CITAT om moderna korsstygn

"Det är inte jag som är barnslig.
Det är du som är en bajskorv."

-Ett budskap som specialbeställdes som korsstygnsbroderi, att utföras av en som verkligen kan det där med handarbete, en sann brodös. Hon tvekade först, men både hon och beställaren blev jättenöjda med resultatet. Citatet dök upp i ett ovanligt och fylligt reportage från Sveriges Radios kulturredaktion om broderi: är det utdött, omodernt, historielöst? Svaret blir, föga överraskande, nej på samtliga punkter. Kul att det som av så många betrakta(t)s som förspilld kvinnokraft får plats i utbudet. Textila uttrycksmedel får aldrig falla i glömska. Moderna konstnärer plockar upp det, se bara på Britta Marakatt-Labba eller Linda Lasson. Och visste ni att Broderiklubben BK finns? Med över tusen medlemmar!

År 2008 utlyste Aftonbladet en tävling. Det gällde att designa en bonad i gammal stil men med modernt budskap. Jag slog till med den ni ser här på bilden. Inte visste jag då att jag skulle skriva en bok med nästan exakt den titeln, för boken kom några år senare. Tyvärr vann jag inte tävlingen, men blev hyggligt nöjd med min placering - du kan läsa mer om jippot här!

Med rosaröda pärmar

Bokomslag i min favoritfärg ska utgöra denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Men vilken färg är då min favorit, egentligen? Jag gillar så många! Vi behöver färg, inte minst så här i januari när de flesta dagar är tämligen gråa.

Då tar jag ett hopp ut i färghavet och kommer upp med tre omslag som går i rosaröda toner. Det kan väl pigga upp? Och historierna som förpackats så här är mycket läsvärda, det gäller alla tre.


"Gun Love" av Jennifer Clement är en roman i vilken författaren än en gång visar hur bra hon känner till folk som bor och lever på samhällets skuggsida. Här en ung mor och en dotter som har allt de äger i en bil på en husvagnsparkering i USA. Bilen går förstås inte att köra ... och ... ja ni bör faktiskt läsa själva!

I "Rakkniven" berättar Eva Ström hur det går för fröken Julie efter den ödesdigra midsommarnatten med betjänten Jean. Strindberg hade inte en aning, förstås. Originellt, välskrivet.

"Historien om någon" är en barnböckernas evergreen, skriven av danske Egon Möller-Nielsen. Andlöst spännande att följa den röda tråden, i alla fall om man är sisådär fyra år. Jag älskade den, mina barn också. Får jag testa den på barnbarnet månntro?

Copyright Klimakteriehäxan 

Ett litet mysterium (som nu är löst)

Rakt ut ur väggen kommer den, rosenkvisten. Jag letar efter resten. Den kan ju inte bara finnas så där, grön och frisk, sprungen ut ingenting! Ett mysterium, varken mer eller mindre.

Rosens taggar tar tag i mina kläder när jag leker detektiv och söker efter den där gäckande stammen. Men den finns ju inte! Gömmer sig inte bakom spaljén. Döljs inte av andra grenar. Detta verkar helt enkelt inte klokt.

Till sist hittar jag mysteriets lösning. Längst ner vid marken har busken skickat in en trevare under brädfodringen. Och där bakom, i mörker men skyddad för vind och kanske också kyla, har grenen växt i över två meter för att hitta dagsljuset igen.

Nog måste man bli lite imponerad av växters kraft. Som när maskrosorna spränger asfalten eller när späda örter gror där det inte syns nån jord.

Nu har sekatören och jag gjort vårt. Den spänstiga och djärva grenen är borta. Vill ju inte att rosen ska spränga husväggen ... men hoppas förstås ändå på nya blommor i sommar, lika många, lika blodröda, lika fina som tidigare år.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du skylta med din bibliofili?

Om ett ord slutar på -fili betecknar det ofta ett tillstånd som försätter en människa i prekära situationer.

