söndag, augusti 02, 2020

Om lördag på en skyltsöndag

Det finns en veckodag som åtminstone under en period av livet har ett eget litet rosigt skimmer för de allra flesta. Nej, jag tänker inte på Skyltsöndagarna, trots det långlivade bloggprojektet. Jag tänker förstår på lördagen, den dag då barn ofta får äta godis i (olika stora) mängder.

Därför är det ju helt logiskt att den som lever på att sälja kola, karameller, sega gubbar, gelehallon och chokladkulor försöker intala omvärlden att det där godisätandet, det kan man ägna sig åt alla veckans dagar. Därav skylten i fönstret till den stora godisbutiken i Karlskoga.

Sedan vet vi ju, att den där fina principen om att begränsa intaget av onyttigheter till en skarpt avgränsad tidsperiod, det är inte alltid lätt att efterleva. Mer än en förälder har väl skamset erkänt att lördagsgodiset som inköpts i förväg till ungarna plötsligt och nästan obegripligt tagit slut, trots att man bara kommit fram till torsdag ... och ingen under tjugo har fått smaka en endaste bit ...

Hur kör du egentligen, din j-a bildrulle? Trafikdebatt kan föras i en bakruta. 
Om du är nyfiken på fler skyltar som kan vara både allvarliga och skojiga, upplysande, varnande eller rent av snygga så klickar du dig över till BP:s blogg, för där finns alla som brukar delta med egna skyltfoton listade. Kolla i hennes högerspalt! Eller här.

Och apropå lördagsgodis så bjuds vi faktiskt på det varenda lördag, om än "bara" som text och bild. Emma har nämligen satt det i system på ett himla trevligt sätt. Kalorisnålt också, vilket är bra.

Hoppet lever.
 Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 01, 2020

Just nu i augusti

Just nu läser jag  fortfarande sommarföljetongen i DN, Katarina Wennstams "Dockorna". Men det blir nog mitt livs sista följetong, tycker inte att det funkar när man inte får läsa i sin egen takt. Har nästan hälften kvar, nu sparar jag tills den är slut. Sedan har jag som ni (också) redan vet påbörjat "En av oss" av Åsne Seierstad.  

Just nu lyssnar jag på "Lärarinnan i Villette" av Ingrid Hedström, inläst av Marie Richardson. Vi har den i bilen. Första historien av Hedström jag prövar. Den utspelar sig i Belgien och är också starten på en serie med Martine Poirot som huvudfigur. Det här var författarinnans debut 2008 och den är rätt bra tycker jag. 

För mina promenader har jag nu laddat ner ett par dokumentärer från Sveriges Radio. Startade med "Försvunna i Kalahariöknen", en rysare som jag upplevde på parkettplats. Mina två vänner och kollegor Helene Åberg (då Åström) och Jenny Söderquist var spårlöst borta i nästan en vecka och vi som var kvar hemma hade nästan gett upp hoppet. 
Deras ruskiga äventyr finns också i bokform, som "Exit Kalahari".

Just nu tittar jag på "Fearless" i SvT. En av få serier vars avsnitt man får vänta in, de har inte lagts på Play i förväg.

Just nu längtar jag efter att mitt förstånd ska komma ikapp och ta makten över mitt "semesterjag", med ständigt sug efter goda saker att stoppa i munnen. Har ätit alldeles för mycket en period, vilket har satt sina tydliga spår på ett sätt jag definitivt inte gillar. 


Bloggen Kulturkollo
 har infört den här sortens månadsuppdatering. Tänkt att plockas upp den första lördagen var och en av årets månader, så nu var det dags igen! När nästa nummer i den här serien kommer är det redan höst. Ofattbart!


Idel njutning i årets sista julivecka. Kantarellmackan var grym ...
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 31, 2020

Med näsa för ...

