Säsongsfynd till fyndpris

Nästan alla lönnlöv har fallit till marken nu, bildat ett gulbrunt täcke som snart ska multna, täckas i snö. Men på mitt köksbord behåller lönnlöven sin skönhet! 

Visst är de fina, mina ljuslyktor, perfekta för just den här tiden?! Ett anonymt designfynd jag gjort på Ö&B, "köp tre betala för två!". Det kallar jag ett säsongsanpassat kanonerbjudande. Kostade bara en dryg hundralapp! 

Och så mycket snyggare än benrangel, spöken och pumpor i plast. Några sådana hittar du inte hemma hos mig. 

Förlagan finns utanför min dörr ... 

Copyright Klimakteriehäxan

När Y blir ytterst viktigt och får +

Tänk att det strax är november! Snart första snöfallet för vintern, kanske? Hur som helst är sandalerna undanplockade och vantarna ligger på vänt. Just vantar och andra värmande ting hör till trevligheterna nu, men de vi egentligen spanar efter nu till vårt eget alfabet ABC+, det är Y+!

Ylle
Vi är där nu: det är yllets årstid som står på tröskeln och knackar på. Tack och lov att det finns får som förser oss med råmaterialet till vinterns gosiga tröjor, mössor, sjalar och vantar!

Ystning
Ja vad vore livet utan ost, jag bara undrar? Jag vill definitivt alltid veta att det finns ost i kylskåpet, både sådan till "vanliga" mackor och någon dessertvariant. Har ni provat Kaltbach Creamy? Kvibille Cheddar är nog min absoluta favorit.

Yrväder
Nu tänker jag inte på virvlande snö och hagel utan på yrväder i överförd bemärkelse: en människa som bjuder på sig själv, hittar på mer eller mindre tokroliga saker och skänker omgivningen leenden och trevliga avbrott i vardagen. 

I förra omgångens jakt på trevliga obekantingar blev nog en och annan bortskrämd av X men ändå deltog Margaretha, LillaSyster, Mrs Calloway, Debutsky, Livshäxan, Jenny, Josjos och Janerik.

Copyright Klimakteriehäxan

Idel ädel adel

Idel ädel adel ska man kunna läsa om i de böcker som dyker upp i denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Bara att leverera!

"Greven av Monte Christo" bestal mig på många timmars sömn. Tror att jag gick i gymnasiet, bar hem från biblioteket i princip allt Alexandre Dumas d y hade skrivit. Älskade den där historien! Tyckte också att tv-versionen var bra när jag såg den för något sedan. 

Anna Laestadius-Larsson har skrivit en serie om tre historiska romaner som utspelar sig på och kring Stockholms slott på sent 1700-tal, och där cirkulerar det förstås en hel del "fint folk", alltså adel. Trilogin består av "Barnbruden", "Pottungen" och "Räfvhonan". Just när jag skriver detta inser jag att jag faktiskt inte läst den sista delen! Det ska jag göra, vill förstås veta hur det ska sluta! Det är framför allt kvinnor och flickor som har huvudrollerna i berättelsen.

Sedan fick jag en idé i skallen: borde inte "I grevens tid" vara en jättebra titel på en roman? Kul tanke, tyckte jag. Men jag tänkte den inte först. För när jag kollade hittade jag en bunt författarnamn, åtminstone Caitlin Crews,Clare Connelly, Martin Olczak, Olov Svedelid, Helen Dickson och Lucy Ashford. Alla kom på det före mig. Och det kan förmodligen finnas ännu fler.

"Idel ädel adel" var för övrigt en schlager med Lasse Dahlquist, inspelad 1944. Det blev också en långfilm med samma namn året därpå!

Copyright Klimakteriehäxan  

Saker att minnas 10

För tionde gången kommer här ett av mina reseminnen, denna gång från en tur till västra Skåne för ett drygt tiotal år sedan. Vi hade tur med vädret, det behöver jag inte ta till någon souvenir för att minnas! Prylar som stöd för att man ska komma ihåg gamla upplevelser är annars värdefulla, inte nödvändigtvis på grund an sitt pris i kronor och ören, utan desto mer beroende på affektionsvärdet de har! Det gäller här.