Bibliofili (av grekiska biblion "(liten) bok" och philos "vän") är en benämning för en människas kärlek till eller vurm för böcker. En bibliofil är en bokvän, bokälskare, boksamlare. Den prekära situation personen försätts i är alltså överfulla bokhyllor, rader av romaner som inte hunnit läsas, klassiker som inte öppnats på decennier, men som ändå står där ... o s v i all oändlighet.

För den som vill skylta med denna "åkomma" passar väl den här t-tröjan perfekt? "Det finns ingenting som heter 'för många böcker'". Budskapet kan överbringas mot bakgrund i många olika färger, tröjan kostar ungefär 250 spänn plus frakt och finns här. Om jag köpt? Nej. Ska inte köpa den heller, trots att jag i princip gillar den. Har inte bara onödigt många böcker, onödigt många t-tröjor också.

Men man kan skylta med annat förstås. Personligen sympatiserar jag med den som vill ha högre lärarlöner, fast hur kom det sig att stridsropsskylten hamnade på soptunnan?

Lite förvånad blir jag också över att "Dressman-tricket" letat sig ända in i fina saluhallen. 
Är nog inte heller helt överens med nödvändigheten av att ha hund, i enlighet med min sista skylt denna Skyltsöndag. Fast säkert vore det trevligt, i alla fall ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grand från ovan

Det är en stor, tät, grön och mäktig skog som brer ut sig. Trädtopp bredvid trädtopp så långt ögat kan nå.
Aha, tänker ni, Klimakteriehäxan har investerat i en drönare, den flygande prylen som invaderat och i grunden förändrat/förenklat/förbilligat film- och tv-produktion (och krig)!

Nej. Och jag har inte flugit själv heller.
Jag har ju lämnat de "riktiga" kamerorna (skänkte rasket till Stadsmissionen) och förlitar mig alltmer på mobilen. Blir någorlunda nöjd för det mesta, nu när jag vant mig.

Alltså föreställer inte fotot ovan en svensk storskog. Det är bara några centimeter hög mossa på en dikesren längs en alldeles vanlig svensk landsväg.
Men erkänn att du skulle ha kunnat bli lurad!

Att jag över huvud taget tog bilden och nu publicerar den beror på att jag då får en anledning att berätta en gammal historia om hur man ljuger med bild, en anekdot som jag själv tycker är riktigt rolig. Den hör hemma i en teaterpjäs jag såg för många år sedan. Huvudrollen hade en gammal pressfotograf som minsann sålt in foton i fina Life, men hamnat lite på dekis och fått svårt att få ihop till det nödvändigaste.

Han avslöjar då hur det kunde gå att till lösa besvärliga bildbeställningar. Som till exempel foton på en riktigt stor folkmassa. Fast han hade ingen folkmassa till hands ...
Hur gjorde han då då?

Jo han gick till matbutiken och köpte ett paket köttfärs. Tillbaka i sin ateljé tog han upp kammen ur bakfickan och kammade färsen så att ytan blev mer ojämn. Klick!
Klart! Där fanns både mörka och ljusa huvuden i ett enda myller på bilden. Den passerade. Han fick sitt honorar.

Om han sedan gjorde pannbiff av den där folkmassan förtäljer inte historien, vars sanningshalt jag förstås inte vet något om. Men jag tror han skulle ha godkänt min mossiga storskog i miniformat.

PS Passar på att låna ännu en scen ur samma pjäs.

Fotografen har fått i uppdrag att plåta en ung snygg tjej. Han vill imponera. Skryter med sin karriär, hur han tagit fantastiska bilder under världskriget, bilder som setts "överallt".
Flickan tittar på honom. Gör en ålderskalkyl. Svarar:
-Vilket världskrig?
Tablå.

