Tankar kring en önskelista

Martina Haag är förvisso inte en av mina favoritförfattare, men jag kan uppskatta hennes humor (och delade hennes ilska över hur maken behandlade henne, skildrat i "Det är något som inte stämmer"). Nu har hon en ny bok ute. Jag kan inte lova att jag tänker läsa den, men jag gillar omslaget!

Redan på utsidan av boken "Från och med nu" radar Haag upp något som verkar vara (delar av)  hennes "bucket list", alltså saker hon vill klara av medan hon fortfarande är i livet. Jag kan inte låta bli att fundera över om vi har något gemensamt. Inte väldigt mycket, men ändå ...!

Vi tar dem i tur och ordning:

Bli räddad av en skitsnygg brandman. Måste säga att jag tycker det är viktigare att jag blir räddad än hur min räddare ser ut. Men råkar han vara snygg tänker jag inte protestera. Det finns förvisso kvinnor som är brandmän också, förresten!

Kyssa en främling högst uppe i Eiffeltornet. Trots flera besök i Paris har jag aldrig varit uppe i det där tornet över huvud taget, än mindre pussat någon.

Sno en klänning på Gucci. Nej, verkligen inte. De har nog ändå inte min storlek ... Det finns dessutom andra modeskapare jag tycker mycket bättre om.

Dricka champagne på Orientexpressen. Skulle gärna ta tåget och i så fall också gärna lite bubblor, men det har inte hänt.

Ha en trekant tiokant. Va? (Om det blir en bok kommer jag ganska säkert inte att läsa den.)

Klättra upp på toppen av Cheopspyramiden. Huvva, jag som är så höjdrädd!

Skjutas upp i rymden. Tack, men nej tack. Vill nog inte skjutas över huvud taget om jag kan slippa.

Se slutet av Kinesiska Muren. Har sett en bit av den, men det var antagligen nånstans mitt på. En häftig upplevelse hur som helst, något jag verkligen hade drömt om.

Åka helikopter över Grand Canyon. Har varit där. Gått till fots ända ner och upp igen. Asjobbigt. Hade varit otroligt mycket enklare med helikopter ... men jag faktiskt flugit över Iguazu-fallen, kan det kanske räknas? Spektakulärt!

Sätta eld på julbocken i Gävle. Pyromani är ingen hobby jag uppskattar eller uppmuntrar. Som tur är är jag inte lagd åt det hållet. Trist tradition.

Bara tre av de här sakerna har Martina Haag hittills kunnat bocka av: hon har kysst en främling i Eiffeltornet, hon har druckit champagne på Orientexpressen och hon har flugit över den imponerande Grand Canyon.

Om jag skulle göra min egen seriösa lista skulle den se rätt annorlunda ut, även om jag inte riktigt vet vad den skulle komma att innehålla. Det här var bara ett litet tankeexperiment, inspirerat av att jag fick syn på boken i ett skyltfönster. Hur stämmer den här listan med dina önskningar för framtiden? (Alla som svarar att de tänker tända eld på Gävle-bocken anmäler jag till polisen!)

Maken och Sonen på Kinesiska muren. Året var 2007.

Copyright Klimakteriehäxan

Humörhöjare?

Jaha, då är det dags igen: Skyltsöndag (som alltid i BP:s hägn). I dag råkar det sammanfalla med Pingstdagen, som i princip är bortglömd numera, och dessutom med Mors dag som somliga också envisas med att glömma bort ...

I mitt mammaliv har Mors dag aldrig betytt några storslagna aktiviteter, vilket jag också beskrivit ibland (blir du nyfiken kan du kolla här, kanske drar du på smilbandet om du scrollar lite?) När jag var barn däremot var det viktigt att högtidlighålla både Mors och Fars dag. Och visst fattar jag att det i första hand är avkomman som förväntas hylla sina föräldrar, men det kan inte hjälpas: jag tycker att det faktum att jag faktiskt blev mor är värt att fira, jag skulle ju ändå inte ha några barn!

Alltid något är alltid rätt till mamma ...

Alltså brukar jag ge mig själv något trevligt i present, om än i tysthet. Tänker också på att många människor inte lyckats få några barn, trots att det varit deras högsta önskan och trots mängder av mer eller mindre vetenskapliga aktiviteter för att hjälpa fertiliteten på traven.