Luffarslöjd brukar det visst kallas när någon med stort tålamod och flitiga fingrar tvinnat ihop ståltråd till någon sorts skapelse, ett nyttoföremål som en visp kanske? Eller någon figur bara för skojs skull? Eller en liten korg formad som en brud- eller kungakrona, fast den används som ytterkruka i mitt köksfönster? Där står den i alla fall, som ni ser på bilden!

Nu är inte luffare det första man tänker på om man tänker på Torekov, en av Skånes mer exklusiva badorter dit rika stockholmare (bl a) vallfärdat på somrarna i åratal för att njuta av naturen och inte minst havet. Till traditionen hör att knalla ner till vattnet riktigt tidigt, iklädd badrock, och ta sig ett morgondopp – oavsett vattentemperatur, har jag fått för mig. 

Brittiske stjärnskådespelaren Hugh Grant är en av kändisarna som hör hemma här, fast jag såg (förstås) inte skymten av honom. Men "äkta torekovbor", alltså åretruntboende, finns det bara ungefär 1000. Medan man beräknar att när turistinvasionen är som störst mitt i sommaren kan upp till 10 000 människor knalla runt här. 

Mitt luffarslöjdsalster har jag köpt i en liten mysig butik vid torget i Torekov, en affär där det fanns en hel del hantverksprodukter att välja på. Något bad hann jag inte med, passerade stället i samband med jobb, men hann ändå med lite shopping och en god lunch på ett matställe nere vid hamnen. På vintern är butikerna och restaurangerna färre, men sommartid hittar man säkert allt man kan tänkas behöva – inklusive lite luffarslöjd, som påminner om en härlig sommardag på Bjärehalvön!

Copyright Klimakteriehäxan

S som i Ståhlberg, snö och Nässjö

Det har blivit lite hackigt i Litteraturens ABC med rätt långa mellanrum mellan bokstäverna, men nu har vi och Enligt O i alla fall kommit fram till S! Tre punkter gäller:

Berätta om en författare med för- eller efternamn på S!
Här vill jag slå ett slag för min gamle vän och kollega Knut Ståhlberg, som efter journalistlivet blev en lysande författare. Han skrev självbiografiskt till en början, i debuten "Storklockan i Paris", om hur han en gång kom till Frankrike, där han blev fast. Det hann bli sex böcker. Hans biografi över Charles de Gaulle har hyllats stort. Så läsvärd!

Berätta om en bok vars titel börjar på S!
"Svart krabba" är en nagelbitare på havsis i vintermörker, snö  och mördande kyla med militärer på hemligt uppdrag. Jesper Virdborg skrev och mig fångade han verkligen. 

Berätta om en bok som  utspelar sig i en småstad!
"Jag heter inte Mirjam" måste vara en av Majgull Axelssons starkaste romaner. Om kvinnan som lever i Nässjö som en hemmafru som många andra. Inte förrän hon fyller 85 avslöjar hon sin dramatiska historia och sin egentliga identitet, hemligheter som hon undanhållit alla men själv brottats med.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagen efter FN-dagen

Att bussflaggan slokar på FN-dagen känns
helt symptomatiskt.

Råkade överhöra en fråga ställd från en medresenär till en annan på bussen i går, den 24 oktober. Vederbörande undrade varför det satt en flagga på bussen? Han fick inget svar. Jag satt förvisso där och hade kunnat berätta att det var inte bara exakt två månader till julafton, det var FN-dagen också. Och därmed flaggdag. Fast jag sa inget. Men började ändå tänka på saken ...

FN-dagen högtidlighålls sedan 1948, och valet av datum beror på att det var då FN-stadgan trädde i kraft. Själva FN, Förenta Nationerna, kom till 1945 och efterträdde då NF, Nationernas Förbund, som bildades efter första världskrigets slut 1920.

Grundtanken i detta internationella samarbete är förvisso god. Det handlar om att hitta nya sätt att lösa internationella konflikter utan krig, de ska i första hand klaras upp via diplomati och förhandlingar. Idag har FN 193 medlemsstater med, som det verkar, högst skiftande ambitioner när det gäller att avsluta krig i stället för att sparka igång dem.