Undrar verkligen vad den där föreställningen hette. Vem som skrev, vem som spelade. Scenen var, vill jag minnas, Nybropaviljongen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom privat

"Fem en fredag" dyker troget upp hos Elisa Matilda. Idag är det faktiskt frågor som inte är så enkla att besvara, om revirtänkande. Kolla här:

1. Vilka skulle du säga är dina expertområden? Jag är en sån där som kan lite om mycket, men riktigt mycket om i princip ingenting. Fast jag är duktig på ord, språk, grammatik. Ett intresse som grundlades i skolan.
2. När inkräktar folk på ditt territorium? När de försöker säga åt mig vad jag bör göra. Jag är stor nog att bestämma själv!
3. Vad från ditt yrkesliv kan appliceras på livet i allmänhet? Att man måste vara noga med vem man väljer att tro på och ständigt kolla vem/vad som är källan.
4. Hur stor eller liten är din privata bubbla runt dig? Det varierar nog rätt mycket. Kan njuta stort av tystnad ibland. "Lagom privat", finns det?
5. När behöver du vara ensam? Inte så ofta. Gillar att vara tillsammans med människor jag tycker om. Således är det (i pensionärslivet jag numera lever) inte jobbet jag saknar, men arbetskamraterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 66

UPCYCLING

-Ordet dök upp för några år sedan men hamnade i Dagens Nyheter i dag, i krönika av Susanne Ljung. Det handlar om mode förstås, denna gång om kläder som sys av redan befintliga plagg. På bilderna kappor av ullfiltar, djärva kombinationer av rutor, ränder och fransar. Och till skillnad mot "recycling", alltså återbruk, antyder "up-" att här är det faktiskt lite finare ... Helt enkelt ett försök att agera klimatvänligt men ändå vara stekhet i klädbranschen. På engelska har också ordet "trashion" använts, men det låter ju inte lika positivt. Hittills är upcycling lika exklusivt som andra "fina" modemärken och andelen plagg som återanvänds på det här sättet försvinnande liten, men se dig om där hemma. Kanske har du också några filtar som kan bli kappor, jackor, hattar? Tror inte jag har det, dock ... Det är inte lätt att vara både miljövän och road av kläder!

Det blir en fin film!

En helgfråga dyker bergsäkert upp på torsdag eftermiddag. Det är Mia i bokhörnan som levererar. Denna gång: Många böcker blir idag filmatiserade, vilka böcker skulle du önska blev film/tv-serie?

Då är frågan: ska man välja en bok i vilken man ser bilderna inne i huvudet alldeles på egen hand? Eller ska man leta efter en historia som lämpar sig bättre än andra för att översättas i bild? En författare som får mig att se bilder är Tove Jansson. En annan är Selma Lagerlöf.

Men jag bestämmer mig för en bok jag nyss läst: "En ny tid" av danska Ida Jessen. Om ett samhälle på landsbygden för länge sedan, om en sorts kärlek, om ett äktenskap mellan två synnerligen olika människor, om hur Lilly som ung lärarinna får anpassa sig till omgivningens krav –och hur hon så småningom hanterar situationen som nybliven änka. Avslöjar inget ...

Det blir en fin och tänkvärd film. Anmäler mig som frivillig om något vill ha ett manus för inspelning!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ljud att hata

2019

Känner att jag bara MÅSTE plocka upp Orsakullans utmaning i dag igen. Temat lyder: Ett ljud som gör mig irriterad…

2018

Jo tack, jag behöver inte fundera länge över svaret. Den eländiga hackspetten väckte mig i dag. Befinner mig i Barndomslandet, och här har hackspetten två år i rad gjort ett rejält hål i huset. En snickare lappade över första hålet, men den uslingen till fågel återvände och gjorde ett nytt, på exakt samma ställe.

Så nåddes jag av glädjebudet att pippin hade dött en naturlig död, genom att flyga in i ett fönster hos grannen. Jag blev inte ledsen. Snarare glad. Men så fick jag tji också, för det var inte "vår" hackspett som flugit ihjäl sig. Här är nämligen ganska gott om den här fågelsorten, som råkar vara fridlyst.

