onsdag, maj 23, 2018

Minnesvärda debutanter

Fanny, en av medlemmarna i bloggkollektivet Kulturkollo, har en uppgift åt oss i dag:
Nämn en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst. 

Otroligt imponerad blev jag av Hannah Kents debutroman "En mörderska bland oss" (Burial Rites) som kom ut 2013. Kent, själv från Australien, skildrade en bit av Island i svunnen tid på ett sätt som var helt fascinerande. Måste läsa hennes andra bok, men det har ännu inte blivit av.

En LP som snurrat otroligt ofta på min skivspelare är "När dimman lättar". Det var Berndt Staafs debutalbum, som kom ut 1970. Tror att jag fortfarande kan (det mesta av de flesta) texterna! Tyvärr dog han 2002, bara 56 år gammal. Han hade kunnat ge oss så otroligt mycket mer med sin egensinniga röst, och med det menar jag både hans speciella sångröst och hans spännande texter och melodier.

Kalkoner dyker förvisso upp i alla genrer, men där avstår jag. Ska aldrig glömma den avrättning som en man fick i radions kulturprogram när man recenserade hans debutroman. Sågningen pågick i flera minuter, boken innehöll tydligen inte ett enda vettigt skiljetecken ens ... jag led med den sågade, vars existens jag inte kände till då och inte vet något om i dag. Men så kan det också gå för debutanter!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 22, 2018

Mors dag i bokhyllan

På söndag är det Mors dag, så därför tänkte jag att veckans topplista skulle inspireras av den högtidsdagen. Min lista handlar om böcker jag tycker passar som presenttips till alla mammor där ute, men det går också bra att göra en listor om mammor i litteraturen om man känner för det.
Så skriver Johanna i deckarhörnan i dag, denna tisdag i maj som strax går över i helsommarmånaden juni. Jag försöker som vanligt lyda! Men satsar på böcker om mammor. Och som vanligt är böckerna inte rangordnade sinsemellan.

"Vilken hand vill du ha?" av danska Vita Andersen gör visserligen stundtals riktigt ont att läsa, men det är en skildring av en kvinna som har en dotter och om deras väldigt besvärliga relation. Sympatierna hamnar åtminstone först helt på barnets sida, men det blir också klart att det där med att ta på sig mammarollen, det är inte alldeles enkelt alla gånger.

"Mamma bit för bit" skrev Cecilia Hagen när hon fått sitt första barn. Jag läste den när jag fått min förstfödde, och jag hade hjärtligt roligt. Författaren satte fingret på många punkter där igenkänningen var hög.

Utvandrarserien av Vilhelm Moberg har en mamma i fokus: Kristina, flickan från Duvemåla som hamnar i Amerika och oavbrutet får kämpa för sina barns väl. Måste-läsning! 

"Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) av den peruanske Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa är en liten tunn bok, full av erotik och liderlighet. Den unge pojken, nästan man, blir förälskad i sin pappas unga fru. Underhållande och, kanske, lite överraskande!

"Ellen" handlar om Christina Kellbergs svärmor som blir dement och går in i skuggorna, utan att längre hitta hem från sina promenader. Ömsint och samtidigt konkret om hur åldrandet kan drabba.

Och eftersom Johanna själv, värdinna för detta bloggevent, efterlyser presenttips kan jag inte så här på sluttampen, på bonusplats och med mindre bokstäver, låta bli att citera den recensent som om min bok "Klimakteriehäxan" skrev att den är "en bra present till kvinnor med humor". Ett omdöme jag gläds åt än i dag!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 21, 2018

I väntan på återanvändning

Återanvändning är ett vackert ord. Ett ord att respektera, att propagera för, att vinna på  för alla.
Fast ibland går det kanske lite långt. Eller snett.

Ni vet hur det är: de där tunna plastpåsarna som butikerna erbjuder vid frukt- och grönsaksdiskarna? Man langar ner sina äpplen eller tomater i dem, knyter ihop handtagen och går hem (ja när man har betalat alltså). Självklart underlättar de där påsarna arbetet i kassan, även om en hel del av de där produkterna från växtriket har ett alldeles eget skyddande skal som borde göra det där extra plasthöljet helt onödigt.

Men hem kommer de, påsarna, en efter en. När jag tömt dem trycker jag ner dem i en låda i köket, eftersom de alldeles självklart ska komma i bruk igen. Det gör de också, men inte alls i samma frekvens som jag bär hem nya.

