tisdag, april 20, 2021

Årets bästa – hittillls

Vad har varit den bästa läsningen hittills i år? Tre böcker får plats i tisdagstrion, efter Ugglans instruktioner

Allra bäst är än så länge "Gileads döttrar" (The Testaments) av Margaret Atwood. Det är fortsättningen på "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) och jag såg verkligen fram emot den. Blev inte besviken! Det blev faktiskt min allra första bok 2021 men den blir nog svårslagen året ut. 

Den tidigare Alma-pristagaren
 Jacqueline Woodsons barndomsskildring "Another Brooklyn" tyckte jag var riktigt bra. Det är 70-tal i New York och tuffa tider för en ensamstående svart mamma med flera barn. Boken tycks ha fått behålla sin engelska titel även i Sverige - eller läste jag den på originalspråket? Minns inte!

Tredje boken jag väljer handlar också om självupplevd barndom. Emma Reyes blev hyllad som konstnär i Paris, men hennes väg dit var väldigt lång. Hon föddes i Colombia och kom att växa upp i ett nunnekloster, där flickorna levde ett liv som mest kan liknas vid slaveri. "Brev från min barndom" (Memoria por correspondencia) består verkligen av brev. Hon skrev dem som vuxen till en god vän och drog sig till minnes de dramatiska åren. Boken fanns som radioföljetong, så jag har lyssnat på den. Ligger tyvärr inte kvar.

Med tanke på årstiden hade det ju varit klädsamt att ta med Karl Ove Knausgårds "Om våren", men jag är inte övertygad om hans storhet även om jag bitvis tyckte texten var väldigt välformulerad. Också den läste jag med öronen, i Sveriges Radios tappning. Men upp på prispallen tar han sig inte. Fast han funkar som "krok" till en nytagen vårbild!

Om våren – helt utan anknytning till herr Knausgård.
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 19, 2021

Generationsskifte

Vi står inför ett generationsskifte. Hör hur blomsterförsäljaren säger, att köpetulpanerna, de där i rejäla buntar, är på upphällningen. I vanlig ordning har jag burit hem väldigt många sen i december (tror jag började då om inte ännu tidigare ...).

Jag har glatt mig åt de frasiga bladen, de kraftiga knopparna, den obändiga livskraften som får dem att växa en decimeter minst, trots den magra skaffningen de får. Ja, bara vatten, alltså. Fast jag byter till färskt i vasen, lite får man ju ändå gulla med dem. Sedan behåller de sin skönhet, även om den förändras, tills sista bladet kroknar och trillar av.

Men nu är det inte långt kvar innan vi får glädja oss åt den nya generationen, den vars lökar har övervintrat i backen och nu noterat att våren är här. Raderna med blad blir tätare, grönare och kraftigare för varje solig dag. Snart, snart är det dags ... En sann fröjd för ögat, även om de inte hamnar i vas. 

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 18, 2021

Vackraste söndagsskylten finns här!

Om bloggstafetten Skyltsöndag vore en tävling anser jag att jag borde vinna den. (Ni kan ju kolla vilken konkurrens jag har, klicka vidare till BP!) Ja men titta bara på Ekbackens lövskogslund på Lidingö! Så mycket vackrare blir inte våren. Starka trädstammar, vindlande stigar och så en mängd vitsippor! Bättre skyltat? Går inte.

Min skyltskörd denna vecka kommer från två promenader, en alltså på Lidingö och den andra vid Sätrastrandsbadet söder om Stockholm. Här dyker graffitigruppen (?) Olydig upp igen, och titta vilken charmig eller möjligen busig flicka som drar blickarna till sig, och till soptunnan hon pryder!



Lite lustigt att tatueringsfirmans reklamskylt mitt i vitsippsbacken faktiskt också innehåller
en blomma. Men ta inte detta som reklam, ni vet ju vad jag tycker om tatueringar.

En skylt i metoo-anda, feministisk gräsrotsrörelse som sprider sitt budskap:
Håll er i skinnet gubbar!

Sippbacken utan "störande" skylt. Håll med om att det är lite prins Eugen över bilden!

