tisdag, september 17, 2019

När kriget kommer i bokform

I krig och kärlek är som bekant allt tillåtet. Är det möjligen också därför som just de två ämnena lockar allra mest när folk sätter sig ner och skriver böcker? Eller har deckar/mysteriegenren tagit över?

Motsatsen till krig är i alla fall fred och Internationella fredsdagen infaller den 21 september, så Ugglan & Boken tycker att krig och fred är ett bra tema när hon efterlyser en ny boklig tisdagstrio. Och det finns mycket att välja på, eftersom kriget ofta kommer i just bokform. Freden kan förefalla mer sällsynt ...

"Krigsdagböcker" av Astrid Lindgren vill jag verkligen läsa, men eftersom jag väntat på pocketupplagan har det inte hänt. Nu börjar jag misstänka att det aldrig blir någon billigare version, så jag får kanske krypa till korset. Tror att detta är en bok jag vill äga. Om åren 1939-1945 då hon jobbade på "censuren" och fick god inblick i vad kriget ställde till med för så många.

"Kriget vid världens ände" (La Guerra del Fin del Mundo) är en tegelsten av Mario Vargas Llosa. Fantastisk läsning, ändå hade jag mage att klaga lite på omfånget när jag skulle intervjua honom. Blev tvungen erkänna att jag inte hunnit igenom hela. Det tog han med en klackspark, svarade:
-Jag förstår. Den är egentligen skriven för folk som fått gulsot.

"Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone) av Alistair MacLean var den allra första bok jag läste på annat språk än svenska. Det drällde av glosor jag aldrig förr sett, men jag hade inte tid att konsultera något lexikon, historien var alldeles för spännande för det. Och minsann, jag fattade bra ändå. Har alltsedan dess fortsatt att läsa böcker på engelska, och tycker att originalspråk i sig bjuder på ett egenvärde.

Men när jag just utsett dessa tre till min lista slås jag av ett urgammalt och väldigt sant konstaterande: krig är förvisso eländigt för alla, men barnen drabbas värst. Så då blir det en bonus-tisdagstrio, med fokus på barn.

"Du som haver barnen kär" skrev Sinikka Ortmark, baserad på egna upplevelser som finskt krigsbarn i Sverige på 40-talet. Mycket gripande läsning.

"En ö i havet" av Annika Thor är den första boken i en serie om fyra. Två flickor från Wien hamnar på den svenska västkusten, ditsända av sina judiska föräldrar för att åtminstone barnen ska räddas undan nazisterna. Kallas ibland barnböcker, men man läser dem med stor behållning också som vuxen.
Och så, förstås, den eviga: "Anne Franks dagbok".

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ser till min förvåning att Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker" minsann kommit ut i pocket nu. Fast på norska ...

måndag, september 16, 2019

En realistisk drömbok

ALMA-priset, som går till en skapare av barn- och ungdomsböcker och är instiftat till Astrid Lindgrens minne, gavs i fjol till amerikanska Jacqueline Woodson. Jag hade aldrig hört hennes namn, ännu mindre läst en endaste rad som hon skrivit.

Nu har jag ändrat på det. "Brun flicka drömmer" (Brown Girl Dreaming) hamnade i min väg. Den har lyfts fram som det som kan vara hennes bästa verk. En självbiografisk text, utformad nästan som en prosadikt, om en uppväxt där segregationen var uppenbar och svårigheterna många, men där alltid längtan efter ett liv i ordens värld fanns.

Tycker att jag läst rätt många realistiska skildringar av de svartas svåra situation i den amerikanska Södern, men den här fångade mig på ett sätt som inte är alldeles vanligt. Jackie, som hon kallas för, berättar och jag vill veta mer, följa med på resorna till mormor och morfar som bor kvar i South Carolina när Jackie flyttat till New York med mamma och syskon, uppleva skillnaderna, förändringarna som gått till historien.

Fast trots att jag alltså tycker att "Brun flicka drömmer" är en lysande bok fattar jag nog inte riktigt om Woodson fått ALMA-priset på grund av den, för någon barnbok tycker jag inte att det är. Så här motiverade juryn i alla fall priset:
"Författaren låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."  

Nu visar det sig att Woodson, i dag 56 år gammal, skrivit inte mindre än ett 30-tal böcker, så hon är antagligen värd att stifta närmare bekantskap med för en ännu större läsekrets. Jag ska i alla fall läsa mer.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På Orsakullans blogg finns dag för dag en utmaning, hela månaden. Just i dag skriver hon: Under hösten läser många böcker, jag läser… 
Så det här fick bli mitt sätt att avsluta hennes mening!

söndag, september 15, 2019

Pippi nr 85 - en fågel det svänger om?

Jag föll pladask för t-tröjan med ett par flamingofåglar på. Jättesnygg, eller hur? Hemförde den stolt från Mallorca. Och blev helt ställd när man fnissade åt mig, som uppenbarligen hade köpt en träda-fram-sak. Utan att ha en aning.

Inte vet jag när det hände, men någon gång har flamingon gått över från att vara en pippi rakt upp och ner till att bli en symbol för s*w*i*n*g*ers, det vill säga folk som vill ha lite mer variation på erotiken än vad som möjligen gäller majoriteten.

På "rätt" sorts klubbar världen över dräller det tydligen av rosa flamingos i olika storlekar. Folk köper dem också som nån sorts trädgårdstomtar för att upplysa omgivningen om att man gillar om det svänger, så att säga. Har man en i rabatten kan man, heter det, kanske få oväntat besök ...

