torsdag, augusti 22, 2019

Helgfrågan

På torsdagskvällen kommer den, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång undrar hon vad tycker du är för mycket mellanspel i böcker?

Jag har svaret direkt: de där inre monologerna, ofta tryckta i kursiv stil, som antagligen är tänkta att ge läsaren en djupare inblick i någons (själs)liv. Dock är det ofta svårt att veta vem det är som håller den där monologen boven eller offret eller en tredje part? Kan inte minnas en enda författare som klarat av det där momentet med hedern i behåll. Men jag har ju inte läst allt ...

En bonusfråga finns det också: det ska bli fint väder i helgen enligt SMHI, vad ska du hitta på? Satsar på fler dopp i sjön, det är fortfarande ljuvligt! Tog en simtur tidigare i dag! Kanske blir det läge att ta ut solstolen en gång till dessutom?

Kanske en repris i helgen? 
Copyright Klimakteriehäxan

Ett sätt att bli gladare och snällare

Det finns filmer som gör mig till en bättre människa.
En gladare, snällare.

"När Harry mötte Sally" (When Harry Met Sally) är en sådan. Den dök oförhappandes upp i min tv häromkvällen, på en av reklamkanalerna som jag oftast bara zappar förbi. Men nu blev det ju tvärstopp!
Det är Meg Ryan och Billy Cristal som har huvudrollerna och framför allt hennes Sally glömmer man inte i första taget.

Scenen när hon ska bevisa för Harry att kvinnor kan fejka en orgasm har gått till filmhistorien, och kafét (Katz´s Delicatessen) där den spelades in är fortfarande, trettio år senare, ett turistmål på Manhattan. Filmen kom 1989!

Men även om vissa scener etsat sig in i minnet är det dialogen som är filmens verkliga storhet. Nora Ephron skrev och ingen har väl varit mer slagfärdig, mitt-i-prick-formulerande än hon! Sorgligt nog dog hon i cancer, alldeles för tidigt och säkerligen med massor av geniala texter oskrivna.

Men det är inte bara roligt, även om man skrattar både gott och ofta. Ephron visste en hel del om relationer också  hennes skildring av det korta äktenskapet med Carl Bernstein, en av Watergate-avslöjarna, i boken "Heartburn" visade det om inte annat. Hon passar ofta på att gissla egenskaper som vi lätt kallar typiskt manliga. För all del, då och då typiskt kvinnliga också.

Ibland blir det både romantiskt och vackert. Som när Harry äntligen förklarar sin kärlek till Sally (nej, det där är ingen spoiler, ni fattade ju redan att det slutar lyckligt!). Han kommer oanmäld rusande, i vardagskläder, till det flotta nyårskalaset dit Sally gått. Och när hon ser lite undrande ut säger han:
-När man fattar att man vill tillbringa resten av sitt liv med en person vill man att resten av livet startar fortast möjligt.  

Som någon sorts "mellanrubriker" i filmen dyker helt andra människor upp. Det är äldre par som inte verkar ha ett skvatt med huvudstoryn att göra (fast säcken knyts förstås ihop, ingen spoiler här!) men det riktigt fina i kråksången, det är att de där mellanspelen som kanske är två minuter långa var för sig är riktiga skådespelarpärlor! Helt ljuvliga!

Det finns alltså filmer som gör mig till en bättre människa.
En gladare, snällare.
Sedan är förstås frågan hur långvarig effekten är ...
Men om du får lust att pröva om samma sak gäller dig kan du leta upp "När Harry mötte Sally".

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 21, 2019

När det blåser

Rätt som det är ramlar jag på folk som fnyser och rycker på axlarna åt oss som oroas av statistiken kring vårt klimat. Det förvånar mig.
Härom dagen upplevde jag något som måste vara snudd på unikt.

Det var bara en lätt vind i luften när jag vandrade runt Reimersholme. Längs stranden växer träd, många riktigt stora.
När jag precis ska passera ett av dem hör jag konstiga ljud. Är det någon som klättrat upp i trädkronan? Det knakar lite mer. Ingen människa, inget djur syns till.

