Snart är det jul!

Det är faktiskt bara tre månader till jul. Annonserna för julbord på krogen dyker upp, liksom uppmaningen att lösa biljett till en julkonsert. Är det alltså dags att börja planera så smått? I ärlighetens namn har jag nog alla julprylar jag behöver och mer därtill, men ändå händer det nästan varje år att det blir någon nyanskaffning om än liten.

Då är frågan: vill jag ha Dolly Parton hängande i granen? Chansen finns. Att minnet av denna fantastiska stjärna kommer att leva och vårdas mycket länge, det står helt klart. Så jag tror nog att de här "julkulorna" säljs bra och blir använda i åratal. De kostar ca 200 kr plus porto.

Dolly Parton dog för precis en månad sedan,  80 år gammal. Den låtskatt hon lämnat efter sig är obegripligt stor och obegripligt bra. Ofta berättar hon en gripande historia i sina texter, som exempelvis i första jättehitten "Jolene" (please don´t take my man just because you can) eller i "Coat of many colours". I den beskriver Dolly hur hon fick en vinterkappa som mamma sydde. Kappan gjordes av olika tyglappar. Hon brukade själv kalla just den här låten för sin favoritsång. Nu är den där kappan en julgransprydnad bara ett par klick bort! Fast jag avstår nog i alla fall. Nöjer mig med skivorna.

Man kan också skänka henne en tanke i morgon, som proklamerats vara Dolly Parton-dagen. Valet av datum är en lek med siffror: i USA skrivs den 25 september 9/25. Läs det högt, en siffra i taget – och du får Nine t(w)o Five, titeln på en av Dollys största hits! 

My coat of many colors that my mama made for me

Made only from rags but I wore it so proudly

 Although we had no money, I was as rich as I could be

In my coat of many colors my mama made for me

Copyright Klimakteriehäxan (fast inte för låttexten förstås)

Javisst är det dags för J+!

När det är dags att peka på trevligheter som passar i vårt ABC+ och vi kommit till alfabetets tionde bokstav J ligger det nära till hands åtminstone för mig att tänka på Juni och Juli ... men jag lämnar den ljuva sommaren bakom mig för tillfället! Här mina J+:

Jul
Visst är det härligt att alla ljusen tänds när vårt land är som mörkast! Glögg, gröt, skinka, önskelistor och gran bjuder också på plus.

Jeans
Ett suveränt unisexplagg. Finns i alla möjliga färger och modeller, till alla möjliga kroppar. Och i alla möjliga prisklasser. Bekvämt, oftast slittåligt, aldrig omodernt, ofta snyggt, lätt att kombinera med andra plagg.

Jämställdhet
En så viktig princip. Människor har lika värde!

Förra veckan handlade det om alfabetets smalis, bokstaven I. De som hörsammade min efterlysning av trevligheter värda att kallas I+ var: Ingrid, Margaretha, LillaSyster, Janerik, Livshäxan, Mrs Calloway, Tony, Merika, Susanne, Jenny, Debutsky, Susjos och Åsa. Klicka runt och samla tips på bra saker! Det kan aldrig bli för många plus!

Copyright Klimakteriehäxan

Påsk med julblommor

Det borde ju inte vara ett problem att mina poinsettior, en stor vit och två små röda, vägrat dö trots att julen är sedan länge passerad. Fast de passar inte riktigt in längre ... Men vem är jag att slänga inte bara levande, utan vackert blommande, växter i soporna?

Satsar försiktigt på att flytta ut dem på balkongen snart, väl medveten om att bara någon enstaka minusgrad blir deras undergång. Vi får väl se. Tills vidare firar jag påsk med julblommor. Talesättet att "julen varar än till påska" är härmed en bevisad sanning!

Ha en trevlig skärtorsdag!

Den vita köpte jag till Lucia. De små röda ställde jag i köksfönstret strax
före julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom högtidligt

Vilka kulturella verk om högtider vill du tipsa om?

Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga.

Sorterar "högtider" i skallen. Pingst – knappast något som inspirerat författare vad jag vet. Påsk? August Strindberg, men jag har inte läst, inte sett på teatern heller. Hur jag än bär mig åt hamnar jag på julen! Och varför inte, det är ju bara tio månader dit?

