Jag längtar till Italien ...

... Italiens sköna land! Där små citroner gula de växa uppå strand ... Så börjar en välkänd visa som Birger Sjöberg skrivit och som en rad svenska artister haft på sin repertoar. Tisdagstrion denna vecka handlar om Italien, så har Skriv-Robert bestämt och den visan passar i alla fall mig.

Å så gärna jag skulle vilja åka dit igen! Till Rom! Äta pasta vongole på en trottarservering när solen går ner! Till Sicilien där jag var en vecka för jättelänge sedan när fikonen var mogna och havet varmt! Till Capri som var en annorlunda upplevelse! Till Amalfikusten där jag aldrig varit! Till Venedig där jag INTE tagit en gondoltur, vilket jag ångrar (det må vara hur klyschigt som helst).

Men i dag blir det en tripp till Den Stora Stöveln genom böcker. "Boken om San Michele" som Axel Munthe skrev 1929 om sitt liv och som är en av de allra mest sålda och läsa svenska böckerna genom alla tider håller verkligen än. Fascinerande.

Amerikanska Donna Leon, som verkar kunna precis allt om Venedig, har underhållit mig på ett lättsamt sätt genom en rad "snälldeckare" med den trevlige kommissarie Brunetti som inte bara löser kriminalgåtor, han älskar mat också. Italiensk mat, alltså. Med ett glas gott vin därtill. Hustrun har hand om köket.

Mer deckare: "Ett fall på Capri" är just det: en man faller död ner från en av de höga klipporna på den vackra ön. Äkta paret Anette och Anders de la Motte skriver för fullt på en serie under rubriken "Mord i solen", detta är den första delen. Jag kan tänka mig att läsa fler av den här duon, kanske mest för att miljön där intrigen utspelar sig kändes så bra beskriven att jag mindes hur det var att kliva omkring i Anacapri med omnejd, med doften av limoncello i näsan och färsk frukt och grönsaker från torget i en kasse i handen! Två uppföljare finns. Då blir det pusslande med bovar och brott på Amalfikusten och i Rom.  

Inte hälsosamt att trilla ned för Capris branta klippor, det fattar alla.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 177

FÖRÄNDRINGSBLIND

-Ett tillstånd som möjligen (troligen?) drabbar fler män än kvinnor. Man lägger helt enkelt inte märke till saker som tillkommer (eller tas bort för all del) i ens synfält. Kan appliceras på karlar som aldrig ser hur en kvinna ansträngt sig med kläder, frisyr och accessoarer, eller som inte noterar en ny matta i hemmet, utbytta gardiner eller omflyttade tavlor ... Är det en fördom att tjejer har ögonen mer öppna för sådant som förändrar ytorna omkring oss?

Skyltsöndag igen

Vaknar till elva minusgrader. Sol, visserligen ... men ... nog skulle det vara skönt med lite plusgrader, gärna ett helt gäng! Påminns då om en bild jag tog i veckan, när jag var inne på en resebyrå. Fotograferade en skylt för att jag tyckte det var så märkligt att den fanns just där. Väldigt originell varning, i mitt tycke! Men det betyder att det än en gång är Skyltsöndag här på bloggen. Fler idoga skyltare brukar man hitta via Professor Deutsch.

Copyright Klimakteriehäxan

Att bo vid en bro

Solsken över bron, sedd från östsidan, och den igenfrusna Årstaviken idag.

Vi bor vid en bro. Det har vi gjort i fyrtio år nu. Samma bro, samma hus, fast i två olika lägenheter. Bron är k-märkt, ritad av Cyrillus Johansson och färdigbyggd 1929.  Den sammanbinder Södermalm, där norra brofästet finns, med Årsta i söder. Tågen rullar regelbundet över den i båda riktningar, över Årsta holmar som är ett naturreservat. Tjugo valvbågar ska påminna om romarrikets akvedukter och det kan man nog tycka att de gör!

Man behöver inte bo på Södermalm, inte ens i Stockholm, för att känna igen Gamla (numera Östra) Årstabron. Den har nämligen synts i rader av svenska långfilmer och tv-serier, och rätt som det är kan man se ett gäng med kameror, strålkastare och rekvisita fylkas bredvid en av pelarna igen, för den verkar ha kvar sin dragningskraft på fotografer och regissörer.

Den där gamla bron är en trevlig granne, tycker jag. När jag tittar ut på den genom mina fönster kan jag tänka att den är beviset för att den finns en annan värld där ute, lite längre bort ... om man bara tar vägen över bron mot det okända ... Så när jag hittade bilden från 1927, gjord av konstnären Stig Borglind mitt under byggnadsarbetet, var jag snabb och slog till. Övriga bilder här nedan är ur arkivet, tagna en annan årstid än denna ...