Nyss stod pilträdet där ... men fallet hann
jag inte fotografera ...
Och så händer det: den stora pilen lägger sig majestätiskt ner, med största delen i vattnet och rotklumpen upp i luften. Braket är konstigt nog inte särskilt högt.
Vi är sammanlagt tre personer som ser det hända, alla tappar hakan, ingen hinner få fram en kamera för att föreviga fallet som förstås är över på ett par sekunder.

Ser man sig om i naturen är det gott om vindfällen. Vid en tur i Roslagen för en tid sedan, i närheten av Kapellskär, såg jag ofantliga mängder ved till salu, ofattbart många kubikmeter i stora "kassar". Inte för att markägarna i trakten är speciellt inriktade på den sortens handel, men för att ved var det enda det kunde bli av alla de stormfällda träd som var resultatet av Alfridas framfart vid nyåret 2018/19. Det var en äkta naturkatastrof, varken mer eller mindre.

När jag tar en promenad i mina värmländska hemtrakter ser jag ideligen omkullfallna granar och tallar som blivit offer för en eller annan stormby. Ingen har hunnit eller orkat rensa upp, såga stammarna i bitar, ta bort resterna av förödelsen. På ett ställe hänger ett träd på en kabel över landsvägen, som visserligen inte är livligt trafikerad men ändå! (Just det trädet blir dock omhändertaget relativt snabbt.)

Visst hände det väl också förr att det stormade, men de riktigt hårda vindarna är vanligare på 2000-talet, och att det inte skulle ha med ett ändrat klimat att göra är det få som vågar hävda. Orkaner var något som drabbade exotiska trakter, inte Norden, inte Sverige ... men det var då det.

Alltså måste vi räkna med mer stormskador på våra viktiga och värdefulla skogar, träd som faller över hus och vägar. En släkting fick familjens två, för vardagslivet nödvändiga, bilar krossade när en trombliknande virvelvind drog fram över deras tomt för ett par veckor sedan. Det var rena turen att ingen människa kom i vägen.

Och när den "gammalmodiga" stränga vinterkylan uteblir saknas tjälen i marken, en faktor som annars bidragit till att hålla fast trädens rötter i ett iskallt grepp om vintervindarna varit hårda.

Som skogsägare är det inte mycket man kan göra, mer än att hålla tummarna för att den värsta blåsten ska hålla sig borta.
Men det är stora summor som går till spillo när värdefulla träd trillar i ett jättestort plockepinn.
Till råga på allt är det fult också. I en miljö som annars kan vara så otroligt vacker.



Tvärs över vägen föll den, men hejdades i fallet av en kabel. Som höll!
(Se bilderna nedan)


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 20, 2019

Ljud i barndomen

Läser Jonas Gardells betraktelse i Expressen om ljudbokens framfart och effekten det har på bokbranschen i stort. Läs- och tänkvärt! Så pass att det påverkar mitt val i veckans Tisdagstrio.

Idag finns ju en rad leverantörer av ljud- och e-böcker. Storytel, som är störst, har en imponerande miljon prenumeranter, sedan finns Bonniers BookBeat, Nextory och några till. (Ja på Soundcloud hittar man exempelvis min bok "I ljust minne bevarad").

Minns inte exakt när ljudboken kom in i min värld, men det var när ungarna var små och vi sökte kul saker att ägna oss åt under längre bilresor, som när vi skulle till Mormor till exempel.
Så när Ugglan & Boken nu gett ämnet favoriter från barndomen satsar jag inte på mina egna tidiga läsupplevelser utan på mina barns härligaste ljudböcker.

En underbar tid var det när Arto Paasilinnas "Harens år" (Jäniksen vuosivar vår underhållning. På kassettband, förstås ... Den boken är en av den väldigt ojämne författarens bästa, i suverän inläsning av Tomas Laustiola. Hela familjen älskade att lyssna! När jag frågade om barnen ville åka med och handla (en resa på drygt tjugo minuter) blev svaret:
-Får vi höra på boken då?
Och när jag sa att det var självklart hade jag inte pratat klart förrän de satt i bilen. Så bra var det.
Är det förhoppningsvis fortfarande ...