Det är fredag, sol ute och 18 grader i luften  det finns hopp om att det blir fler innan kvällen är här. Lyckades få till en stund på stranden och ett dopp i går, så skönt! Elisa Matilda föreslår att vi denna fredag ägnar en stund åt det sinne som har sitt centrum i näsan: luktsinnet. Vilken tur att det fortfarande doftar sommar där ute!
  1. Vad doftar bättre på sommaren än på vintern? Människor. Solvarm hud luktar godare än den lite svettiga, instängda vinterkroppen.
  2. Vad doftar bättre än vad det smakar? Starksprit.  
  3. Vilken doft tar dig tillbaka till barndomen? Nybakat. 
  4. Vad är en doft du gillar som andra kan tycka är udda? Hawaian Tropic solkräm!
  5. Vilken lukt rynkar du på näsan åt? Surströmming. Bläh. Räkskal som blivit liggande (av misstag). Bläh. Pyrande fimp. Bläh.
 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 30, 2020

En viktig och riktig Norgehistoria

Sommarupplagan av Mias helgfråga är inte redo för höstledighet än. Alltså är frågan: Vad läser du? Svaret är "En av oss" med underrubriken "En historia om Norge" av Åsne Seierstad. 

Om tragedin på Utøya, före, under och efter terrordådet 2011 som tog ofattbara 69 unga liv (ytterligare åtta personer dödades inne i Oslo). Seierstad är på väg att bli en sann idol för mig: researchen, noggrannheten, ämnets viktighet, lektionen i nutidshistoria och så det lysande språket, flytet i berättelsen. Så imponerande, sammantaget.

Bonusfrågan handlar också denna gång om att ge och få tips om kul saker att syssla med bortsett från läsning.

Vad sägs om att prova "Ticket to Ride", ett brädspel i vilket man reserverar väg för "sina egna tåg", bygger långa åksträckor och tävlar om många poäng. Riktigt roligt faktiskt, men man måste vara minst tre tävlande för att det ska bli bra. Och extrapluspoäng för att deltagarna släpper sina mobiler under spelets gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Skördetid

Kommentarer överflödiga. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 29, 2020

Kärlek som (faktiskt) rostar

För ett år sedan såg jag den för första gången, den två kvadratmeter stora plåtbiten som är ett av sju sinsemellan snarlika minnesmärken över Sven-Erik Magnusson (död 2017) i hans födelsekommun Grums, där Barndomslandet också ligger.

Varje minnestavla är två kvadratmeter, var och en försedd med ett citat ur en text till någon av Sven-Ingvars mest välkända låtar, bredvid ett stiliserat gitarrhuvud uppe i högra hörnet. Det här är inte vilka plåtbitar som helst: det handlar om specialstål, som ska rosta långsamt och bli vackert patinerat. Nu har det börjat hända! Du kan jämföra här. Bara för att konstatera att det faktiskt finns kärlek som rostar.

Konstnären Bo Jonzon har utformat verken i samråd med Oscar Magnusson, Sven-Eriks son. Just den här låten "Säg inte nej" skrevs en gång av Ingvar Hellberg. Och säg mig: visst kan varje svensk nynna åtminstone en bit av den refrängen  säg inte nej till det heller, säg kanske kanske kanske!

Copyright Klimakteriehäxan

På fåfängans marknad

Bara en påminnelse så att du inte missar högtidlighållandet: I dag är Läppstiftets Dag. Åtminstone för den som gillar Fåfängans marknad.
Passar väl utmärkt om du vill ha en anledning att fira något, till exempel. Eller någon.
Vad sägs om en tårta?

Är inte riktigt nöjd med tårtan. Brukar göra snyggare än detta ... men med lite tur
är den god i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 28, 2020

Premiärdags

Kräftfiske har jag aldrig varit med om. Alltså har jag heller aldrig kokat några av de där djuren som det är så synd om, eftersom "de dör levande". Men jag älskar kräftor! Fast när de lever tycker jag att de är lite läskiga.

Om man frågar även rutinerade kräftvänner medger de faktiskt också att man måste vänja sig vid att blunda för de där klorna som i nöd riktas mot angriparen. Så ta ett snabbt grepp och förpassa dem en efter en ner i den bubblande grytan, som doftar av salt och dill. Locket på.

Men sedan ... sedan är det njutning! Suga, smaska, tugga, söla (det är omöjligt att undvika). Servettåtgången är stor. Tillbehören inte komplicerade: lite bröd, lite ost, lite smör. Klart! Någon liten grönsak kan få slinka ner vid sidan av.

Ikväll begår vi årets kräftpremiär. Har lyckan att ha en kräftfiskare i släkten, en som lyckas ta rejäla fångster år efter år i Värmeln, sjön i Barndomslandet. Nu undrade han om vi ville hjälpa till att göra slut på fjolårets fångst innan årgång 2020 krävde utrymme i frysen. Vi ville!

