Lysande böcker!

Jag handlar nästan aldrig på nätet. Gillar riktiga butiker, gillar att ta i det jag kanske vill köpa, gillar att prova, gillar att städer lever, att det finns folk på gatorna som kikar i skyltfönster och går in i affärer. Men det finns tillfällen när jag trillar dit, turligt nog inträffar de sällan. Till saken hör att jag är road inte bara av saker jag själv kan bära, jag gillar också lite originella prylar till hemmet. 

Nu är jag snubblande nära att klicka hem den här lampan bestående av 70 olikfärgade glasbitar som bildar en boktrave. Någon riktig läslampa är det tyvärr inte, den är nog mest kul som prydnad, ett litet heminredningens utropstecken ...  Denna läckerbit kostar uppåt 400 kronor inklusive frakt. Vi får se hur det går ... Om man har den här lampan har man hur som helst garanterad tillgång till lysande böcker!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför är det så ont om Q?

Hans Alfredson skrev barnboken "Varför är det så ont om Q?" och den sattes också upp på Södra teatern i Stockholm, med författaren själv i huvudrollen. Jag fanns i publiken på premiären och hade jätteroligt! Ungarna var helt med i historien, Hasse spelade direkt på och med den unga publiken, det var faktiskt alldeles underbart.

Minnet dyker upp eftersom Mia i bokhörnan kör med boktriss i bokstavsordning, och vi har kommit till Q. Ett författarnamn, en boktitel och ett omslag med Q ska vi plocka fram! Inte enkelt om ni frågar mig.

Patrik Quentin var nog en pseudonym. Han skrev deckare av den sorten som passade mig bra på den tiden jag reste ofta. Flygplanskrim, skulle man kunna kalla det: lättläst, inte särskilt engagerande och man kan lämna boken på hotellet när man åker hem igen. (Inser att den populära Bridgerton-serien är skriven av en Quinn, men jag har inte läst någon av dem.)

När det kommer till boktitel håller jag fast vid Hans Alfredsons fina historia om boven med lettrosugen. Vilket är lite fusk, eftersom det egentligen ska vara titelns första bokstav som är "rätt" ... 

Omslag med Q framstår som olösligt för mig. Men slår gärna ett slag för Marilyn Frenchs "Kvinnorummet" (The Women´s Room). En bok som gjorde intryck, precis som hennes "Det blödande hjärtat" (Bleeding Heart). På omslaget en kvinna och jag bestämmer härmed att hon är en sån som stavas Quinna!

Copyright Klimakteriehäxan

Julskyltning med semlor

Jag är säkert inte den första som hajat till: påsar med skumtomtar är på plats i matbutiken, till extrapris, och julmusten också. Lägg därtill nybakade semlor och man undrar om förvirringen är total eller om man är utsatt för ett practical joke, en dold kamera eller något?

Till råga på allt köpte jag två semlor, be mig inte förklara. Såg fram emot att låta läpparna möta den mjuka, milda mandelmassan medan vispgrädden förvandlades till min mustasch. Men av den tänkta njutningen blev inget. Någon, jag vet inte vem men vederbörande borde eftersökas och straffas, har hittat på att göra vaniljsemlor. I dem ersätter man mandelmassan med vaniljkräm. Och det var en sådan låda jag råkade ta. 

För all del, jag åt upp bullen, men min besvikelse står inte i proportion till det relativt lindriga misslyckandet. Dock har jag lärt mig en läxa: läs på etiketten innan du slår till! Och låt vaniljkrämen stanna där den hör hemma!

Som ni förstår passade budskapet på graffitivägen (bilden längst ner) mig precis: den manar till LUGN. Vilket förvisso är något det råder brist på i Svea rike för närvarande, när vi lever vid fronten av gängkrig och inrikespolitiken mest liknar dåliga skämt, framförda av trista gubbar och gummor.