Glädjeämne helt utan skylt.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 17, 2021

Veckans mening – om wettexdukar

Har jag hittat någon mening, lite extra tänkvärd, i det jag läst denna vecka? 
Ja naturligtvis! Hur skulle det annars gå med Veckans mening, som Skriv-Robert tagit initiativet till?! Det gäller att lyfta fram en formulering som är rolig, klok, informativ eller kanske bara tokig? Hur som helst en mening som du ger ett par extra sekunder. Denna veckas fynd hämtar jag ur "Käraste disktrasa historien om en uppfinning från Sverige" av Åsa Kax Ideberg och Anna-Karin Murén.

En bra idé, en okuvlig vilja och en köttkvarn kan vara bra att ha när du ska utveckla och ta patent på en ny produkt.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 16, 2021

Hej på en fredag!

Vi verkar kunna se fram mot en riktigt fin vårhelg om man ska tro på väderleksprognoserna. Låter bra! Det betyder nog att magnoliaknoppen jag fotade i går slår ut, och att det rosa blomtaket i Kungträdgården börjar bli tätt. Men lugnast att börja fredagen som man brukar: med Elisa Matildas fem fredagsfrågor, denna gång med fokus på konsumtion!

  1. Vad för ”onödigt” skulle du köpa om du hade obegränsade resurser? Svårt. Men varför inte en "prenumeration" på lyxig kroppsvård? Massage, pedikyr, manikyr, hamam-bad, ansiktsbehandling ... dyrt alltihop!
  2. Vad skulle du inte köpa för alla pengar i världen? "Färdigtrasiga" jeans. Tatuering.
  3. Konsumerar du någonting mer än vad du tror andra gör? Ja. Böcker och kläder, kuddar och blommor.
  4. Vad är något du sällan lägger pengar på? Taxiresor.
  5. Finns det något du köper till andra, men aldrig till dig själv? Presentkort.
Copyright Klimakteriehäxan 

torsdag, april 15, 2021

Den ska du läsa!

Denna apriltorsdag har jag kunnat sitta ute på balkongen och läsa, i härlig vårsol. Så underbart! Men nu har det blivit eftermiddag och solen tar sig inte in i min balkongvrå längre. Då blir det en helgfråga från Mia i bokhörnan i stället!

I dag vill hon ha ett riktigt hett lästips: Boktipsa om en bok du tyckte var riktigt bra och varför du tycker andra ska läsa den?

Ja men världens alla bokhyllor är ju fulla av dem, böckerna som ger oss så mycket! Nu gällde det ändå att landa på en enda. Då bestämmer jag mig för en helt fantastisk bok som jag visserligen bloggat om förr, men den är värd all uppmärksamhet den kan få: Rebecca Skloots "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Det är förvisso en faktabok, men man läser den som en roman. 

Läsaren får bekanta sig med den unga svarta småbarnsmamman som sliter för att få ihop livets olika beståndsdelar. Men så drabbas hon av cancer i livmodern. Hennes liv går inte att rädda, men det går däremot bra med hennes cancerceller, som kommer att bli en oerhört viktig beståndsdel i den moderna cancerforskningen.

I medicinarvärlden blir hon känd som HeLa och hennes cancerceller bevaras, odlas och säljs till forskare världen över. Stora summor är i omlopp. Hennes fattiga familj vet ingenting, Henrietta själv har inte heller fått chansen att avgöra om hon ville att hennes fall skulle bli föremål för några  laboratorieövningar.

Först när den energiska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot börjar nysta i historien blir det känt hur fallet hanterats, och rättvisa skipas i någon mån sedan familjen i alla fall får viss ekonomisk ersättning.

Historien Skloot berättar handlar om rasism, om fattigdom, om okunskap, om (o)etiska beslut och, förstås, om cancer. Bitvis blir texten alltför faktaspäckad för en icke-medicinare, men de avsnitten hoppade jag glatt över. Det gjorde inget, den dramatiska berättelsen håller hela vägen. Författarens engagemang lyser på varje boksida, det är omöjligt att inte dras med.