Och, ifall någon undrade: Det var i "Dumboms leverne" som Johan Henric Kellgren någon gång på 1700-talet skrev de odödliga poesiraderna om kräftornas öde:
Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej, ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 27, 2020

Det var som katten

De ser ganska ilskna ut, katterna som graffitimålaren skapat på klotterplanket vid Hornstull. Men vederbörande har i alla fall fått till en liten språklig lustighet, åtminstone för den spansktalande. "Gato" är alltså det spanska ordet för "katt".

"Tanto Gato" kan förvisso tolkas som att katten hör hemma i Tanto-området som ligger bara ett stenkast bort. Men "tanto" betyder också "så mycket" och kan antyda att det här handlar om kissemisser som minsann vet vad de vill och agerar därefter. För det är ju så katter är, inte sant?

Sigrid.
Ta bara Sigrid. Så söt. Världens trevligaste, vill gärna bli klappad. Men så dyker en gäst upp i sällskap med sin lilla hund. Hoppsan! Vart tog Sigrid vägen? Hon kommer definitivt inte fram ur buskarna igen förrän besökaren/na gått.

Svens katt.
Eller tänk på grannkatten i Barndomslandet, den som egentligen aldrig fick ett eget namn utan gick under benämningen "Svens katt". En individ med egen vilja. Först flyttade han in utan att be om lov, övergav sin ursprunglige ägare. Sedan utvecklade han en riktigt tät relation med sin nye husse. Och när Sven kom upp till oss kom katten ofelbart efter. Men tillbaka hem vägrade den att gå. Ställde sig framför Svens fötter och gav sig inte förrän han blev buren ...

Nu kommer han inte mer, Svens katt finns bara kvar i minnet. Saknad men inte ersatt. Så mycket katt: Tanto Gato.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 26, 2020

Gör du som det står på skylten?

Det finns ett talesätt som säger att en god svensk gör som det står på skylten.
Tja, det är väl den grundtesen som varit med och format corona-hanteringen i vårt land. Folkhälsomyndigheten har litat på att vi skulle lyda, göra som det står på alla skyltarna: Håll ut, håll avstånd, håll kontakten! Vi försöker i alla fall, visst?! Och hoppas på "belöning" (se bilden längst ner).

Man brukar ofta kunna göra vägval genom att följa i pilens riktning. Frågan är åt vilket håll man ska gå om man ska lyda graffitimålningens budskap (bilden ovan). Först såg jag bara den som pekar åt höger, men vid lite närmare betraktande finns det ju en pil som visar åt vänster också ... valet är med andra ord fritt!

Konflikt har också uppstått kring matvagnen som säljer vegetarisk falafel till den hungrige. För  någon annan har i förbifarten medelst sprayflaska meddelat att kött är väldigt gott. Snyggast är annars cykeln firman valt att skylta med som symbol, fast något direkt samband med det de säljer ser jag inte.


Den fyller mattaffärens hela skyltfönster, den fantastiska ullmattan "Dorado" från belgiska designfirman Louis de Poortere, och jag blir förälskad i henne, kvinnan med ansiktet som är en blinkning till Picasso. Priset (9 500 kr )är inte ens direkt avskräckande, men möjligen storleken (200x280 cm) för lägger man henne på golvet måste hon ju få synas ...

Det är alltså Skyltsöndag i Blogglandia igen. Du hittar till fler söndagsskyltare om du klickar dig via BP, där projektet har sin "hemvist".


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 25, 2020

En god nyhet

Alla älskar en god nyhet. Har man jobbat ett helt liv i journalistbranschen som jag har gjort är man van vid att få frågan: varför publicerar ni så sällan positiva nyheter?
Det är inte alldeles enkelt att svara på.

För även om vi lyfter fram rapporter om nya landvinningar på olika områden, teknik, medicin, miljö, eller ekonomiska framgångar för ett företag, en bransch eller en hel nation, är det inte det nyhetskonsumenten innerst inne längtar efter. Nyheten man verkligen vill ha påverkar en direkt och personligt. Tyvärr hinner exemplen på utveckling till det sämre upp oss mycket oftare.

