På världspoesidagen

Det är poesins dag idag. Den instiftades 1999 av Unesco som ville stärka muntliga berättartraditioner, synliggöra samtida poesi och öka kontakterna mellan dikten och andra konstarter, förklarar Wikipedia. Mina trogna bloggbesökare vet att jag inte har många poeter på min lista över oförglömliga böcker, med några väldigt få undantag (Gustaf Fröding, Ernesto Cardenal). Men det finns åtminstone en annan poesibok som berör mig. Här blir det en repris av en bloggtext som har några år på nacken! Roligt om du vill läsa!

Mormors poesibok

Hilma hette hon.
Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.

Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.

Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i decennier, det finns faktiskt ingen att fråga.

Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.
Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”
Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.

Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?

Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Med fokus på våren

Inte mycket till bild, medges, men ni som fattar, ni fattar! Tulpanerna är på väg!

Ännu en marsdag när jag vaknar med solsken utanför fönstret, så härligt! Med vårdagsjämningen passerad vågar man nu fokusera lite mer på allt som tyder på att en ljusare årstid är på väg att ta över. Så tänkte nog också Elisa Matilda när hon skrev sina fem fredagsfrågor denna gång: 

1. Vilken vårblomma tycker du bäst om? Vitsippan. Men den har stenhård konkurrens. Och den låter vänta på sig ett tag till.
2. Odlar du något, vare sig det är i trädgård, balkong eller inomhus? På balkongen finns både hängande lådor och krukor på golvet, än så länge tomma förutom några enstaka växter som brukar övervintra tappert.
3. Hur skulle du vilja att din trädgård/balkong ser ut? Önskar att vår balkong vore större!
4. Hur har du det med växter där hemma? Väldigt gott om dem, både krukväxter och snittblommor. Kan inte tänka mig att vara utan. På den tiden jag reste mycket i jobbet brukade jag starta en hotellvistelse med att gå och köpa en liten blomma till rummet jag skulle sova i.
5. Vilka färger tycker du bäst representerar våren? Bladsprickningsgrönt!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagensord 161

VEGETARISK LASAGNE

-Där har du svaret på vad du bör fixa för bjudmat nästa gång du har gäster. Är det dags i helgen kanske? Lasagne utan kött är i alla fall vad måltidsforskaren Richard Tellström rekommenderar när Dagens Nyheter undrar vad det säkra kortet är när det handlar om att traktera inbjudna som ska bli mätta, "matens svarta t-shirt". Han får medhåll av en mästerkock som svarar på samma fråga. Lasagnen bjuds lämpligen tillsammans med sallad, baguette och kanske någon smarrig ost. Experterna slår också fast en annan sak som förtjänar att understrykas: Det viktigaste är att kunna bjuda hem utan att det ska bli en prestigesak. Vad beträffar lasagne så gör Sonen det godaste, den är inte vegetarisk men han lägger i chèvre. Mums!

Om du har åldern inne – passa på att se en film!

Glatt överraskad blev jag när jag köpte biljett för att se filmen om Greta Garbo ("Garbo : Where did you go?") på SF Filmstaden. För då upptäckte jag att det just nu är kanonläge för biosugna seniorer!

Filmstaden har "pensionärsdagar" denna vecka, till och med den 21 (gäller alla sorters pensionärer). Då är det halva priset på biljetten till samtliga filmer som visas fram till klockan 17. Inte nog med det, man blir bjuden på kaffe (gott) och kaka (god) dessutom!  Erbjudandet gäller på samtliga biografer som heter Filmstaden. 

Filmen om fattiga Greta Gustafsson från Södermalm som blev Hollywoods stjärna nummer ett var riktigt intressant dessutom! Klart värd de 75 kronor det kostade. Ska inte du också passa på om du har en Filmstaden-bio nära dig? Det finns summa summarum 32 stycken på 16 orter i Sverige. Du har två dagar på dig, men i morgon är alltså sista dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Så många jobb som skildrats bra!

Vilka kulturella verk tycker du beskriver yrkeslivet på ett bra sätt? Det är Enligt O som undrar, och hon pekar själv på en bländande bra tv-serie: "After Life" av och med Richard Gervais. Där får man en visserligen ganska elak men också tämligen sann bild av hur det kan gå till på en liten tidningsredaktion där de journalistiska ambitionerna får vika för andra hänsyn.