"Kammakargatan" av Therese Bohman är en kortroman som verkligen tilltalade mig. Dels lite igenkänning: tjej från vischan kommer till storstaden, dels det där med nya vänner som kan vara både svårt och bra. Historien tar slut på julafton, men då har läsaren upplevt hur Stockholms gator fått sin julglans och inomhus är allt pynt på plats. Välskrivet, lättläst.

"Hjem till jul", norsk helmysig tv-serie på Netflix som jag gjort "reklam" för tidigare, utspelar sig också under december månad (tre år i rad) och visst är "grundproblemet" hur julfirandet ska bli lyckat, mem jag tycker absolut att man kan se den vilken månad som helst. Det var en serie som jag inte ville skulle ta slut! Och sådana vimlar det inte av.

"Kajsa Kavat" är en av Astrid Lindgrens figurer som jag älskat sedan jag fick boken som barn. Duktiga Kajsa får ta hand om försäljningen av mormors hemgjorda karameller på torget när mormor råkar bryta benet. Kajsa gör naturligtvis succé och så finns den spännande frågan i grunden: kommer hon att få den fina dockan i julklapp, den hon sett i fönstret hos leksaksaffären? Nu snackar vi cliffhanger!

"Maigrets jul" (Un Noël de Maigret) av Georges Simenon är också en bok som kan vara ett lättsamt inslag lite när som helst under året. Lagom högtidligt, helt enkelt.

Utanför mina fönster ser det ut som ett julkort, långt ifrån hur det såg ut när det var jul "på riktigt". Men om jag känner efter ordentligt vet jag att de kulturtips jag skulle bli riktigt glad av skulle bjuda på hopp om vår. Längtar med andra ord inte efter julen, även om det verkar så ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jul i efterskott?

Visst vet jag att den är slut nu, julen. Knut hade sin dag i går. Tomtarna är förvisade till källaren. Och naturligtvis kan man tycka att jag är onödigt sen på bollen, men jag tänker ändå föreslå (en gång till) att du som 1/har Netflix 2/inte sett "Hjem till jul" (Home for Christmas) gör det! Utspelar sig i december månad men inget hindrar väl att man ser den i efterskott, i januari?

Tre säsonger finns med sex halvtimmeslånga avsnitt var av denna mysiga norska serie som verkligen förtjänar sin publik. Tittargodis! Har bara ett par delar osedda, suger på karamellen. Kommer att sakna Johanne!

Det är bra skådespeleri, en blandning av humor, romantik, relationsproblem i olika åldrar, bra scener i sjukhusmiljö. Inte ett enda blodstänkande mord, ingen polis med alkoholproblem, våldsprocent noll. Precis vad jag behövde. Med risk för att verka tjatig upprepar jag härmed denna rekommendation!

Apropå Knuts dag så måste jag bekänna att i år igen gör det ont att slänga ut granen, så grön och fin! Varje dag har den druckit vatten och varit ett trevligt och glittrande sällskap bredvid tv-soffan. 

Visst brukar man väl både känna och säga att när julprylarna är bortplockade känns våren närmare? Ack nej. Inte så nu. Tittar jag ut genom mina fönster ser våren otroligt avlägsen ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Gutår för julens sista blomma

Vi har gott om snapsglas, både arvegods av äldre modell och några trevliga mer moderna, formgivna av Bertil Vallien. Men de används nästan aldrig, vi är inga älskare av snaps. Fast nu kom ändå ett snapsglas till pass, ett i kristall. Det blev en ovanligt liten vas.

Hade amaryllisar i juldagarna, och ni vet hur det är: de kräver viss omsorg. Fräscht vatten till blommorna är inte bara titeln på en bra bok, det är en nödvändighet för den som gillar snittblommor. Vi vet ändå hur det slutar: de vissnar naturligtvis, allt annat vore ju konstigt. 

Jag klippte bort två slokande klockor och i samma veva lyckades jag av misstag slå av den sista knoppen, som hade ett tag kvar innan den hade tänkt slå ut. Inte kan man slänga en stor och grann knopp från julens sista amaryllis!

Och se! Den trivdes i snapsglaset. Med bara en dryg centimeter vatten på botten höll den sig otörstig och visst slog den ut. Vi har dock inte sjungit vare sig "Hej Tomtegubbar" eller "Helan går" för att fira. Det har väl egentligen inte varit läge för "Opp amaryllis" heller, men julens sista blomma är det nog och den borde väl hedras? Ja men det får räcka med en bloggpost! Och kanske ett litet försiktigt "gutår"?