Just detta med text som olika generationer kan njuta av, gärna tillsammans, är ett adelsmärke i barnböckernas värld. Alltså älskade vi alla Toivo Pawlos tolkning av Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang". Galet roligt, fullt av överraskningar!

Då är vi framme vid sista plats i dagens trio och den reserverar jag för Helge Skoog och Åke Holmbergs "Ture Sventon".  Varje lyssning ledde till att man blev sugen på en semla, fast Tant Rotas bageri gick ju inte att hitta ...

Se där, nu slapp ni tjatet om Cherry Ames, Kitty, Enid Blyton och Pippi ... och några andra favoriter dessutom! Som den underbara "Sagan om äpplet" av Jan Lööf. Men den fanns ju inte när jag var barn.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 19, 2019

Tror vi på tomten?

Det är en evig fråga. Ska man lära sina barn att tomten finns? Eller hoppa över det kapitlet och gå rakt på den grymma, kemiskt tomtefria, verkligheten?

Visst läste vi om både tomtar och troll (Pomperipossa var länge en favorit) för barnen, men vi påstod nog aldrig att Tomten med stort T var den som fixade julklapparna. Möjligen berövade vi därmed våra ungar en bit traditionell barndomsjul, men jag tycker så här snart trettio år senare att de verkar ha klarat det rätt bra.

Sedan kan det ju faktiskt också vara en betoningsfråga. Avser vi Tomten, med starkt tryck på första stavelsen, eller är det vi tänker på tomten, beteckningen på en bit mark, med lite mindre kraft i de första tre bokstäverna? Om man ska bjuda på en egen bild till Gems Weekly Photo Challenge med tema TOMTEN blir det första alternativet ett svårfångat motiv.

Alltså passar jag på att visa var jag bor. Det är förstås en överdrift att kalla marken huset står på för "vår tomt", men tomtmark är det definitivt. Och när man tittar "hemåt", tvärs över Årstavikens vatten, tycker jag att det är riktigt fint! Den tomten tror vi på!

Den här tomten mötte mig i Göteborg ifjol. Fin! Men någon färsk
tomtebild kan jag inte bjuda på.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 18, 2019

Pocketchocken

Jag är i chock.
OK, precis som det finns grader i helvetet finns det olika steg när det kommer till klassificering av chocktillstånd.
Men ändå.

Det var bara så att jag skulle köpa en bok till en stundande födelsedag. Fast just den här boken var slutsåld hos två nätbokhandlar när jag kollade. Dock såg det ut som om Akademibokhandeln hade försett sig med några ex som fanns kvar i lager.

Alltså gick jag dit (det hade kanske blivit för sent att beställa den på nätet ändå) och minsann, boken fanns. Då kom chocken.
En pocketbok kostar numera 95 kronor. Nittiofem.
-De blev dyrare nyligen, sa en lätt generad flicka i kassan när jag uttryckte min häpnad.
Till saken hör möjligen att Akademibokhandeln gick back med 40 miljoner i fjol, vilket ändå var en liten förbättring jämfört med året innan!

Jag minns som hade det varit i går hur det kändes lockande, billigt, att invänta pocketupplagan av något man längtade efter att få läsa, men lättare och smidigare än sitt inbundna "storasyskon". Och känslan av att få mycket för pengarna! Det var då det!

Visst genomförde jag köpet. Men det hade varit roligare att få den för 45 kronor. Under halva bokhandelspriset.
Man blir ibland tvungen att förstå varför folk överger butiker IRL för att i stället handla på nätet.
Hur sorgligt det än är.

Copyright Klimakteriehäxan

I diversehandeln

När jag tittar på reklamskyltarna som min pappa tillverkade på 40-talet till sin affär (vet inte om den redan då hette "Ellbes diversehandel") går mina tankar osökt till nutidens veckotidningar.
Först säljer man godis, sedan tandkräm som motarbetar karies ... eller som i dag då, först lagar man de läckrast tänkbara maträtter, sedan bantar man ...