Naturligtvis leder den här frågan tankarna till den arbetsmiljö man själv vistats i, för min del alltså nyhetsverksamhet. Tycker att Liza Marklund kom nära kvällstidningens verklighet när hon skrev om Annika Bengtzon. Aaron Sorkin, tv-seriernas mästare, gjorde "The Newsroom", väldigt sevärd och ett och annat att fundera över fick man sig också till livs i tv-soffan. Och i Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" får man genom Arvid en inblick i hur tidningsmannens liv kunde te sig längre bak i tiden.

Många av mina kollegor inom journalistiken har skrivit sina minnen och fått ut dem i bokform, men jag väljer att hoppa över dem här, trots att det finns både dramatik och heta känslor som bjuds ... min egen "Att vara yngst är ett handikapp som går över" faller väl in i den kategorin, antar jag. Oj då, den hoppade jag visst inte över ...?

I Sanna Samuelssons "Mjölkat" kände jag doften från ladugården mitt på bondlandet, ett liv med kor och svensk vardag. Hon skildrar en verklighet hon är mycket väl bekant med och jag gillade att läsa boken, som var originell och dessutom hennes debut. Pris fick den också!

Elsie Johansson gav gamla tiders "postfröken" ett ansikte när hon skrev den fina trilogin om Nancy, som vid det här laget måste kallas en klassiker. Ernst Didrings "Malm", en trilogi om byggandet av malmbanan, är värd att plockas upp igen. Freida McFaddens "Hembiträdet" (The Housemaid) har en helt annan sorts jobb ... och Valerie Perrins "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) förflyttar läsaren till ett franskt äldreboende. I Emma Hambergs "Je m´appelle Agneta" förvandlas ett au pair-jobb till något som mest liknar att arbeta som personlig assistent. I Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut" får man en väldigt positiv bild av folk som verkar i hemtjänsten.

Daniel Bergman kom för ett par år sedan ut med "Hjärtat", en självbiografi som författaren menade att han skrev främst för sin dotters skull, eftersom en livshotande sjukdom kunde döda honom när som helst. Att han är son till Ingmar Bergman bidrog till intresset, förstås, och visst handlar det lite om fadern också. Men intressantast var beskrivningen av jobbet som ambulanssjuksköterska. Daniel bytte yrke, efter år i filmbranschen valde han vården och ett arbete som verkligen bjuder på dramatik, och det var min behållning av boken.

Nu känns det som om jag bara kommer på fler och fler exempel på jobb som skildrats bra i både ord och bild. Inte så konstigt kanske, det yrke vi väljer tidigt i livet blir otroligt viktigt. Det gäller nog postfröknar lika väl som mjölkbönder eller utrikeskorrespondenter. Då har jag ändå helt hoppat över alla poliser och advokater som hotar att spränga våra bokhyllor och står i kö på streamingtjänsterna!

Jeff Daniels har huvudrollen i "The Newsroom". Kan ses på Prime Video tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kommer våren!

Denna tisdag bjuder Skriv-Robert på en verklig utmaning. För åtminstone jag kammar nästan helt noll när jag letar i minnet och i bokhyllan efter något som duger när tisdagstrion ska ha vår – i handling eller på omslag (Vårdagjämningen på torsdag) som tema.

Jo, jag kan ju alltid ta till min vän Gustaf Fröding, som i diktsamlingen "Nya dikter" (från 1894) petade in "En litten låt ôm vårn", en av mina absoluta Fröding-favoriter som jag lärde mig utantill för mer än femtio år sen. Tror att jag kan den än! Här kan du läsa hela texten!

"Vår i Bullerbyn" har vi sparat sedan barnen var små, den åker fram nu till barnbarnen. Astrid Lindgrens ungar kommer bra till pass, denna gång i en bilderbok med illustrationer av Ilon Wikland. Den småländska idyllen beskrivs så här: "Överallt växer det snödroppar och tulpaner, och i hagarna blommar tusen miljoner vitsippor och blåsippor. Det föds massor av nya djur, och varje morgon ser Bullerbybarnen efter om det har hänt något under natten. Lisa får till och med en egen lammunge." Snacka om vårkänslor!