Medan cancerdiagnoserna ständigt duggar omkring oss och behandlingarna undan för undan blivit bättre liksom chanserna till överlevnad kan det vara lämpligt att sända en tacksamhetens tanke till Henrietta Lacks, som bara blev 31 år gammal, men som gjort så många en stor tjänst.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Glömde visst bonusfrågan: Vad är det bästa med våren? Mitt svar är ljuset, blommorna, fåglkvittret. Och just i dag mötte jag ju årets första blommande magnolia, på Reimersholme!

Copyright Klimakteriehäxan

Tappa inte huvudet!

Ensam kvar.
I går tappade jag en handske, en fin, en blå. Ingen som hittar den har nån glädje av den, för enhänta personer dräller det inte av, som bekant. Och vad gör jag med en udda blå nappahandske? Inget. Men jag vågar inte slänga den, inte än, för man vet ju aldrig ... tänk om vänstern ändå skulle dyka upp?

Värre är det om man råkar tappa huvudet. Se bara på min roliga diskborste! Upp och ner, som det är enklast att hänga den, tappar den inte bara huvudet utan också sin charm, tycker jag. Fast titta! Den går ju att räta upp också! En klassisk före-efter-situation i köket!

TAPPA är också nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Hoppas inte folk tappat vettet eller tron på framtiden eller något annat, som möjligen kan vara värre att förlora än en handske ...

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Handsken, den borttappade, är återfunnen! Glad blev jag!

onsdag, april 14, 2021

En sippa värd att besjunga

Blåsippan ute i backarna står
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt
rusa sen hem under rop och skratt.
 

Mor, nu är våren kommen, mor. 
Nu får vi gå utan strumpor och skor. 
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan hon säger så:
 
Blåsippor aldrig snuva få. 
Än få ni gå med strumpor och skor, 
än är det vinter kvar, säger mor.

Där har ni mitt svarVeckans kulturfråga, som Enligt O har ställt även denna onsdag: Vilken text om våren är din favorit? 


Jag besjunger så gärna den lilla blåsippan, en blomma att älska och vårda (fridlyst på de flesta ställen i Sverige, glöm inte det!) Alice Tegnér skrev musiken och Anna-Maria Roos texten till denna visa, som känns evigt grön på flera sätt. Och alla har vi den väl med oss från tidigaste barndom, eller hur?


Jag hade kunnat tänka mig Gustaf Frödings "En litten låt ôm vårn" också, men den hade jag ju med här på bloggen alldeles nyligen, så det var för tidigt för en repris, tyckte jag.


Copyright Klimakteriehäxan 

tisdag, april 13, 2021

Har vi nån tur med väderstrecken?

Hur gott om väderstreck är det i våra boktitlar? Ugglan & boken efterlyser dem i veckans tisdagstrio. Ja, har vi nån tur med vädret? Jo då, för all del ... i alla fall med väderstrecken ...

Den första som poppar upp är John Steinbecks "Öster om Eden" (East of Eden) men har jag verkligen läst den? I hyllan står tretton Steinbeck-böcker men inte den. Då ska jag nog reparera skadan hyggligt snart. Senaste Steinbeck-titel jag läste var "Resor med Charley" (Travels with Charley) och den tyckte jag väldigt mycket om.

Jag fortsätter i samma stil, det vill säga med böcker jag vill läsa men inte kan minnas att jag läst:
"Norrlands akvavit" av Torgny Lindgren och "Södermorsor" av Lena Kallenberg. Den fantastiske Torgny L är ni välbekanta med, men Lena K är inte lika känd. Journalist som specialiserat sig på historiska romaner i typiska stockholmsmiljöer. "Apelsinflickan" är ett bra exempel (och den har jag i alla fall läst!).

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 12, 2021

Nu hör jag våren!

Det finns vårljud. Tveklöst.
Fågelkvitter, visst.
Första koltrastdrillen, överflygande tranor, gråsparvstjatter som intensifierats, skator som bygger på sitt gamla bo med ännu en våning.

Men när jag lyssnar på våren hör jag också annat. 
Knastret av grus under promenerande fötter. Det är vinterns sand som ännu inte sopats upp. Spridda röster, orden går inte att urskilja, men det låter trivsamt, småpratigt.