Skulle strunta högaktningsfullt i fridlysningen om jag bara hade en aning om hur man kan göra sig av med en snyltgäst som gör åverkan på kåken. 
Fast det har jag inte.
Grimaserar illa när trumvirvlarna smattrar fram genom luften. Det blir säkert större eller nya hål i år. Hjälp mig, någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen pälsvinter

Bild WWF

Min gamla fina, underbart varma, vackra och mjuka päls finns kvar. Till dem som ifrågasätter det brukar jag säga, att den som vet något om mode ser direkt att den är nästan 40 år gammal och att inget djur skulle få livet tillbaka bara för att jag gjorde mig av med den. Snarare skulle det vara slöseri med en högst användbar produkt.

Och så lägger jag till att jag skulle förstås aldrig köpa en äkta päls i dag, man blir ju nästan lika varm i fuskvarianterna, som också är jättesnygga, hållbara och mycket billigare.
Vid första påseendet verkar det väl rätt OK resonerat, eller hur?

Men aldrig får man vara riktigt glad. För de där imiterade djuren är, visar det sig, otroligt mycket sämre för miljön än de levande. Vilket Världsnaturfonden WWF nu skriver oss på näsan. Vill man ha päls blir det alltså fel hur man än gör. På Tradera "säljer" man just nu en fiktiv fuskpäls, ja det är den ni ser på bilden ovan.

Hittills ligger högsta budet på blygsamma 450 kronor, men ingen får någon päls, oavsett hur mycket man betalar. Fredag är sista dagen. Pengarna som kommer in på "auktionen" – som snarare bör stavas "aktionen" utan u – ska användas i WWF:s arbete för en friskare natur.

Att man inte får något ytterplagg alls på det här viset är väl helt OK eftersom vi oavbrutet bjuds på plusgrader i landets södra delar, åtminstone denna vinter. Det är ju aldrig läge att ta till den klassiska kommentaren (från Folke Olhagen i radions "Vi som vet mest" på 60-talet):
-Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Så i garderoben hänger de sida vid sida, fusk och äkta. Någon pälsvinter är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Barndomsminne

Orsakullan har en bloggutmaning som går ut på ett ämne per dag hela månaden. I dag: Ett minne från barndomen jag nog aldrig glömmer ...
Då skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att minnas något betydelsefullt, något som satt spår för resten av livet. Eller så gör man som jag: kommer ihåg en pytteliten historia som inte påverkat världen det allra minsta!

Spindlar är otrevliga djur, det tycker jag i dag och det har jag alltid tyckt. Upplever dem som äckliga och läskiga rent generellt, med ludna kroppar och långa ben. Måste nog medge att jag är lite rädd för dem, trots att jag vet att de som finns här på våra breddgrader inte är farliga, åtminstone inte för människan.

Så där tänker inte alla. Fast vi är många som ogillar dem. Känner man den okontrollerbara skräcken komma krypande handlar det om arachnofobi, rädsla på riktigt. Folk betalar för att bli av med den fobin medelst terapi, men så illa är det inte med mig (eller så är jag bara för snål?). Men ett spindelmöte för länge sen känns som om det inträffade i går ...

Bild från sv.glosbe.com

Margareta hette en flicka som var ungefär jämngammal med mig, vi kan ha varit sisådär fem-sex år när det här hände. Hon satt i sin pappas knä mitt emot mig och min pappa, herrarna hade väl något att avhandla och skulle samtidigt hålla rätt på sina döttrar.

Plötsligt kommer på bordet emellan oss en spindel knallande, en sådan vi kallade Helge Högben fast den nog heter harkrank egentligen – ni vet en rund liten kropp och så långa ben runt om.
Jag frös till is.
Det gjorde inte Margareta.

Hon lutade sig fram, nöp tag i spindeln och klämde bestämt till runt den lilla kroppen. Mellan tummen och pekfingret satt den, stendöd men fortfarande otäck och äcklig.
Fast det tyckte ju inte Margareta.
-Titta! sa hon förtjust och höll upp sina spindelkletiga fingrar framför mitt ansikte.
Ve och fasa. Hu och usch.
Det glömmer jag nog aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

Triss i Ö

ÖAR är ämnet för denna veckas Tisdagstrio, påbjudet av Ugglan & Boken som vanligt.