Viveca Lärn, som jag mest uppskattat genom barnböckerna hon skrev medan hon fortfarande hette Sundvall, har blivit jättepopulär för sina romaner om Salton, också en succé i tv. Fjärde delen i bokserien heter, visar det sig, "Sol och vår" men jag tror inte jag läst den. Däremot minns jag väl böckerna om Eddie och Mimmi, till exempel. Och visst, jag hängde med till Saltön i tv också, med behållning! Där fanns bl a Tomas von Brömssen, Per Myrberg och Ulla Skog och den utmärkta, alltför lite uppmärksammade Anki Larsson. 

Ja men då fick jag ju ihop en trio ändå! Var annars inne på att ta till Birgitta Stenbergs roman om sol-och-våraren "Raskenstam", tänkte ett ögonblick på "Vår kokbok" och "Vår man i Havanna" (av Graham Greene). Men alla "vår" betecknar förstås inte en årstid, det vet jag ju ... 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om oro i Kreml

Det första året kommer att vara ett år av fylleslag, säger en tjänsteman på arbetsmarknadsdepartementet [i Moskva]. Brottsligheten väntas öka när män med trauman och erfarenhet av våld och vapen återvänder. Veteraner som går tillbaka till sina jobb kan inte få sparken och många väntas bli ”problematiska”.

-Nog för att freden i Ukraina verkar väldigt avlägsen, nog för att det är lätt att begripa att det finns många problem att ta tag i OM det blir fred. Men att Kreml skulle oroa sig över vad som kan komma att ske när hundratusentals ryska soldater kommer hem från fronten samtidigt, det känns ändå som en märklig sak mot bakgrund av allt som hänt. Även om också självförvållade trauman naturligtvis kan vara både jobbiga, sorgliga och svårlösta, det kan inte vara en nyhet ens för Putin. Ett förslag till en lösning för ryssarna är att krigsveteranerna får fortsätta lyfta sina löner utan att inställa sig på någon arbetsplats ... i hopp om att undvika kaos. Citatet hämtat hos nyhetstjänsten Omni.

Varför? Därför! Nu om kunskap

Det var visst Ellen Key som sa att bildning, det är det som finns kvar när man glömt allt man lärt sig. Ungefär hundra år har gått sedan dess, men kanske stämmer uttalandet fortfarande? Fast vi har fått så otroligt många nya källor att hämta kunskap från, och också snabba metoder att hitta det vi verkligen är intresserade av. Så bildningen blir kanske fylligare nu? Eller? Kunskap är nyckelordet för denna veckas Selfie-variant Varför? Därför! Häng på, alltid kul att läsa många svar!

Varför vet jag så lite om AI /Artificial Intelligence?
Därför att jag är ganska lat och tänker att tids nog så kommer jag väl med på båten. Ingen vidare smart inställning, erkännes.

Varför kan jag aldrig vänja mig vid att läsa instruktionerna först?
Därför att jag har för bråttom. Tålamod är inte min bästa gren. Brukar be Maken kolla handboken ...

Varför lärde jag mig aldrig ett språk till?
Därför att tiden att plugga faktiskt tog slut. Gjorde ändå en bra satsning och fick med mig språk som jag haft och fortfarande har stor glädje av. Men det hade varit kul att kunna finska också. Eller ryska. Eller kinesiska, med tanke på hur världen utvecklas ... Mitt allra sista försök att närma mig ett nytt språk gjorde jag när jag bodde i Guatemala och smakade på indianspråket cakchiquel. "Maninvacachachta" (hur det nu stavas?) betyder "Jag förstår inte" och det var väl ungefär så långt jag kom.

Varför kan ingen någonsin förklara fenomenet "svart hål" för mig?

Därför att jag tror att jag har slagit dövörat till för gott. Har liksom bestämt mig för att det inte är något jag behöver begripa.

Varför har jag så höga krav på föredragshållare? 
Därför att jag drabbats av för många innantilläsare. Men om den som talar är engagerad i och tydligt kan sin sak och dessutom besitter ett stänk av humor blir det genast intressant, oavsett ämne faktiskt!