Barn på gården med glada rop. Några hoppar rep. Testar trehjulingen. Minns hur vi så här års brukade rota fram spelkulorna och gräva gropar i lerig mark. Jag blev oftast av med mina, först de få fina i glas, sedan försvann alla de andra också, de billigare.

Nu spelar jag inte längre kula förstås, får för mig att ingen annan gör det heller, oavsett ålder. Har inga ungar att hoppa med eller ens veva rep åt, nu nöjer jag mig med att lyssna. Och låter så småningom mina egna skosulor spä på knastrandet som hör den ouppsopade våren till.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 11, 2021

En annorlunda skyltsöndag

Bild från Hemnet.
Vem har inte sett den skylten? Vem har inte tuggat i sig några Tulo, tabletten med undertiteln "den lille halsläkaren"? Jag minns att jag tyckte det var gott att "ta en Tulo" som det hette i reklamen.

Nu är den här klassiska neonskylten på Fridhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm allvarligt hotad, hur älskad den än må vara. Den behöver repareras och har blivit dyr i drift. 

Från början gjordes Tulo av godisföretaget Cloetta, men det är nu mer än tjugo år sedan. Tablettasken finns fortfarande, men tillverkas av en retrogodisfirma i Skåne och "halsläkaren" har bytts ut mot "halslenaren"  ja det är klart nån riktig doktor har det ju aldrig handlat om ...

Förra gången Tulo-skylten skulle tas ner och försvinna för gott blev det folkstorm. Ursprungligen kom den upp 1955 och den har under åren fått många starka vänner, den röstades för några år sedan till och med fram som huvudstadens vackraste neonskylt.

Då är frågan vem om någon som är beredd att stå för kostnaderna när man behöver renovera hela härligheten och bland annat byta till led-lampor. Hela fasaden ska repareras, och bostadsrättsföreningen som äger huset ser gärna att de lysande Tulo-tabletterna (de är nio till antalet) ska fortsätta trilla ner längs väggen utanför deras fönster.

Hur det går? Jag tror att Dagens Nyheters engagerade Stockholmsreporter Eva-Karin Gyllenberg kommer att fortsätta följa dramat till det bittra slutet. Som kanske inte blir bittert alls, vem vet? Men håll med om att begreppet "ta ner skylten" får en extra dimension om/när man tar sig en Tulo!

Som inlägg på ännu en Skyltsöndag får väl detta betraktas som ganska udda, men du hittar säkert fler "vanliga" söndagsskyltar om du tar vägen via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Är tiden för corona-modet snart över?

"Kanske, kanske väntar snart ett liv där jäsandet i mjuka brallor med resår i midjan inte längre pågår dygnet runt? Det är många som hoppas det. Nej, det är fel uttryckt. Det är snarare många som är mer än redo att gå ned på sina mysbyxklädda knän och knäppa händerna i en bön om att snart få klä sig i någonting annat än vad som kan rubriceras som funktionellt, allround och praktiskt. I alla fall en del av dygnet. /.../ Många modemärken har redan nu börjat smyga in en hel del glitter och glam i sina kollektioner som en sorts besvärjelse, eller vädjan om att eländet snart måste vara över."

-Susanne Ljung skriver i Dagens Nyheter om corona-modet som hon och många andra hunnit tröttna på. Vårsol och större frihet i en vaccinerad värld framkallar förmodligen ett visst köpsug efter plagg som piggar upp, både sin bärare och omgivningen och, inte minst, modebutikerna. 

lördag, april 10, 2021

När vård förvandlas till poesi

När en offentlig person råkar ut för något dramatiskt blir det per automatik rubriker. Mera sällan skildrar huvudpersonen själv sina upplevelser. 

Bild från TV4.
Men när Göran Greider, journalist, författare, poet, debattör och politisk chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten drabbades av aggressiv blodcancer beslutade han sig uppenbarligen för att bli herre över sin egen historia. 