Ett glas vin kan hur som helst passa eller hur? Det blir ännu en etikett som fått mig att köpa ett helt okänt vitt vin på Systembolaget. Mitt morsdagsvin Bitchy Blend kommer från Ungern och säger sig vara "crisp with an attitude". Tja kanske det? Har ännu inte smakat, men håll med om att etiketten är anslående! Och vem vill inte framstå som "crisp with an attitude"?

Sedan har ju vädret visat sig från sin trevligaste och somrigaste sida, så att hitta en tydligt skyltad glassbox var också väldigt passande. 

Dagens övriga två skyltar hittade jag hos en frisersalong på Södermalm. Väldigt hemgjorda och med förhoppning om att locka till skratt så vitt jag begriper. Och eftersom dagens frisörer verkligen vet att ta betalt för sina tjänster kan det väl passa med ett par humörhöjare ... sedan är jag inte helt på det klara med hur man lever om man "lever mjukt"? Går det att kombinera med "crisp with an attitude"?

Återstår att se om jag hittar någon trevlig present till mig i dag. Det brukar bli en humörhöjare av något slag. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om mod

Ibland hittar jag texter jag missat att läsa, trots att jag är intresserad av dem. Det händer oftast när jag ska kasta tidningar, den högen växer ju i stadig takt. Så gick det till när jag fastnade för Veckans mening denna gång. Den är hämtad ur en intervju med finansminister Elisabeth Svantesson (M) publicerad i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan. Därmed gör jag ett avsteg från Skriv-Roberts grundprincip när han manar till jakt på de där braiga meningarna, de som fått en att stanna upp om än aldrig så lite, i det man nyss läst. Inte nyss alltså, men ändå rätt så nyligen, konstaterade ministern detta:

Mod är att inte låta oro och nervositet hindra en.

Copyright Klimakteriehäxan

På plussidan

Fredag och fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, som jag besvarar stärkt av afternoon tea med lite jazz på Stockholms Stadsmuseum. 80-årige Bill Öhrström kåserade om Gyllene Cirkeln, stället där så mycket av svensk jazz uppstod och frodades, och sjöng gjorde han också – med den äran! På plussidan även detta alltså. Nu till frågorna om positiva grejer:

1. Vad är en bra sak med den här veckan? Att den varit grön och solig. Och blommig! (se bilden!)
2. Hur har du vänt något negativt till positivt i veckan? Begravning blev ett kärt återseende med många gamla kollegor.
3. Vad har gjort dig glad idag? En inbjudan till sommarumgänge med personer vi inte träffat på länge.
4. Vad är något du kommer att göra för din egen skull i helgen? Sista pingisträningen före sommaruppehållet blir i morgon lördag.
5. Ser du glaset som halvfullt eller halvtomt? Halvfullt, definitivt. Tomt blir det väl ändå, förr eller senare ...

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips

Gillade du "Homeland"? Det var en amerikansk action-serie med politisk laddning som bitvis var en veritabel nagelbitare, men ändå var det en med befrielse blandad besvikelse när den tog slut –  pust – efter inte mindre än åtta säsonger. Långlivad! Jag var lite sen att hänga på, men kunde snart inte slita mig.

Nu finns en ny serie, i åtta avsnitt, att se på Netflix, "The Diplomat". Har inte sett hela än men är fast. Och tycker att den i viss mån påminner om "Homeland". Också här finns världspolitiken med, intrigerna, aktualiteterna, de privata problemen, en smart kvinna i huvudrollen ... En andra säsong är utlovad.

Copyright Klimakteriehäxan

Boktips för mammor

På söndag är det Mors dag igen, och det föranleder Mia i bokhörnan att fråga: Har du något bra boktips? (lämpligt som morsdagspresent, antar jag förstås att hon menar).

Nu är ju även mammor väldigt olika sinsemellan även om de delar på den där titeln. Men nog finns det böcker som både är fascinerande och lyckas ha ett kvinnoperspektiv samtidigt, även om det kanske inte är direkt nödvändigt dagen till trots! "Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic) av Julie Otsuka är en sådan. "Svalors flykt" av Majgull Axelsson också.