Men i går fredag kom i alla fall ett besked som gjorde mig innerligt glad. Norge, som vaktat sin gräns mot Sverige mycket noga i corona-pandemins tidevarv, tillåter nu folk att åka över till fler områden i Sverige, bland annat Värmland.

Det betyder att Dottern kommer till Barndomslandet i morgon. Vi har aldrig förr varit ifrån varandra så här länge. Senast vi sågs var nyår. Eftersom hon sedan många år bor i Oslo har det varit omöjligt att ses irl. Tråkigt, för att uttrycka det försiktigt.

Äntligen är det slut på det. Nu ska vi fira. Och kramas. Och hoppas att fler goda nyheter väntar runt hörnet, nyheter som gör fler människor glada. I väntan på det skickar jag med ett foto på en av de otroligt vackra liljorna som står i en vas på vårt soffbord och agerar glädjespridare på sitt sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 24, 2020

Sommar i stan

Har hört och läst att Gamla Stan, huvudstadens charmiga men väldigt turistiga centralpunkt, ligger folktom och öde i coronatider, bara enstaka hemesterfirare. Inga kryssningshorder, få språk förutom svenska, noll guideturer.

Men helt tomt var det ändå inte i gränderna när jag gick där. Fast just den jag fotograferade var förvisso sig själv nog: vackra skuggor, vackra gatlampor och vackra (men svårtrampade) gatstenar. Hoppas folk kan återvända snart, många små trevliga butiker har det riktigt kämpigt när det är glest mellan kunderna.

Plockade av några kvistar smockfulla med rosor senast jag lämnade Barndomslandet och tog dem med hem. Ingen skulle ju ändå se prakten. Fast den är förgänglig, förstås. Rätt som det var låg kronbladen runt vasen och buketten hade gjort sitt.

Dock återstod en pigg liten knopp. Den fick en alldeles egen vas och upphöjd plats i mina händer, som jag är så förtjust i. Och den rosiga sommaren i stan förlängdes!


Sommar i stan kan också bestå av en fikastund på den hårt trafikerade St Eriksgatans
trottoar. Kanske inte världens mysigaste, men lite rosa blommor piggar ju alltid upp ...
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 23, 2020

Sommartorsdag i bokhyllan från Västerbotten

Vad läser du?
Det är Mias sommarversion av helgfrågan som det har blivit dags att svara på igen.

Har just lagt ifrån mig tredje och sista delen av Karin Smirnoffs historia om Jana Kippo från Smalånger, "Sen for jag hem". En bladvändare, fast jag vet inte riktigt varför?! Insåg just att hon hade Sommar i P1 i dag, undrar om hon bjuder på några insikter om sitt skrivande i programmet? Det går förvisso att ta reda på.

Vid närmare eftertanke ska man nog vara glad åt att inte vara född i Västerbotten, för där har folk haft det jobbigt, riktigt jobbigt. De har fått sin historia berättad av en rad skickliga författare: Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist, alla döda, med högst levande efterföljare som Smirnoff, Stina Jackson och Karin Alfredsson, till exempel. Stina Stoor också, men henne har jag inte läst.

Bilden som framträder är den av en värld full av brutala gubbar som misshandlar kvinnor, barn och djur, mördar, luras, super, stinker. Alla ligger med alla, vare sig de vill eller inte. Våldtäkt är väl inget att tjafsa om?, ungefär. Dessutom finns religiösa sekter som förtrycker flickor som vill åstadkomma något. Enkönad kärlek är en styggelse, och moderna påfund betraktas med misstänksamhet rakt av. Släktfejder tar aldrig slut. Många är fattiga.

Hur fruktansvärt otrevligt det än låter blir det ändå högst läsvärd litteratur, några titlar förstås (väldigt mycket) bättre än andra. Dessutom konstaterar jag att jag känner rätt många västerbottningar och de är utan undantag trevligt folk. Så det är väl individer som har haft mera tur i livet redan från starten ...

Mias bonusfråga går också i repris. Hon vill ha tips på tidsfördriv i coronatid. Då vill jag att du scrollar ner till posten före den här. För en vecka sedan skrev jag att "After Life" verkade bra. Nu vet jag att den är det.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett sms kan vara allt som behövs

Det började med ett sms.
Vi hade ätit middag ihop, en sådan där utomhusmåltid med social distans mellan stolarna, och pratat om mycket, bland annat en del om vad vi sett på tv så här i coronans tidevarv, bra dokumentärer, spännande serier, underhållande saker. Men det dräller ju av tv-program, varav många är sevärda, så allt värt att tipsa om kommer ingen ihåg.