Att jag visar bilder på denna min granne beror på att bloggaren Åke har en "fotoutmaning" på lördagar och just i dag är nyckelordet bro. Han kallar det för att man "hoppar på tåget" så då passar väl en tågbro extra bra?

Årstabron. Torrnålsgravtyr av Stig Borglind 1927.

Bron i dag. Här visar den upp sin västra sida.

Copyright Klimakteriehäxan

När hjärtat får vara med ...

När Valentin har namnsdag (ja i dag alltså!) firar vi också Alla Hjärtans Dag. Låt mig då passa på att göra lite "reklam" för den nya bloggarutmaning jag lanserat, hjärteveckan till ära. Gång på gång tänker jag kärleksbomba sådant jag gillar, och därmed minska gnälligheten i världen lite lite grand! På onsdag är det dags för nästa Veckans kärleksförklaring. Kanske vill du hänga på? Du har förstås hela veckan på dig, och du associerar helt fritt från det "ledord" jag ger. Kolla startinlägget och skriv ett eget vetja!

Önskar er alla en fin Alla Hjärtans Dag! Och grattis på namnsdagen Valentin ifall du dyker upp?!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en medfödd egenskap

Har jag nyss stött på en mening som fått mig att hejda mig lite extra i läsningen? Det är Skriv-Robert som på lördagar vill veta. För då handlar det om Veckans mening. Och ja, jag har en! (måste dock erkänna att jag gjort den extra lång genom att ersätta en punkt med ett tankestreck, jag ville ha med hela ...) Meningen är hämtad ur romanen "Fars rygg" av norske Niels Fredrik Dahl, en mörk skildring med fokus på ett barn som mestadels får klara sig själv i alla väder. Får mig märkligt nog att tänka på Jan Myrdal som också hade en ovanlig uppväxt, skildrad i bokform. Men i den här pojkens värld finns också en kvinna som skiljer sig från mängden, och jag tror faktiskt att jag stött på hennes like någon gång:

Hon rör sig obesvärat i alla befolkningsskikt eftersom hon inte behöver ta hänsyn till något eller någon, hon håller sig med ett slags konservativ frivolitet och frispråkighet som bara finns hos sådana som har råd att strunta i lagar, regler och allmän uppfostran – en välbärgad och osårbar oförskämdhet som paradoxalt nog kan verka tilldragande på alla dem som inte äger den.

Copyright Klimakteriehäxan

Överraskningar

Det oväntade kan ibland vara en glad överraskning, men en annan gång något som blir en besvikelse. Elisa Matilda har tänkt i de banorna (tror jag) när hon formulerat sina fredagsfrågor denna gång. Det blir några små överraskningar, mer eller mindre förutsägbara ...

1. Vad är något du inte trodde att du skulle gilla, men gör? Felix djupfrysta potatisbullar. Nu har jag tyckt om dem länge!
2. Vad kan få dig att ändra planerna snabbt? Någon hör av sig och vill ses, göra något med kort varsel. Jag älskar korta startsträckor!
3. Vad hoppas du ska dyka upp när du minst anar det? Ett sätt att rensa i bokhyllan som ger till resultat att någon annan vill läsa det som plockas ut.
4. Vad kan dyka upp i dina tankar helt utan förvarning? Mörka undringar om framtiden.
5. Vad gör du oväntat ofta fast du inte tänkt göra det? Köper godis.

Copyright Klimakteriehäxan 

Frida!!!

Frida.
Karlsson.
Frida Karlsson. Snacka om att det är namnet för dagen. OS-guld på milen. Hennes skidor flyger över snön. Hon vinner med osannolik marginal: 46,6 sekunder. Hela loppet klarade hon på mindre än 23 minuter.

Undrar hur lång tid jag skulle behöva för att ta mig fram tio kilometer på skidor? Hur många timmar? Skulle jag över huvud taget klara det? Ja, kanske, om det gällde livet. Men jag hoppas att jag slipper bevisa något. Nöjer mig mer än gärna med publikplats. 

Visst, kanonlopp även av Ebba Andersson, som tog silvret Men Frida. Karlsson. Frida Karlsson! Med två raka guld i Italien! Blir det fler???

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt man minns

På omslaget: två "vykort", skolfoto
 på mig från 1955 och den till
Värmskogdräkten  hörande
silverbroschen med hjärta.

En liten bok jag skrivit heter "Sånt nästan bara jag minns" och den har sedan den trycktes (i november 2025), i mycket liten upplaga, hittat riktigt många läsare vilket naturligtvis gör mig glad. Flera har berättat hur mina minnen väckt deras egna, med hög igenkänning, trots att vi växt upp i helt olika miljöer. 