Hur effektiv pappas reklam kan ha varit får vi aldrig veta. Men kul ändå att hitta de här skyltarna på en dammig hylla!
Andra skyltar hittar du också denna Skyltsöndag om du klickar dig över till BP, som har ordning på skyltbloggandet.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 17, 2019

Digitalt bokmärke

Som nyfrälst e-bokläsare har jag, sedan jag äntligen fattat att även jag kan läsa bok på platta, kommit till ännu en insikt om än av helt annat slag:
Som e-boksanvändare behöver jag inga bokmärken. Försök trycka in nåt snyggt i plast, papper, tyg eller trä i min surfplatta om du vågar! Det går naturligtvis inte. Bara en jubelidiot skulle komma på tanken ... eller en sann bokmärkesentusiast/samlare?

Däremot håller ju maskinen lite ordning på mig. Och bjuder på ett "digitalt bokmärke". I bästa fall kommer jag direkt tillbaka till det ställe där jag slutade läsa senast. Har jag sjabblat med knapparna får jag kanske leta lite, och i så fall är det praktiskt att minnas åtminstone ungefär hur långt jag kommit.

Således konstaterar jag att jag kommit till sidan 330 av de 512 som "Strandcaféet" består av. Lättläst så det förslår, och det är ju skönt efter en rad ganska svarta historier som jag tagit mig igenom. Men det kommer att dröja innan jag läser en bok av Lucy Diamond igen. Storyn är alldeles för förutsägbar, en kärlek avlöser en annan och klichéerna om hur det är i Cornwall staplas på varandra. Fast det vore kul att komma dit ändå!

Sedan är det nog så att min tid som e-boksläsare snart är över för den här gången. Har nyttjat ett gratiserbjudande och gillat det, men inser också att alla mina olästa pappersböcker kräver min uppmärksamhet. Man kan ju fortfarande låna digitalt på biblioteket om andan faller på ...

Veckans bokmärke lever vidare hos flera bloggar, även om Boklysten kanske tömt sitt förråd. Men kolla hos Emma, Hannele, Älskar att läsa, BPGerd och Mösstanten!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 16, 2019

Om vanor och ovanor

Så här på fredagar finns det en skur frågor från "bloggarkollegor" att plocka upp och besvara för den hugade. Dessa i dag hos ElisaMatilda:

1 Vilket snacks har du svårt att äta i lagom mängd?
Knepet är att aldrig börja, för börjar jag fortsätter jag gärna tills det är slut i skålen eller påsen ...
Vilken verbal (o)vana vill du bli av med? 
Pratar ibland innan jag tänkt klart. Är då i ärligaste laget ...   
3 Vad finns, efter lite ansträngning, inte längre i ditt liv?  
Skräpmat av värsta sorten.  
Vilket ställe går du till för att du alltid har gjort det? 
Släktens gravar i Barndomslandet.
Vad är något du hoppas fortsätter för alltid?
Hälsa och välgång för mina nära och kära, så länge jag är medveten om min omvärld ... och förstås även längre än så.

Och så har vi Orsakullan, som kör en fråga per dag  fast jag väljer att bunta ihop dem. 

SöndagMitt bästa tips för vardagshälsan är att ... 
... sova länge och röra på sig. 
Måndag: Mitt bästa frukosttips är ... 
Knäckebröd (Falu Rågrut!) med kalkon äter jag nästan varje dag. Men älskar den härliga havregrynsgröten med äpple och russin. Kräver ingen sylt. 
Tisdag: Jag lyssnar gärna på denna musikgenren:
Lite allätare: visor, amerikanska singer-songwriters, Monica Zetterlund, Povel Ramel. 
Onsdag: Jag lyssnar ogärna på denna musikgenren: 
Opera. I princip outhärdligt. Pyttelitet undantag: Peter Mattei. Hårdrock funkar också dåligt ihop med mig. 
Torsdag: Fem frukt eller grönt om dagen äter jag… 
... säkert. Det är så gott!
Fredag: När jag besöker offentliga toaletter så…
... undrar jag ofta varför folk (läs män) inte fäller ner ringen när de är klara. Om det är muggar för båda könen, alltså.