För en vecka sedan skrev vi selfies på temat bloggning, vår gemensamma hobby. Det resulterade kanske i bästa fall i att någon hittade en ny bloggkompis? Väldigt hög samstämmighet blev det i svaren, kul förstås fast kanske ännu roligare om vi tycker lite olika ... Vi får se hur det går den här gången! Om bloggandet kom inlägg från Kraka, Debutsky. Hannele, Gerd, MrsCalloway, Paula, Ingrid, BP, Åsa, Lillasyster, Ylva Rosen, Susjos, Nilla, Anki, Smile, Tove, Jenny, Margaretha och  Hanna. Hoppas och tror att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Veckans bild är för min del min bild av en bild. Ett porträtt ur fotoserien "En amerikansk flicka i Italien" från 1951 som bidrog till Ruth Orkins berömmelse. Den kom till tack vare ett livsverk i svartvitt med kameran som redskap. 

Förstoringen av "Jinx in goggles" har varit en publikinfångare till utställningen av Orkins fotokonst på Kulturhuset i Stockholm, en utställning som är öppen för sista dagen i dag. Just den här bilden är tagen i Florens, men nu förevigade jag alltså Jinx med Stockholm som bakgrund – storstad som storstad, tänker jag ... Att gå runt bland alla dessa fotografier var tveklöst veckans grej för mig! Veckans bild blir efterlyst på söndagar av Åke.

Man får ha med upp till fem bilder och då petar jag ändå in en till, en smal sak ... ordbrukaren i mig tänker andligt, andlikt, and(j)akt, änd(er)rad ... ja mycket "rubrik" blev det till en liten bild ...

Går ofta förbi den här viken av Mälaren och där finns de nästan alltid, änderna. Men vad hände den här dagen? Aldrig förr har jag sett dem sitta så här, på rad i strandkanten! Inte en enda simmande! Inget hot syntes ute på vattnet, som ju aldrig blir för kallt för den här sortens fåglar, så jag törs inte påstå att de uppförde sig som badkrukor. Lite kul såg det ut, det blev en bild! Kan man kalla den "andjakt" Eller är "andakt" bättre?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om foto – och tips om en kanonfilm

Ofta när jag går på någon sorts utställning tycker jag att man spikat upp alldeles för många "tavlor" med långa texter på väggarna, texter som ska informera både om upphovspersonen och verket. Sällan orkar jag stå där rakt upp och ner och läsa dessa evighetslånga stycken, ryggen protesterar och vill hellre att jag rör på mig, så då gör jag just det: går vidare och låter andra stå där och läsa. 

I veckan hamnade jag på Kulturhuset i Stockholm och en utställning av Ruth Orkins fotografi. Även där är informationsskyltarna många. Hon var en jättekänd, prisbelönt och synnerligen framstående stillbildsfotograf från USA fast jag hade skam till sägandes aldrig förr hört hennes namn. 

Orkins självporträtt finns med.

Hennes bilder, alla svartvita, rapporterar om nästan hela hennes liv – hon fick sin första kamera som också ställs ut, en Uniflex (ett märke jag heller aldrig förr stött på) när hon var elva år och då kostade den 39 cent! Det är en omfattande utställning med många bilder, somliga små kontaktkopior, andra rejäla förstoringar. Som grädde på moset kan man också titta på en långfilm hon var med och skrev, regisserade och klippte: "The Little Fugitive", och det, mina bildglada vänner, det är en ren fröjd för ögat i en timme och tjugo minuter! 

Storyn, om sjuåringen som rymmer hemifrån sedan han tror att han skjutit ihjäl sin storebror med leksakspistol, är briljant berättad, med få repliker. Till saken hör att detta är den första film som trion bakom den gjort! Svartvit den också (förstås), gjord 1953 och belönad med Silverbjörnen på filmfestivalen i Venedig samma år. 

Utställningen om Ruth Orkin och hennes bilder stänger på söndag, så du har bara en dag på dig för att reparera om du missat den, men hör och häpna: filmen kan du se på Youtube och jag säger bara: gör det!.