Vill mamma ha ett gott skratt finns det andra håll man kan gå åt. Sök exempelvis upp min gamla amerikanska favorit Erma Bombeck, allt hon skrivit är roligt! Man drar på munnen redan åt böckernas titlar: "If life is a bowl of cherries, what am I doing in the pits?", "The grass is always greener over the septic tank" eller "When you look like your passport photo, it´s time to go home". En som verkar som gjord för morsdagsfirande är "When God created Mothers" men just den har jag faktiskt inte läst. Hon har skrivit massor! Tyvärr har inte mycket av henne översatts till svenska.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det inte är lika tätt på stan mellan de färdigtrasade byxbenen nu som det var för inte alls länge sedan. Kan det möjligen vara så fantastiskt att det idiotmodet är på väg bort?  

Nu blommar det!

Det påstås att vi är mellan hägg och syren. Häggen prunkar verkligen, men syrenerna har tjuvstartat och blommar, de också!

Vem påstod att "ogräs" inte är vackert? Här samsas maskros och löktrav med lite hundkex på vårt köksbord, i två små vaser ur Lisa Larsons serie Quartette. Loppisfynd! (Just den serien som tillverkades på 80-talet verkar inte vara särskilt poppis bland designsamlarna.)

De små penseerna verkar verkligen trivas i svärmors gamla ishink. Nu ögonfägnad på balkongen.

Veckans kulturfråga från Enligt O handlar förstås inte alls om blommor. I stället undrar hon Vilka författares böcker hamnar alltid överst i bokhögen?

Se det var en fråga det! Tror inte jag kan leverera ett ordentligt svar på den över huvud taget. Slumpen styr. En bok jag just köpt eller lånat kan absolut hamna där. Just nu ligger Annie Ernaux överst med "Åren" som jag hittade efter att den hade varit försvunnen sedan jag gav mig den i födelsedagspresent 2021!

Copyright Klimakteriehäxan

Dubbel topptrio

Tre böcker av samma författare (som du har läst eller vill läsa) ska utgöra denna veckas tisdagstrio om Ugglan får som hon vill. Så vad vore enklare än att kasta upp några gamla favoriter, förvisso döda, men vars verk sannerligen lever? Jag tänker på en lång rad svenska storheter: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Torgny Lindgren, Vilhelm Moberg, PA Fogelström, Hjalmar Söderberg ...

Nu råkar det ju vara så att jag har flera favoriter som fortfarande är i livet och som förhoppningsvis kommer att skriva fler böcker, för mig och andra att avnjuta. Bestämmer mig för att hoppa över de ständiga Nobelpriskandidaterna Joyce Carol Oates och Margaret Atwood och lyfter i stället fram två (fusk. jag vet, det blir en dubbel här!), lite yngre, som också borde komma på tal när allehanda litterära priser ska delas ut.

Ni vet redan att jag är hopplöst imponerad av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie. En suverän trio ur hennes produktion: "Lila hibiskus" (Purple Hibiscus), "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) och "Americanah". Så bra, så galet bra!!! Väntar ivrigt på nästa!

Nästa prisvärda författare är också en kvinna, Jennifer Clement, mexikansk-amerikanska. "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen), "Basquiats änka" (Widow Basquiat) och "Gun. Love" utgör hennes trio. Boken om graffitimålarens "änka" (de var aldrig gifta) berättar inte bara deras komplicerade kärlekshistoria utan också mycket om en vital del av New Yorks kulturliv på 80-talet, med idel kändisar, mycket droger och väldigt ojämnt penningflöde.

Det där var, inser jag vid närmare eftertanke, ungefär vad man kunde vänta sig av mig. Noll överraskning. OK, ber om ursäkt. Men tänker att jag kanske kan värva någon enstaka ny läsare av mina favoriter.

Copyright Klimakteriehäxan

Det börjar bra ...

Nykläckta, duniga, supersöta. Jo, det börjar bra. Tänk om kanadagässen kunde vara lika gulliga resten av livet! Då skulle jag inte avsky dem, dessa vedervärdiga skitmaskiner som lortar ner överallt. Fast så länge de är i den här storleken kan man ju omöjligt tycka illa om dem. För i grund och botten har jag ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan 

Rapport om ett stordåd

Ja, jag tvekar inte: jag har uträttat ett stordåd. Kanske inte för mänskligheten, men åtminstone i min egen lilla avgränsade värld.