Copyright Klimakteriehäxan 

Fotnot: Boken jag syftar på är förstås "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valérie Perrin. 

Veckan när snön kom

Filippa K hade en originell och vacker julkrans i skylten! 

De ska snart försvinna, juldekorationerna. Några av dem återkommer år efter år, det gäller åtminstone de vi har hemma. Medan man i offentliga rum försöker överraska med nymodigheter. Tänk vilken sensation det blev när älgarna på Nybroplan tändes första gången!

Någon vit jul blev det inte den här gången, men på årets första dag var läget ett annat ... Strax innan ovädret bröt ut fotograferade jag spår i snön, i tron att det var så den typiska vinterbilden skulle komma att se ut denna säsong ... fel, fel, fel!

En julpryl som knappast kommer att bli använd igen är den vägghängda uppsamlaren för julpost. Har fått nio (9) "riktiga" julkort i går, och inte skickat ett enda, så att ha ett särskilt ställe att lagra skrivna helghälsningar på verkar helt onödigt. 

Finns det ett uppdämt behov av skridskoåkning i Stockholm? Jag undrar, för så mycket folk som nu söker sig till isbanan i Kungsträdgården har jag nog aldrig förr sett. Det var trångt, rent av. Om jag åkte? Nej, har aldrig gillat skridskor. 

Det här blev hur som helst mina bilder för veckan. Om man kollar hos Åke får man se många andra!

Kungsträdgården i vit skrud - så småningom blir träden rosa!

Fin lysande räv på Norrmalmstorg.

Copyright Klimakteriehäxan 

Mellandagsvardag

Det är vardag igen, av det slag som kallas mellandagar. Granen barrar men bara lite, dricker vatten hela tiden. Tvättskåpet fylls på. Matrester behöver tas om hand, helst ätas upp annars måste de petas in i frysen. 

Julstjärnorna tappar en del blad, kanske får jag inte en enda kvar att sätta ut på balkongen i vår? Där blommar för övrigt fortfarande pelargonerna och margueriten från i midsomras ger sig inte heller.

Ute skiner faktiskt solen men det blåser. Fast vi som sluppit undan Johannes ska ju absolut inte klaga på vindarna, för hit har de värsta tack och lov inte kommit.

Nu gäller det att rusta sig för det som komma skall: nyåret. För min del handlar det om att se till att vi har lite bubblig dryck hemma så att vi kan skåla in 2026 samtidigt som vi önskar, hett och innerligt, att det ska bli ett bättre år än det vi just håller på att runda av.

Copyright Klimakteriehäxan

Tackar och tar emot!

Det är bara att erkänna: ibland är man sen på bollen. Vilken tur då att det går att komma ikapp, i det här fallet med hjälp av streaming!

Hade nämligen helt missat den norska tv-serien "Hjem till jul" på Netflix. Den som varit mer på hugget än jag kan nu se tredje säsongen, men jag är bara i början. Första omgången sändes 2019, den andra 2020. Men nu är jag med på tåget, bara att tacka och ta emot.

Det handlar om sjuksköterskan Johanne, bra spelad av snygga Ida Elise Broch (som jag aldrig förr stött på). Hon har fyllt 30 men inte hittat någon ny pojkvän sedan hennes senaste gjorde slut, för mer än två år sedan. Familjen verkar mer orolig över detta än hon själv, men att hon känner trycket går inte att ta fel på ... hon behöver någon som kan gå med på familjens julmiddag!

Alltså testar hon dejtingappar, hon går på speeddating, hon ser sig om på jobbet efter tänkbara kandidater, allt medan hennes mamma fortsätter oroa sig. En av Johannes patienter (en årsrik dansk kvinna som spelas av den nu 90-åriga fantastiska Ghita Nørby) bistår med livserfarna råd medan översköterskan grälar på Johanne för att hon låter de intagna få göra lite som de vill ... I en biroll ser man svenske Felix Sandman, också en angenäm bekantskap.

Känner mig väldigt nöjd över att ha hittat detta norska feelgood-piller, som utspelar sig under en decembermånad med alla dess traditioner och krav. Är riktigt tacksam över att ha femton avsnitt (vart och ett cirka 30 minuter långt) kvar, säker på att det betyder ganska många leenden! Vilket man verkligen inte kan förvänta sig av särskilt många tv-program ...

