Skatter och misstag

Fredagen är grå och inte särskilt vacker, men det är bara att bita ihop och tänka på något trevligt! Som exempelvis de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda:

1. Vad är det närmsta du kommer ren magi? Det måste nog vara när Barnbarnet ser mig i ögonen och bränner av ett riktigt stort smajl. Den dag han säger "farmor" smäller jag väl av, på riktigt, av lycka. Har förstås liknande, magiska, minnen av mina egna ungar.
2. Vilket är det största misstaget du gjort i köket? Oj då, hur lång lista tål ni? Redan i skolköket brände jag bullar, mina barn blev snudd på traumatiserade när jag försökte grilla scampi fast de förvandlades till mjöl, visst har jag tagit salt i stället för socker, och usch när vi hade många gäster på middag en gång ... Jag for runt som ett torrt skinn för att få allt på bordet. Där folk satt och envisades med att vänta på att jag också skulle sitta ner, trots att jag verkligen bad dem att börja. När jag äntligen lät ändan dunsa ner på stolen och vi kunde äta var det förväntansfullt tyst, tills Sonen med hög röst säjer: Mamma, min mat är kall!
3. Om du skulle få ett ärligt svar på en valfri fråga, vilken fråga skulle du ställa? Vet faktiskt inte. Tänk om jag inte vill veta svaret?
4. Om du skulle begrava en skatt, var skulle du gömma den? Har redan några, oåtkomligt undanstoppade i mitt hjärta. Skatter med penningvärde är förgängliga, var man än förvarar dem.
5. Vad skulle dina nära och kära tro att du gjort om du skulle bli anhållen av polisen? Något med bilen. 

Blommor i alla former, färger och varianter tillhör skatterna som gärna kan ställas
ut till allmänt beskådande.

Copyright Klimakteriehäxan

Oktoberbok och vinterbarn

Vad läser du nu?

Ja så kort och koncis kan en helgfråga vara! Den levereras som vanligt av Mia i bokhörnan. Svaret kan också göras kort, speciellt som jag i princip redan svarade på samma fråga i går ... Jag läser allstå "Inställd resa till Sabarmati", sprillans ny roman av Majgull Axelsson som hade recensionsdag i veckan. Skummade tyckarna i DN och SvD och kunde konstatera att de inte var riktigt överens, vilket ju är bra för då kan jag få bilda min egen uppfattning, utan att gå i någons ledband! Har ungefär en tredjedel oläst.

Mia skickar som oftast också med en s k bonusfråga, denna gång: Längtar du efter vintern? Nej, det gör jag nog inte. Även om jag absolut kan uppskatta en dag med vitt snötäcke, blå himmel och glada barn med röda kälkbackskinder. Fast på min bild åker de ju pulka ... för trettio år sedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidens labb ...

Det är lite svårt att fatta. Men de där små söta händerna ska, inom något som måste betraktas som överskådlig tid, förvandlas till stora och kraftiga nävar som rent av kan komma att kallas labbar. I går kväll var de ett bra stöd när litet barn mötte stor spegel.

Varje bit av barnbarnet är en gnutta mirakel, precis som fingrarna på den förvånansvärt starka handen. Och Gems Weekly Photo Challenge har temaordet LABB denna vecka, en i raden av homonymer (ord som stavas och uttalas lika men med olika betydelser) som Sanna grävt fram. Voilà!

Copyright Klimakteriehäxan

Lov att läsa

Undrar om begreppet läslov "satt sig" i svenska folket hjärnor?  Det pågår sedan några år en kampanj för att de där höstdagarna när barnen har skolledigt ska ägnas åt läsning, inte pluggande utan lustläsning. Ingenting hindrar ju att även äldre generationer hänger på, eller hur? Så måste väl Enligt O har tänkt när hon formulerade veckans kulturfråga:

Vilka böcker planerar du att läsa under läslovet?

Jag ska läsa ut saker jag påbörjat, det är planen. Är mitt i Majgull Axelssons senaste, "Inställd resa till Sabarmati". Har en bit kvar i "När rött blir svart" av Qiu Xiaolong också, råkade komma av mig men vill förstås veta vem som ligger bakom mordet ...