Vi känner honom från otaliga tv-program och mängder av debattartiklar, minns hans iögonenfallande vildvuxna vita hårman och hans välformulerade inlägg, ibland skarpa som knivseggar, ibland sammetsmjuka  som när han nämner sin hund eller sin dotter Ellen.

Håret har han tappat under behandlingen, men skärpan har han kvar, och han fortsätter skriva i sin tidning, samtidigt som han ger intervjuer om sin cancer och sin syn på vården.

Från sin sal på Nya Karolinska sjukhuset i Solna skriver han nu sina dagsverser, som han dag för dag alltsedan den 6 februari publicerar på Facebook, där han har nästan 14 000 följare. Han förklarar i Svenska Dagbladet varför:

–Det är ett bra sätt för mig att landa varje dag i någonting. Det är terapi. Det är förresten det finaste ordet jag vet! När man ser att en rad man skriver ner lyser i skymningen. Känslan av enstaka rader som får ett slags horisont runt sig, utan att det var meningen. Det är det roliga med att skriva.

Hittills har det hunnit bli 68 dagsverser, den senaste är från i går. En reflektion kring blod och krukväxter och poesi ... här är den!

Dagsform (68)
Ligger och tar emot
en påse blod och identifierar mig
med den över- eller undervattnade
fredskallan i sjukhusfönstret.
Pratar med sköterskan om bra blommor
i fönstren och jag förordar
som vanligt begonior
och hon undrar Tantblommor?
Åh, begonia, du och dina många
fantastiska sorter behöver upprättelse!
När läkare kommer pratar vi
om Dan Andersson som kallade vårens
alla blommor i Skattlösberg för rosor.

Tidigare, den 19 februari, skrev Göran Greider och publicerade denna som jag tycker väldigt mycket om:
Besvärar dig den där ringen, undrade läkaren och såg på mitt ringfinger. 
Händerna hade svullnat till två boxningshandskar. 
Vi har en särskild tång om den måste bort. 
Jag har haft ringen i trettio år. 
Jag har aldrig tagit av den. 
Jag har sett den glänsa i Berits hand när jag hållt hennes hand. 
Den har lyst fram ur den mörka mull som täckt mina händer när jag förbättrat jorden. 
Den måste bli kvar på ringfingret.

Copyright Klimakteriehäxan (och Göran Greider förstås)

Veckans mening – om att må dåligt

Om man tänker tillbaka på sådant man läst i veckan som gått kan det tänkas att man hittar det som kan bli Veckans mening här på bloggen. Det är Skriv-Robert som tagit initiativet, bara att hänga på! Och den mening man väljer att lyfta fram ska ha något litet extra. Kanske är den kul, kanske är den en aha-upplevelse, hur som helst ska den få läsaren att hejda sig ett par sekunder extra. Den här gången har jag fastnat för något ur en intervju i Dagens Nyheter med leg psykologen Åsa Kruse, en trösterik rad. Hon talar om en realitetsanpassning som saknas i den moderna människans jakt efter lyckan. Kanske borde vi tänka efter och ta det lite lugnt innan vi rusar vidare?

Livet måste inte vara storslaget – det är normalt att må dåligt ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 09, 2021

Från knopp till tå

 Ja just så lyder temat för denna veckas fem fredagsfrågor från Elisa Matilda.

  1. Hur känns det i kroppen den här veckan? Tack bra! Njuter av den lilla ömheten i armen, en effekt som den efterlängtade vaccinsprutan orsakat.
  2. Vad gör du för att träna knoppen? Vet inte om det kallas träning, men sudoku, korsord, "Nian" i SvD och några spel jag har i mobilen som kräver viss tankemöda.
  3. Vilken typ av aktivitet gör en dålig dag till det bättre? Interaktion IRL med någon människa som jag gillar.
  4. Vad är vardagslyx för dig? Kallar det inte för lyx, men ändå: god mat, god läsning, ett glas bubbel (fast det får nog vänta till helgen).
  5. Hur känns det i sinnet om våren? Förhoppningsfullt. Kanske får vi en fin sommar, med sol och mycket bad och trevligt umgänge? Och mindre covid?
  6. En annan sorts knopp.
Copyright Klimakteriehäxan