Att fira den här dagen känns därmed inte ett skvatt befogat om ni frågar mig. Vad gör FN egentligen, numera, som gör världen bättre? Nästan ingenting som jag kan se! Extremt välavlönade människor sitter i fina kontor i bl a New York och Geneve, en enorm administration som spänner över hela klotet kostar fantastiska summor. Korruption bevisas titt som tätt, nedtystade skandaler avslöjas (det finns förstås många fler ännu inte upptäckta), medan katastroferna som drabbar "vanligt folk" avlöser varandra. Vi ser en pågående förstörelse av obegripliga mått, människoffer i skrämmande mängd.

Sverige är med i FN, det är ju självklart, och FN har haft svenskar på framträdande positioner, vi har deltagit i diverse fredsbevarande insatser etc. Vi lägger in uppåt nio miljarder per år i FN:s kassaskåp. Det verkar inte räcka till ens en liten smula fred ... Men naturligtvis borde FN kunna göra insatser både här och där! Behovet finns, det är förmågan som förefaller saknas.

Naturligtvis görs ett och annat som är bra, allt annat vore ju helt omöjligt, men om man summerar alltihop blir nog resultatet på plussidan minimalt, är jag rädd. Jobbade själv i två år som FN-anställd och visst, jag såg en del goda insatser för Centralamerikas fattiga barn,  men borde inte man/vi ha gjort mer?

"Den knutna pistolen" som jag har runt halsen.

Om FN ska ha en framtid borde den börja skapas inte nu, utan nyss. Att lägga ner alltihop går förmodligen inte, fast det vore rationellt. Kan annars tänka mig att FN-skrapan på Manhattan skulle kunna göras om till ett pampigt hotell. Statyn "Den knutna pistolen" som gjorts av (svensken) Carl Fredrik Reuterswärd och är en konstnärlig protest mot våld skulle få stå kvar på komplexets innergård, som en påminnelse om de fina ambitioner som en gång fanns i det där huset, medan man lite lätt ironiskt lyste frid över FN:s minne. Med freden finge det väl gå lite hur som helst, är jag rädd.

------------

Bilden på den slokande bussflaggan får, trots oskärpa, helt enkelt bli ett bidrag till Veckans foto, som Åke är motorn i. Plussar på lite fler foton som förevigar den vackra hösten i min närhet. Och nej, de är sannerligen inte tagna i dag ..!

Om du klickar på bilderna får du upp dem större på skärmen och hösten blir ännu vackrare!

Copyright Klimakteriehäxan

En idol från förr

Det finns ett lördagstema med rötterna hos bloggvännen Åke som jag oftast missar – den har vinjetten "Hoppa på tåget", fast jag finner mig oftast stående kvar på perrongen medan tåget far iväg mot nya och spännande mål. Men denna lördag lyckas jag komma ihåg att det är dags och jag tänder dessutom på ämnet – det ska handla om en ikonisk popfigur jag hade (som idol) som ung.

Jag svärmade verkligen för honom. Den rösten! Den smekte hela mig, intog både hjärta och hjärna. När han sjöng "I Love You Because" var jag nog rent av lycklig! Mitt tonårshjärta var fullt! Att min idol var död tänkte jag nog inte på.

Det handlar om Jim Reeves, en musikaliskt jättebegåvad grabb från Texas. Han var yngst i familjen med åtta barn, satsade på en karriär som baseball-spelare men blev också en omtyckt radiopratare och sjöng gärna och ofta. Framgången som artist lät dock vänta på sig. Hans första skiva släpptes 1955 och samma år syntes han för första gången i tv, Det riktiga genombrottet kom 1959 med superhitten "He´ll have to go" ("Han måste gå", gjordes på svenska av Cacka Israelsson), som banade väg för honom ut i världen.

Den internationella karriären blev rejäl, Jim Reeves var jättestor exempelvis i Sri Lanka och i Norge! När han valde att sjunga jullåtar var också försäljningssiffrorna i topp. Min favoritlåt "I Love You Because" spelades in på tidigaste 1960-talet och en annan dunderhit, "I Can´t Stop Loving You" blev hans allra sista inspelade låt, 1964.