"Så roligt att läsa boken! Mycket kände jag ju igen och mycket jag inte hade en aning om. Kul var det i alla fall" skriver en med mig jämngammal man som tillbringat många sommarveckor i mitt Barndomsland.

"Den är lättläst och jättekul att läsa även om man inte bott i Värmskog i hela sitt liv. Väldigt levande skildringar av Värmskog och människor och hur det har varit" tycker en kvinna som alltså inte tillhör "urbefolkningen".

"Igår läste jag ut din bok – lika välskriven och bra som dina tidigare" tyckte bloggvännen Lilla Syster, som inte har minsta anknytning till bygden och personerna jag berättar om.

Och nu jag har fått en färsk reaktion som verkligen berör mig. Jag vill ju också att de äldre ska minnas tillsammans med mig! En kvinna sms-ar: "Vi har lånat med boken hem till min mamma och haft högläsning  och trots hennes demens är det mycket igenkänning och minnen som dyker upp!". Så fantastiskt!

Därmed har jag fått bevis för att de fyra olika läsarkategorier jag pekar ut och "önskar mig" i baksidestexten kan uppskatta mina historier: de äldre som egentligen minns mer än jag, de som känner till en del, de nyinflyttade och de som helt saknar band med min by.

Stolt, glad och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 1: DOFT

Kommer ibland på mig själv: det är för lätt att gnälla, klaga lite på något som inte riktigt faller mig i smaken. Men usch så tråkigt! Mycket trevligare att tänka med fullt av plustecken i skallen, inte sant? 

Därför testar jag nu en ny liten utmaning som jag kallar "Veckans kärleksförklaring". Jag ger ett "ledord" och förklarar sedan vad det är jag älskar – det kan vara en enda grej/företeelse eller en hel rad! Man associerar helt fritt!

Hänger någon med? Låt mig i så fall få veta det via en kommentar här, med vidhängande länk till ditt inlägg! Använd min "hjärteklump" om du vill. Nu kör vi! (eller jag i alla fall, några veckor framåt på onsdagar). Och jag har lagt startblocken i doftriket.

Jag❤️doften av en gryta som efterputtrar på spisen. Den kan innehålla fisk och skaldjur, den kan innehålla kyckling och bacon med tomater, den kan innehålla fläskfilé med champinjoner - och alla har förmodligen försetts med en del vitlök ...   

Jag❤️också doften av liljekonvalj. Ljuvlig blomma!

Jag❤️förstås doften av morgonkaffet, gärna tillsammans med nybakat bröd.

Jag❤️även doften av havet när man går mot stranden och möter den, med vågskvalp som ackompanjemang ...

Jag❤️alltid doften av ren tvätt. Har den fått torka utomhus blir det extra pluspoäng!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en 30-årskris

Plötsligt har man både finnar och en begynnande bekymmersrynka. Man vill gärna dricka öl varje onsdag men blir trött jättetidigt och måste gå hem innan tolv. Man har obekväma skor och därför ont i knäna. Man grubblar över studieskulderna. Man blir smickrad när de ber om ID på Systembolaget. Und so weiter.

-Ester Berg skriver i Dagens Nyheter om sin 30-ärsdag som inträffar inom kort. Ja ja, man kan ha kris emellanåt ... och ack ja, hon har kanske inte en susning om vad som väntar runt hörnet, det man kommer fram till och tvingas runda förr än man anar ... fråga bara oss som gjort resan ...

Hurra va "vi" är bra!

GULD!

Vilken svensk sportdag! Den 10 februari 2026 går till idrottshistorien! Fyra medaljer i Olympiska vinterspelen! Och två av dem GULD!

Först en trippel i sprint på skidor: Linn Svahn etta, Johanna Sundling tvåa och Maja Dahlqvist trea. Den finalen kunde jag tyvärr inte se i direktsändning, det hade jag väldigt gärna gjort! Kungen var i alla fall där och jublade ...

Sedan en fullständigt rafflande final i curling-mixed-dubbel: två syskon från Sundbybergs curlingklubb slog det amerikanska paret. Isabella Wranå, 28, och brorsan Rasmus, 33, var iskalla och obegripligt pricksäkra, framför allt hon faktiskt. Man satt helt orörlig i tv-soffan tills sista stenen glidit klart och guldet var i hamn.

Heja Sverige! Så bra jobbat! Hoppas det blir fler medaljer! En sak är säker: juryn som ska dela ut årets bragdguld har ingen lätt uppgift framför sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Skrivet innan 50-årsdagen är uppnådd

Författare som idag är under 50 år tycker Skriv-Robert att vi ska tipsa varandra om i dag, i denna veckas Tisdagstrio. 

