När en offentlig person råkar ut för något dramatiskt blir det per automatik rubriker. Mera sällan skildrar huvudpersonen själv sina upplevelser.
 |
| Bild från TV4. |
Men när Göran Greider, journalist, författare, poet, debattör och politisk chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten drabbades av aggressiv blodcancer beslutade han sig uppenbarligen för att bli herre över sin egen historia.
Vi känner honom från otaliga tv-program och mängder av debattartiklar, minns hans iögonenfallande vildvuxna vita hårman och hans välformulerade inlägg, ibland skarpa som knivseggar, ibland sammetsmjuka – som när han nämner sin hund eller sin dotter Ellen.
Håret har han tappat under behandlingen, men skärpan har han kvar, och han fortsätter skriva i sin tidning, samtidigt som han ger intervjuer om sin cancer och sin syn på vården.
Från sin sal på Nya Karolinska sjukhuset i Solna skriver han nu sina dagsverser, som han dag för dag alltsedan den 6 februari publicerar på Facebook, där han har nästan 14 000 följare. Han förklarar i Svenska Dagbladet varför:
–Det är ett bra sätt för mig att landa varje dag i någonting. Det är terapi. Det är förresten det finaste ordet jag vet! När man ser att en rad man skriver ner lyser i skymningen. Känslan av enstaka rader som får ett slags horisont runt sig, utan att det var meningen. Det är det roliga med att skriva.
Hittills har det hunnit bli 68 dagsverser, den senaste är från i går. En reflektion kring blod och krukväxter och poesi ... här är den!
Ligger och tar emot
en påse blod och identifierar mig
med den över- eller undervattnade
fredskallan i sjukhusfönstret.
Pratar med sköterskan om bra blommor
i fönstren och jag förordar
som vanligt begonior
och hon undrar Tantblommor?
Åh, begonia, du och dina många
fantastiska sorter behöver upprättelse!
När läkare kommer pratar vi
om Dan Andersson som kallade vårens
alla blommor i Skattlösberg för rosor.
Tidigare, den 19 februari, skrev Göran Greider och publicerade denna som jag tycker väldigt mycket om:
Besvärar dig den där ringen, undrade läkaren och såg på mitt ringfinger.
Händerna hade svullnat till två boxningshandskar.
Vi har en särskild tång om den måste bort.
Jag har haft ringen i trettio år.
Jag har aldrig tagit av den.
Jag har sett den glänsa i Berits hand när jag hållt hennes hand.
Den har lyst fram ur den mörka mull som täckt mina händer när jag förbättrat jorden.
Den måste bli kvar på ringfingret.
Inlägg