Det lönar sig som bekant dåligt att klaga ... men det här budskapet kan man alltid
försöka ta år sig! Fler skyltar denna Skyltsöndag hittar dusom vanligt via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Barnbok för gamlingar

Upptäckte till min förtjusning en radioföljetong som inte var evighetslång (de är ofta det). "Sköna maj" av Eli Åhman-Owetz klaras av på drygt en och en halv timme, och jag tyckte det passade mig där och då. Räckte till ett par promenader!

Nu visar det sig att det inte är en "vanlig" bok jag lyssnat på. Författaren har tydligen skrivit en av mig okänd men populär feelgood-serie, "Söderbergasviten". Väldigt trevlig läsning påstås det. Vilket naturligtvis ger mig vissa förväntningar på denna.

Boken jag nu lyssnat på är så att säga lite speciell. Så här beskrivs den : "Boken är på lättläst svenska och skriven för äldre med demens som har svårt med minne och koncentration."

Jag ingår inte (än) i den målgruppen, men eftersom jag hade börjat lyssna fortsatte jag. Hur skiljer sig då en LL-feelgood från en "vanlig"? Tja, den här företer stora likheter med en barnbok. Jättesnäll, konfliktfri, med en hel del repetitioner (som uppenbarligen lagts in med flit). Ingen är dum, ingen råkar ut för obehagligheter, kaffet är gott och rollatorerna lackerade i glada färger. Ibland lockas man att dra lite på munnen, vilket ju är trevligt ...

Att ungdomsromansen dyker upp och börjar blomma om noterar man tacksamt. "Men Maj, säger Lennart, vi har ju inte så mycket tid på oss!" Där stack väl i alla fall verkligheten in sitt fula tryne. Fast jag undrar om den här boken når sin tänkta publik. Kanske är jag helt ute och cyklar, nedtyngd av mina fördomar som gör mig så skeptisk. Men de jag känner som drabbats av demens har snabbt tappat allt intresse för läsning.

Det finns en fortsättning på boken, "En jul tillsammans", och då har de två nästan-90-åringarna flyttat ihop. Sådana solskenshistorier existerar ju på riktigt, det vet vi! Men någon del tre om Maj och Lennart har jag svårt att se dyka upp. 

Copyright Klimakteriehäxan

På tröskeln till oktober

Sommarens sista ros vid söderväggen på huset i Barndomslandet.

Vi står på tröskeln till oktober, allt fler löv är gula och trillar av grenarna som de har prytt hela sommaren. En sista ros blommar mot den blålereblå väggen. Elisa Matilda vill veta något om mig och mitt jobb (ja hon kallar det karriär!). Här hennes fem fredagsfrågor:

1. Vilket jobb passar för någon som är din motsats? Revisor eller någon sorts skattejurist.
2. Vad är det längsta du varit på en arbetsplats? Sammanlagt ungefär femtio år, uppdelat i två perioder med ett drygt halvårs paus. Men i olika funktioner – annars hade jag aldrig stått ut!
3. Finns det några stereotyper kopplade till ditt jobb/karriär? Förr söp alla i min bransch som svin, verkar det som. Och kedjerökte. Det fungerar inte längre.
4. Vilken film eller tv ger ett bra porträtt av ditt jobb? Gillade tv-serien "The Newsroom" om en amerikansk nyhetsredaktion. Många likheter med verkligheten, men naturligtvis med extra dramatik i mängd. 
5. Vilken har varit din drömkarriär? "Jag vill skriva böcker som alla vill läsa" sa jag redan som barn. Bara att drömma vidare.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för stora bokmässan

Idag smäller startskottet för Bok- och Biblioteksmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Det blir säkert som det brukar: festligt, folkligt och fullspikat. 

Hur som helst har det börjat rätt bra: Statens Medieråd anser sig nu veta att ungdomar läser böcker, igen. Gäller både flickor och pojkar, i alla åldrar! Det kallar jag en glad nyhet.