Hur stor Jim Reeves hade kunnat bli är det ingen som vet. Han omkom i en flygolycka 1964 bara 40 år gammal. Men i mitt liv var han jättestor. Jag avundades min klasskamrat Bodil som lade alla sina veckopengar på att köpa hans skivor. Hon hade så vitt jag vet samtliga. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om smink

Finns det en mening jag nyligen läst och som fått mig att reagera en gnutta extra? Den kallas i så fall för Veckans mening, och Skriv-Robert brukar efterlysa sådana. Jovisst har jag hittat en sådan, i ett kåseri i Dagens Nyheter skrivet av Sanna Torén Björling. Hon har varit på resa men glömde sin necessär hemma, och det får henne att fundera kring vårt behov av make up. I en klok slutkläm konstaterar hon något som jag helt håller med om:

Man blir glad av människor som gjort sig vackra för sig själva och därmed för omvärlden, eftersom man blir snygg av att känna sig snygg.

Copyright Klimakteriehäxan

Är det verkligen bra att skratta sist?

1. Vad har du svårt att släppa taget om? Om jag lyckats få tag i en bok som verkligen fångar mig. Händer dock alldeles för sällan.
2. Vad är du envis med, helt i onödan? Vill gärna att barn ska lära sig skapligt bordsskick, vilket alla kanske inte tycker är nödvändigt ...
3. Vad försvarar du trots att du vet att du har fel? Fel? Skulle jag alltså ha fel emellanåt????? Äsch det kan jag väl aldrig tro!
4. Vad skulle du gärna göra oftare om du bara kom ihåg det? Höra av mig till någon som kanske känner sig ensam. Försöker i alla fall.
5. Vad tycker du är värt att vara sist med? Skrattar bäst som skrattar sist! Men är det verkligen en orubblig sanning, jag undrar? Jag skrattar gärna först också, om sanningen ska fram. Om något är roligt, alltså.

Ja så där ser denna omgång fredagsfrågor från Elisa Matilda ut. Världen där ute är grå, med enstaka solglimtar, man får sikta in sig på en god fredagsmiddag och sen blir det väl "På spåret" trots att jag nog egentligen börjat tröttna.

Ha en trevlig helg alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Det är mycket med det tekniska ...

Fick bara för mig att jag skulle kolla vilken temadag som gäller idag, den 22 oktober, och får svar från temadagar.se – ett tämligen oväntat svar! I dag infaller nämligen "den internationella caps lock-dagen" och det här är förklaringen, som uppenbarligen skrivits med caps lock påslagen:

INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN INITIERADES AV DEN AMERIKANSKA BLOGGAREN DEREK ARNOLD ÅR 2000 SOM ETT HUMORISTISKT SÄTT ATT UPPMÄRKSAMMA DEN OFTA MISSFÖRSTÅDDA OCH MISSAKTADE CAPS LOCK-TANGENTEN. IDÉN FICK SNABBT SPINN PÅ INTERNET OCH HAR SEDAN SPRIDITS TILL FLERA LÄNDER, INKLUSIVE SVERIGE DÄR FLERA TEKNIK- OCH SPRÅKINTRESSERADE PERSONER TAGIT TILL SIG FENOMENET. MÅNGA SER CAPS LOCK SOM EN REST FRÅN DATORTEKNOLOGIN PÅ 1980- OCH 90-TALEN, OCH DAGEN LYFTER FRAM FRÅGAN OM HUR TANGENTBORDET FORTFARANDE FORMAS AV HISTORISKA BEHOV SNARARE ÄN MODERN ANVÄNDNING. SVENSKA SPRÅKVÅRDARE OCH TEKNIKSKRIBENTER HAR FAKTISKT DISKUTERAT HURUVIDA TANGENTEN BEHÖVS I DESSA DAGAR, INTE MINST MED TANKE PÅ ATT DEN OFTA LEDER TILL KOMMUNIKATIONSMISSAR OCH MISSFÖRSTÅND PÅ INTERNET.

Lite osäkert hur kul jag tycker detta är ... men här har i alla fall någon som heter Derek suttit vid sitt tangentbord för 25 år sedan och tänkt ett extra varv. Varför den knappen inte behövs förstår jag visst inte heller! Men vad kommunikationsmissar beträffar så visst, det har hänt att någon som fått ett sms i versaler svarat och undrat varför jag skriker ... det är mycket med det tekniska. 

