Det är Knut ...

 ... och då ska granen ut. 

För tredje året i rad har jag köpt gran av en och samme försäljare som radat upp sina "varor" på en bit mark inte långt från oss. Och för tredje gången är jag jättenöjd! Superfina granar alla tre. Årets dricker vatten varenda dag, började inte barra förrän nyårshelgen var passerad. Och när jag inser att grannen betalat 200 kronor mer för sin gran – inte lika fin som min – blir jag ännu mer belåten.

Men vi måste ju ändå skiljas, min gran och jag, om än motvilligt. I dag är dagen för uppbrottet. En sak är helt klar: det är roligare att klä på den än att klä av den, tvärtemot hur det väl brukar vara i andra kärleksaffärer. 

Att bli utslängd, det är hur som helst granens lott, ordagrant. En gång small det förskräckligt när den tog i marken, uthivad av mig från vår balkong. Sonen stod vakt där nere så att ingen skulle få granen i huvudet. Smällen överraskade både mig och honom. 

På asfalten spreds ett otal plastbitar som i en explosion. Sonen tittade lite undrande, riktade sedan blicken upp mot mig som stod kvar på balkongen och sa:
-Mamma, är det inte meningen att man ska ta av foten först?
Jo, det är förstås tanken. 
Vi fick skaffa ny julgransfot till nästa jul.

Kolla in kulan till höger: detta är en selfie! Jag sitter där i min röda läsfåtölj!
Det gyllene hjärthänget är en Unicef-pryl från förr. Har ett helt gäng.

Detta kan vara en av mina favoritkulor. Kommer garanterat fram nästa jul!

Copyright Klimakteriehäxan