Visst har vi mött dem allt oftare, på skor, väskor, kläder, muggar, mössor. Men åtminstone jag har trott att det bara handlat om ännu en av dessa modeflugor som förmodligen snart surrat klart och då faller döda till marken. Det var alltså helt fel. I själva verket kan varje liten flamingo tolkas som en tydlig skylt: hallå, se hit, kom och ta mig!

Varför det blev just de här varelserna med sina långa ben och enorma näbbar verkar inte expertisen vara säker på. Sexigt dansande, kanske? Höga parningsrop? För min del fortsätter jag att glädjas åt min tröja, som får nummer 85 i min samling "pippi på fåglar" (men jag stavade s-ordet med asterisker i för att inte fastna i någon sökmotor som sedan skulle lämna ut min blogg till kreti och pleti som en s-sajt ...)

Bara en fråga återstår, och den har jag ju inte heller något svar på:
Vad tycker Flamingo-kvintetten?
De borde väl i alla fall gilla min tröja.

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev veckans bidrag till Skyltsöndag. Fri tolkning, ni vet ... Via den här länken som går till BP hittar ni förmodligen fler skyltar, av annan sort.

Den nöten var värd en tia!

Ja det kunde jag ju ha räknat ut  att inte den lilla nöten var särskilt svår att knäcka ... för visst är det en alldeles svensk sedel, en gång värd 10 kronor. Jag hade förstås inte hajat att vattenstämpeln skulle synas efter scanningen och bli nästan läsbar ... men det är smällar man får ta!

Texten som jag kladdade över lyder "Skolandes thenne Sedel gälla i hwars hand den finnes, och af Banquen wid uppvisande betalt warda."  En läsövning på 1600-talssvenska såvitt jag förstår.

Och det vackra huset då? Jo: Gamla Bankohuset vid Järntorget, Gamla Stan i Stockholm. Kåken började byggas på 1600-talet och står kvar än. Albert Jorpes hette konstnären som tecknade motiven på sedeln och också graverade bilderna. 

Just den här tian utgavs i samband med riksbankens 300-årsjubileum 1968 och var tänkt att bli ett samlarobjekt. Den användes som vanligt betalningsmedel fram till 31 december 1987. Men något att samla blev det inte, den var alldeles för ofta förekommande i handeln. Sedeln trycktes i två miljoner exemplar. Såg att ett ex nyligen sålts på en nätauktion för (den svindlande summan) elva kronor. 

Inte vet jag förstås vad ni tycker, men i enligt mitt sätt att se är detta en sedel långt vackrare än de vi har att handskas med i dag. Fast visst blir det alltmer sällan, nu möts man ideligen av upplysningen att "detta är en kontantfri butik". Då blir det förstås mindre intressant hur våra papperspengar ser ut. Men somligt var bättre förr ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 14, 2019

En sedel som är en nöt


Gamla sedlar fungerar perfekt som bokmärken, det har många konstaterat. Så även jag.
Och nu råkade jag hitta en väldigt slät och snygg som jag definitivt inte kände igen. Åtminstone inte så länge jag tittade på baksidan. Nu förvandlar jag mitt fynd till en liten nöt.

Vet du vilken valuta som finns, eller rättare sagt fanns, på den här sedeln? Jag har suddat så att man inte kan fuska och läsa texten. Men det är klart att det går att fråga Google. Fast om du INTE gör det kan du kanske klämma fram en liten gissning alldeles på egen hand?

Rätt svar  och en bild på framsidan  ska jag naturligtvis bjuda på så småningom, i morgon antagligen. Samtidigt som jag utökar min samling av bokmärken. Kanske finns fler att titta på hos
EmmaHanneleÄlskar att läsaGerd och BP

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsfrågor på en lördag

  1. Vilken hushållssyssla tycker du allra minst om? Att stryka. Eftersom effekten av mitt arbete försvinner så snabbt.
  2. Vilket kollektivmedel använder du helst inte? Taxi.
  3. Vad är ett ljud du älskar? Det koltrasten bjuder på, kan variera väldigt!
  4. Om du skulle måla en tavla av ett motiv du sett från veckan, vad skulle det vara? Varför inte den otroligt vackra blombukett jag stod och tittade på, men inte köpte, i butiken ...
  5. Vad är något du lärt dig den här veckan? Att det går att leva utan messmör. Bland annat.
  6. Det är ElisaMatilda som gör en liten enkät om hur veckan varit via sin blogg. 

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 13, 2019

Larmrapport från kyldisken

Det har gått minst två veckor nu.
Två veckor utan Fjällbrynt messmör.
Hyllan i butiken där de där gula burkarna ska stå gapar tomma, eller har fyllts med något annat som inte har minsta likhet med det där bredbara pålägget som så många av oss älskar. Betrakta detta som en larmrapport från kyldisken!

Messmöret har en lång historia och är en veritabel kulturbärare. Länge var det en symbol för Jämtland, bland annat för att det tillverkades i Östersund. Dock flyttades hanteringen därifrån till Haninge utanför Stockholm i fjol, men det kan knappast vara anledningen till att nu över huvud taget inte finns att köpa. Jag har verkligen letat! Och kammat noll.

Den lena, mildgula massan görs på komjölk och vassle, och det är just vassle av god kvalitet det råder brist på. Följden blir att vi, messmörets vänner (jo då, det finns hatare också!) nu inte får vår invanda portion av järn, kalcium och proteiner, i kombination med låg fetthalt.
Må detta krisläge snart vara över!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 12, 2019

Samarbete i bokverkstaden

Helgfrågan denna gång handlar om bokskrivande: Varför tror du författare väljer att skriva ihop? Det är som vanligt på torsdagar Mia i bokhörnan som undrar.