"En ö i havet" av Annika Thor kallas ungdomsroman, men är utmärkt läsning även för vuxna. Gripande om två judiska flickor, åtta och tolv år gamla, som skickas till det främmande Sverige från Wien av sina föräldrar när nazisterna kommer allt närmare. De hamnar på Västkusten. Dåtidens "ensamkommande flyktingbarn". Historien spänner över fyra delar. Läs alla!

"Öar i strömmen" (Islands in the Stream) av Ernest Hemingway utspelar sig huvudsakligen på Kuba. Märkligt nog publicerades den tio år efter författarens död (han efterlämnade en hel del manus, skulle det visa sig). Boken anses ha starka självbiografiska drag.

Mallorca blev den första succén som resmål för svenska charterturister, men ön var populär långt innan dess. Exempelvis levde där, i staden Valldemosa, kompositören Fredric Chopin tillsammans med sin älskarinna, författaren George Sand, och hennes barn. Deras liv finns skildrat i bokform i hennes egen "En vinter på Mallorca" (A Winter in Mallorca). Jag köpte den som reselektyr inför en tripp till den där fina ön. Boken står här i hyllan, men jag törs inte lova att jag läst den, för jag minns absolut ingenting av den ... Så där, då blev det ett triss i Ö.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Kom en aning sent på en trevlig ö-bok: "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Annie Barrows och Mary Ann Shaffer. Den kommer med som bonus!

Rykande färskt CITAT

"Låt mig runda av med ett tips: om du bara ska se en film i år – ...
... – så går du på bio för sällan."

-Emma Molin, programledare för filmfesten Guldbaggegalan sätter punkt för kvällens direktsändning  i tv från Cirkus i Stockholm. Och kan man tänka sig: två filmer ("And then we danced" och "Aniara") belönades med fyra baggar var och jag har sett båda! 

Såg den nu baggebelönade "And then we danced" i eftermiddags, utan en tanke på stundande filmgala. På väg hem från bion passerade jag Medborgarplatsen där
Haglunds pinne (som egentligen heter Söder torn) fått dramatisk bakgrund.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om svenska romaner

"Vi är ett stort land med små och få människor och våra 
största författare ligger, verkar det, bakom oss.  /.../ Vi har
 Fredrik Backmansk feelgood och Läckbergska mord en 
masse för massorna och så 'kvalitetslitteratur' till den klick 
som nu låtsas att de aldrig gått på Forum. Samtidens 
svenska litteratur är helt enkelt inte särskilt intressant."

-Margit Richert skriver läsvärd, rolig och elak krönika om svensk nutida romankonst i 
dagens Svenska Dagbladet. Hon tycker att böcker hon läst påminner mer om 
kontaktannonser än litteratur ...

Skyltsöndag för hungriga (?)

Mattema denna Skyltsöndag.
Eftertankens kranka blekhet kan ha kommit ikapp efter de ymniga julborden, allt godis, all glögg ...
Korsstygn är sättet som detta bistra budskap levereras på. (Bilden är "lånad", hittade den på Facebook, fann den varandes oemotståndlig, har inte lyckats lokalisera dess ursprung.) 

Men en hederlig varmkorv sitter ju ändå alltid fint, oavsett hur dåligt samvete för helgernas njutningar vi har. Märkligt nog kan man få en alldeles gratis, på restaurang Högkvarteret på Valhallavägen i Stockholm. Det står ju inte ens att man måste köpa en liten öl för att få denna lilla eftermiddagsnjutning!?

Skyltsöndag blir det nog vareviga söndag även detta nya år 2020.
Bloggare som visar skyltar av de mest skilda slag hittar du om du tar vägen via BP.

Copyright Klimakteriehäxan