Upptäckte nyss att det var svårt att knöla in en enda liten påse till i den där lådan. Drar ut den. Och häpnar! Mängden tomma plastpåsar är helt enkelt hisnande! Köksbänken nästan drunknar i skrynklig plast.

Jo, jag rensar. Behåller tio stycken. Plus andra, köpta, fräscha, som ligger i sina kartonger, fast jag har ju i sanningens namn inte sett dem på länge eftersom de hamnat under alla de andra, de som bara legat där och väntat på att bli använda igen.

Med den rensningsräden avklarad känner jag mig som en lite bättre människa. Eller? Visserligen hamnar resultatet i containern för plast, men varför måste jag hela tiden bära hem de där påsarna en efter en så att de blir så gräsligt många? Måste ta färre i fortsättningen.

En av dem blir nu i alla fall återanvänd. Sprängfylld av andra plastpåsar bär jag den till miljöstationen ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 20, 2018

Kaniner i mode man minns

Det hände sig på den tiden som i princip bara jag själv kan tänkas komma ihåg, och som jag knappt ens kan tro på, att jag var en stamkund hos "Blommor och Bin", en affär som slagit upp dörrarna vid Hötorget i Stockholm på det tidiga 70-talet.
Nej, det var inte kondomer jag köpte, även om butiken hade ett frikostigt utbud av sådana  det var RFSU som låg bakom.

Plastkasse från butiken platsar numera
på Stockholms Stadsmuseum!
Detta var nämligen då jag var en perfekt storlek 38, hur ofattbart det än må verka idag. Men så var det. Och hos "Blommor och Bin" fanns kläder av en svensk designer som jag verkligen gillade. Hon hette Nina Wahlgren och jobbade ofta i mjuka trikåer.

En vår slog jag till och köpte långbyxor och t-tröja med ett obetalbart mönster: skojiga kaniner, kanske decimeterhöga, mot en botten i offwhite. Man kunde inte undgå att bli glad av de där färgsprakande djuren, och dressen renderade mig faktiskt riktigt många komplimanger. Jag hade den på jobbet!

Så småningom blev det plagg i plysch, i vackra färger och fin passform (ja, det var ju det där med storlek 38 då ...). Jag kände mig "fin" och trivdes i de där kläderna, som funkade vilken dag på året som helst. Priset var dessutom överkomligt trots min inte särskilt imponerande månadslön.

En dag fanns inte butiken "Blommor och Bin" längre, vet inte när den försvann. Men därmed försvann också Nina Wahlgren ur mitt liv, även om hon fortsatte göra kläder. Liksom andra svenska trend- och modeskapare som Katja of Sweden och Gunilla Pontén hade hon skapat sin nisch, och när hon lanserade den supermjuka behåmodellen "Det lilla undret" var hennes lycka gjord.

Nu ser jag i tidningen att Nina Wahlgren gått bort för att aldrig mer komma hem till Kristianstad, där hon både startade och avslutade sitt liv.
Kanindressen finns dock för evigt kvar i mitt minne. När jag efter många år en dag blev mamma satte jag saxen i den och sydde om till barnkläder. Tror och hoppas att dess formgivare skulle ha uppskattat det.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Namnet "Blommor och Bin" finns trots allt kvar, men nu som en app från RFSU som säger sig bjuda på "ett kul sätt för personer i relationer att prata sex".

fredag, maj 18, 2018

Hur hänryckt är du?

Pingstafton i morgon. En gång en bröllopsdag framför många andra. Men sedan annandagen blev en vanlig vardag har helgen förlorat lite av sin dragningskraft tror jag.

Hänryckningens tid, brukar man säga, utan att egentligen veta varför, eller hur?
Men det var Esaias Tegner som myntade uttrycket, i dikten "Nattvardsbarnen" som han skrev 1820.

Själva ordet hänryckning betecknar någon sorts mystiskt tillstånd, som om man utan att kunna göra motstånd sugs in i en passion eller något mer undergångsliknande. Den positiva tolkningen låter trevligast, så jag tycker att vi håller oss till den!

En sak vi hur som helst blir hänryckta av lite till mans, det är blomsterprakten. Så helgen till ära bjuder jag på pingstliljor!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en klocka

"You never actually own a PP. You merely look after it för the next generation."