Antagligen är det en konst i sig, detta att ha ett manus som tillverkas, oavlåtligt stöts och blöts tillsammans med en annan människa, ända ner till minsta semikolon. Men jag inbillar mig ändå att personerna som valt att gå ihop om en bokidé bidrar med olika specialkunskaper: en kan mer om ämnet, den andre är bättre på att formulera berättelsen.

Så måste det ju i alla fall vara när det kommer till berömdheter som inte behärskar skrivkonsten, men har en bra historia att bjuda på. Och sim salabim! kommer spökskrivaren som en räddare i nöden. Fast jag råkar veta att sådant samarbete inte alltid slutar lyckligt. Två författarnamn på bokpärmen utgör inte någon garanti eller kvalitetsstämpel, den saken är klar.

Fast ibland gör det kanske det ändå. Kom på att jag vill komplettera med radarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Båda är jurister. Deras böcker, som bygger på verkliga historier och grundas i omfattande research, är bra utan undantag! Om sitt författarskap säger de att ”Ingen av oss hade kunnat skriva ensam. I stora drag är det Per som drar fram fakta och Lena som gör skönlitteratur av det.

En bonusfråga finns också: Vad sitter du inne med för hemlighet, som du vill dela med dig av?
Haha! Nä du Mia, den gick jag inte på! Är det hemligt så är det!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nr 84 har magen full av lök

Visserligen har jag inte visat upp några nyförvärv i pippi-nischen här på länge, men ni kan ju aldrig ha tänkt att jag plötsligt inte har pippi på fåglar? Sånt går ju inte över!

Alltså har det blivit dags att stolt visa upp ("proudly presenting", ni vet) denna praktfulla tupp som fått tjänstgöra som lökgömma på köksbordet ända sedan vi möttes i en butik i Uppsala för en tid sedan. Med nummer 84 i samlingen har det just fått lite ledigt och tillbringar ledigheten i källaren, men den ska få jobba igen vad det lider.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 11, 2019

Spegel, spegel på väggen där ...

Det hände en gång för rätt länge sedan att jag undrade varför jag hade så många speglar.
Några hade jag köpt själv, andra var presenter. Dessutom vore det en överdrift att påstå att de användes som det de är, speglar alltså.

Så gjorde jag slag i saken och fixade till en liten "spegelvägg" i vår hall.
Överst ett litet hjärta från Indiska. Sedan en kvadratisk sak i typisk peruansk utformning, souvenir köpt i Lima. Den största i raden är värmländskt konsthantverk, snidat trä. En gåva.

Från Mexiko kommer den med silvrig ram, en bröllopspresent. Den naivistiska bilen tror jag också att jag hittade på Indiska, för väldigt länge sedan. Hoppsan, den hänger visst lite snett ser jag!

Och sist i raden ett rött plåthjärta, svensk nutida design från Pluto produkter. Bredvid hjärtat sitter faktiskt ännu en spegel, men den fick liksom inte plats i bilden! Det är en enkel Ikea-sak, bred fururam  och den byter jag mot en likadan fast röd till jul, med påklistrad tomte. Man har inte roligare än man gör sig!

För den som vill ha koll på Sannas Gems Weekly Photo Challenge är det härmed glasklart att denna veckas tema är SPEGEL.

Som bonus: en bild på ett konstverk i spegelmosaik vid Hornstulls Strand, Miraculum, ursprungligen 510 kvadratmeter stort. Makalöst snyggt när det var nytt, men man har låtit det förfalla, skamligt nog. Min bild är flera år gammal. Läs mer om det här.
Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, september 10, 2019

Tisdagstrion kommer från norr

Tisdag betyder tisdagstrio med en titt i bokhyllan. Denna vecka söker vi läsning med NORRLAND som gemensam nämnare, allt på "uppdrag" av Ugglan & boken

Torgny Lindgren måste komma först. Västerbottningen som behöll sin barndoms språkmelodi livet ut, även på sin stol i Svenska Akademien. Många bra böcker har han skrivit, sinsemellan rätt olika. "Ormens väg på hälleberget" gjorde nästan ont att läsa.

"Minnen", som jag läste med öronen, fick mig stundtals att skratta högt. "Hummelhonung" är en variant på syskonen som inte står ut med varandra men ändå hör ihop. Berörande. "Pölsan" är en roman det luktar om. Den maträtten har denne författare verkligen gett sin plats i litteraturen! För att inte tala om hopkoket som huvudpersonen i "Klingsor" gör ... räcker i en vecka och innehåller allt, men verkligen inget recept man vill sprida!

Åsa Larsson skriver deckare som gör att man känner isvindarnas nålar i kinderna medan frosten biter i tårna. Rebecka Martinsson heter hennes hjältinna och jag tror att jag läst alla böckerna hon skrivit.

Sedan väljer jag länge men stannar för Ann-Helen Laestadius, för hennes skildring av "flytten" av Kiruna  i "Bromsgatan: Vi som bodde på gårdarna", i stort sett självbiografisk. Hon växte upp kvarteret Ullspiran, det första området som var tänkt att rivas när stan flyttar. Spännande samhällsbilder och reflexioner i nutid, både för norr- och sörlänningar.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 09, 2019

Argentinsk vardag i en låda

Det hände sig en gång för väldigt länge sedan att jag strosade runt på en marknad i San Telmo-området i Buenos Aires. Plötsligt stod jag framför en man som sålde "Cajas", "Lådor". Han tillverkade tredimensionella tavlor i blandteknik. Jag föll direkt, valde länge och väl innan jag bestämde mig.

