförrådet är svindlande, korridorer mellan tvätteri, perukmakare, teaterchef, loger och uppehållsrum långa och som gjorda att gå vilse i.

Huset stod klart 1908. Det skulle inredas med mycket blått och gult, garderoben försågs med både galoschhyllor och paraplyställ. Kungafamiljen hade redan från början sin loge till höger om scenen, Kungliga Automobilklubben hade en likadan på vänstersidan. Den kungliga används realativt flitigt även numera.

God ordning och reda verkar råda överallt. "Var sak på sin plats" kan kanske vara det inofficiella mottot på Dramaten?
Mycket spring i trappor blir det för både publik och personal. Hiss finns, men den räcker inte till. Därför fördelar man skådespelarnas loger så, att ju äldre man blir, desto närmare scenen placeras man! Men i någon loge fick vi inte hälsa på.

Häng med ändå! Till Dramaten, fast det var tämligen odramatiskt denna gång!

Glada teatergubbar. Finns i marmorfoajén en trappa upp, ett ljust och vackert rum.

Rekvisita ska på plats inför repetition av "Lasse-Maja och Hamletmysteriet".

Premiärlejon har ni väl hört talas om? Det här är ett äkta!

Scenbygge. Kungliga logen till höger, KAK:s till vänster. Gluggarna högst upp kallas oxöga.

Carl Larssons takmålning i marmorfoajén. Men han målade den hemma i Dalarna och levererade den till Stockholm hoprullad.

Sveriges teaterkung som älskade scenkonsterna: Gustav III.
Ni vet han som dog på maskeradbalen 1792.
Min bild gör inte tavlan rättvisa, det är bara att erkänna.

Henrik Ibsens Peer Gynt ska tydligen hem till Norge igen. Packat och klart!

Här är det föredömlig ordning och reda i garderoben trots att den är enorm.

Egna klädhängare i kostymförrådet? Självklart!

Kostymer märks med skådespelarens namn och vilken föreställning den använts i.

En del dräkter väger många kilon. Som denna rikt arbetade historia.

Massor med kostymer kräver tvätt och vård. 

Sär skrivning även på den kungligaste av teatrar. Chefen heter f n Eirik Stubø.

Metallgaller i knähöjd i garderoben från 1908: paraplyställ. Naturligtvis!

"Bergmanåret" syns förstås också på Dramaten, där han arbetat mycket och varit chef dessutom. Här citerad på en kudde.

Ledsna teatergubbar. Inramade i guld och italiensk carrara-marmor.

Copyright Klimakteriehäxan