Årets tema är judisk kultur, och när evenemanget är över på söndag kväll har många böcker sålts, många föredrag och debatter avlyssnats och signeringspennorna slitits ut. Mia i bokhörnan ställer helgfrågan: Idag börjar bokmässan, har du tänkt besöka den?

Tyvärr ska jag inte dit. Har varit där i olika roller, som vanlig bokläsare, som journalist och till och med som författare, men nu blir det förmodligen inga fler besök, inte i någon roll alls. Önskar er som ska dit mycket nöje! Glöm inte att ta bekväma skor! Och en bra kasse att bära böcker i ... de där böckerna man lovat sig själv att inte köpa men som kommer med hem ändå på något märkligt vis ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att köpa hummer är en konst jag inte behärskar

Den svenska hummersäsongen drar alltid igång första måndagen efter den 20 september. Alltså var det dags för fiskarna på Västkusten i måndags. Det betyder också att de nyfångade svenska humrarna finns att tillgå samtidigt som stora bokmässan går av stapeln (öppnar i dag). Två fina attraktioner som kan locka till Göteborg!

Hummer och böcker är två saker som jag verkligen gillar. För ett antal år sedan kom jag tidigt till mässan och gjorde en liten lunchutflykt till Feskekörka i Göteborgs hamn. De isiga diskarna drällde förstås av havets alla läckerheter. Jag vandrade runt och kände snålvattnet rinna till.

Dessutom hade jag läst att hummern såldes till "rimligt" pris det där året, fast jag minns förstås inte vad som kunde uppfattas som rimligt. Jag spanade, i disk efter disk, men såg inte en enda hummer. Till slut blev jag tvungen att fråga en man som stod och filéade torsk:
-Jo ursäkta, men jag undrar, sa jag, har ni verkligen ingen hummer?

Blicken jag fick till svar var av det förintande slaget. Karlen vände mig ryggen och när han vände tillbaka hade han ett svart monster i näven, ett stort monster som viftade åt mitt håll med två jättestora klor.
-Å va tror lella fröööken att detta är då? sa han på bästa bohusmål, samtidigt som jag ryggade undan för de ruskiga klorna, även om de var säkrade med gummiband.
-Oj då, sa jag förläget, jag tittade ju efter en röd ... vad kostar den? 
Fiskförsäljaren nämnde en ryslig summa per kilo, fnös hörbart och la tillbaka monstret.

Först när vi gått ut kom jag på vad jag skulle ha sagt, ett perfekt exempel på "esprit d´escalier", den där dräpande repliken som man kommer på för sent:
-Då ska jag be att få tre hekto.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmässemissar

Det undgår ingen bokvän att stora bokmässan i Göteborg slår upp portarna i morgon. Enligt O ska vara där från start till mål och i denna veckas kulturfråga vill hon veta Vilken författare skulle du vilja lyssna till och/eller möta?

Ernesto Cardenal, poet och präst från Nicaragua, fanns på mässan 2008. Det gjorde jag med, men av någon helt obegriplig anledning missade jag honom helt och hållet. Jag träffade honom på 80-talet i Managua i samband med att Sandinisterna tog makten, han blev deras kulturminister, alltid klädd i svart basker som det väl anstår en diktare. Cardenal dog 2020 och jag är säker på att han sörjde allt som hände med hans hemland på senare år. Vi skulle alltså prata om det, han och jag, och jag skulle få tillfälle att berätta att han är en av de få poeter jag uppskattar över huvud taget.

Författare nummer två har jag aldrig träffat IRL men också missat med knapp marginal, inte bara en utan två gånger. Jennifer Clement var på besök i Sverige i fjol, men hon kom visst inte längre än till Malmö då. På bokmässan medverkade hon 2016, men då var jag nog inte där. Hon är mexikansk-amerikanska och skriver fenomenala böcker som ger röst åt folk som har det svårt, som i "En bön för de stulna" (Prayer for the Stolen) eller "Gun. Love". Clement har varit ordförande i internationella PEN-klubben och har säkert många kloka saker att säga kring "fake news", konstiga "influencers" och alla hot som i dag finns mot det fria ordet och journalister i många länder.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att visst är hummer väldigt gott. Men kan den vara värd 

44 000 kronor kilot, som årets första svenska hummer såldes för? Den gick under klubban i morse, på fiskauktion i Göteborg. Som tur är går en stor del av pengarna till Sjöräddningen.