Lådan är varken liten eller lätt, ändå lyckades jag få hem den, hel, som handbagage på flyget. Vilket betyder att jag alltsedan dess framför mina ögon haft en bit av vardagsliv i den argentinska storstaden, en stad som jag blev så förtjust i redan vid mitt första besök på 70-talet.

I min låda finns barnet, bollen, tvätten, katten, pallen med mate-muggen och den speciella skeden, vars skaft också är ett sugrör. En kruka med en grön växt. Trivsam miljö som konstnären Daniel Fulco valde att skildra, även om den inte är ett skvatt lyxig eller "tjusig".
Tyvärr har jag tvingats inse att staden har förändrats mycket sedan jag var där, och förändrats till det sämre.

Då kunde jag, ny i metropolen, vandra ensam hem på nattligt tomma gator utan att vara orolig alls. Folk var snälla och vänliga, man hörde inte talas om rån och aldrig blev man lurad, aldrig körd på långa omvägar av en taxichaufför! Idag berättar mina vänner om en helt förändrad bild, och när jag säger att jag så gärna skulle vilja åka dit igen blír jag helt sonika avrådd.

Jag vet inte om Fulco fortfarande går att hitta på den där marknaden, om han fortsatt som konstnär. Han finns på Facebook men verkar inte vara särskilt aktiv. Ändå har jag nu försökt kontakta honom, av en väldigt speciell anledning: när han slagit in min låda i gråpapper sa han, att han brukade dokumentera alla sina verk innan han sålde dem, men just den jag köpte hade han inte hunnit fotografera.

Alltså undrade han om jag kunde skicka en bild till honom. Visst, sa jag, självklart, fick en adress. Som jag omedelbart tappade bort.
Men nu, ungefär fyrtio år senare, har konstnären fått en bild på min/sin låda via FB. Väntar spänt på att se om han hör av sig med ett litet svar. Dock berättade jag inte att jag råkade dunka lådan i nånstans vilket fick barnet att bryta ett ben och tappa fotfästet. Nu har jag haft loss ramen och återställt bilden.

Jag har i alla fall aldrig ångrat mitt köp, i valet mellan pengarna eller lådan tog jag det senare alternativet ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 08, 2019

En "skylt" att skryta med

Visst vet jag att det är söndag i dag och därmed Skyltsöndag i Blogglandia. Men jag hade gett upp, hade ingen skylt att bjuda på. Fast nu bestämde jag att jag har det: en riktig skrytskylt!

På bilden ser ni nämligen min nya japanska (fast finska) grensåg och dess förpackning ("skylten"), inköpt bl a efter rekommendation av folk som kan mer om växter, som Hannele och Emma till exempel. Detta efter att jag klagat över hur jobbigt det var att såga med fogsvans bland de gamla syrenträden. Att såga är en konst jag verkligen inte behärskar.

Idag har jag invigt den nya lilla vassa saken och är väldigt nöjd. Har lagt omkull en ordentlig drös med torra syrener, halvdöda aspar och svårt opigga körsbärsämnen. Kom nyss in från trädgården, svettig. Ett riktigt motionspass! Känner mig otroligt duktig!

På bilden nedan ser du min skörd, som jag nu dessutom släpat iväg en bit så att det så småningom ska återvinnas och bli flis.
Söndagsskyltarna har sin hemvist hos BP så där hittar du nog fler, och mer typiska, skyltar!

Copyright Klimakteriehäxan

En kunglig sommarstuga


Målning som ser tredimensionell ut.
Visst heter det slott, men det var en sommarstuga. Ja en kunglig, förstås, för Karl XIV Johan var den som ville ha ett ställe att dra sig tillbaka till. Fast bara på dagtid, Rosendals slott byggdes utan sovrum. På kvällen tog sällskapet häst och vagn tillbaka till Gamla stan.

I många år har jag sett det där rosa huset och undrat över dess historia. Nu har jag varit där, gått på tur i de olika rummen (kanonbra guidning av en herre vid namn Jonas) och fått en inblick i hur det gick till på det som möjligen av vissa kallas den gamla goda tiden.

Den där kungen, det var ju militären och den Napoleon närstående Jean Baptiste Bernadotte som på tidigt 1800-tal hämtades till Sverige från Frankrike när vi saknade en egen, infödd, kronprins. Det skulle visa sig vara ett lyckokast som påverkade den svenska historien för mycket lång tid framöver, för den där fransmannen sådde många frön som skulle gro och bli positiva förändringar i samhället. Han blev förvisso också grundare av den kungliga släkt som fortfarande "sitter på tronen".

Ute på Kungliga Djurgården har inte någon kunglighet tillbringat sina somrar på mycket länge, slottet har inte heller använts för representation så som skedde förr. Nu är det ett museum och det mesta ser ut som det gjorde på Karl Johans tid, så blev det också ett inredningsmode: Karl Johan-stilen, som råder på våningen i markplanet.

Att gå runt inomhus i den här miljön är lätt ögonbedövande, framför allt på övervåningen där det är fransk empir som dominerar. Pampiga gardinuppsättningar, kristallkronor, detaljkrika kandelabrar. Nej, man får inte lust att flytta in! Och tänk på alla stackars pigor som en gång i tiden skulle damma allt detta ...

Men både möbler, textilier, målningar och utsmyckningar är väldigt kul att se. Lägg därtill att rabatterna kring huset är bedårande vackra.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Du kan ju börja med att titta på några bilder här.


Det är de små, små detaljerna som gör det ...


Nu snackar vi petitpoint!



 Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 07, 2019

För den goda smakens skull

Vi har samma smak och gör så här års gemensam sak, humlan och jag:
Vi slänger oss över kronärtskockorna som har säsong nu på sensommaren. Ok, humlan föredrar den utslagen och rik på pollen, jag vill förstås ha den medan den fortfarande är grön och bladen tjocka. Så himla gott!

Fast råkar man glömma bort den kan den slå ut även avklippt och i efterhand, och då blir det en snygg lila eternell. För min del blir den uppäten nio gånger av tio, så den där torkade blomsterprakten har jag inte fått njuta av särskilt ofta. Föredrar den på tallriken. Allt som behövs till är smör och salt!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 06, 2019

Den tar vi rygg på ...

När mina bokmärken tagit slut visar det sig att Maken minsann har egna. Som detta, ett bokmärke med bild av idel bokryggar! Jag tar rygg på den!

Några bokvänner har eventuellt nya märken kvar att visa. EmmaHanneleÄlskar att läsa och Gerd har det definitivt. Fler kan dyka upp. Du kan kolla hos Boklysten, MösstantenBP också! Och kom i håg: hundöron passar enbart på hundar.

Copyright Klimakteriehäxan

Medialt

  1. Vilken typ av media betalar du för? Förutom grundutbudet som vi har gemensamt i vår bostadsrättsförening betalar vi för HBO Nordic. Avslutade nyss abonnemang hos Nextory. Prenumerar på en dagstidning digitalt och en annan på papper. Har periodvis prenumeration på någon s k damtidning.
  2. När läste du senast en fysisk dagstidning? Läser Svenska Dagbladet på papper varje morgon när jag är hemma. Älskar papper!
  3. Hur mycket av ditt tv-tittande sker enligt tv-tablån, mot för streamande via playtjänster? Förvånansvärt mycket fortfarande, faktiskt. Nyheter i princip dagligen, ränderna går aldrig ur ... Film och serier ofta via play. 
  4. Vad har varit en stor lokalnyhet den senaste veckan där du bor? Exempelvis att avhysningen av de stora skräpbåtarna i "pirathamnen" vid Årstaviken skjutits upp än en gång. Ett fult, sorgligt och miljöförstörande kapitel.
  5. Vad senast ångrar du att du klickade dig in på? Någon bondfångarlänk som säger "läs mer här" fast jag egentligen inte är särskilt intresserad ...
Det är ElisaMatilda som gör en liten enkät om mediekonsumtion via sin blogg och "Fem en fredag".

Mediakonsumtion på papper har stora fördelar fortfarande ... även om mycket
information numera hämtas via dator, mobil och läsplatta.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 05, 2019

Snart dags för bokmässa ...

Ska du på bokmässan i år?
Det är Mia i bokhörnan som undrar i den sedvanliga Helgfrågan.

Svaret är tyvärr nej. Har gjort en tjurrusning över dagen ett par år i rad, tagit första morgontåget till Göteborg med sista möjliga avgång för hemfärd bokad, men i år blir det nog inget. Var inte där i fjol heller, faktiskt. Känner viss saknad, absolut. Trots värme och trängsel.

Bonusfrågan lyder Vilken bok känner du att du måste köpa in?
Jo när jag läste om Anna-Karin Palms nyss släppta biografi om Selma Lagerlöf "Jag vill sätta världen i rörelse" så kände jag att den måste jag nog äga. Och så väntar jag fortfarande på Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker" i pocket. Lär dock få fortsätta vänta, man tänker tydligen inte ge ut den med mjuka pärmar. 

När man uteblir från Bok & Bibliotek får man inte heller återse de fina
konstverken i mässlokalens trapphall. Men jag har ju i alla fall fotograferat dem!
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 04, 2019

Vem ska man tro på?

Källkritik.
Vilket otroligt viktigt ord! Och så bortglömt det är på väg att bli! Vem ska man tro på? Vad är sant och vad är falskt, eller som det numera kommit att heta: fake news? När sociala medier växer i rasande fart sjunker medvetandegraden lika snabbt. Det är farligt.

Man kan faktiskt inte lita hundraprocentigt på Wikipedia heller. Inte på skvallersajter på nätet (inte tidningar heller för den delen) som lockar med rubriker av typen "Så dog NN" eller "Allt om X-skandalen". Inte på så kallade "influencers", eftersom deras budskap oftast är styrt av hopp om pengar. Lobbyister försörjer sig på att kontakta politiker och makthavare för att övertyga dem om en teori, en "bra satsning". Och rätt som det är, ja alldeles för ofta, avslöjas någon inflytelserik människa som är köpt, helt utan moral och samvete.

Det som i det sammanhanget är så överväldigande obegripligt, det är att de verkar agera i den fasta tron att de aldrig ska bli avslöjade ... Exemplen är tyvärr alldeles för många, både här hemma och utomlands. Ta ett i dagens tidning: FN-chefen som gjorde sin älskarinna till närmaste medarbetare och med henne sedan varit på tjänsteresor, flugit business class för säkerhets skull. När deras uppgift är att hjälpa palestinska flyktingar i nöd!

Kanske vill man tro att unga människor förhåller sig mer skeptiska till uppgifter som snurrar runt, som de vana nätsurfare de är, men det betvivlar jag. "Det står ju på nätet" är ett svar man kan få om man ifrågasätter ett påstående. Allmänbildning är en bra väg för den som vill ha öppet sinne och öppna ögon, men allmänbildning tar tid att skaffa. Och ingen blir någonsin klar med den, oavsett ålder.