Men nu får jag inte glömma att jag hittade Veckans mening där på Kulturhusets vägg, på en skylt jag faktiskt läste! Det är en mening som Skriv-Robert efterlyser för att den står ut i den text jag läst på sistone. Den är en bit av ett Orkin-citat om nyttan av att vara försedd med kamera, för "det ger massor av ursäkter att befinna sig där man inte borde vara. Man får chansen att träffa eller se folk man annars skulle missat" och hon sammanfattar:

Att ta bilder är jättebra om man vill träffa människor, mycket bättre än hundar och bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips om en märklig man

Bild från SVT

Inte för att jag har den minsta relation till Jan Stenbeck men namnet har man ju hört massor med gånger, inte alltid i de mest smickrande sammanhang. Nu har Stenbecks liv blivit tv-serie, i 5 x 45 minuters avsnitt. Och nog var han en märklig man! Jätteintressant, jättebra!

Faktiskt ett stycke svensk nutidshistoria, med familjegräl i samhällets toppskikt, politiska förgreningar och teknikutveckling tillsammans med företagande i både svensk och amerikansk tappning. Bygger på en biografi skriven av Per Andersson.

En extra liten kråka i kanten för mannen i huvudrollen, norske Jakob Oftebro, som inte bara är bra, han talar dessutom absolut fläckfri svenska (och engelska, banne mig). 

Dessutom finns en dokumentärserie om Jan Stenbeck, även den på SVT Play, tre timslånga avsnitt. Bör inte missas! Jag visste helt enkelt inte att jag skulle (kunna) bli så intresserad av denne man! Stenbeck dog 2002, 59 år gammal.  

Copyright Klimakteriehäxan

Stegvis

Vacker fredag hos mig, men minusgrader åtminstone i morgonstunden. Måste nog ut och andas lite trots att marken är vit, vilket just nu är lite lätt motbjudande ... tänker på tulpanerna som just hade vågat sig upp flera centimeter i vårvädret som rådde nyss, har de månne flanellpyjamas nu? Oavsett vilket så måste man ändå få tro att vi tar steg för steg mot varmare tider, och steg för steg är temat för dagens fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Här lämnas besked om saker jag gjort stegvis:

1. När följde du senast ett recept? Gjorde i alla fall nästan som man skulle när jag fyllde  fläskytterfilé och lagade den i romargrytan. Blev gott.
2. När fick du senast ge en vägbeskrivning? En man letade efter tunnelbanan. Vi stod hundra meter från nedgången, så det var enkelt och han blev glad.
3. När följde du senast instruktioner för att bygga ihop något? Dagen före julafton när nya sofforna kom på plats. Hade god hjälp av Dottern, som gjorde större delen av jobbet.
4. När fyllde du senast i ett formulär? När jag köpte tandborste till Maken på nätet.
5. Vilket spel har de mest komplicerade reglerna? Tycker många spel har väldigt komplicerade regler, man ska sitta och läsa i en evighet innan det går att komma igång. "Ticket to ride" spelar vi ibland nu för tiden. Tror inte vi kan precis alla reglerna men det funkar ändå och är riktigt kul. 

Snart så ... för visst hämtar de sig från väderbakslaget?

Copyright Klimakteriehäxan

Korrsituation

Läste nyligen "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. En av mycket få böcker i vilken korrekturläsaren (såvitt jag kan dra mig till minnes) namnges och får ett särskilt tack i efterordet. Bra tänkt i och för sig. Jag har dock under läsningen irriterat mig på ett antal korrfel (och att de samiska orden saknar översättning/förklaring) innan jag kommit till de där tacken. Och kan inte låta bli att tänka på att i just denna bok står det "situationstecken" i stället för "citattecken". Påpekas bör kanske att jag läste på platta, möjligen har texten korrats före tryckning?

Copyright Klimakteriehäxan 

Läst och lärt

Att läsa är att lära, nog är det nästan alltid så? Och det man lär sig, det kan vara av de mest skilda slag. I denna veckas kulturfråga undrar Enligt O: Vilka böcker har fått dig att vilja lära dig mer?

Nu för tiden är det enklaste sättet att söka mer kunskap förstås att konsultera Google, kamraten som i princip aldrig sviker ... och nog googlar jag både det ena och det andra!