En sån här hummer åt jag nyligen. Den kostade inte 44000 kr per kilo. Inte ens 7000 kronor, som var fjolårets premiärpris. Året dessförinnan klubbades premiärhummern för 77000 kronor per kilo. Snacka om lyxkäk!

Copyright Klimakteriehäxan

Om judars öden

Ugglan & Boken satsar på judisk kultur och historia som ämne för denna veckas tisdagstrio. Och ja, det finns ungefär hur många böcker som helst om judarnas öde, inte minst från krigets dagar. 

Några har förvisso blivit klassiker. Det har ingen av mina tre kvalat in som, tror jag åtminstone!

Leon Uris brukar inte åtnjuta stor respekt bland "riktiga" litteraturälskare, men faktum kvarstår tycker jag: han har skrivit otroligt spännande böcker. Ta till exempel "Harmagedon" som tar läsarna in i det judiska ghettot i Warszawa under andra världskriget. Där levde människor i extrem misär och under ständiga (döds)hot. 

"Morgon i Jenin" (Morning in Jenin) av Susan Abulhawa berättar om två pojkar som förväxlats så att den judiske sonen fostras som muslim och den muslimske pojken växer upp som jude. Ger faktiskt ett och annat att tänka på! Abulhawa har palestinska rötter och har skrivit flera romaner, senast läste jag "Det blå mellan himmel och hav" (The Blue Between Water and Sky) och den var inte alls lika bra, skulle rent av kunna varna för den ... 

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" är Göran Rosenbergs berättelse om sin pappa, som kom till Sverige och hamnade i Södertälje. Boken har stått länge i min hylla, den är livligt rosad och jag vill läsa men det blir bara inte av!

Vackert  handarbetat fodral, broderi med applikationer, till torah-rullen i en synagoga
i Louisville, Kentucky, som jag besökte för sju år sedan. Du ser också menorahn,
judarnas typiska sjuarmade ljusstake.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en äkta man

 Han är mitt stora intresse!

-Jenny Strömstedt hyllar sin man Niklas Strömstedt, artist, låtmakare och textförfattare, när han är huvudperson i den verkligt påkostade underhållningsserien "Vilket liv!" i TV4. Renée Nyberg är programledare, och kanalen har sannerligen inte snålat: den här programserien gör det svårt att tro att folk ska få sparken och att populära program läggs ner. Fru Strömstedts kärleksförklaring är ganska charmig, tycker jag! Undrar hur många äkta makar som har sin partner som största intresse? (Ett extra plus: när du tittar på programmen på TV4 Play slipper du reklamavbrotten!)

Nu satsar vi på P

Dags igen att dra sig till minnes alfabetet ... För att få ihop en boktriss som Mia i bokhörnan vill ha den ska man komma på ett författarnamn, en boktitel och ett bokomslag som exempel på bokstaven P – eftersom detta går i bokstavsordning! Och i avsaknad av egna idéer hänger jag på Mias.

Pija Lindenbaums fantasi är stor och har gett oss "Else-Marie och Småpapporna" och dessutom Lill-Zlatan, Gittan och Kenta – alla potentiella favoriter för oss som vill läsa bra texter för våra barnbarn. 

"Pamela" är den andra delen i en serie om andra världskriget som amerikanen Herman Wouk skrivit. Fyra tjocka böcker står i vår hylla, jag läste dem på 80-talet (tror jag) och då var de väldigt spännande! Första delen heter f ö "Natalie" och när förlaget buntar ihop dem med gemensam pärm kallas de "Krigets vindar", lite förvirrande men så är det.