Copyright Klimakteriehäxan

Juligt filmtips jag nästan missade

Det tecknade originalet kom 1974. Långfilmen 2021. 

Det finns oändligt många jultraditioner. Somliga är nedärvda i generationer, andra har tillkommit under årens lopp. 

En kär sådan är det årliga återseendet av den sympatiske Karl-Bertil Jonsson, 14-åringen som ser Robin Hood som sin hjälte och försöker likna honom. Grabben som feriejobbar på posten sorterar ut paket adresserade till samhällets mest bemedlade och ger i stället presenterna till fattiga som annars inga julklappar får.

Originalet till sagan är tecknat av Per Åhlin, och texten är skriven av Tage Danielsson, som också är berättaren i filmen. Hela historien tar 23 minuter och det är väl använd tid medan man låter gröten sjunka och sträcker sig efter ännu en pepparkaka.

I år hampade det sig dock så att vår middag krockade med Karl-Bertil och det blev inte läge för SVT Play heller. Döm då om min förvåning/förtjusning när jag senare på kvällen hör tv-hallåan påannonsera ännu en sändning!

Då visar det sig inte vara den tecknade sagan, den man vid det här laget kan nästan utantill. Utan en "riktig" film, med skådespelare, och en utökad handling, i bearbetning och regi av Hannes Holm.

Jonas Karlsson spelar Tyko Jonsson, den snålamoch rika pappan, och han är nästan omöjlig att känna igen efter att skickliga maskörer gjort honom märkvärdigt lik sin animerade föregångare. Men man känner igenom honom på rösten! För den här rollen fick han en Guldbagge, "bästa manliga huvudroll" står det på den, från 2022. Jag fattar varför! Vanna Rosenberg är också strålande bra som beskäftig tant.

Märkligt nog hade denna film fullständigt gått mig förbi. Aldrig sett, hört eller läst något om den som jag kan minnas, vilket förefaller underligt men likväl är sant. Och det var verkligen på vippen att jag missat den igen. Nu satt både Maken och jag kvar, klart underhållna i en timme och 44 minuter! Definitivt en rulle jag kan se flera jular. Och om du inte heller sett den tycker jag du ska passa på att göra det, den ligger på SVT Play i en månad!

Copyright Klimakteriehäxan

God forts!

Ja i dag infaller dagen då man säger "god forts" till alla man möter. Lite "bakelsesmälla" kan kännas av efter julmaten. Vår skinka är nästan slut, måste köpa en ny. Och mera senap, Slotts Original!

Tog en rejäl sovmorgon denna juldag, kändes som om jag behövde den. Förr i världen, i Barndomslandet, gick vi i julottan och den började klockan sju. När den var över hade det tjocka nattmörkret tunnats ut till grå dager och jag promenerade ofta hem tillsammans med någon kompis.

Väl hemma igen såg jag föräldrarna sluka resterna av den älskade lutfisken (som jag avskydde då och fortfarande avskyr) medan jag själv lade vantarna på knäckburken och gick till sängs igen. Där väntade minst en julklappsbok! Och så här en bit in på förmiddagen hade jag läst ut den. Samtidigt hade knäckarna i burken minskat dramatiskt till antalet, det kunde nog rent av hända att de tagit slut ... 

I år gav jag bort julklappsböcker men hade sagt ifrån att jag inte skulle ha några. Kan verkligen sakna den där känslan, det spännande pirret när man öppnar ett par pärmar som aldrig förr rörts, för att möta en historia man aldrig tidigare läst. Kanske nästa år? Hoppet lever, dagarna blir längre nu. Granen dricker vatten och julkorsordet är olöst. Fortsättning följer, alltså!

God forts!

Copyright Klimakteriehäxan

En riktigt 

GOD JUL

önskar 

jag er alla!

Om du behöver något litet klädråd inför julkalaset så finns det ett att läsa här. Visserligen tjugo år sedan jag skrev det, men det gäller fortfarande ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den vita julen är här!

Jaså, ni hade tänkt er en vit jul? Med snö och skridskois och full fart i kälkbackarna? Tja, lite frostnupet ser det ur där ute, men något snötäcke har vi inte sett till. Ingen is på sjön heller. Vilken tur då att jag har en snögubbe att plocka fram, fix och färdig för kökstjänst! Ja, han är en grytvante egentligen. Men tillsammans med vita hyacinter, en stor vit julstjärna och några andra vita blommor står han för den vita julen hos mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu säger jag NEJ igen!