Det gjorde inte Janne heller. Så därför kom det där sms:et. Där stod kort och koncist: "Har du sett After Life på Netflix än?"
Det hade jag absolut inte. Inte ens hört talas om serien, skapad av Ricky Gervais och med honom själv i huvudrollen.

Gervais har många fans men jag har definitivt inte ingått i den skaran. Försökte titta på "The Office" men tände aldrig, och när "Extras" kom gav jag det inte ens en chans. Har också sett något av honom som ståuppkomiker men nej, vi har inte varit på samma våglängd.

Nu är vi det. För jag har sett "After Life", tolv avsnitt från två säsonger i rask takt. Man kallar det "black comedy" och det är nog en ganska passande etikett. För grundstoryn om den nyblivne änklingen som saknar sin fru varje vaken sekund är sorglig. Sorgligt är det också på tidningsredaktionen där han jobbar och får det ena fullständigt hopplösa uppdraget efter det andra.

De där reportageidéerna är utan undantag helt huvudlösa, en elak blinkning till lokaltidningar som har svårt att fylla sina sidor, i England precis som i Sverige. Kollegorna till rollfiguren Tony är klart udda och ofta skrattretande. Komiska situationer uppstår, fenomenala snabba replikskiften, små kul detaljer dyker upp. Dessutom är, det ska sägas tydligt, Ricky Gervais en riktigt bra skådespelare!

I grunden försöker Tony vara en god medmänniska, men i all ledsenhet är det inte enkelt. Ändå har han den döda Lisas "testamente" att söka kraft i. Hon dog av cancer och visste att dagarna var räknade, men använde tiden på sjukhuset till att spela in en lång hälsning till sin man, en video som han ideligen klickar igång på sin laptop.

Och så är det hunden. En schäfertik som man bara måste älska. En fyrbent huvudroll, otroligt viktig för hela storyn.  Det är inte Gervais egen vovve, vilket man absolut vill tro, eftersom deras samspel verkar äkta in i minsta morrhår. I seriens inledning ska Tony ta sitt liv, men eftersom han inser att hunden är hungrig och väntar på att få sin matskål påfylld väljer han att leva ett tag till.

Det finns en rad stickspår som jag naturligtvis inte ska avslöja, eftersom jag tycker att ni ska titta själva. Här är länken! Det är verkligen värt besväret och tiden det tar (avsnitten är ungefär 25 minuter långa). "Brilliant" har det stått i recensioner i England, jag håller med: Lysande. Berörande. Och med mycket hjärta.

Allt som behövdes var ett sms från Janne.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 22, 2020

Med masken på

Vi ser folk med mask ganska ofta nu för tiden. Förr var det bara japanska och kinesiska turister som bar munskydd i Stockholm, i dag är det fler som i corona-tid väljer att täcka sin mun och näsa, trots expertisens spretiga synpunkter på maskernas nytta.

Men att bära mask har varit vanligt i andra kulturer, där traditionen bjuder att man "klär ut sig" till fest. Och när det är nyckelord MASK i Gems Weekly Photo Challenge är det där jag hamnar, med två exempel som jag har i min ägo alltsedan jag bodde i Guatemala.

På väggen sitter en tavla av David Ordoñez, gjord i corteza  en teknik som består i att man skär ut grundbilden i tunn bark. Verket heter Los Venados, och jag är väldigt förtjust i tavlan. Venado är ett hjortdjur, och därför har de dansande männen både masker och horn på huvudet till sina rikt utsirade dräkter. Dansen finns dokumenterad sedan ett par hundra år tillbaka, jag har tyvärr aldrig sett den framföras.

Den mycket mindre masken i målat trä kallar jag för mitt köksmonster. Det är en traditionell maya-mask i miniatyr (typisk turistsouvenir) som fått ta plats på min köksfläkt, med god utsikt över allt som kan tänkas pågå i spisens närhet. Om den har någon effekt på mina kokkonster vet jag inte, men vi har i alla fall inte blivit matförgiftade så jag hoppas att den är laddad med minst lika mycket god energi som med glad färg ...

Copyright Klimakteriehäxan