På resande fot en tisdag

På resande fot. Det är temat för denna veckas tisdagstrio.

Då tänker jag "Resa med Charley", en klassiker jag läste om (och skrev om) ifjol och blev riktigt imponerad av. John Steinbeck skrev den redan 1962. Charley är hans pudel.

"Gun Love" av Jennifer Clement är en höjdare. Börjar i en bil som aldrig flyttas från sin plats i en så kallad trailer park, men det blir resande så småningom. Ingen spoiler här, läs den själv! Clement är en suverän skribent!

Karin Alfredssons historia "Sista färjan från Ystad" utspelar sig verkligen, ordagrant, med huvudpersoner som är på resande fot. Inte författarens bästa, men lättläst. Om lättlurade människor!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Måste slänga in en bonus! Hur kunde jag glömma bort "Pippi Långstrump i Söderhavet"!? Det kallar jag en resa värd namnet! Behöver jag lägga till namnet på författaren? Nej, tänkte väl det.

Ett leende rikare

Den digitala kassaapparaten vägrar att ta in koden på prislappen. Kassörskan, en tjej i 25-årsåldern, börjar sammanbitet att mata in den manuellt. Då kommer kunden henne till hjälp:
-Först är det ett tjockt streck. Sen ett lite smalare, sen ett jättesmalt ...

Flickan i kassan tittar oförstående upp en åttondels sekund innan hon återgår till sitt knappande. Jag, som är nummer två i kön, fnissar. Säger till mannen framför mig:
-Hon är för ung. Har aldrig hört Hassan!

Han nickar instämmande, så är det naturligtvis. Och hade inte jag stått där hade hans skämt varit helt bortkastat.
Men nu gick vi i alla fall vidare, två personer ett leende rikare.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Greta från en höjdare i energibranschen

"Det är omöjligt att inte märka Greta-effekten. Greta säger 

att det här håller på att gå åt helvete och man måste göra 

något. Om hon får folk att förstå är ju det bra. /.../ Jag 

tycker absolut inte man ska kritisera henne. Det är dessutom 

bara dumt att bli irriterad på henne för hon har rätt. Vi 

behöver skrida till handling, det gäller både ungdomar 

och styrelseordföranden."

-Lars G Nordström, ordförande för Vattenfalls styrelse, kommenterar Greta Thunbergs 

klimatkampanj i intervju i dagens Svenska Dagbladet.

Inte i takt med tiden

Tittar på listan över de mest utlånade boktitlarna i folk- och skolbibliotek 2018 och inser att jag inte hänger med särskilt bra i tiden och trenderna ... 

Av de tio i topp har jag läst en (Störst av allt) och är sugen på en (Koka björn), kanske också på Sarenbrants. Bland utländska böcker översatta till svenska ligger jag minst lika illa till: har bara läst den första i Ferrantes serie om de italienska flickorna. Här finns dock en del förmodat lättläst som jag skulle kunna tänka mig om tid och tillfälle ges. Du kanske är mer i takt med tiden?

Mest lånad av alla. Men jag
bestämde mig tidigt för att
inte läsa fortsättningen
på Stieg Larssons serie.

Så här ser listorna ut:
Svensk skönlitteratur i original (Vuxen- och ungdomslitteratur) 

1. Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz 
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito 
3. Ett mörker mitt ibland oss av Mari Jungstedt 
4. Kvinnan på bänken av Anna Jansson 
5. Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg 
6. Syndabocken av Sofie Sarenbrant 
7. Det förlovade landet av Mari Jungstedt 
8. I fel sällskap av Viveca Bergstedt Sten 
9. 1968 av Jan Guillou 
10. Koka björn av Mikael Niemi

Skönlitteratur i svensk översättning (Vuxen- och ungdomslitteratur) 

1. En andra chans av Jojo Moyes. ö: Helen Ljungmark
2. Selfies av Jussi Adler-Olsen. ö: Leif Jacobsen
3. Begynnelse av Dan Brown. ö: Lena Karlin & Peter Samuelsson 
4. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. ö: Johanna Hedenberg 
5. Det förlorade barnet av Elena Ferrante. ö: Johanna Hedenberg 
6. En annan Alice av Liane Moriarty. ö: Anna Strandberg 
7. Macbeth av Jo Nesbø. ö: Per Olaisen 
8. Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan. ö: Birgitta Karlström 
9. Kidnapparen av Nora Roberts. ö: Camilla Jacobsson 
10. Allt jag önskade av Lucy Dillon. ö: Ann Björkhem

Copyright Klimakteriehäxan 

Källa:Sveriges författarfond genom boktugg.se

Dagens ord 63

3D-VÄDER

-Detta är en fullständigt ovetenskaplig men träffande meteorologisk term, som kommer från Göteborg. Den humorn, ni vet ... Hur som helst: detta ord uttyds Dis, Dimma och Duggregn. Låter som typiskt novemberväder, inte alls specifikt för vår västra kust! Vi ser det lite överallt!

Också en märkesdag ...

Allting har väl en baksida.
Det gäller åtminstone för vår ståtliga lönn, mer än hundra år gammal. Med den aktningsvärda åldern har den kommit upp rejält i storlek. Och lika ljuvlig som den är när den är full i blommor på våren, lika skön som den är när den bjuder på skugga soliga sommardagar, lika skittrist är den så här års när den har låtit sina löv falla till marken.

Eftersom lönnlöv är stora och tenderar att klistra ihop sig till ett tämligen tätt lager måste de bort, i alla fall de flesta.
Vilket betyder att jag ägnat mig åt att räfsa och släpa bort de tunga bladen för att gräsmattan (som inte är riktigt fin någon gång på hela året) inte ska dö sotdöden.

Ett riktigt motionspass blev det. Nu ser man grönt gräs på backen igen och jag är oerhört nöjd med mig själv, ja självgodheten lyser nog på långt håll, minst lika klart som de gula björkarna i skogsbrynet ...
Men varje år när jag går där med krattan undrar jag hur många löv ett träd faktiskt kan ha. Jag uppfattar det som miljoner, men det är det kanske inte?

Fortfarande sitter ett gäng kvar på grenarna, men de är förhållandevis få och kommer inte att bli hopräfsade och bortfraktade.
Det finns gränser för hur mycket man kan bygga på sin självgodhet.

Efter mina ansträngningar! Inser att jag dock missade att plåta hur det såg ut innan jag satte igång.

I och med att det ideligen kommer en regnskur duger de där bladen knappt till bokmärke heller. Fast man kan ju ge det en chans, för "Veckans bokmärkes" skull! Fler bokmärken hittar du kanske hos Emma, Hannele, BP, Gerd och Älskar att läsa.

Därmed blev också denna dag en sorts märkesdag! Som alla höstdagar när jag räfsar löv ...

Copyright Klimakteriehäxan

Frågor i tiden

SaraMadeleine, även känd som Orsakullan, har en bloggutmaning som går ut på att man ska besvara en fråga per dag hela oktober månad. Jag har inte hängt på konsekvent, men nu tänkte jag bunta ihop fyra frågor, dagens och de tre föregående!

Vegetarisk mat tycker jag är…
... jättegott, oftast. Så många härliga grönsaker det finns! Och frukter!

Kötträtter tycker jag är ...
... supergott om det är kött av god kvalitet som dessutom är vällagat. Min biff ska vara ganska röd inuti. Gillar lamm, gris och vilt också.

Är det okej att butikerna börjar julpynta redan i oktober?
Egentligen inte, men vad ska de stackars affärsidkarna ta sig till i en tid när de är mer konkurrensutsatta än någonsin? Inte för att jag tror att det hjälper att plocka fram tomtarna, men ändå. Butiksdöden är ett faktum och julen kommer inte att rädda dem. Jobben i detaljhandeln försvinner.

Jag oroar mig för klimatet, sant eller falskt?
Så sant. Så sorgligt. Och så lite man kan göra! Men det lilla man kan måste man ändå bidra med. Medan djunglar kalhuggs, industrier, jordbruk och andra näringar spyr ut elände och död.

När jag därmed har klarat av Orsakullans frågor dyker ett nytt gäng upp, denna gång är det Fem en fredag som man hittar hos Elisa Matilda. Här är nyckelordet KLURIGHETER.

1. När fick du senast konsultera en manual/instruktionsbok? Det gör jag faktiskt, om än ovilligt, varje gång jag köpt nån ny pryl med minsta tekniska anstrykning. Senast en sån där ångmaskin man kan ha i stället för strykjärn.
2. Vad brukar folk fråga dig om? Tja, det är blandade karameller. Vad jag läser. Var jag köpt något. Tips om matställen. Väldigt spridda skurar.
3. Vad gav dig senast huvudbry? Varje morgon Svenska Dagbladets klurighetssida: Nian, svåra sudokun och krysset, helst så här på fredagar när det är stort och lite krångligt.
4. Har du någon gång löst Rubiks kub? Nej, inte ens försökt på riktigt.
5. Vad ser du en gång i veckan men två gånger i minuten? Bokstaven N, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

Mat på resande fot

Vi åker relativt ofta tvärs igenom Sverige, från Stockholm till Barndomslandet. Och nog för att man önskar att det vore en lite kortare sträcka, men hemort och ställen där man växt upp tenderar väl rätt ofta att ligga en bit isär.

På vägen blir vi förstås hungriga, och ett litet matstopp kombinerat med tankning blir ett avbrott i bilåkandet (och i hörboken, just nu "En ädel död" av Donna Leon, lättlyssnat!). Då är det lätt så att vi hamnat på en av hamburgerkedjorna, allra oftast på McDonalds. Inget ont om det stället, fast variation är ju alltid bra – även om jag nu har testat deras sallader flera gånger och varit relativt nöjd.

Idag har vi gjort en av de där resorna OCH brutit hamburgervanan. Vi har sett skylten många gånger och pratat om att testa, men det har bara aldrig blivit av. Förrän nu. Det blev lunch på ChopChop Asian Express i Strängnäs!

Faktum är att det var en positiv överraskning, även om det där med Express kan vara lite överdrivet. Jag åt Bamboo Beef med nudlar. Dryck ingick i priset, liksom kaffe på maten. Testade också de vegetariska vårrullarna, små men nygjorda och krispiga. Huvudrätten kostade 95 kronor och man blev definitivt mätt.

Som kronan på verket kan man konstatera, att man äter på porslinstallrik och med bestick av metall. Ätpinnar fanns förstås också.  Mycket mindre skräp! Och toaletten var lika ren som den på Donken (ett konkurrensmedel så gott som något!).

Jag tror att vi kommer att stanna till där fler gånger. Då kanske man ska våga sig på Kabegee Chicken? Frågade tjejen bakom disken hur ordet, som jag aldrig förr sett, ska uttalas och fick ett himla bra svar:
-Här i Strängnäs säger vi kabäsj, men det kanske uttalas som det skrivs: kabege. Kanske?
Google är inte till hjälp denna gång, men något asiatiskt är det definitivt. Nån sorts fritering verkar det handla om hur som helst. Så det får nog vara, jag är inte galen i frityr.

Copyright Klimakteriehäxan

Kort om julkort

De börjar droppa in nu. Julkorten.
Ja, inga från vänner och bekanta som på gammalt sätt vill önska oss trevliga helger.
Nej, det olika kortfabrikanter som är avsändarna.

Första bunten kommer från Mun- och fotmålarna. Sannerligen värda all beundran! Trots svåra handikapp, det kan vara total brist på armar, händer och tår, klarar de av att skapa konstverk som jag med alla mina lemmar i behåll inte kommer i närheten av. Ett kort har en bild som illustrerar julevangeliet, för övrigt är det småfåglar och vinterlandskap som gäller.

Diabetikerförbundet, eller som de numera heter, Diabetic Wellness Sweden, kommer in som god tvåa.
Det är dubbla kort med kuvert, profana motiv som inte kan irritera någon. Snö, tomtar, barn och en och annan liten hund – ja men sådant gillar ju alla!
Helt säkert kommer fler liknande "erbjudanden", det gör det varje år.

Det är lätt att respektera avsändarna. De säljer en anständig produkt, de behöver säkert pengarna till sin verksamhet. Men det finns en hake: hur många julkort kommer jag att posta i år? Inte många, den saken är klar. Och jag har redan ett lager, som delvis har rätt många år på nacken. Dessutom vet jag alldeles bestämt att trenden är stadig: antalet julkort i omlopp sjunker, jag är inte ensam.

PostNord hävdar ändå, att julkortstraditionen är stark och livskraftig. Ända in på 90-talet postade  svenska folket så många som 60 miljoner jul- och nyårshälsningar! Men 2018 hade antalet sjunkit till 16,5 miljoner. Förvisso en ansenlig mängd, det också, men den nedåtgående trenden är stadig. Vi skickar förstås desto mer julbudskap digitalt, så vanan är på intet vis utrotad. Det är bara papperskorten och frimärkena vi inte använder.

Nu är då frågan: ska jag betala för de där korten jag inte beställt, inte behöver och sannolikt aldrig kommer att använda? Är detta en affärsmetod jag accepterar? Det är inget returtvång, det skulle förmodligen kosta massor i administration. Ibland har jag slängt iväg en slant, ibland inte. Det senare ger mig vissa samvetskval. Men ...

Har inte bestämt mig. Så vet jag ju också att snart dimper väggalmanackan från Synskadades riksförbund ner på hallmattan. Den har jag inte heller beställt, men den brukar jag betala eftersom jag använder den – och bilderna på valparna (blivande blindhundar) är jättefina!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett riktigt hundliv

Vänligen notera: rörelseoskärpa på svansen!

Copyright Shiro & Malou (företag i hund/husdjursbranschen) men fotot på sötvovven Lena är förstås mitt eget.

Vattnar själva – på en skyltsöndag

Söndagen har råkat bli den veckodag när jag vattnar mina krukväxter. De har vant sig och verkar ganska nöjda med det. Bara om det blir jättevarmt på sommaren bjuder jag på lite extra tilldelning.

Men den där vattningen, det sköter jag precis som personalen på handelsträdgården utan någon fyrbent hjälpreda ... 

Upplysning till hundägare som besöker Rosendals slottsträdgård norr
om Stockholm. Tydligt budskap!

Ja! Här tror man sig kunna ta bort tatueringar! Ja! BRA! Det är alldeles 
för gott om skitfula bilder som klåpare ristat in i mänsklig hud. Ger 
gärna denna firma lite gratisreklam.

Det är lätt att gå förbi den här minnesskylten utan att se den. Men den ska påminna om att Nelly Sachs, Nobelprisad författare (1966) som var judinna och flydde till Sverige undan nazisterna, bodde här på Bergsunds strand i Stockholm i nästan halva sitt liv. Hon betraktas än i dag som en av Europas mest betydande poeter. Hur långlivade blir verken som veckans två färska pristagare åstadkommit?

Här kan du nog läsa skyltens text.

Spridda skurar denna Skyltsöndag! Bara lite aktualitetsanknytning, med Nobelpristagaren. Men så får det vara, det är underförstått bland alla de bloggare som visar skyltar söndag efter söndag. Du hittar till dem om du går via länken till BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett annat liv

Det är som en hälsning från forntiden. Dagar när telefonen hade sladd som gick in i väggen. När telexmaskinen knattrade. Skrivmaskinen var visserligen elektrisk, men saknade en knapp som det stod "delete" på – däremot var den försedd med ett extra "färgband", ett som skrev över felslag med vitt!

Jag ska precis gå iväg till grovsoporna med den lilla kortlådan där alla mina kontakter från åren i Latinamerika finns sparade, sorterade efter land. Gatuadresser, telefonnummer, korta informationer om vem och varför. Naturligtvis förlegade uppgifter, alltihop. Från ett annat liv.

Så begår jag "misstaget", det där som så ofta händer när man står i begrepp att kasta saker ur det förflutna: jag tar upp något ur lådan, några små visitkort, och läser de tryckta orden. Det allra första står det "Juan Sisay" på, med titel "pintor artistico", "konstnärlig målare". Ja nog var han det alltid! Vilken målare, vilket livsöde!

Hans konstnärsbana ska ha börjat med att han såg en turist måla av kyrkan i byn. Turisten märkte att den unge mannen blev intresserad och skänkte honom sina färger när hans egen målning var klar. Juan skred till verket och hans första tavla sägs ha sålts för den då icke föraktliga summan en quetzal, landets valuta som var jämställd med den amerikanska dollarn.

Juan Sisay var en av Guatemalas mest kända konstnärer. Han målade så gott som undantagslöst vardagsbilder ur indianernas liv. Han bodde själv i byn Santiago vid den gudomligt vackra sjön Atitlan. Jag besökte honom där, i hans hem, och köpte en tavla i olja, en bild av en ung kvinna som väver på en "midjevävstol", en väldigt typisk vardagsscen. Målningen har hängt på min vägg alltsedan dess.

Någon riktigt stor internationell berömmelse tror jag aldrig att Sisay hann få medan han levde, även om hans storhet i hemlandet cementerades av att han fått träffa påven under ett besök i Rom. Född i en fattig familj stannade han hela sitt liv i Santiago Atitlan, gick alltid i traditionella kläder och var mycket aktiv inom katolska kyrkan.

Men hans liv och konst uppskattades inte av alla hans landsmän. Sisay fick upprepade hot mot sig, hot som han berättade om men som inte fick honom att söka skydd. Tavlorna han målade kunde ibland tolkas som kritiska mot myndigheternas behandling av urbefolkningen. Det fanns uppenbarligen också de som tyckte att konstnären hade för stort inflytande i sin by.

En aprildag 1989 sköts han till döds strax utanför sitt hem. Familjen hörde fem eller sex skott, rusade ut och fann Juan Sisay död på marken. Någon skyldig till dådet har aldrig kunnat pekas ut.

Den då 68-årige konstnären hade i alla fall inspirerat andra att gå i hans fotspår. Juan Francisco Sisay, som bara var tolv när farfadern mördades, målar nya tavlor i den stil som kallas "pintura popular", ungefär "folkligt måleri".

Och jag fortsätter att tycka om min målning, den som minner om ett annat liv i dubbel bemärkelse, minst. Tror kanske att jag måste spara det lilla visitkortet också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Rutinerat

Alla är vi väl vanemänniskor, om än i olika hög grad. Det har Elisa Matilda tänkt på, och därmed blev denna veckas fem fredagsfrågor sådana som handlar om våra rutiner.

1. Vad är något du gör varje morgon? Ägnar mig åt klurarsidan i Svenska Dagbladet, på papper. Först Nian, sen den svårare sudokun och så dagskrysset om jag hinner.
2. Vilken är din typiska frukost på helgen? Samma som till vardags, för det mesta. Kaffe, två skivor Falu rågrut, kalkonpålägg. Ibland spetsat med sallad eller ett kokt ägg. Om jag inte råkar bo på hotell, förstås, då frossar jag i den färska frukten!
3. När senast testade du en ny hygienprodukt? Bytte tandkräm efter tandhygienistens väldigt bestämda "rekommendation", kändes som en order ...
4. Vad hamnar oftast i din korg i mataffären? Frukt, grönt, skaldjur, fisk, ost, bröd. Mindre kött numera, sällan halvfabrikat med undantag för köttbullar som är så praktiskt att ha hemma!
5. När senast bytte du frisyr? Nästan tre år sedan, faktiskt. Bytte frisör också.

Copyright Klimakteriehäxan

Boktrött – men en liten dessert kanske piggar upp?

Hur många sidor ger du en bok innan du ger upp?
Det är Mia i bokhörnan som undrar, i ännu en helgfråga. Hon har tröttnat på en rad böcker. Jag vet hur det känns ...

I mitt fall finns inget givet och enkelt svar. Det beror på humör, ämne och hur nyfiken jag är på boken det handlar om. Men fyrtio-femtio sidor är nog minimum, tror jag. Katarina Frostenssons "K" läste jag till hälften innan jag gav upp, det blev lite drygt etthundra.

Förr i världen läste jag ut varenda bok jag hade börjat på, oavsett hur bra (eller dålig) jag tyckte den var. Men vid det här laget har jag ju insett att SÅ långt är inget liv ... så nu skippar jag läsning jag inte tycker ger mig tillräckligt utbyte.

Mia har också börjat experimentera med desserter och undrar, i en bonusfråga, Vad är din favoritefterrätt?
Jag äter med förtjusning något chokladigt. Eller paj. Och glass. Frukt och bär, hur ofta och hur mycket som helst. Älskar efterrätter!

Ska jag anstränga mig lite gör jag Anna Bergenströms limoncellomousse, den faller alla i smaken. Innehåller mascarpone, creme fraiche, citronsaft och äggvita. Och så lite limoncello! Gudomligt gott!

Copyright Klimakteriehäxan

Nej, inget ÄNTLIGEN

Naturligtvis har jag inte läst de två litteraturpristagarna, fast hört namnet på österrikaren Peter Handke. Polska Olga Tukarczuk och jag är inte bekanta. Antagligen ännu ett bevis på min brist på snille och smak.

Jag har nog tyvärr helt rätt: "mina" kandidater får klara sig utan Nobelpris. Det gör de ju förvisso.
Och det där utropet "Äntligen" fick jag svälja en gång till.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser att jag verkligen inte är ensam om mina två prisvärda namn, åtminstone var jag inte det inför årets tillkännagivande: läs vad Boktugg skriver!