Vad har jag då gjort? Jo något jag tänkt länge på. I mitt sovrum finns två bokhyllor. De har varit fyllda till bristningsgränsen, bitvis i dubbla rader. Ingen ordning alls. Böcker jag tror jag lagt in har inte gått att hitta. Andra vet jag att jag klämt in för säkert tio år sedan, för att aldrig peta på dem igen.

Nu blev det ändring på detta! Plockade ut varenda bok. Har nu lagt ungefär en hyllmeter i den allmänna gebort-högen, avdelat ett gäng till syrran, några som jag tror passar till en kompis och andra som jag burit iväg till Maken i tron att han inte läst dem redan. Några finns redan hos Myrorna. Bland titlar jag ratat finns kanonsuccéer som "Ett litet liv" av Hanya Hanagihara och "De fattiga i Lódz" av Steve Sem Sandberg. De föll på sitt omfång (720 respektive 661 sidor).

I mina hyllor står nu de som jag behållit i en prydlig rad, alfabetiskt ordnade efter författarens efternamn. Uppskattar omfånget till nästan fyra hyllmeter. Och håll i er, nu kommer det ruggiga: detta är BARA böcker jag INTE läst. Fler olästa finns i andra bokhyllor i vårt hem ... noga räknat minst uppemot ett 40-tal hyllmeter, så i det perspektivet krymper mitt stordåd påtagligt. Fast där finns förstås det jag redan läst, också.

Hur som helst har jag i alla fall insett vidden av min utmaning. Så jag skred till verket och tog en av de olästa. Det blev den som stod allra först, på grund av A som i Ackebo: Lena och hennes "Darling Mona". Avklarad nu, men inget ni prompt måste läsa. Började faktiskt på nästa bok i hyllans bokstavsordning innan jag somnade: Susan Abulhawas "Det blå mellan himmel och hav". Men nästa bok kommer nog inte att vara skriven av någon vars efternamn börjar på A ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skylt med inbyggd överraskning

Stod i begrepp att plåta en graffitimålning till Skyltsöndagen när en dörr slogs upp mitt i bilden och en man kom ut! Vet inte vem av oss som blev mest förvånad, han som klev rakt in i kameran eller jag som inte ens lagt märke till att där fanns en dörr!

Tror att vi båda kom över chocken direkt och helt oskadda. Och när dörren stängdes igen kunde jag fokusera på motivet jag siktat in mig på från början! Det är en gangster skapad av @oldschooledge.

Skyltsöndagen tar inte sommarledigt minsann. Vi är ett gäng bloggare som följer BP:s exempel och letar skyltar oavbrutet: skojiga, snygga, informativa, tokiga skyltar. Kolla in hennes högerspalt, där dyker de upp!

Sugen på att bli båtägare? Kanske läge att passa på, det verkar vara rea!
Fast usch vilken dålig rabatt - inte ens 5 procent!

Kul att hitta denna plansch med min lilla gulliga maskros!
Du läste väl hennes försvarstal?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att veta sitt värde ...

Jag har faktiskt träffat den legendariske författaren Sven Stolpe. Det var förstås länge sedan. Vi hamnade mitt emot varandra vid ett middagsbord, jag var yngst av alla gäster. Vem av de övriga som var mest berömd hade de nog alla skilda åsikter om. Men över maten – det var ärtsoppa och punsch, måste väl ha varit en torsdag – pågick en muntlig
tuppfäktning som jag önskar att någon hade spelat in.

Så skedde tyvärr inte, men det var ett synnerligen fascinerande skådespel (med enbart manliga aktörer inblandade) att följa. Plötsligt uppstod en liten glipa i ordväxlingarna och Den Store Stolpe fick liksom syn på mig. Tittade noga tvärs över tallrik och bestick och brummade, nästan röt, sedan:
-Och du då, har du skrivit nån bok?
-Nej, inte än, pep jag.
Därmed var Stolpes intresse för mig uttömt och han återgick till sina jämbördiga, eller i alla fall nästan jämbördiga ... Så vitt jag minns var han åtminstone inte direkt otrevlig mot poeten Bo Setterlind, men nog var han en buffel!