Citron är en frukt jag ofta använder mig av. Här gestaltade av konstnären
Maria Bousewska.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 15, 2019

Från A till Ö

En fråga som ofta dyker upp blev i dag också Mias helgfråga:
Hur sorterar ni böckerna i era bokhyllor?
Svaret är enkelt men hur sant det är, det är mera oklart ...

Grundtanken är nämligen bokstavsordning, efter författarnas efternamn, utan hänsyn till format, ämne och språk. Undantag för uppslagsverk, ordböcker och resehandledningar som står för sig. Dessutom ett eget litet utrymme för poesi.

Men teori och praktik går inte alltid hand i hand. Visst står fortfarande en hel del i bokstavsordning, men systemet har spruckit på både längden och bredden. Ändå hittar man skapligt, för det mesta, det man söker, fast lite extra letande blir det ... att gå från A till Ö låter ibland enklare än det är.

En bonusfråga som ligger i tiden följde också med: Vad är det bästa med hösten?
Färgerna. De levande ljusen som behövs igen. Och mysigt att krypa in i en mjuk tröja, ta fram en sjal, kura ihop sig i en gosig jacka.

Copyright Klimakteriehäxan

Höftfel

Hur är det egentligen: är alla mänskliga höfter konstruerade på samma sätt? Med likadana benbitar, senor, muskler och muskelfästen?

Nej, jag undrar inte för att jag ska bli höftbytespatient, annars så vanligt för folk en bit upp i åren.
Frågan beror på att jag modigt nog testat ett nytt gympapass: dance fusion.
Om det gick bra? Nej det gjorde det verkligen inte. Och jag vill (främst) skylla på mina höfter.

I sex år av mitt liv har jag flitigt rört mig i latinamerikanska miljöer. Jag har varit på sambaklubb i Rio de Janeiro och blivit uppbjuden på utedans i Nicaragua, försökt smälta in på födelsedagskalas i Guatemala och trånande sett på när proffs dansar argentinsk tango i någon bar i Boca-kvarteren i Buenos Aires.

Det där med att smälta in har varit helt hopplöst. Mitt blonda huvud syntes över alla de svarthårigas på golvet, vare sig det var Managua eller Rio eller Quetzaltenango. Min jämnåriga väninna flöt över golvet i suverän rytm på sitt 60-årskalas, jag kunde bara applådera. På "Svarta bollen" i Rio dansade jag bredvid en kvinna som säkert var 70+ (jag var trettio år yngre) och det var ingen tvekan om vem av oss som rörde sig mest förföriskt ...

Summan av kardemumman är att jag har ett praktfullt komplex när det kommer till att vicka på höfterna. Det går ju inte.
Och inte kan jag skaka brösten snyggt heller, oavsett vilken takt musiken spelas i. Tvärt emot alla rimliga principer, typ "försöka duger" och "alla barn i början", är jag körd direkt. Stel som en pinne!

Så här i efterhand kan man ju undra varför jag ändå gjorde ett nytt försök. Visst, flera andra på golvet i gympasalen hade också uppenbara problem. Men hade förmodligen inte lika stort komplex som jag ... Förvånansvärt många hängde ändå med, hoppade i takt och ruskade på rätt kroppsdel när ledarinnan så påbjöd.

Frågan kvarstår: är vi verkligen likadant skapta, oavsett om vi har fötts i Arvika eller i en brasiliansk favela? Ser blöjbarnet i Rio på Youtube. Ungen rör sig som en gud. Ingen har rimligen "lärt" henne konsten. Faktum är att jag inte kan påminna mig ha sett ett enda svenskt barn med samma rörelsemönster, samma självklara relation till musiken.

Om det blir nya dance fusion-pass för mig? Nej, det gör det inte. Dansar över huvud taget så gott som aldrig numera. Synd, för en gång i tiden tyckte jag det var jättekul, jag var inte oäven på sådant som vals, schottis, bugg och foxtrot, och motion fick man på köpet. Höfterna hängde med, kraven på dem var ju inte så stora då ...