Finns det någon enstaka ingrediens som är viktigare än alla andra i det svenska köket? Ja i så fall tänker jag att det måste vara potatisen, rotfrukten som går att variera nästan i oändlighet, som finns i många varianter och som för det mesta inte är dyr heller. Stefan Ekengren är kock och potatisvän och har skrivit en hel bok om potatisens historia och hur man kan använda den. På omslaget självklart potatis!

För egen del minns jag några (alltför få) tillfällen när jag bjudits på alldeles nyupptagna små färskpotatisar. Då behöver jag inget sovel alls, smör och salt fulländar detta till en väldigt njutningsfull lyxmåltid! Mmmmm ....

Copyright Klimakteriehäxan

Här blir det ett pers!

Nu tänker jag försöka sätta ett litet rekord. Det blir hur som helst ett pers, även om någon annan kanske kan få till ett bättre slutresultat. Men nu har jag i alla fall tagit en bild till veckans Skyltsöndag på vilken det finns inte mindre än TOLV olika skyltar på ett och samma foto, plåtat från "min" busshållplats. 

Ta det gärna som en utmaning: kan du få med fler på en och samma bild? (Jag försökte fånga in en till, på andra sidan gatan, men då blev bilden för svårtydd). Andra bloggare som plåtar skyltar till Skyltsöndagarna hittar du enklast om du letar i BP:s högerspalt.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skuld

Hur kan veckans mening tänkas lyda denna gång, och vad väcker den för tankar? Det är Skriv-Robert som efterlyser en mening man läst i veckan, en mening som fått en att hejda läsningen om än aldrig så lite.

Jag hittar min i Carina Bergfeldts "En bra dag att dö", uppföljare till hennes utmärkta "Sju dagar kvar att leva". Nu har hon fokuserat på en fängelsepräst hon träffade under arbetet med den förra (reportage)boken (som kom ut 2019). Han har funderat mycket kring brott och straff, liv och död, skuld och ansvar, och delar med sig av sina insikter till sin svenska intervjuare. Som exempelvis här:

Det är ofta när vi är fyllda av skuldkänslor som vi säger hemska saker till andra, som vi egentligen inte menar, bara för att tillfälligt försöka lindra den egna plågan.

Copyright Klimakteriehäxan

Senast, nu och nyss

Även om man gärna håller hösten borta så finns tecknen där. Bilden på den vackra lindallén tog jag i Hälsingland i helgen.

Hej fredag! Du grydde efter en väldans kort natt, eftersom jag inte kunde somna igår kväll. Men när det gäller sömn lönar det sig inte att klaga, det är som med vädret ... Förhoppningsvis sover jag bättre kommande natt. Men först ska jag svara på Elisa Matildas fem fredagsfrågor och dessutom peta i mig någon sorts middag (det blir flankstek faktiskt).

1. När behövde du sist improvisera någonting som MacGyver? Den serien sändes när mina barn var små, så jag har ingen koll förutom det jag läser på Wikipedia. I den mån jag improviserar så är det nog i matlagningen. Brukar funka!
2. Vad är det mest spontana du gjort i veckan? Approcherade ett par utländska turister på stan och erbjöd mig att fotografera dem så att båda kom på bild, jag brukar göra det ibland. De blev glada den här gången också.
3. Vad gjorde du nyligen i sista minuten? Gick hemifrån till bussen. Och hann.
4. Hur organiserar/planerar du din vecka? Har några fasta hållpunkter men utöver det tar jag dagarna som de kommer. Gillar korta startsträckor.
5. Vad ger dig tunghäfta? Är oförmögen att hålla personliga tal med/till/för folk jag känner och bryr mig om. Däremot kan jag tämligen enkelt ställa mig framför en hyggligt stor men "anonym" publik och prata om saker som jag vet något om, utan att vara känslomässigt engagerad.

Copyright Klimakteriehäxan