Dessutom ser jag fram emot "Folk med ångest" av Fredrik Backman. Men blir det denna vecka? Inte helt säkert. Har ju lite annat att pyssla med också, lägg till något korsord och lite tv-serier så går tiden som av sig själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Bland tomtar och troll

När jag var liten hade jag en bok som hette "Bland tomtar och troll". Den gillade jag. Men som vuxen är jag inte riktigt lagd åt det hållet, så när Ugglan & boken ger tema för tisdagstrion denna gång är jag inte på min hemmabana: Gudar, väsen, tomtar & troll (mytologi och folktro) är ämnet.

Den där barnboken publicerades först till julen 1907, och traditionen hålls fortfarande  vid liv. Nästa utgåva blir nummer 114 i ordningen! Förr i världen medverkade John Bauer med sina klassiska teckningar. Genom åren har rader av svenska barnboksförfattare funnits med: Astrid Lindgren, Ulf Stark, Per Nilsson. Vilket borde borga för kvalitet som heter duga för intresserade ungar, och kanske också för deras högläsande föräldrar?

Så långt har jag alltså befunnit mig i sagornas värld, och då kan naturligtvis fantasin få råda. I sagokategorin placerar jag också Harry Potter och låter honom trolla, umgås med sin uggla och bli osynlig emellanåt.

Men när det kommer till läsning för vuxna är jag inte så förtjust i de mystiska inslagen, jag kan rent av bli tvärirriterad och sluta mitt i ett kapitel. Har till exempel gjort slut med John Ajvide Lindqvist. Det räckte egentligen med "Låt den rätte komma in", men jag läste också "Människohamn", proppad med övernaturligheter. Tack, men nej tack.

Och Olga Tokarczuk, Nobel-pristagare, blev jag också grymt besviken på. "Styr din plog över de dödas ben" hade rader av "konstigheter", bl a med djur som kunde uträtta märkliga saker. När jag sedan kom till det väldigt snöpliga slutet på romanen (nej, ingen spoiler!) kände jag att det fick räcka.

Det är väl helt enkelt så att jag föredrar att läsa historier som bär sannolikhetens prägel. Då kan jag ju överlåta konstigheterna och mysticismen till andra. Fast lite konstigt är det ju, det måste jag medge, att denna trio består av tre och en halv (eller nästan fyra) "deltagare", eftersom Harry P slank med i förbifarten ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 87

 SVANA

-Se där, ett nytt verb att ta i bruk! För den som svanar gör något som är bra för miljön. Det är miljömärknings-Svanen som står för detta nytillskott till svenska språket. Tips om hur man svanar finns, för den som behöver inspiration, att hämta på svanen.se. 

Ännu en skyltsöndag

Vad säger ni, ska vi skylta lite idag igen? Det är ju ändå (Skylt)söndag, och dags för bloggstafetten som har sitt "hem" (eller ska vi kalla det sina startblock) hos BP?

Jag vet förvisso inte hur den skickliga modeskaparen Carin Rodebjer och hennes stab tänkte när de bestämde att ett utrymme i hennes "flagship store" vid Norrmalmstorg i Stockholm fick namnet Vaginan och också en alldeles egen neonskylt. Man hamnar tydligen i ett separat visningsrum om man går in där, lite privat och avskilt, förmodligen varmt, men förhoppningsvis inte lika fuktigt som i originalutrymmet ...

"Ojojoj det där känns ju som rena 80-talet" sa min väninna när vi gick in för att äta lunch på den här restaurangen (bilden nedan). Skämtsamma skyltar har man ju sett förr, själv såg jag en nästan identisk med den här i Köpenhamn för några år sedan. Är den kul? Döm själv. Maten var god och man kunde sitta utomhus, med infravärme vid behov.

Ett bibliotek i Täby har också slagit in på den humoristiska banan med en skylt utanför entrén. Bra budskap! Nu har jag inte ärenden till Täby särskilt ofta, men bilden tog Linnea Schoultz och jag fick lov att låna den. Tack!