Får helt enkelt nöja mig med att vara åskådare. Gillar balett. Älskade filmen "Vår sista tango" - se den om du kan! Och Youtube-barnet (videon nedan är inte den bästa, den jag egentligen ville ha med) kan jag titta på i hur många repriser som helst. Där finns inget höftfel. Ljuvlig!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 14, 2019

På bandets tid

Nog för att väskan var tung ändå. Kameror, kartor, pennor, block, vatten, pappersnäsdukar, kam och sånt.
Men den lilla bandspelaren hade ändå sin självklara plats. Plus några kassetter, favoriter som tålde att gå i repris.

Det där var riktigt länge sedan, på den tid när jag tillbringade många av årets dagar på resa. Banden innehöll varierad musik: Ulf Lundell, Mercedes Sosa, Cornelis Vreeswijk, Sven-Bertil Taube, Monica Z och Carole King för att nämna några favoriter.

När ungarna var små var banden med barnmusikalen Svingelskogen och inlästa sagor fantastiska att ha under resor, och radioprogrammet Hassan köpte jag också på kassett. Som vi skrattade, hela familjen!

Visst har jag sorterat ut och slängt de flesta, fast förvånansvärt många gamla älsklingar har jag inte kunnat skiljas ifrån. Som Elis Regina, en brasiliansk pärla (tre kassetter!) inköpt i Rio. Men naturligtvis är det korkat att ha dem kvar, de blir ju aldrig mer spelade, även om jag tror att det fortfarande finns någon kassettbandspelare som fungerar i vårt hem.

En 90-talist har förstås inte en aning om denna gamla teknik. Därför var det faktiskt riktigt humoristiskt när en designfirma för något år sedan lanserade ett mobilfodral som såg ut som, jo, jag lovar!  ett kassettband ...

Hade någon då, på det sena 70-talet/tidiga 80-talet, sagt att den där spelaren och alla kassetterna skulle ersättas av en enda liten platt pryl obetydligt större än en enda kassett hade jag inte trott på det. Än mindre att vilken skivsamling som helst skulle rymmas i den där prylen, bara att stoppa i fickan.

Och denna lilla betraktelse från forntiden fick ni nu ta del av på grund av att Sanna har tema BAND i Gems Weekly Photo Challenge!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 13, 2019

Dags för något lättläst

Ugglan & Boken vill se en tisdagstrio med böcker som jag ser fram emot att läsa. Det råkar vara samma fråga som Mia hade som Helgfråga i torsdags, men jag ska byta infallsvinkel nu. För då tänkte jag satsa på ambitiösa tegelstenar. Men tänker om, tänker nytt!

Nu känner jag nämligen ett enormt behov av något lättläst, kanske fort glömt också, men det är OK. Detta eftersom jag läst tre jobbiga historier på raken: Tara Westovers "Allt jag har lärt mig" (Educated), Aase Bergs "Haggan" och sist "Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg.

Mitt intellekt behöver inte ännu en utmaning till av samma typ. En härlig bladvändare vore perfekt! En Joyo Moyes kan det bli, "Etthundra mil" (The One Plus One) ligger i vänteläge. Det gör också "Tre önskningar" (Three Wishes) av Liane Moriarty, och på plattan har jag laddat ner Lucy Diamonds "Strandcafeet" (The Beach Cafe). Ser väldigt feelgood/chic-litt-aktig ut!

I bästa fall slipper jag religiösa fanatiker, notoriska äktenskapsbrytare, lögnare, våldtäktsmän, missbrukare, hopplösa föräldrar och styckmördare. Det kan bli spännande ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 12, 2019

I kräftans vänkrets

Premiären, den där som inte längre är lika bestämd som förr, har ägt rum. Kräftsäsongen är inledd. Än har jag inte ätit några för året, men det ska självklart bli. Skaldjur är så gott!

Visst är det ändå trist att det blir så otroligt mycket skräp över när man kalasat på räkor, krabba, hummer och kräftor. Avfallet väger kanske lika mycket som de ätbara delarna (och det verkliga kilopriset är alltså ungefär dubbelt så högt ...).

Men kan man tänka sig: det finns planer för de där skalen! Ja, inte så att man kan återanvända dem hemma i köket (fast jag vet att energiska människor gör buljong ibland) men däremot när man hanterar skaldjuren i stor omfattning. Det påstås bli upp till 8 miljoner ton sådant avfall i livsmedelsindustrin varje år.