I grunden gäller det väl ändå att ta in åsikter från olika håll, partsinlagor man sedan får försöka balansera mot varandra för att komma fram till vad man tycker verkar vara rimligast. Men glömmer man att ställa frågan: vad säger de andra? är det lätt att hamna snett. Den som själv skriver får inte glömma att nämna sina källor (även om inte alla kan röjas, förstås).

Nu undrar Kulturkollo om det finns böcker man kan rekommendera i ämnet. Det är verkligen inte enkelt. Men en gammal "bibel" heter "Hur man ljuger med statistik" och även om världen ser annorlunda ut nu jämfört med när boken kom ut så håller grundtankarna, fast nån särskilt skojig läsning är det inte.

"Vassa föremål" (Sharp Objects) heter en roman av Gillian Flynn som skildrar en reporter på knepigt uppdrag i sin gamla hemstad. Där finns konflikter kring sant och falskt, förvisso. Flynns "Gone Girl" rör sig också mellan sant och falskt på ett spännande sätt.

Och Tara Westovers självbiografiska "Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir) visar hur en ung flicka växer upp i ett samhälle styrt av fanatisk religiositet, ett liv hon får kämpa för att ta sig ur. På vägen mot frihet och sanning finner hon många (livs)lögner.

Sedan är det ju också fascinerande hur bokläsare kan acceptera tydligt deklarerad fiktion som sanning. Som när besökare kommer till Astrid Lindgrens hem, numera museum, och undrar om Karlsson på taket också bodde på Dalagatan och om man kan hälsa på honom. Eller folk som går på stadsvandring i Lisbeth Salanders spår på Södermalm, eller far till Västergötland för att följa Arn Magnussons framfart.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 03, 2019

Om kvinnlig vänskap

Om kvinnlig vänskap finns mycket att läsa. Så är det också temat för Tisdagstrion denna vecka, ett initiativ från Ugglan & Boken. Och jag hamnar på andra sidan Atlanten.

"Unga kvinnor" (Little Women) är en amerikansk klassiker som alla åtminstone för några år sedan ålades att läsa i USA:s skolor. Själv hittade jag till den först i vuxen ålder, men fann att den var klart läsvärd. Av Louisa May Alcott.

"Kattöga" (Cat´s Eye) är en av kanadensiska Margaret Atwoods tidigare romaner, med bas i hennes egen barndom. När man läser den blir man påmind om (ifall man råkat förtränga) att redan små flickor kan vara tämligen grymma mot varandra.

Det bästa har jag sparat till sist, ja guldmedaljören kliver ju upp på pallen som trea, eller hur? Jag läser den just nu, har bara lite kvar: "Gun Love" av den fenomenala mexikansk-amerikanska Jennifer Clement. Och historien som utspelar sig i Florida och börjar medan Pearl och April May är oskiljaktiga är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Snart börjar skjutvapnen snurra kring dem, i illegal handel över gränsen till Mexiko, med katastrofala följder.
På omslaget till originalutgåvan ser man två alligatorer som slåss, men den symboliken har avskaffats på boken i svensk översättning.

Jennifer Clement har skrivit om flickor i utsatta situationer i alla sina fem prosaböcker. (Från början är hon journalist och poet, men hennes dikter har jag inte läst.) Det här är hennes fjärde roman och jag kommer att slänga mig över hennes femte när den kommer. Suverän skribent, det är vad hon är. Och hon förstår sig verkligen på flickor som hamnar i knipa, alltid förorsakad av de vuxna.

Om du tycker att jag är tjatig som ideligen återkommer till hennes författarskap här på bloggen kan jag förstå det ... men läs själv och jag tror du fattar!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 02, 2019

Fynd från cykelverkstaden

Det händer ibland när kökströttheten slår till att vi hämtar hem pizza till middag. Ingen hälsokost precis, men bara det inte blir alltför ofta är det åtminstone gott och att det är lättvindigt kan ingen förneka, eller hur?

Vi brukar lägga fram kartongerna på bordet enligt den urgamla SPD-principen. SPD uttolkas Spar På Disk, den inpräntades i mig av en rödhårig hushållslärarinna för över femtio år sedan, och jag har högtidlighållit den alltsedan dess.
Bredvid lådorna med pizza i lägger jag fram var sin rejäl sax. Sedan är det bara att klippa, tugga och svälja.

Så var det till alldeles nyligen, alltså. Men det var innan jag hittade pizzacykeln. Detta genomtänkta hushållsverktyg säljs i cykelaffärer (jo, jag lovar!) och jag föll direkt, fast jag egentligen bara var där för att få en punka lagad.
Dock försökte jag först ge den knallblå lilla skapelsen i födelsedagspresent till Dottern, men i Oslo där hon bor levereras hämtpizzan redan uppskuren i bitar, så hon behövde den inte.

Sonen fyller år lite senare i augusti, så jag slog in den i mitt tycke fantastiska prylen i ett nytt paket, men han ville inte heller ha den, fyndet från cykelverkstaden var "för stor".
Alltså fick jag behålla den själv!

Om jag är ledsen? Absolut inte, jag älskar den, galen, snygg, jätterolig!
Om den är bättre än sax? Nja, det är möjligen inte lika tvärsäkert, det tvingas jag konstatera när den nu invigts. Men det är en smäll jag får ta.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 01, 2019

Blått – en lockande färg?

Vi hade en hel del gemensamt, jag och min pappa. En sak verkar ha varit att vi båda gillade blått, gärna i den där klara nyansen, åt svenska flaggan till.