Minns hur jag för många år sedan satt vid en telexapparat och skickade iväg en fråga som fick svaret "Am blind". Va? Satt en blind människa vid tangentbordet i andra änden? Nej, det var fackslang, fick jag lära mig. Betydde "Vet ej". Som sagt, det är mycket med det tekniska. Men telexmaskinen behöver man i alla fall inte befatta sig med längre. Den skrev dock enbart versaler vill jag minnas, så det var Caps Lock på även om tangenten inte fanns!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

215 971 996

-Så många kronor har någon i Sverige vunnit på Eurojackpot. Det är den största penningvinsten här i landet någonsin. Och, om ni undrar: nej det är inte jag som kammat hem denna obegripligt stora summa, vilket på sätt och vis är synd. Men å andra sidan – vad skulle jag göra med så mycket pengar? Skulle säkert bli jättejobbigt ... skönt, jag behöver inte grubbla på det-

X är som bekant en obekant

De finns få "svenska" ord som börjar på bokstaven X, och det verkar som om samtliga i princip lånats in från grekiskan. Dessutom används de inte särskilt flitigt i dagligt tal. knappt i skrift heller. Ingrid har frågat AI och fått till svar att det minsann finns 273! Återstår frågan hur många av dem som känns positiva och därmed platsar i vårt ABC+ Jag har mödosamt knåpat ihop tre, ska bli spännande att se om ni andra lyckas jaga upp några bra! Hittar ett par negativa men de går ju bort ... ingen vill väl ha etiketten xenofob? Ser hur som helst fram emot att bekanta mig med nya obekanta!

 
X-krok

Se där i alla fall en vardagsnära produkt som vi använder lite till mans! Men visst var de vanligare förr?

Xylofon
Musikinstrument av slagverkstyp som spelas genom att man (grovt förenklat) med speciella klubbor slår på lika speciella träbitar. Den snarliknande marimban, som är "nationalinstrument" i Guatemala, är jag mer bekant med, har t o m inspelad marimbamusik från den tid då jag bodde där. I Sverige verkar xylofonen numera vara vanligast som leksak.

Xylitol
Sötningsmedel som används bl a i tuggummi. Framställs av björk. Lär vara lika gott som socker (som förstås inte alla gillar!). Men sött är väl ändå ofta trevligt?

Lutar mig än en gång mot Elsa Beskow, som i sin ABC-bok från 1945 skaldar:

"X vi har i läxa fått"
sade Bo och Anna brått
"Hur vi kring i världen tittat
Inget ord på X vi hittat!"
Värre blir det ska ni veta
hitta några ord på Z

Så sant som det står i den gamla barnboken. När det handlade om trevligheter på V fanns det bevisligen en hel del att välja på! Kolla bara hos Debutsky, Margaretha, Jenny, Ingrid, Lillasyster, Livshäxan, Mrs Calloway, Janerik, Susjos och Josjos. Kul att ni hänger med!

Copyright Klimakteriehäxan

Döttrar är guld värda

Döttrar ska man ha läst om för att kunna presentera denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Jag är innerligt glad att jag har en alldeles egen dotter, men jag har flera i bokhyllan! Och även litterära döttrar kan vara guld värda! 

Låt mig börja med att peka på en norsk Nobel-stämplad klassiker som är en suverän kärleksroman: "Kristin Lavransdotter", skriven av Sigrid Undset på 1920-talet. Tre delar, härlig läsning! 

Tove Jansson har berättat om sig själv som "Bildhuggarens dotter". Det är hennes första "vuxenbok", kom ut 1968 efter att en rad bilderböcker för barn gjort henne berömd. Pappa bildhuggaren hette Viktor Jansson och var en väldigt viktig figur för dottern. Här får man följa med i familjelivet både i konstnärshemmet i Helsingfors och ute i Finlands skärgård.

Låt mig gå i mål med en dubbelträff: det är Maria Gustavsdotter som skrivit "Karin Månsdotter – hans majestäts nådiga frilla". Författaren är intresserad av historia och här ger hon sina läsare en lättsmält inblick i livet vid hovet på 1500-talet, där Karin till en början var piga. Men hon kom att bli Sveriges drottning, gift med Erik IV.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 9

Att resa är berikande på många sätt: man upplever nya saker, träffar nya människor, smakar på läckerheter man inte ens visste fanns ... men framför allt samlar man på sig minnen. Och inte sällan, nej nästan alltid, plockar man med sig något hem, en souvenir som hjälper en att minnas en resa, ett resmål. Det kan ligga långt bort eller nära, men minnet kan vara lika kärt i  båda fallen. När jag nu visar er mitt nionde reseminne är det ett av de långväga.