Det kan inte finnas en logisk förklaring. Inte som en mänsklig hjärna kan producera, än mindre förstå. Och så här dags, när julen verkligen står för dörren, är det som länge varit ett irritationsmoment nu en källa till riktigt muttrande!

Jag säger nämligen NEJ till att Slotts senap, originalet, numera bara går att köpa i tub. Förr i världen såldes den i glas, och glasen hamnade åtminstone hemma hos oss i köksskåpet och återanvändes i åratal. Fanns i olika storlekar och modeller. Sedan blev det plastflaska, och det kändes väl OK – vi hade glas så det räckte, och tillverkaren tyckte att glasburkarna var för dyra.

Men i dag är det omöjligt att hitta denna senapernas senap i annan förpackning än i tub. Svårt att få ut allt (plastflaskan var lätt att länsa bara man klippte upp den) och liten, otillräcklig mängd per tub, särskilt nu i skinkans högsäsong.

Nu tänker säkert någon att detta är ett äkta lyxproblem och inget att ödsla kraft på. Det håller jag med om. Men ändå ... Och kom inte och säg att det går lika bra med andra senapssorter, för det säger jag också NEJ till! Ge oss tillbaka Slotts senap original i större förpackning, en som går att tömma och sedan återvinna!

Minns mina jular i Guatemala när jag i desperat jakt på "riktig senap" till sist stod och rörde ner florsocker i den amerikanska ... Om det blev bra? Nja. Men en aning bättre blev det ... Fast det SKA vara Slotts original, dock inte i tub. Det enda rätta i senapstider.

Copyright Klimakteriehäxan

Julgodis

Vid frukostbordet i morse tittade Maken upp från tidningen och undrade vilka två livsmedel jag trodde hade gått upp mest i pris på sistone. Jag behövde inte tänka länge för att svara, och jag svarade rätt: kaffe och choklad. Men det kan inte hjälpas. Det handlar om två Måsten. Man måste få sitt kaffe, inte bara på morgonen utan någon gång på dagtid också, även om jag inte är nån stor kaffedrickare. Och så är det det där med den goda chokladen ...

Storhelger är godisdagar. Det bara är så, vilka föresatser om behärskat kaloriintag man än har. Och till julen ska det vara choklad! Ett vanligt exempel: Sverige äter ett par miljoner Aladdinaskar varje jul, det är tradition sedan mycket lång tid. Årets version har krympt, från 500 till 410 gram, och fyra praliner har tagits bort: Jordgubbskrisp, Apelsinkanel, Höstnougat och klassikern Romrussin. De är ersatta av två nya: Drömkrisp och Vaniljfudge.  

Om jag råkar hamna i Aladdin-läge är det nog romrussin den jag kommer att sakna. Men det finns som bekant annat godis också. Något av det smaskigaste jag vet är syltade apelsinskal i mörk choklad. Denna läckerhet får man tag i hos lite "finare" godistillverkare. 

Idag skulle jag bjuda mig på denna njutning och gick in och plockade en liten påse, innehållande "ungefär 100 gram". När jag skulle betala stirrade jag förundrat på siffran som dök upp på kassaapparaten. Nittionio kronor! Tusen spänn kilot!

Jag köpte den och bar hem den. Lyckades undvika att öppna den redan på bussen, minns en annan gång när jag gjort samma inköp (dyra då också men mycket billigare än i dag) och då visade det sig att påsen på något märkligt vis var tom när jag kom hem ...

Chokladfabriken förklarar att apelsinskalen måste kokas en gång om dagen i sexton dagar innan de är klara att doppas i chokladen. Mycket jobb. Därav priset. Och så, förstås, detta enkla faktum att kakao är en råvara som numera är guld värd. Men som julgodis är de här ganska fula pralinerna tämligen oslagbara. Fast jag köper inte fler påsar, inte till den här julen i alla fall!

Copyright Klimakteriehäxan

God jul i bokform

Nedräkningen är i gång. Inte så överraskande då kanske att Skriv-Robert valt jul till veckans tema för den bokliga tisdagstrion.

Som bekant (?) är jag sedan länge ett hängivet Selma Lagerlöf-fan. I fjol hade jag hennes jultexter samlade i "Selma Lagerlöfs jul" som min adventskalender. 24 stycken hämtade ur olika böcker, samtliga avsnitt med jultema. 