-Klankade ju nyss på obegåvad reklamtext, men den här tycker jag rent av är genial. Eftersom dyra klockor är dyra ... Jag skriver inte ut märkets namn, den sortens gratisreklam håller jag inne med. Annonsen med denna text dyker upp lite då och då i olika tidningar. Och, för tydlighets skull, någon klocka av detta exklusiva märke finns inte att ärva i vår familj.

torsdag, maj 17, 2018

Bloggen – ett självporträtt?

Denna torsdagskväll i maj dyker Helgfrågan upp, så som den brukar. Mia i bokhörnan undrar: Hur länge har du haft bloggen?

Man kan tänka olika om den saken, men själv skulle jag vilja påstå att jag haft den väldigt länge. Sedan december 2004, för att vara exakt. Kommer så väl ihåg känslan när jag hade postat ett inlägg som test första gången: Wow! Dubbel- och trippel-wow, så kändes det. Jag hade en alldeles egen kanal ut i omvärlden, en kanal genom vilken jag i teorin kunde nå hur många medmänniskor som helst!

Min bloggardebut utgjordes av historien om hur jag fick "Klimakteriehäxan" som mitt alter ego.
Den texten är också första kapitlet i min första bok, som också heter som bloggen. (Namnet är varumärkesskyddat.) Sedan har det bara rullat på!

I dag, nästan fjorton år senare, har jag lagt ut mer än 4600 poster om stort och smått, roligt och sorgligt. Inget ämne är mig främmande, det syns också om du tittar på mina "etiketter" i vänsterspalten. Jag har nån sorts ambition att den som besvärar sig med att klicka in sig här ska tycka att det är värt det, att besökaren får ut något av den (korta) stund det tar att kolla om något hänt sen sist.

Alltså bemödar jag mig varje gång om att formulera en liten text jag kan stå för, även om ämnet bara är något som är bortglömt om någon timme. Dessutom tycker jag ju att det är roligt att fotografera, så om jag lyckas ta några bilder som jag anser kan funka blir det ett mervärde  ja det är i alla fall tanken. Rädd för att bli långrandig är jag ändå, förstås. Och så korrläser jag rätt noga ...

Ibland har jag tänkt att jag borde ägna mig åt något "nyttigare", eftersom jag förvisso lägger ner en hel del tid vid datorn. Det har ju bara blivit så att jag uppdaterar bloggen i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen. Men inte för att jag måste, utan för att jag har/får lust! Möjligen är detta min variant av självporträtt?

Många besökare känns som "stamgäster". Andra har kommit och gått. Ibland verkar bloggandet rent generellt ha hamnat i en svacka, men sedan går det uppåt igen, med fler sidvisningar, fler kommentarer. Minns en stammis (numera tyvärr försvunnen) som gladde mig mycket när hon skrev att "det är så härligt varje förmiddag, jag tar en kaffe och en cigg och så läser jag Klimakteriehäxan!" Perfekt! (okej då, bättre utan den där ciggen kanske men i alla fall ...)

Kanske är det här inlägget rent av typiskt för min blogg. Jag hade ju kunnat besvara Helgfrågan med "Nästan fjorton år" och nöjd mig med det. Men nu blev det så här i stället!

En bonusfråga kom Mia också med: Vad gillar du det vackra vädret?
Svar: Det tog slut för fort.
Se där, jag KAN formulera mig riktigt kort också.

Helgfrågan denna gång borde hamnat mellan hägg och syren - men syrenen är redan ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT Jämställt i filmbranschen?

"Det var länge sedan jämställdhetsdiskussionen var så dum som den är nu. Och med dum menar jag kontraproduktiv. På senare tid är det många, och de råkar vara kvinnor, som fört fram grunda utsagor i feminismens namn. /.../ Man hamrar in en verklighet i kvinnors bröst där deras situation är i ständigt behov av mäns välvilja."

-Elsa Westerstad, som är debattredaktör på Svenska Dagbladet, skriver krönika och kommenterar förslaget från Svenska Filminstitutets vd Anna Serner om hur man överväger att kvotera produktionsstöd till förmån för kvinnor som regisserar film. Bra skrivet, läs hela hennes text!

En man i vitt som fastnat i hyllan

I tisdags fick vi veta att den suveräne Tom Wolfe dött, 88 år gammal. Han var elegant, både som person (alltid klädd i vit kostym) och som skribent. Han började som journalist men blev så småningom författare. Den skönlitterära debuten, "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) var en lysande tegelsten som jag slukade när den fortfarande var ny, den kom ut 1987.