Och så till sist de två syskonskyltarna som väl inte behöver någon mer presentation eller förklaring? 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett bokmärke!

Tyckte att jag behövde en ny visp och slog till. I samma ögonblick som jag slängde förpackningen i återvinningskassen insåg jag, att jag på köpet också fått ett snyggt och hållbart bokmärke! 

Upp ur slängpåsen kom pappbiten med gröna blad, och med hjälp av sax och ett av de där upphängningsbanden jag klippt ur något plagg blev det klart att lägga in i boken jag just nu läser, "Inställd resa till Sabarmati" av Majgull Axelsson. 

I den hämtar jag också Veckans mening, vilket jag och Robert i Mina skrivna ord och Åsa med Bokhyllan gör vareviga lördag numera. Ska vi bli fler? Bara att hänga på!

Det ska vara en mening som är värd att begrunda lite extra, läsa om, med ett budskap som man kanske skrattar åt, blir lite extra tagen av eller möjligen förfäras över. Denna gång blir det en iakttagelse, gjord av en småländska, i hennes barndomsland, mitt i Småland. En glasklar bild av svensk småstad:

Det är alltid mycket tyst i Nässjö om nätterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Rutinerat

Är just inne i sista biten av min morgonrutin, vilket betyder att jag hamnat vid datorn, och eftersom det är fredag kollar jag vilka fem fredagsfrågor Elisa Matilda vill ha svar på. Här är de:

1. Hur ser din morgonrutin ut? Tar bort "tyst läge" på mobilen, äter frukost, gör nian och svåra sudokun i Svenska Dagbladet (på papper), bläddrar genom någon nyhetssajt och sitter sen vid laptoppen en stund. 
2. Hur ser din kvällsrutin ut? Föga originell, tror jag. Ser Rapport 19.30. Spelar kanske lite wordfeud på mobilen och läser en stund i en bok, innan jag släcker lampan. Det gör jag ganska sent.
3. Vad måste du göra varje dag? Röra lite på kroppen. Läsa något. Känna att jag har koll på om något stort har inträffat, både nära och långt bort (yrkesskada?). Dessutom bloggar jag faktiskt så gott som varje dag, fast det naturligtvis inte är ett "måste".
4. Har du någon rutin som andra troligtvis inte har? Vet inte!
5. Vad gör du sällan som andra gör? Bakar. Har bekanta som alltid gör eget bröd. 

Copyright Klimakteriehäxan

Omslag med det lilla extra

Helgfråga som vanligt från Mias bokhörna så här på torsdagen. I dag skriver hon: Jag tycker det är snyggt när en serie har omslag som matchar. Har du något exempel?

Ja, det har jag. När ett antal av Selma Lagerlöfs romaner gavs ut i ny pocketupplaga för ett par år sedan valde förlaget (Bonniers) att till omslagen använda sig av mönster som systrarna Lisbeth och Gocken Jobs skapat, inspirerade av den svenska floran. Jag har skrivit om det förr, flera gånger faktiskt, så förtjust är jag. 

Där fick böckerna "det lilla extra". Mycket snyggare blir det inte!

Bild från Akademibokhandeln.se

Copyright Klimakteriehäxan

Upptäck Jennifer Clement du också!

Bloggaren Enligt O spottar ur sig "veckans kulturfråga" med egen logga. Denna gång söker hon skribenter som inte figurerat i den senaste tidens prisregn, toppat av Nobelpriset.  

Och frågan lyder så här: Vilken författare tycker du får på tok för lite uppmärksamhet? Låt mig dra ännu en lans för Jennifer Clement. Hon är amerikansk-mexikanska, 60 år gammal, i botten journalist, engagerad i medborgarrättsfrågor och en period ordförande i internationella Pen-klubben, första kvinnan på den posten.

