Att vara omodern

Dags för ännu en träda-fram-are: jag är en djupt omodern människa. Det yttrar sig förmodligen på flera sätt, men just nu är det extra tydligt! Akutläge råder!

Det är nämligen så att jag envist hållit fast vid vanan att ha en liten fickalmanacka, en i papper. Fick i julklapp för rätt många år sedan en liten snygg filofaxpärm i rött, att fylla på med nya sidor år efter år. Vilket jag gjort, trots att det blivit allt svårare. Till sist har det där "innanmätet" bara kunnat köpas på ett enda ställe i Stockholm: NK:s pappersavdelning.

Mina besök på NK är inte många, har aldrig känt mig hemma där, men en gång om året har jag ändå styrt stegen dit. Så också härom dagen. Och vad är beskedet? Jo, den där sorten har vi slut på, går inte att få tag i. Sedan kommer den ironiska poängen i historien: på ett bord bredvid kassan skyltar man med filofaxpärmar i samma storlek, säkert tjugo-trettio stycken. Som man vill sälja, för löjligt många kronor. Löjligt många, eftersom själva kalendrarna, själva inlagan, inte går att köpa ... så vad ska man då ha pärmarna till?

Blir jag nu tvungen att börja använda mobilen? Eller kan man hitta "oäkta" kalendersidor? Jag gick på jakt, man är väl optimist! Och se, jag lyckades! Hittade butiken som blev min räddare i nöden. Framförde min tacksamhet till killen i kassan, samtidigt som jag sa att är man så omodern som jag så får man finna sig i att söka lösningarna där man egentligen inte tror att de ska finnas.

Omodern? Han tittade oförstående på mig. Sa: Du anar inte så många papperskalendrar vi säljer i alla olika format. Vartenda nyår!
Ja men så skönt, "omodern" är en etikett jag kan leva utan. Tills nästa gång den sitter i pannan, för alla att se ...

Oskrivna blad för 2025 än så länge.

Copyright Klimakteriehäxan