Gav också bort den i julklapp och tror att mottagaren fått en dos Selma om dagen i advent i år! Själv tog jag paus men tror att det blir dags igen 2026. Man tröttnar inte på Selma!

Det har antagligen gått bra att sälja den här sortens "adventskalender", för nu finns det en ny: "Kvinnornas jul: 24 berättelser i advent". Både gamla och nu levande författares texter finns med i samlingen. Snygga omslag på båda böckerna tycker jag! 

"Jul i Bullerbyn" är en skildring av idyll så som Astrid Lindgren lyckas beskriva den. Hoppas få tillfälle att läsa den med barnbarnen i år. Nu finns också "En jul i Småland för länge sen". I den berättar Astrid om julen 1913 när hon bl a fick gå med ut i skogen och hugga gran med pappa Samuel August. Det får inte särskilt många barn uppleva idag! Men ingen jul utan gran om ni frågar mig. Fast då får man förstås köpa den.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

  Färgsprakande NOVEMBER!

Inte många dagar kvar nu av den grå månaden. Adventsljusen står på kö, julgranar är redan klädda, klappinköpen i full gång, kanske rentav koncentrerade till den här s k svarta veckan?

För egen del köpte jag färg och glädje i form av en tulpanbukett i dag. Syrran swishade en slant och bad mig köpa något jag ville ha som födelsedagspresent. Nu gjorde jag det, och det är en present som jag verkligen vet att uppskatta!

Hoppas ni också gillar den här sortens färgsprak – ja, det vet jag nog att ni gör! LillaSysters initiativ för att pigga upp oss i dessa mörka veckor har hur som helst funkat bra, tycker jag!

Julgranar i Kungsträdgården är klädda och klara.

Copyright Klimakteriehäxan

I väntans tider

Vinterfredag. Snötäcket är tunt, men det ligger där det ligger. Jag hade gärna stannat en stund till under mitt, men upp måste man ju ... Och väl uppe och på benen, med frukost inombords, är det naturligtvis en titt in hos Elisa Matilda som gäller. Då får man koll på de fem fredagsfrågorna! Hon får mig att tänka att visst, vi går i väntans tider!

1. Vad sparar du till? Ingenting. Har nog allt jag behöver (och lite till).
2. Vad står högst upp på din önskelista? Nya knän.
3. Vad önskar du att december kunde bjuda lite extra på i år? Vita soliga juldagar skulle vara trevligt.
4. Vilken liten förändring skulle göra störst skillnad i din vardag just nu? Att jag får tillbaka läsron, på riktigt. Den är inte där för närvarande.
5. Vad ser du fram emot med vintern? Jul är trevligt. Tror att Dottern kommer hem. Lite glöggmys med levande ljus och en vacker, väldoftande gran med lagom mycket pynt.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Knut ...

 ... och då ska granen ut. 

För tredje året i rad har jag köpt gran av en och samme försäljare som radat upp sina "varor" på en bit mark inte långt från oss. Och för tredje gången är jag jättenöjd! Superfina granar alla tre. Årets dricker vatten varenda dag, började inte barra förrän nyårshelgen var passerad. Och när jag inser att grannen betalat 200 kronor mer för sin gran – inte lika fin som min – blir jag ännu mer belåten.

Men vi måste ju ändå skiljas, min gran och jag, om än motvilligt. I dag är dagen för uppbrottet. En sak är helt klar: det är roligare att klä på den än att klä av den, tvärtemot hur det väl brukar vara i andra kärleksaffärer. 

Att bli utslängd, det är hur som helst granens lott, ordagrant. En gång small det förskräckligt när den tog i marken, uthivad av mig från vår balkong. Sonen stod vakt där nere så att ingen skulle få granen i huvudet. Smällen överraskade både mig och honom. 

På asfalten spreds ett otal plastbitar som i en explosion. Sonen tittade lite undrande, riktade sedan blicken upp mot mig som stod kvar på balkongen och sa:
-Mamma, är det inte meningen att man ska ta av foten först?
Jo, det är förstås tanken. 
Vi fick skaffa ny julgransfot till nästa jul.

Kolla in kulan till höger: detta är en selfie! Jag sitter där i min röda läsfåtölj!
Det gyllene hjärthänget är en Unicef-pryl från förr. Har ett helt gäng.

Detta kan vara en av mina favoritkulor. Kommer garanterat fram nästa jul!

Copyright Klimakteriehäxan