Sin författarkarriär inledde hon med poesi, men hennes dikter har jag inte läst. Däremot samtliga hennes romaner, alla tyvärr inte översatta till svenska: "En bön för de stulna" (Prayer for the Stolen), "Gun Love" (översatt med samma titel), "The Poison that Fascinates" och "A True Story Based on Lies". Dessutom memoar/biografiboken "Basquiats änka" (Widow Basquiat) om den dramatiska och stundtals väldigt smutsiga kärlekshistorien mellan den stilbildande graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat och hans (mesta) flickvän. Clement var vän med dem båda. Basquiat dog 1988 av en överdos,  bara 27 år gammal. 

Enligt O spär på med en önskan om en förklaring till mitt val: Vad gör hen så bra? Hennes engagemang! Clement brinner för flickors och kvinnors sak, hon ser deras utsatthet och deras avsaknad av ett försvar som fungerar. Dessutom "kan" hon sitt Mexiko, där droger, fattigdom och förtryck tillhör vardagen för alldeles för många. Och ändå händer det att jag längtar tillbaka dit ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bara att klämma till!

KLÄMMA är ett ord som kan betyda olika saker, verb eller substantiv, men ändå uttalas likadant. Därmed är det en så kallad homonym, och sådana ska det vara varje vecka i Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge. Bara att klämma till, helt enkelt!

Låt mig börja med Daisy. Ingen vanlig ko! Men en varm kossa i vars mage man lägger ett par brödskivor med något gott emellan, klämmer ihop hennes mun – och så har man strax en varm macka att tugga i sig, snabbt och lätt. Kul med formgivning som piggar upp i köket. Användes dock flitigare när barnen bodde hemma.

Mina andra klämmor är souvenirer från Mallorca. I Spanien stötte jag på dem för första gången, klädnyporna i jätteformat (15 cm långa), designade för att man ska kunna klämma fast sin handduk i solstolen och hindra tyget från att kana runt. Praktiskt, så jag köpte fler och gav bort i present till andra som gillar solen!

Copyright Klimakteriehäxan

När djuren ska döpas

Ibland träffar man fyrbenta trevliga typer som heter något väldigt fantasifullt. Eller också heter de något som inte verkar fantasifullt alls, om än originellt. Som den gången jag mötte Barbro på en busstur i stan. Barbro var en stor och fin labrador, men också det första djur jag stött på som lystrat till samma namn som en av mina bästisar i skolan ...

Vad de där älsklingarna ska heta kan nog vara en källa till familjetvister. Vi som inga husdjur har, vi riskerar inte den sortens konflikt. Men hur ska man tänka när man möter den kattunge eller valp som på en halv sekund vinner mattes/husses hjärta? Jo, när djuren ska döpas kan man naturligtvis söka hjälp i litteraturen, denna rika källa till allt möjligt.

Sålunda har Ugglan och boken bestämt att denna veckas tisdagstrio ska bestå av fiktiva karaktärer jag kan tänka mig att döpa ett husdjur efter. Börjar leta i mitt minne. En trio blir det, så småningom.

Vad sägs om Emil? Som man kan ropa på, med utdraget i-ljud, stor kraft och högsta möjliga volym, precis som Allan Edwall gör i filmen om Emil i Lönneberga.

Kan också tänka mig en Sune, även den hämtad från barnbokshyllan. Tänker förstås på busgrabben i Anders (Jacobsson) och Sörens (Olsson) serie. Och har dessutom hört att kattnamn gärna ska innehålla ett S. (Hoppsan, minns plötsligt att ungarnas kompis hade en sköldpadda som hette Sune ...)

Lite mera fullvuxet blir det ju om man tänker sig en vovve som lystrar till namnet Smirnoff. OK, inte riktigt en fiktiv figur, men en mix av vodka och svenskt succéberättande i en trilogi som går som smör! Jag tänker förstås på Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror" och de två uppföljarna i Jana Kippo-sviten.

Copyright Klimakteriehäxan

Med kort startsträcka

Korta startsträckor är bra. Någon får en idé och skrider till verket. Det kan vara en utflykt, ett inköp, ett biobesök eller en gemensam måltid. Jag tror att folk ofta planerar alldeles för mycket och in i detalj, fast ingenting (eller i alla fall väldigt lite) blir bättre för det.