Det ni ser på bilden är – uppenbarligen – en prydnadskudde. Men det är verkligen inte vilken kudde som helst!

Den blev till i skickliga kvinnohänder i Uruguay för över fyrtio år sedan. Ett kooperativ som heter "Manos del Uruguay" (Händer från Uruguay) sålde det de själva tillverkade i en butik i huvudstaden  Montevideo och den råkade jag hitta. Där fanns halsdukar, sjalar, ponchos, allt i vackra färger, allt i egen design och i den mjukaste ull som åtminstone sades vara inhemsk. Garnet var dessutom handspunnet och handfärgat.

Visst fanns det mycket att välja på men det var tröjorna jag fastnade för. Och visst var resväskan ganska full redan när vi for hemifrån, men när man villhöver något tillräckligt starkt gäller det att vara lite uppfinningsrik. Så det blev två vackra varma tröjor, en till Maken och en till mig själv. En liten insydd lapp i en sidosöm berättade t o m vad stickerskan hette och vilken by hon bodde i, så nog var det fråga om handarbete!

Den jag valde var mörkt blå och den hade ett som jag tyckte väldigt originellt mönster på framstycket: en stadsbild, med gata, träd och hus. Och absolut ingen mer än jag skulle ha en exakt likadan, ingenstans i hela världen! Kan det rent av handla om en vy från stickerskans hemby?

Nog använde jag det fina plagget, men inte slet jag ut det. Så en dag när jag plockade fram tröjan upptäckte jag ett hål vid halslinningen. Skulle det gå att laga? Jag tog med den till en superhändig kompis. Hon trodde inte det, så min härliga ulltröja skulle nog hamna i textilåtervinningen.

Då sa mitt hjärta nej. "Tror du inte man skulle kunna göra något annat av den?" försökte jag. "En kasse kanske? Eller en kudde?". Att slänga den sa jag rakt av nej till, då skulle jag hellre ta tillbaka tröjan i befintligt skick.

Väninnan hummade lite. Sedan gick ett antal veckor innan vi sågs igen, och då var det december. Jag fick ett julklappspaket – vi brukar aldrig ge varandra klappar till jul men nu fick jag ändå en, utan att ha en aning!

Döm om min förvåning (och förtjusning) när jag på julafton packar upp ett kuddfodral, ett som skulle bli husets vackraste kudde! Namnlappen på stickerskan hade tappats bort i hanteringen, men det gjorde ju inget. Kooperativet finns än, det grundades 1968 för att ge kvinnor på landsbygden möjligheter att skaffa egen inkomst medan de ändå kunde bo kvar hemma i sin by. Vilket måste betyda att fler än jag haft lyckan att få med sig en ljuvlig och bärbar souvenir från Uruguay! 

Fast jag betvivlar att någon mer än jag har fått sin tröja förvandlad till kudde. Rena magin! Men kanske kan det inspirera någon mer händig människa som gillar textilier lika mycket som jag?

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans foto går i höstens färger

De är här nu, höstlöven. Och även om kantarelljägare i min bekantskapskrets klagat på brist på svamp, så kan svampar ändå dyka upp, fast man kanske inte vill plocka dem. De jag hittat påminner om någon sorts monster! Har förstås inte en aning om vad det är för slags svamp.

Lägg till att det nu är högsäsong för chrysantemum, en riktig höstväxt (tillsammans med astern). Hade turen att springa på jättefina exemplar av stora "kryss" till kanonpris. Hemligheten för att lyckas med dem är bara att aldrig köpa exemplaren som är översållade av knoppar, de kommer sannolikt aldrig att slå ut. Man ska välja dem som redan blommar, de kan stå riktigt länge! 

Härligt med alla dessa färger, inte sant?!

Veckans foto efterlyses varje helg av Åke och i hans kommentarsspalt ser du länkar till fler som vill dela med sig av vad de nyligen fångat med sin kamera.

Copyright Klimakteriehäxan