Så när "En riktig man" (A Man in Full) publicerades drygt tio år senare köpte jag den så snart den var tillgänglig i pocket. Naturligtvis var jag övertygad om att jag skulle läsa den, men faktum är att den nu stått i snart tjugo år på min hylla. Det som skrämde var omfånget: 742 sidor satta i liten text ...

Boken har förvisso lika lite som jag blivit smalare med åren, och inte har bokstäverna växt heller. Men nu fick jag ändå en spark i ändan: jag ska ta mig an den här romanen!
Wolfe skrev sådant som inte var fiktion också, ägnade mycket tid åt research. Hans filmade rymdäventyr "Rätta virket" (The Right Stuff) som handlade om modiga amerikanska astronauter blev en biosuccé.

Som skrivande journalist var han också sin egen. Han brukar beskyllas eller berömmas, välj själv, för att man i pressen numera ofta skriver personporträtt i presens, efter att de annars alltid skrivits i imperfektum (eller preteritum som ungarna får lära sig att det heter idag). "Radical chic" är ett annat uttryck som han också anses ha myntat.

Jag kände att Wolfe var det sena 1900-talets John Dos Passos (en annan av mina skrivande idoler). Nu ser jag när jag googlar att han faktiskt också fått Dos Passos-priset. Så bra!
Hoppas och tror att han visste hur otroligt många beundrande läsare han hade vid sin död.
Nu SKA jag ge mig på "A Man in Full"!

Copyright Klimakteriehäxan

"Hett i hyllan" är ett initiativ speciellt för torsdagar från bloggen Bokföring enligt Monika. Så här försöker hon motivera oss andra i bloggvärlden att delta: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt bortglömda, böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

onsdag, maj 16, 2018

Frågan jag väntat så länge på att få

Vi har tagit oss ända till finalen i "På spåret", jag och min partner. Eller är det möjligen kvartsmiljonnivån i "Smartare än en femteklassare"? Hur som helst: Allt hänger nu på den sista frågan. Ära eller svansen mellan benen? Vinna eller försvinna?

Då får jag frågan som får all nervositet att upplösas i intet. Frågan jag väntat så länge på att få besvara. Jag kan, jag vet, jag är hundraprocentigt säker.
Programledaren visar en bild på en ört. Vad är nu detta för växt?
Min lagkamrat (ja om det är "På spåret" alltså) hinner inte öppna munnen. Barnet (om det är "Smartare än en femteklassare") skriver alldeles för långsamt i min smak.

Så blir det min tur. 
-Detta, säger jag med all den pondus jag förmår, detta är en växt som tillhör familjen Scrophulariaceae. Den domän det gäller heter Eukaryota. Och just den här trevliga växten är bland annat släkt med teveronika, brunört och ögontröst. Kransblommiga allihop!

-Om man tittar noga på den, föreläser jag vidare, så ser man att den har en ovanlig form, nästan som en liten pyramid eller hur? Det är antagligen därför den på latin heter Ajuga Pyramidalis. På svenska kallar vi den Blåsuga, fast i Värmland har den i folkmun också fått heta Hôltegôsse.

Äntligen har jag fått användning för denna kunskap som jag lagrat i oändligt många år, ända sedan herbariets dagar. Vi hade förr gott om blåsuga på tomten i Barndomslandet, men av någon anledning försvann de. Fast nu är de tillbaka! Jag upptäckte dem nyss!

Någon kvartsmiljon fick jag inte, inte äran av att ta hem "På spåret" heller, men som tankeexperiment eller möjligen dagdröm funkade det när jag nu mött min gamla vän Ajuga Pyramidalis igen!
Jasså, "värdelöst vetande" säger du? Ja kanske det, men inte visste du vad den här växten heter förrän du läst detta!


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 15, 2018

Gratulerer med dagen!

Nu på torsdag är det Syttende Mai, Norges nationaldag (egentligen Grundlagsdagen), vilket betyder stora festligheter, vackra bunader, kungliga vinkningar från slottsbalkongen och fullt med folk ute på gatorna i det som förmodligen är kanonväder. Därför tänker Johanna i deckarhörnan att veckans topplista tillägnas grannlandet i väst. Fem författare eller böcker från Norge är ämnet för veckans lista.