Jo jag vet att sådana finns, men jag verkar inte ha läst särskilt många av dem ... 

Får tänka efter ordentligt och blir lite lättad när jag kommer på tre damer som kvalar in tack vare att de inte nått sin 50-årsdag: först Chimamanda Ngozi Adichie som är 48. Har läst alla hennes böcker och rekommenderar henne gärna till fler. I mitt tycke är "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) och "Americanah" de allra bästa. Hennes nigerianska rötter är viktiga för allt hon skrivit.

Therese Bohman har, vid  47 års ålder, skrivit en rad böcker men jag har bara läst "Den andra kvinnan". En ung tjej som jobbar i sjukhusets restaurang där personalen äter har huvudrollen. Hon blir förälskad i en läkare. Men han är redan gift, fast visst blir hon hans älskarinna ... det blir förvecklingar förstås. Och drömmar. Om framtiden på olika plan. Kanske ska de slå in – eller inte?

När jag läste "Mjölkat" av 39-åriga Sanna Samuelsson blev jag imponerad av hur hon fick mig att nästan känna ladugårdsdoften stiga emot mig från boksidorna. Huvudpersonen, en ung kvinna, återvänder oinbjuden till sin barndoms bondgård och stannar där ... Originell historia av "lillflickan" i min trio!

Så där ja. Idag var det inte ens fult att tala om damers ålder ...?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu säger jag NEJ igen!

Tycker det är läge för en liten protestvädring igen! Visst var det länge sen sist?

NEJ säger jag till att absolut varenda musiknummer i varenda underhållningsprogram oavbrutet ska belysas av en skog blinkande och strålande lampor som blixtrar kors och tvärs över en mörk scen. Det vore kul att någon gång, åtminstone i några sekunder, faktiskt få se ansiktet på den som sjunger, så där som i tv:s barndom, innan man hade uppfunnit alla de där programmerbara strålkastarna.

NEJ säger jag till alla filmmakare som är oförmögna att göra långfilmer som landar på en sluttid runt 90 minuter, vanlig förr. Nu är de ofta över två timmar och jag tror att samtliga utan undantag hade blivit bättre av lite kortningar här och där.

NEJ säger jag till att det tar Post Nord så lång tid att lämna över brev. Det kuvert jag lade på lådan en söndag i Stockholm kom inte fram till adressaten i Dalsland förrän följande måndag. Det tog alltså åtta (8) dagar! Rekord? Det latinska ordet "post" betyder förvisso "efter" –men en hel vecka?

NEJ säger jag till fortsatt kyla men det är det ju absolut ingen som bryr sig om. Eller gör något åt.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto från en höjdarkväll

Veckans foto – som Åke efterlyser på söndagar numera – är förvisso ingen särskilt bra bild, men det är i alla fall det största som hänt mig i veckan!

Har varit på "Mamma Mia –The Party" på Tyrol, krogen på Gröna Lund som så att säga förvandlats till en grekisk taverna. En liten ouzo att börja med, sedan trerätters grekisk meny. Serveringen interfolieras på smart sätt med underhållningen.

Storyn – jo, det finns en – är inte densamma som i musikalen eller filmen. Här är det Nikos som med sin svenska fru står för ruljangsen restaurangen på ön Skopelos. Det blir gnabb mellan äkta makar, spirande kärlek, en farmor som har synpunkter och en kökschef som styr och ställer. Michalis Koutsogiannakis är basen för det hela, och honom känner jag direkt igen från en jättebra tv-serie: "Det nya landet". Den sändes tv 2000 och kan fortfarande ses på Svt Play. Han har gjort många fina roller sen dess, det här är bara en i raden!

I rollerna finns några toppar i svensk populärmusikgenren: Jessica Andersson och Shirley Clamp (på bilden) och det är två damer som kan sjunga! Det kan resten av aktörerna också, orkestern sprider ut sig bland de 450 gästerna och när precis alla, servitörer och vakter också, dansar och sjunger blir man alldeles glad och (sommar)varm! Och kan än en gång förundras över vilka fantastiska låtar Björn&Benny skrivit. 

Så mycket energi fick man, många leenden och så sjöng vi förstås, vi vid borden också. Jättekul! Den här föreställnngen har nu gått i tio år, men aldrig hade jag kommit på att jag skulle ta mig dit. Nu var detta en fantastisk julklapp från Dottern, ett evenemang som vi alltså avnjöt tillsammans. Ja, maten var god den också!

Copyright Klimakteriehäxan