Själv blir jag mest nervös när jag får en fråga i maj som lyder "Kan ni komma hem till oss den sjunde augusti på en bit mat?". Jag svarar så gott som undantagslöst på en sån undran att det låter trevligt, om vi bara är i livet då. För det kan man ju faktiskt inte vara helt säker på, oavsett ålder och allmänt hälsotillstånd.

Har man fått en sådan inbjudan kan man inte låta bli att undra hur förberedelserna ter sig. Jo, jag vet att entusiaster provlagar maträtterna de tänker lägga upp vackert på faten, väljer viner under enorma kval och funderar över vem som bör sitta bredvid vem, bryter manglade servetter och lägger fram bestick med millimeterprecision.

Skulle du bli bjuden hem till oss blir det inte ett sånt kalas, den saken är helt klar. Du kan utgå ifrån att du får kort varsel, och då är ju jag naturligtvis helt på det klara med att mina tilltänkta gäster redan kan vara upptagna. Vilket betyder att jag så småningom gör ett nytt försök, förmodligen lika spontant och oplanerat som det första. Maten jag bjuder på har jag blivit inspirerad till att servera under en runda på Ica. Med stor sannolikhet är det något lättlagat.

Dumt? Tja, det passar förstås inte alla. Vi människor har ju lite olika kontrollbehov. Men förvånansvärt många blir glatt överraskade över det där telefonsamtalet på förmiddagen som leder till en middag samma kväll. Och det är ju trivseln och samvaron vi är ute efter, samtidigt som vi ska bli mätta och belåtna. Man kan uppnå alltihop med riktigt kort startsträcka, jag lovar!

Åtminstone förr i världen var det vanligt i mina trakter att man bara knackade på hos en bekant eller granne. Då blev det lite kaffe och en pratstund, utan någon planering över huvud taget. I storstaden händer inte sådant, ingen har "vägarna förbi" helt apropå, inget utrymme för spontana träffar finns kvar. Det är verkligen synd!

Om ni kräver bevis för att den korta startsträckan fungerar kan jag berätta, att Maken och jag bestämde oss för att hålla bröllop med åtta dagars framförhållning. (Vi hade inte känt varandra länge heller.) Det blev en kul tillställning med ett femtital gäster, alla dansade, åt och drack, folk höll tal, skrattade och sjöng. Och vi är fortfarande, 37 år senare, gifta. Trots den (i sammanhanget) extremt korta startsträckan.

En högoddsare som gick in. Trots den korta startsträckan.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag i (o)hälsans närhet

Måhända är det bara jag som hajar till när jag upptäcker den här skylten. Men jag ser en rullstolsburen person med en framsträckt tiggarburk i handen, en burk av metall/glas/porslin, eftersom det säger "klick" när ett mynt ramlar ner. En elak tolkning, eller hur? Men möjlig, håll med om det!

Mycket har sagts och skrivits om Stockholms nyaste storsjukhus, Nya Karolinska. Miljonerna har rullat, många konstigheter har avslöjats. Men är det också "kungligt"? Jag undrar när jag tittar på deras logga, där det förvisso finns en krona. 

Det visar sig att den har man fått slåss för från sjukhusets sida. Nu finns den med på alla skyltar på byggnader och dörrar, vid sidan av en lagerkrans som symboliserar vetenskapen, eller som det står i "programförklaringen": kunskap, visdom och framgång. Det hade kanske varit klädsamt att tillfoga en tredje symbol, någon sorts sparbössa till exempel? För framtida bruk, alltså.

Det är BP som förvaltar bloggprojektet Skyltsöndag. Nej, inte det gamla och döda bensinbolaget, vars logga i en mosaikskylt fortfarande bevaras som ett konstverk vid Ringvägen ett par kvarter från Skanstull, utan här, där du hittar flera söndagsskyltare.

Eftersom jag denna Skyltsöndag rört mig på (o)hälsans område slänger jag med min vid det här laget snart klassiska skylt.  Frågan NÄR? väntar dock på sitt svar, och vi verkar få vänta länge. Den trista uppgången i antal smittade gör en sorgsen. Och lite oroligare, igen.

Copyright Klimakteriehäxan