"Kristin Lavransdotter" av Sigrid Undset är en av de bästa kärleksromaner jag läst. Punkt.

"Markens gröda" handlar om Isak och Inger och deras kamp för att överleva på den norska landsbygden, under knappast möjliga förhållanden. Antagligen den första norska roman jag läste, i gymnasiet, och den gjorde stort intryck. Av Knut Hamsun.

"Halvbrodern" av Lars Saabye Christensen är en familjehistoria med många bottnar. Skildrar fyra generationers liv och den röda tråden är pojken Barnum som letar efter den halvbror han vet att han har men aldrig mött. 

"Älskade Poona" är bara en i raden av Karin Fossums utmärkta deckare, den här blev också bra i tv-versionen. Poona från Indien, som skulle förändra världen för sin förälskade norske man, försvinner plötsligt spårlöst.

"Jag ska göra dig så lycklig" av Anne B Ragde sladdar in på femte och sista plats för att Ragde är så olik alla andra! I den här originella romanen dras läsaren in i 50-talets småstadsliv. "Berlinerpopplarna" är annars hennes mest kända bok, tror jag.

Hoppar över storheter som Linn Ullman och Karl-Ove Knausgård. Ingår inte i deras respektive fanklubbar. Och tänker att Anne Holt och Jo Nesbø har väl alla andra nämnt ... men hjälp, Jan Kjaerstad fick jag ju inte med! Många att välja bland!
Hur som helst. Gratulerer med dagen, Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Hetast i hyllan

Lyrans Noblesser tycker inte om värme, så hon är inte alldeles lycklig som så många av oss andra som hälsat årets första riktiga sommardagar varmt välkomna. Så här skriver hon när hon ger startskottet för denna veckas tematrio:
Ja jag erkänner, jag tillhör de där som gnäller så fort det blir varmt. Jag trivs inte! Temat för denna vecka blir därför hetta, ni kan ju roa er med att tolka detta precis hur ni vill.

Då gäller det bara att inte blanda ihop detta med "Hett i hyllan", en annan liten övning för bokbloggare som brukar bryta ut på torsdagar ...
På min "prispall" hamnar en romantisk berättelse, en (eller kanske två) klassiker och en polisroman. Läsvärda!

"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) är en kärlekshistoria mellan en vit kvinna och hennes svarte slav skildrad av sydafrikanen André Brink. Kärleken är het, men det är parets långa ökenvandring också.

"Robinson Kruse" hade det också rätt varmt där på den öde ön, med bara Fredag som sällskap. Klassikern skrevs redan på tidiga 1700-talet av Daniel Defoe. Jag valde mellan Kruse och "Tarzan, apornas son" för djungelns original-Tarzan, långt från seriestripparna, är riktigt bra han också. Av Edgar Rice Burroghs. Utkom 1912. Och i djungeln är det som bekant varmt.

"The Blue Knight" heter William "Bumper" Morgan och är en korrupt polis i Los Angeles, insiktsfullt skildrad av Joseph Wambaugh, själv fd LAPD-anställd. "Bumper" har två dagar kvar till pensionen när han får ett besvärligt mord att lösa. Det är hett i storstaden och blir inte mindre varmt när "Bumper" för att ta bort lukten av liket som börjat ruttna lägger malet kaffe i stekpannor och hettar upp dem på spisen ... Ända sedan jag läste boken har jag undrat om det knepet funkar, men har inte hittat någon att fråga. Leif GW kanske vet? Kan inte hitta bokens svenska titel, dock. 

Skulle du dessutom vilja ha en riktigt het film i cd-hyllan så är "Sista tangon i Paris" mitt förslag. Hetare passion har jag aldrig sett på bio. Men den ligger förstås helt vid sidan om boktraven som efterfrågats!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 14, 2018

NJUTBART är ordet!


Temaordet för Sannas bildutmaning Gems Weekly Photo Challenge kunde inte ha varit mer vältajmat: NJUTBAR. Vilken sommardag!
Säsongspremiär för solstolen som fick komma upp ur källaren. Baddräkt på!
Men det blev inget dopp, fortfarande alldeles för kallt i vattnet trots sol och hög lufttemperatur.

Otroligt njutbart är det också att titta på de många lökväxterna som lyser så färgstarkt att man nästan undrar om de är äkta, men det är de! Och det gäller att titta NU, för det är som med de blommande fruktträden: fröjden är inte långvarig.