När jag läst historien om överlevaren från det isländska skeppsbrottet i Einar Kárasons "Öppet hav" blev jag tvungen att kolla: är det verkligen möjligt för en människa att överleva i timtal i iskallt havsvatten utan skyddsdräkt? Ja, nu vet jag att det går, även om de flesta inte klarar det. Ett litet under var det hur som helst, och en väldigt läsvärd historia dessutom!

Julie Otsuka har skrivit två böcker som öppnade mina ögon för hur en asiatisk minoritet bestående av invandrade japaner hade det i USA under andra världskriget: "Vi som kom över havet" (The Buddha in the Attic) och "När kejsaren var gudomlig" (When the Emperor Was Divine). Det kändes som att jag inte hade en aning om deras otroligt svåra situation, det blev mer googlande av det och jag fick nya insikter.

Av en slump hittade jag Mary L Trumps självbiografiska "Too Much and Never Enough (How my family created the world´s most dangerous man)" på biblioteket och den fick följa med mig hem. Handlar förstås om USA:s president Donald Trump. Har den boken i bakhuvudet snart sagt dagligen, eftersom den där mannen, som är författarens farbror, hela tiden gör sig påmind i såväl smått (sugrör av plast) till stort (tänker ta Grönland, Kanada och Panama-kanalen). Lär mig mer om honom och hans obegripligheter dagligen trots att jag förstås helst skulle vilja slippa!

Skulle nog kunna räkna upp ganska många fler böcker eftersom man som sagt hela tiden stöter på nya företeelser i alla fall om man väljer att läsa olika genrer. Men nu stannar jag med de här tre!

För att du som läser detta inte ska deppa ihop över Trump igen just här och nu bifogar jag en bild på våren, den som än så länge mest finns inomhus: blommande pärlhyacinter, en sådan ljuvlighet! (fast de är blåare i verkligheten än på mitt halvusla foto).

Copyright Klimakteriehäxan

Imorgon hör Viktoria, korv och Jämtland ihop

Almanackan är full av högtidsdagar. De flesta är man lyckligt ovetande om och därmed blir de inte firade. Den 12 mars (i morgon) är exempelvis alla korvars dag och Viktoria har namnsdag, men dagen är också vikt för Jämtland (Republiken Jämtlands nationaldag) och just det har Skriv-Robert tagit fasta på när han ger oss ämnet för veckans tisdagstrio. Jag inbillar mig att det blir lätt att fylla den prispallen, men det visar sig att det jag tror utspelar sig i Jämtland oftare tilldrar sig i Väster- eller Norrbotten ... 

"Tranorna flyger söderut" är Lisa Ridzéns hyllade debutroman, utsedd till "Årets bok" ifjol. Jag läste nyss ut den. Här finns både en jämthund och en man som är övertygad om att storsjöodjuret verkligen finns i Jämtlands största sjö. Välskrivet och lättläst men väldigt sorgligt och som skildring av en åldrande människas framtid tämligen tung och betryckande.

"Dunderklumpen", däremot, är en klassiker och humörhöjare för alla åldrar. Beppe Wolgers låter fantasin flöda och skapar en midsommarnatt utan motstycke. Trollet kan ge dockor liv, och när han gjort det börjar jakten på de levande leksakerna ... Sagan blev också film (för femtio år sedan), inspelad i Strömsund, med familjen Wolgers bland skådespelarna i kombination med animationer av den fantastiske Per Åhlin.

Det var Yngve Gamlin som utropade Republiken Jämtland 1963 och utsåg sig själv till dess förste president, en titel han behöll i tjugo år. Denne mångsysslare var regissör, skådespelare, scenograf, konstnär, skämtare ... och ändå hittar jag ingen bok vare sig av eller om honom! 

Då nöjer jag mig med en bok jag minns att vi hade i mitt barndomshems hyllor: Svenska Turistföreningens årsbok om Jämtland och Härjedalen. Inget odjur men en ståtlig älg pryder omslaget. Boken kom till medlemmarna 1977 och fick säkert folk att åka till både Östersund, Strömsund och Åre. STF gav ut en ny bok 1999 om enbart Jämtland, den har jag dock aldrig sett, men sedan dess har jag i alla fall dristat mig ut på skidor i Åreskutans barnbacke ... mötte turligt nog ingen älg ...

Copyright Klimakteriehäxan