Han använde den uppenbarligen gärna som bakgrund när han egenhändigt skapade sina reklamskyltar till butiken, som hette Ellbes diversehandel. Där kunde man köpa snart sagt vad som helst: kött, mjölk, spik, böcker, strumpor, kalsonger, tidningar, cement, socker, sill i tunna, spensalva (till korna!), potatis, godis, frukt, bröd ... Ja men det hette ju diversehandel!

Att tillverka reklamskyltar var inget han höll på med som jag kan minnas. Den lilla bunt jag hittat är nog från tidiga 40-talet och vad de hade för effekt på omsättningen i butiken har jag inte en aning om, även om jag tvivlar på att de var så särskilt verkningsfulla. Hade man behov av Hylins rakcreme Rakin köpte man den väl, vare sig det fanns en skylt i lockande blått eller ej? Fast halspastiller kanske kunde bli ett spontanköp ändå.

Skyltsöndag är det i alla fall även i dag, när vi faktiskt drar i gång september månad. Du vet vad som gäller: är du nyfken på fler lustiga, originella, kloka eller på minsta vis intressanta skyltar kan du testa den här länken, som går till BP, Skyltsöndagens väktare, och en lista med skyltande bloggare.

Copyright Klimakteriehäxan

En tragedi på min väg

Han skulle ha blivit en stjärna på fåglarnas Svensktoppen. En stare som med sin mästerliga sång, sin gula näbb och sina blanka svarta fjädrar skulle ha förgyllt vår närmiljö alla möjliga tider på dagen, i princip året runt.
Men hans öde blev ett annat. En tragedi, varken mer eller mindre.

Jag var på väg ut på en av mina sedvanliga promenader när jag upptäckte honom sittande alldeles stilla mitt på den asfalterade gångbanen. För att inte skrämmas stannade jag en bra bit bort innan jag tog fram kameran och knäppte bilden. Men fågelungen rörde sig inte, trots att han levde!

När jag kom närmare fick jag förklaringen. Han var svårt sårad, förmodligen dödligt. Någon hade hackat honom i nacken, djupt. En kråka, en katt? Jag vet inte vem som stått för illdådet. Bara att jag tyckte så otroligt synd om den lilla hjälplösa varelsen.

Antagligen hade dödshjälp varit det enda rätta. Men skulle jag ...? Hur då? Nej usch, så otäckt! Och tänk om han ändå repar sig?
Villrådig såg jag mig omkring. Fanns ingen att be om hjälp. Jag bad den lilla staren om förlåtelse och lämnade honom att dö där, mitt i sensommarsolens strålar.

Det märkliga är att detta är andra gången i mitt liv som jag hamnar i samma situation. Förra gången gick jag över gräset i Rålambshovsparken när en gråsparv med trasigt ben försökte hoppa undan. Benet var ohjälpligt skadat, det var tydligt. Jag tog upp den i handen. Stackars lilla sate!

Där stod jag, en ung kvinna som förhoppningsvis såg helt normal ut, med en skadad fågel. Två gånger approcherade jag män som också kom gående. Ni vet, stora starka karlar ...
-Ursäkta, sa jag, skulle du kunna slå ihjäl den här gråsparven?

Båda ryggade tvärt, tittade på mig med fasa i blick och skyndade på sina steg utan att ge fågeln i min hand så mycket som ett ögonkast. De hade situationen helt klar: de hade sprungit på en spritt språngande galen människa som var ute efter att döda oskyldiga fåglar, men inte ville/iddes göra det själv. Och visst, jag kan förstå deras reaktion.

Vad jag gjorde? Det fegaste. Satte ner fågeln på gräset och lämnade den där. Men glömt den, det har jag aldrig gjort. Nu har den fått sällskap i mitt minne av sin olycksbroder staren.

Så sorgligt. En tragedi som utspelade sig, ja gick i repris rent av, framför mina fötter. Och jag grep inte in för att jag ... för att jag inte vågade? Att slå ihjäl ett trevligt djur, om än skadat, är inget jag fixar.
Vad borde jag ha gjort?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 31, 2019

Q&A precis innan augusti tar slut

Orsakullan har på sin blogg lagt ut en "utmaning" vilket innebär att hon ställt en fråga per varje dag i månaden. Jag plockar några från augustis sista dagar och slänger in mina svar, precis innan det blir ny månad, ni vet den där man kallar för höstens första ...

 Nakenbadar är något som jag …
  ... gör gärna men alldeles för sällan, eftersom tillfällena är få.      
Envishet är något som jag … 
... förvisso begåvats med, vilket en och annat fått känna av.
3.    Jag har en snyggt organiserad garderob …
... hahaha! 
4.    Mumintrollen är något som jag …
... tycker mycket om, men de där dyra muggarna är jag inte intresserad av! 
5.    Den första kärleken …
... glömmer man aldrig men det skulle ju kunna bli en riktigt lång historia.
 Sushi är … 
... väldigt gott och ganska nyttigt dessutom, jag borde äta det oftare.
 
Och Q&A, det är den engelskspråkiga journalistvärldens beteckning på en rask och rak intervju där Q står för Question/fråga och A för Answer/svar. I korthet, alltså.
 
Copyright Klimakteriehäxan

Ett bokmärke med (familje)historia


Bokmärket som plötsligt dök upp i en gammal roman var uppenbarligen reklam för den lilla stadens bokhandel. Gestbloms i Enköping började 1933 sälja böcker, tidningar, papper och diverse kontorsmateriel, allt som skulle finnas i en klassisk svensk "boklåda".

Bokhandlaren själv var min svärfar, fast han dog innan jag träffade hans son. Svärmor tog över företaget när hon blev änka, men sålde så småningom till en trotjänare, eftersom varken sonen eller dottern ville ta över. Det har blivit minst ett ägarbyte till sedan dess.