Copyright Klimakteriehäxan

I bostadsbristens Sverige

Kritiken finns där, den går inte att blunda för: vi bor onödigt stort. Representanter för det gäng som vägrar lämna den inbodda rymliga lägenheten även när barnen är utflugna. (Kanske är de biffgapare, man kan aldrig vara riktigt säker ...) Det sticker självklart i ögonen på den som inte hittar någonstans att bo till överkomligt pris.

Men hur besvärlig bostadsbristen än är, hur dyr nyproduktionen än blir, hur orättvist det än är att alla inte har tak över huvudet, så kan det inte hjälpas: det går inte bara att flytta in lite hur som helst och var som helst!

Först upptäcker vi att hackspetten gjort ett prydligt hål i gaveln på huset i Barndomslandet. Visst, vi vet att vi har hackspettar i trakten, men har aldrig hört någon sätta näbben i väggen – att det skulle ha hörts står utom alla tvivel! Men han har nog passat på när vi inte varit på plats.
Nödtorftigt lagat med en brädbit fastspikad över hålet hoppas vi att spetten väljer att hacka någon annanstans. Sedan åker vi tillbaka till lägenheten i stan.

Bara för att stå öga mot öga med nästa ockupant: en duva som byggt bo på vår balkong i vad som nyss var en väldigt lovande pelargonkruka, smockfull i knopp. Duvor är rätt stora och alla kvistar som nu utgör ett bo har tillsammans med fågelns tyngd gjort åverkan på min växt, grenar har gått av, knoppar krossats, ja hela bordet krukan står på har faktiskt säckat ihop!

Till råga på allt har duvan hunnit lägga ägg. Två stycken som hon ruvar när jag öppnar balkongdörren och stör. Jag förklarar för henne att hon tyvärr måste vräkas, att vi haft balkong här i huset enbart för eget bruk i över tretti år och att hon faktiskt inte får bo kvar.

Jag raserar hennes bygge, slänger pinnarna och lite dun över räcket, försöker stötta blommans skadade grenar. Tar bort äggen. De är ljumma.
Hon kommer och försöker återta sitt bo. Jag är i vägen. Hon flyger ett varv men kommer tillbaka, igen och igen. När jag drar för glasluckorna som definitivt hindrar henne från att ta sig in har jag vunnit striden. Fast jag är inte särskilt stolt, förstås.

Här sitter jag nu med två fina ägg, ett riktigt ruttet samvete och starka sympatikänslor för henne som just har förlorat sina barn – detta blev ju i slutändan en affär mammor emellan.
Mor Duva landar med jämna mellanrum i närheten, växlar mellan två träd och räcket utanför det nu stängda glaset, och jag känner sorgen i hennes pepparkornsliknande ögon när hon tittar på mig.

Allt hon ville var ju att hitta ett trevligt och bra ställe för ungarna att växa upp. Precis som jag en gång tänkte när jag hamnade här. Även om jag inte lade mina i en kruka på balkongen.


Fågelskrämma av storstadsmodell.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 13, 2018

Varning på en skyltsöndag

I decennier har jag tillbringat avsevärd tid i närheten av något som nu, plötsligt, visar sig vara en hälsofara, en läskigt kontaminerad miljö.
Där nere porlar bäcken som den alltid har gjort, på väg rakt genom Barndomslandet. Men uppe vid vägkanten där stigen börjar sitter den, skylten jag aldrig tidigare sett: en allvarlig varning!

Uppenbarligen har man av en eller annan anledning sett sig nödsakad att kolla vad som eventuellt döljer sig här, i vad jag alltid trott vara tämligen orörd natur, besökt av några bävrar och kanske en törstig älg eller två. I själva verket har här funnits ett silververk. Jo, gruvan är välbekant, men den ligger ett par kilometer bort.

Nu står det här i klarspråk: här kan finnas gruvavfall som innehåller bly, kadmium, arsenik, silver, koppar och zink. Barn ska hindras från att stoppa stenar och grus i munnen. Man ska tvätta händerna om man rört vid saker på marken här. Och det är i lag förbjudet att ta med sig något härifrån.
Så fel man kan ha när man trott sig vara på säker grund, i så många år!

Men nu blev det i alla fall ett purfärskt bidrag till Skyltsöndag, bloggstafetten som numera hanteras av bloggarkollegan BP.

Copyright Klimakteriehäxan