Skalen kan nämligen förvandlas till kitosan, ett förnybart, biologiskt nedbrytbart och antibakteriellt ämne som dessutom har en kemisk struktur snarlik bomullens. Forskare på det statliga institutet RISE jobbar som bäst med att förfina metoderna och det nya materialet, som förmodas fungera utmärkt i textilier. Det gäller nu att öka fibrernas styrka och det sker i kombination med nanocellulosa, också det ett nytt ämne. På sikt alltså i kläder, med mindre negativ påverkan på vår omvärld.

Man tvingas ju inse att modebranschen inte är särskilt miljövänlig. Ett par jeans "kostar" 15000 liter vatten i produktion, i en tid när tillgång till rent vatten inte alls är en självklarhet för alla. Modejättarna lanserar för många kollektioner, kör fram nya trender onödigt ofta, tvingas rent av elda upp osålda plagg. Hemskt!

Vi kunder som gillar att shoppa måste se lite mera noggrant på etiketterna som berättar vad kläderna innehåller. Man ska satsa på lin, ull, siden, skinn, mohair, hampa och bambu, alla sådana naturmaterial som inte har så stor negativ effekt på miljön. Viskos och lyocell bygger också på material som är hyfsat bra.

På SVT Play finns en timslång brittisk dokumentär, "Modets smutsiga baksida", som kan ses i ett halvår framöver. Väcker många tankar! Och man häpnar över hur lite myndigheterna kan göra när exempelvis en hel flod blir förstörd (ett exempel från Indonesien), med otäcka, allvarliga och långvariga effekter på folks hälsa.
Naturligtvis är det så att återvinning, second hand-shopping och mer eftertanke när vi tittar in i garderoben är måsten. 

Så till kräftkalaset går det alldeles säkert att hitta en gammal "trasa" där, bland det som väntar på hängarna. Förmodligen rätt snygg också, eller hur? Fast i framtiden kanske vi i kräftans vänkrets kan skruda oss i skaldjursskal, under namnet kitosan!
Vid det laget kanske skaldjuren kvalat in i djurgruppen modelejon ...


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 11, 2019

Simmar lugnt

Diplomet dök upp nästan exakt på dagen 60 år efter att högtidligheten inträffade: jag promoverades till "kandidat" efter avklarad simskola. Krans på skallen fick man, och en liten applåd också, tror jag. Den som satte pilkransen på mitt huvud var en dåtida kändis, regissören Sandro Malmquist, som så vitt jag vet inte hade ett skvatt med simning att göra. Hur han hamnade där kan man undra!

Men det tjusiga diplomet, utfärdat av Svenska Simförbundet, har han i alla fall signerat. Budskapet är allvarligt: förbundet väntar sig att "detta vedermäle av aktning tillika skall erinra om den förbindelsen att efter yttersta förmåga befordra och utbreda den särdeles välgörande simkonsten".

Stora ord. Har jag levt upp till Simförbundets krav? Tja, båda barnen har jag gått med till simskola i Liljeholmsbadet, så så långt har jag skött mig.
I övrigt har jag inte mycket att slå mig för bröstet för när det gäller umgänget med det våta elementet. Jag klarade exempelvis aldrig av nästa steg i simmarkarriären, "magistern", för jag kunde inte dyka. Därmed blev guldfisken den finaste i min samling.

I själva verket har jag med åren fått en enorm, grundmurad respekt för vatten, som kan ställa till med så mycket. Och då behöver det inte vara dramatiskt som en tsunami, det kan räcka med rejäla vågor på havet eller strömmar vid en strand. Ändå älskar jag att bada och simma, även om jag inte badar lika fort som Sarah Sjöström direkt  det är det ju inte så många som gör ... så jag simmar lugnt.

Diplomet, som vid det här laget är ganska så blekt, satt i ram på min vägg förr i världen. Nu hittade jag det i en garderob. Samt bestämde mig raskt för att detta är en skylt värdig vilken Skyltsöndag som helst.
De söndagsskyltande bloggarna hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan