Frida!!!

Frida.
Karlsson.
Frida Karlsson. Snacka om att det är namnet för dagen. OS-guld på milen. Hennes skidor flyger över snön. Hon vinner med osannolik marginal: 46,6 sekunder. Hela loppet klarade hon på mindre än 23 minuter.

Undrar hur lång tid jag skulle behöva för att ta mig fram tio kilometer på skidor? Hur många timmar? Skulle jag över huvud taget klara det? Ja, kanske, om det gällde livet. Men jag hoppas att jag slipper bevisa något. Nöjer mig mer än gärna med publikplats. 

Visst, kanonlopp även av Ebba Andersson, som tog silvret Men Frida. Karlsson. Frida Karlsson! Med två raka guld i Italien! Blir det fler???

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt man minns

På omslaget: två "vykort", skolfoto
 på mig från 1955 och den till
Värmskogdräkten  hörande
silverbroschen med hjärta.

En liten bok jag skrivit heter "Sånt nästan bara jag minns" och den har sedan den trycktes (i november 2025), i mycket liten upplaga, hittat riktigt många läsare vilket naturligtvis gör mig glad. Flera har berättat hur mina minnen väckt deras egna, med hög igenkänning, trots att vi växt upp i helt olika miljöer. 

"Så roligt att läsa boken! Mycket kände jag ju igen och mycket jag inte hade en aning om. Kul var det i alla fall" skriver en med mig jämngammal man som tillbringat många sommarveckor i mitt Barndomsland.

"Den är lättläst och jättekul att läsa även om man inte bott i Värmskog i hela sitt liv. Väldigt levande skildringar av Värmskog och människor och hur det har varit" tycker en kvinna som alltså inte tillhör "urbefolkningen".

"Igår läste jag ut din bok – lika välskriven och bra som dina tidigare" tyckte bloggvännen Lilla Syster, som inte har minsta anknytning till bygden och personerna jag berättar om.

Och nu jag har fått en färsk reaktion som verkligen berör mig. Jag vill ju också att de äldre ska minnas tillsammans med mig! En kvinna sms-ar: "Vi har lånat med boken hem till min mamma och haft högläsning  och trots hennes demens är det mycket igenkänning och minnen som dyker upp!". Så fantastiskt!

Därmed har jag fått bevis för att de fyra olika läsarkategorier jag pekar ut och "önskar mig" i baksidestexten kan uppskatta mina historier: de äldre som egentligen minns mer än jag, de som känner till en del, de nyinflyttade och de som helt saknar band med min by.

Stolt, glad och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 1: DOFT

Kommer ibland på mig själv: det är för lätt att gnälla, klaga lite på något som inte riktigt faller mig i smaken. Men usch så tråkigt! Mycket trevligare att tänka med fullt av plustecken i skallen, inte sant? 

Därför testar jag nu en ny liten utmaning som jag kallar "Veckans kärleksförklaring". Jag ger ett "ledord" och förklarar sedan vad det är jag älskar – det kan vara en enda grej/företeelse eller en hel rad! Man associerar helt fritt!

Hänger någon med? Låt mig i så fall få veta det via en kommentar här, med vidhängande länk till ditt inlägg! Använd min "hjärteklump" om du vill. Nu kör vi! (eller jag i alla fall, några veckor framåt på onsdagar). Och jag har lagt startblocken i doftriket.

Jag❤️doften av en gryta som efterputtrar på spisen. Den kan innehålla fisk och skaldjur, den kan innehålla kyckling och bacon med tomater, den kan innehålla fläskfilé med champinjoner - och alla har förmodligen försetts med en del vitlök ...   

Jag❤️också doften av liljekonvalj. Ljuvlig blomma!

Jag❤️förstås doften av morgonkaffet, gärna tillsammans med nybakat bröd.

Jag❤️även doften av havet när man går mot stranden och möter den, med vågskvalp som ackompanjemang ...

Jag❤️alltid doften av ren tvätt. Har den fått torka utomhus blir det extra pluspoäng!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en 30-årskris

Plötsligt har man både finnar och en begynnande bekymmersrynka. Man vill gärna dricka öl varje onsdag men blir trött jättetidigt och måste gå hem innan tolv. Man har obekväma skor och därför ont i knäna. Man grubblar över studieskulderna. Man blir smickrad när de ber om ID på Systembolaget. Und so weiter.

-Ester Berg skriver i Dagens Nyheter om sin 30-ärsdag som inträffar inom kort. Ja ja, man kan ha kris emellanåt ... och ack ja, hon har kanske inte en susning om vad som väntar runt hörnet, det man kommer fram till och tvingas runda förr än man anar ... fråga bara oss som gjort resan ...

Hurra va "vi" är bra!

GULD!

Vilken svensk sportdag! Den 10 februari 2026 går till idrottshistorien! Fyra medaljer i Olympiska vinterspelen! Och två av dem GULD!

Först en trippel i sprint på skidor: Linn Svahn etta, Johanna Sundling tvåa och Maja Dahlqvist trea. Den finalen kunde jag tyvärr inte se i direktsändning, det hade jag väldigt gärna gjort! Kungen var i alla fall där och jublade ...

Sedan en fullständigt rafflande final i curling-mixed-dubbel: två syskon från Sundbybergs curlingklubb slog det amerikanska paret. Isabella Wranå, 28, och brorsan Rasmus, 33, var iskalla och obegripligt pricksäkra, framför allt hon faktiskt. Man satt helt orörlig i tv-soffan tills sista stenen glidit klart och guldet var i hamn.

Heja Sverige! Så bra jobbat! Hoppas det blir fler medaljer! En sak är säker: juryn som ska dela ut årets bragdguld har ingen lätt uppgift framför sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Skrivet innan 50-årsdagen är uppnådd

Författare som idag är under 50 år tycker Skriv-Robert att vi ska tipsa varandra om i dag, i denna veckas Tisdagstrio. 

Jo jag vet att sådana finns, men jag verkar inte ha läst särskilt många av dem ... 

Får tänka efter ordentligt och blir lite lättad när jag kommer på tre damer som kvalar in tack vare att de inte nått sin 50-årsdag: först Chimamanda Ngozi Adichie som är 48. Har läst alla hennes böcker och rekommenderar henne gärna till fler. I mitt tycke är "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) och "Americanah" de allra bästa. Hennes nigerianska rötter är viktiga för allt hon skrivit.

Therese Bohman har, vid  47 års ålder, skrivit en rad böcker men jag har bara läst "Den andra kvinnan". En ung tjej som jobbar i sjukhusets restaurang där personalen äter har huvudrollen. Hon blir förälskad i en läkare. Men han är redan gift, fast visst blir hon hans älskarinna ... det blir förvecklingar förstås. Och drömmar. Om framtiden på olika plan. Kanske ska de slå in – eller inte?

När jag läste "Mjölkat" av 39-åriga Sanna Samuelsson blev jag imponerad av hur hon fick mig att nästan känna ladugårdsdoften stiga emot mig från boksidorna. Huvudpersonen, en ung kvinna, återvänder oinbjuden till sin barndoms bondgård och stannar där ... Originell historia av "lillflickan" i min trio!

Så där ja. Idag var det inte ens fult att tala om damers ålder ...?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu säger jag NEJ igen!

Tycker det är läge för en liten protestvädring igen! Visst var det länge sen sist?

NEJ säger jag till att absolut varenda musiknummer i varenda underhållningsprogram oavbrutet ska belysas av en skog blinkande och strålande lampor som blixtrar kors och tvärs över en mörk scen. Det vore kul att någon gång, åtminstone i några sekunder, faktiskt få se ansiktet på den som sjunger, så där som i tv:s barndom, innan man hade uppfunnit alla de där programmerbara strålkastarna.

NEJ säger jag till alla filmmakare som är oförmögna att göra långfilmer som landar på en sluttid runt 90 minuter, vanlig förr. Nu är de ofta över två timmar och jag tror att samtliga utan undantag hade blivit bättre av lite kortningar här och där.

NEJ säger jag till att det tar Post Nord så lång tid att lämna över brev. Det kuvert jag lade på lådan en söndag i Stockholm kom inte fram till adressaten i Dalsland förrän följande måndag. Det tog alltså åtta (8) dagar! Rekord? Det latinska ordet "post" betyder förvisso "efter" –men en hel vecka?

NEJ säger jag till fortsatt kyla men det är det ju absolut ingen som bryr sig om. Eller gör något åt.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto från en höjdarkväll

Veckans foto – som Åke efterlyser på söndagar numera – är förvisso ingen särskilt bra bild, men det är i alla fall det största som hänt mig i veckan!

Har varit på "Mamma Mia –The Party" på Tyrol, krogen på Gröna Lund som så att säga förvandlats till en grekisk taverna. En liten ouzo att börja med, sedan trerätters grekisk meny. Serveringen interfolieras på smart sätt med underhållningen.

Storyn – jo, det finns en – är inte densamma som i musikalen eller filmen. Här är det Nikos som med sin svenska fru står för ruljangsen restaurangen på ön Skopelos. Det blir gnabb mellan äkta makar, spirande kärlek, en farmor som har synpunkter och en kökschef som styr och ställer. Michalis Koutsogiannakis är basen för det hela, och honom känner jag direkt igen från en jättebra tv-serie: "Det nya landet". Den sändes tv 2000 och kan fortfarande ses på Svt Play. Han har gjort många fina roller sen dess, det här är bara en i raden!

I rollerna finns några toppar i svensk populärmusikgenren: Jessica Andersson och Shirley Clamp (på bilden) och det är två damer som kan sjunga! Det kan resten av aktörerna också, orkestern sprider ut sig bland de 450 gästerna och när precis alla, servitörer och vakter också, dansar och sjunger blir man alldeles glad och (sommar)varm! Och kan än en gång förundras över vilka fantastiska låtar Björn&Benny skrivit. 

Så mycket energi fick man, många leenden och så sjöng vi förstås, vi vid borden också. Jättekul! Den här föreställnngen har nu gått i tio år, men aldrig hade jag kommit på att jag skulle ta mig dit. Nu var detta en fantastisk julklapp från Dottern, ett evenemang som vi alltså avnjöt tillsammans. Ja, maten var god den också!

Copyright Klimakteriehäxan

Snö

Att åka tåg är ett trevligt och miljövänligt sätt att färdas. Kanske är det därför bloggkompisen Åke kallar det för ett tåg man kan hoppa på om man nappar på hans förslag till ämne för ett blogginlägg? Denna lördag vill han att det ska handla om snö.

Jo tack, den varan har vi fått rejält av. Inte till någon vit jul, inte alls – men sen! Plötsligt blev världen ljusare, spåren djupare, gångstilen mer påtvingat pingvinartad. För då blev allt vitt och utan tvekan vackert!

Mina bilder på den vackra snön är hämtade ur arkivet, fast naturligtvis från januari månad i år. Alla tagna nära min bostad i Stockholm. Sedan en dagsfärsk bild på den snö som jag så innerligt avskyr: i stenhårda högar,  armerade inte av betong men av is och bemängda med sand och grus så att allt det vita är nedsmutsat och fult. Mitt i gatan ligger de där högarna inte sällan, försvårar all trafik dessutom. Varför tas de inte bort???

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i februari

Månadsskiftena står som spön i backen – ja så känns det i alla fall! Alltså dags för en Just nu-rapport i Kulturkollos efterföljd, för att hälsa februari välkommen. Redan har en vecka gått, men tre återstår!

Just nu läser jag "Den motvillige ministern" av romandebuterande Magnus Sandberg. Boken kom ut i fjol och det känns vältajmat med tanke på att vi nu är inne i ett valår. För den där ministern, han är tillsatt i en röd-grön regering som suttit vid makten i ett år efter seger över det borgerliga blocket. Statsministern är kvinna och råkar heta Magdalena. 

Snyggt omslag!

Det handlar om ett ambitiöst försök till politisk satir. Kul att någon vågar sig på det i bokform! Författaren driver med vår inrikespolitik, man känner (tyvärr!) igen en hel del och stundtals funkar det riktigt bra med den där skrattspegeln, även om ministern själv är snäppet för otrolig och hans försök att rymma från plikterna blir lite väl långdraget. Hans departement ska hantera landsbygdsfrågorna och Sundsvall dyker upp som ett jätteproblem. En extra poäng knips med den idoge och plikttrogne statssekreteraren som nästan fått låna namnet av en "riktig" debattör och framträdande röst när det gäller att tala för Norrland: Po Tidholm. 

Den som, i likhet med mig, famlar i mörkret när det gäller att hitta ett parti att rösta på i september får dock ingen hjälp här ... alla, oavsett parti, verkar lika hopplösa som makthavare!

Just nu lyssnar jag på sista delen av Karin Wahlbergs "Hon som tittade in", en deckare i sjukhusmiljö som fungerar. Handlar också om vuxenmobbning, ett ämne vi kanske har alltför lätt att blunda för.

Just nu tittar jag på "Berit – en bättre man", bra norsk serie om nättroll, ensamhet, könsroller m m som finns på SVT Play. Men den närmaste tiden blir det säkerligen mest (fast inte enbart) vinter-OS i vår lilla hemmabiograf!

Just nu njuter jag av att sätta kniven i en avokado med perfekt mognadsgrad. 

 

Just nu längtar jag efter sol, blommor, ljumma vindar, alltså VÅR. Men jag inser att det är långt kvar, förstås. Längta kan man göra ändå!

Och apropå att vi är inne i ett valår låter jag er också ta del av en ganska ålderstigen skämtteckning som låg hopvikt och gulnad i en av min mammas lådor i Barndomslandet. Upphovspersonen, som kallar sig Nenne, har jag dock inte lyckats identifiera. 

Folkpartiet kritiserades ofta för att vela, inte veta åt vilket håll de skulle gå ... och mamma röstade inte på det partiet!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag!

Ja så har vi klarat av (nästan i alla fall) en vecka till! Men först Elisa Matildas fredagsfrågor. De bevisar att livet är fyllt av val!

1. Vad väljer du oftast, planera eller ta dagen som den kommer? Planerar ibland, ibland inte.
2. Vad föredrar du, tystnad eller något i bakgrunden? Tystnad.
3. Vad funkar bäst för dig, ensam tid eller sällskap? Vill ha det ena ibland, det andra ibland.
4. När något blir fel, skrattar du bort det eller stör dig? Beror på hur tokigt det blivit. Skönt om det går att skratta bort!
5. Vad känns enklast, göra klart direkt eller ta det senare? Klart direkt. Så är man av med det. Men det låter enklare än det är ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nu tar vi I

Litteraturens ABC har långt kvar till målgång, men nu är det dags för den nionde bokstaven: I. Det kan också stå för Initiativ, för det är Enligt O som håller i trådarna! Som vanligt gäller det att svara på tre uppmaningar:

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på I.
Ida Jessen är dansk och skriver bra! Dessutom mycket. Ändå får jag för mig att vi i Sverige inte riktigt upptäckt henne – rätt eller fel? Har läst hennes romaner "En ny tid" och "Doktor Bagges anagram". Vi lär känna ett omaka äkta par på danska landsbygden i början av 1900-talet, hon en ung lärarinna, han en betydligt äldre läkare. Det blir en spännande relation ...

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på I. 
"Is i magen" är en av många ungdomsböcker som Bengt-Åke Cras skrivit. Hans historier utspelar sig i sportmiljöer, här är det ishockey men han har också skrivit många om fotboll. Brukar tilltala grabbar i lägre tonåren och de är faktiskt rätt välskrivna!
För mig är förstås också min egen bok "I ljust minne bevarad" minnesvärd ... om min två väninnor som dog alltför unga samma år och hur de hanterade läkarnas dödsdomar på helt olika sätt.

Tipsa om en bok som utspelar sig på en internatskola.
Här hamnar man lätt på Jan Guillous "Ondskan" som är en väldigt bra bok. Men låt mig i stället peka på "Vi som klarade oss" av Karin Alfredsson. En fredlig aktion för en bättre miljö går helt fel, det blir en explosiv brand och fyra personer dör när folkhögskolan läggs i aska. I romanen följer vi några av dem som fanns i utkanten av dramat och hur de hanterar den situationen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Uppdatering av "Moder Jord"?

Den heter "Moder Jord", bilden som EWK ritade 1967 och som belönades med guldmedalj vid The International Salon of Cartoon i Montreal samma år. Ewert Karlsson var en fantastisk tecknare med politisk satir som specialitet. Hans verk trycktes regelbundet i Aftonbladet, men han var också en fristående konstnär.

En gång, året var 1981, åkte jag hem till honom. Hade fått löfte, via en gemensam bekant, att komma och titta i hans ateljé för att eventuellt köpa ett verk. 
Det tog mig inte lång tid att välja och bestämma. Jag lämnade honom med litografin "Moder Jord" i min ägo, försåg henne snabbt med ram och satte upp henne på väggen. Och där hänger hon kvar. Känns (tyvärr) ständigt lika aktuell.

Kan undra lite hur EWK, om han fortfarande varit i livet (han dog 2004), skulle ha ritat henne i dag? Tillåter mig att "skissa" på den där kvinnan av årgång 2026.  Minst lika sorgsen skulle hon säkert vara, om än med  2000-tals-bröst som piggats upp med hjälp av kirurgi. Men på hennes späda axlar en minst lika tung last som när all världens fattigdom och svält hängde där. 

Nu skulle det sticka upp några andra huvuden ur bärsjalen hon knutit runt halsen: huvud tillhörande Trump, Putin, Erdogan, Orban, Netanyahu och ett gäng till, det skulle bli trångt. Budskapet skulle vara lika tydligt nu som då. Och hennes last kanske rent av ännu tyngre.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en norsk kris

Det är svårt att vara rojalist i Norge denna tisdag, när kronprinsessan Mette-Marits son Marius Borg Høiby har tagit plats i sal 250 i Oslo tingsrätt, anklagad för 38 brott, däribland våldtäkter och våld i en nära relation.

-Omöjligt att undgå, omöjligt att inte fundera lite över hur moderna prinsessagor kan utvecklas på mindre förväntade sätt ... . Uppenbarligen pratar folk i Norge i dessa dagar knappast om något annat än vad kronprinsessan och hennes son gjort. Parallellt med rättegången kommer ju avslöjandena om norska delar i de s k Epstein-filerna, där Mette-Marit figurerar på ett inte särskilt smickrande sätt. Att hitta en större skandal blir svårt. Den här är redan dubbel och krisen ett faktum. Citatet hämtat ur Karin Erikssons krönika i Dagens Nyheter

Se den inte!

Gick på eftermiddagsbio. Det skulle jag inte ha gjort. Vill härmed utfärda en varning: gör inte om mitt misstag!

Kanske minns också du filmen "Rain Man" med Dustin Hoffman, svensk premiär 1989? Hans rollfigur var en autistisk ung man, det var en gripande historia, välspelad. Samma story kom så småningom i svensk version och gjordes på teaterscen av Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Föreställningen hyllades unisont.

Nu finns den svenska långfilmen "Regnmannen" på bio. Jag såg aldrig teaterversionen, men ville gärna se den nu eftersom tillfället verkade vara här, med samma skådespelare, en pålitlig duo. Men vad är det jag får se?

Jo, ett förtvivlat försök att åka snålskjuts på supersuccén "En man som heter Ove", med en liten släng av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Ingmar (huvudperson, Robert G) saknar, precis som Ove, sin döda fru. Grannen (Jonas K) övervakar allt Ingmar gör. Det är idéfattigt, det är tråkigt, det är eländigt. Försöken till skämt faller utan minsta skrammel platt till golvet.

Fast en sak är ändå bra med den här filmen: till skillnad från de flesta andra som nu finns på biorepertoaren är den inte drygt två timmar lång. Den är "bara" 1:49, vilket faktiskt när man tänker efter är väldigt långt det med för något så uselt.

Copyright Klimakteriehäxan