Bokhandeln finns i alla fall kvar än i dag, utan något samband med namnet som den fortfarande bär. Telefonnumret har förvisso blivit mycket längre, men de sista två siffrorna är fortfarande 95.

Senast vi var inne där (för ganska länge sedan) fick min man minsann någon sorts liten rabatt när han skulle betala och man såg efternamnet på hans kreditkort ...

Nu kan man bara önska de nuvarande ägarna lycka till, att de kan hålla ställningarna mot nätkonkurrensen och få fortsätta hålla öppet på Kungsgatan, så som traditionen bjuder. Fast några nya reklambokmärken delas förmodligen inte ut.

Veckans bokmärke verkar ha fått eget liv, nya dyker upp ideligen! Kolla hos Boklysten (som startade alltihop och gjorde loggan), EmmaHanneleÄlskar att läsaBPGerd och Mösstanten!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 30, 2019

Självhäftande mode

PostNord har gjort det igen: valt att hylla svenska modeskapare genom att göra frimärken med motiv ur deras kollektioner. Det var tolv år sen sist. Och det nya frimärkshäftet har funnits i drygt en vecka. 

Man kallar de "typiska" plaggen för "vardagsstil" och det stämmer nog, här är ingen aftonklänning eller kaskader av glitter och volanger. Här finns klänningar som inte kostat en förmögenhet, två ytterplagg och en byxdress/kostym. Snyggt!

Fem klädskapare har nu alltså möjlighet att se sina kläder i självhäftande upplaga, som svenskt inrikes porto. Det är väl en fjäder i hatten (även om just hatt inte syns så ofta i den aktuella modebilden ...)

Designernamnen som valts ut är Gudrun Sjödén, ARKET, Whyred, Filippa K och Hope, alla med stor exportmarknad. Konstnären Mats Gustafson har tecknat bilderna.
Då gäller det bara att bestämma sig för att skriva ett litet gammaldags brev (eller fler) för att dra nytta av de fina frimärkena! 
Copyright Klimakteriehäxan
Bilder från PostNord

torsdag, augusti 29, 2019

Uthålliga bloggare

På tröskeln till september dyker en ny helgfråga upp, från Mia i bokhörnan. Hon undrar
Hur länge har du bloggat?

Det var en gång (som alla sagor börjar) en alldeles vanlig decemberdag år 2004 när jag började ett "nytt liv", livet som bloggare. Lustigt nog fick jag idén tack vare att en kollega belades med bloggförbud  han skrev om politik, och det var inte förenligt med jobbet han hade som medarbetare på en nyhetsredaktion inom public service.

Han slutade alltså, (fortsatte dock igen när han bytt jobb och arbetsgivare) men jag började! Och på den vägen är det. Tänker emellanåt att jag borde ägna mig åt något "viktigare", men det verkar inte hända. Uthållig måste jag väl ändå kallas?
Då har ändå intresset för bloggar minskat påtagligt, det tvingas åtminstone jag konstatera när jag tittar på min besöksstatistik.

Men man ska aldrig stirra sig blind på siffror, de berättar ju bara en väldigt liten del av sanningen. Att jag publicerat nästan 5300 inlägg här är också bara en nuffra. Som tur är vet jag inte hur många timmar jag lagt ner vid min laptop, det är dock väldigt många ... och de ser ut att bli ännu fler. Tyckte jag inte att det är roligt skulle jag förstås ha lagt av.

Fler berättelser om mitt liv som bloggare kan du läsa om du klickar på etiketten "bloggning" här nedan. Mia har tänkt sig någon sorts tävling här, uthållighets- kanske? Kul att se hur nästan-femton-år står sig i konkurrensen!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 28, 2019

Simtur i nattluft?

En period av mitt liv, jag tror det var när jag gick i gymnasiet, tänkte jag mig en framtid som meteorolog.
Vi hade lektioner om molnformationer, hur regn, hagel och orkaner uppstod. Varma och kalla fronters vandring över kontinenterna bjöd på spänning, och när det blev dags att introducera ordet "ocklusion" kände jag en ilning av lycka.

Nu gjorde jag ju aldrig slag i saken. Fast jag har haft en hel del med väderexperter att göra genom åren, och jag tror faktiskt att de flesta av dem har gillat sitt jobb. Kanske blev de också fängslade av de där fronterna, temperaturrekorden, fimbulvintrarna och brittsommarvärme?

I dag känns det som om väderleksrapportörer i radio och tv egentligen borde ha passerat sin storhetstid. För numera har ju varenda människa en väderapp i sin mobil, och där finns all information att hämta: hur vädret är just nu, där jag befinner mig eller på något annat ställe, hur det blir om en timme, i morgon eller under resten av veckan.

Och det är när jag kollar min väderapp sent en kväll som jag blir så förundrad. Ordet som får min hjärna att skrumpna till ett russins storlek är FUKTIGHET. Rätt som det är är den 100 procent där ute i natten! Men hallå, då borde vi väl simma? Fast det gör vi ju inte. Inte vräker regnet ner heller.

"Luftfuktighet mäts i procent, vilket beskriver mängden vattenånga i luften vid en viss temperatur i förhållande till den maximala mängden vattenånga vid samma temperatur." Det är förklaringen jag får av Wikipedia. Jag kanske fattar vad det betyder, men helt säker är jag inte, för 100 procent fukt är genomblött i min värld.

Det var nog tur att jag inte blev meteorolog. Hade säkert betytt problem för cheferna på SMHI.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Ordet ocklusion betyder att en varm och en kall front möts och liksom "äter upp" varandra ...