Att han var övertygad om sin egen betydelse och skicklighet gick inte att betvivla. Jag har träffat andra som varit nästan lika säkra på att den egna framgången varit mer än välförtjänt trots att den kanske kom i senaste laget. Tror aldrig ändå att jag får svar på frågan hur man verkligen vet när det man åstadkommit är bra, riktigt bra? Känns det i magen? I huvudet? Måste man vara en äkta skitstövel för att tänka så om sig själv? Fast det är klart: det inte kul att aldrig bli nöjd heller ...

Nu läser jag Alex Schulman i Dagens Nyheter om Stolpe, som var hans morfar. Där hittar jag också Veckans mening (även om artikeln inte publicerades denna vecka men jag råkade bli lite sen på bollen), den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna och som ska vara så beskaffad att man hejdar sig ett litet extra ögonblick i läsningen. 

Det visar sig att Stolpe inte bara tänkte att han var nöjd med sina texter, han skrev också in det i marginalerna! Tänk att vara så oändligt säker på sig själv och sin egen förmåga! Här är den, Veckans mening, ovanligt lång:

"Jag minns att han satt i sin fåtölj i vardagsrummet i Filipstadshuset, med travar av sina egna böcker omkring sig, och jag närmade mig honom en gång försiktigt bakifrån och jag minns att jag fann det vidunderligt när jag såg anteckningarna och jag förstod vad han skrivit i kanten, såg att han strukit under stycke efter stycke och skrivit saker som 'magnifikt' eller 'briljant' eller 'förstummande'."

Copyright Klimakteriehäxan

Snabbt, långsamt eller rent av lagom?

Vad håller man för tempo i livet? Ska det gå undan, det man ska/måste/vill göra? Eller ska det få ta lite tid så att man kan njuta under gång? Det ursvenska ordet lagom passar ofta, inte sant? Fast vad är egentligen lagom? Tja, sådant kan man fundera över när Elisa Matilda idag ställer sina fredagfrågor på temat tempo. 

1. Vad brukar gå snabbt för dig att göra? Det mesta, jag är rätt rask i vändningarna!
2. Vad gör dig istället långsam? Om jag gör något riktigt viktigt vill jag att allt ska vara rätt, så då kan det vara lämpligt att ta det lite mindre snabbt. Men jag är också duktig på att prokrastinera, riktigt proffsig rent av ...
3. Vad gjorde att du senast blev sen? Inställd buss.
4. En dryg tredjedel av året har gått, har det gått snabbt eller långsamt? Rätt fort tycker jag nog. 
5. Vad har du just nu för långsiktigt projekt? Bok- och garderobsrensning. Det är evighetsprojekt. Plus något annat som jag inte avslöjar.

Copyright Klimakteriehäxan

När lättsmält är rätt

Eftersom denna torsdag är en röd dag tror Mia i bokhörnan att vi har annat för oss än att sitta vid datorn, så hon levererar en "lätt" helgfråga som inte kräver särskilt mycket tankearbete: Vad läser du dagen till ära? Antar att hon inte i första hand tänker på att dagen också kallas Folknykterhetens dag utan syftar på dess religiösa etikett ...

Tja så mycket stämning kring Kristi Himmelsfärd kan jag inte påstå att jag känner när jag läser Lena Ackebos "Darling Mona", men det är lättsmält och kändes rätt i dagsläget. Ackebo är för mig i grunden en begåvad serieskapare, men numera skriver hon också böcker. 

Det här är sista delen i en trilogi. Den första boken, "Världens vackraste man" läste jag och blev ganska road, men den andra i serien har jag missat. Nu kallas detta för en fristående del, och det nöjer jag mig med.

Tycker att jag spårar viss släktskap med Emma Hambergs böcker om Agneta som så många tagit till sitt hjärta. Förmodligen hör de här romanerna till den bokkategori som lite föraktfullt kallas för tantböcker, men det är smällar man (och författarna) får ta! Huvudpersonerna är mogna kvinnor som vill göra upp med sitt förflutna och hitta en ny och förhoppningsvis mer spännande vardag. 

Copyright Klimakteriehäxan