fredag, november 22, 2019

Fredag med frågor

Idag har ElisaMatilda tagit hjälp av Paula, som bidragit med de fem fredagsfrågorna som vid det här laget har blivit en vana när helgen närmar sig.
  1. Vad har du för mycket av? Böcker och kläder. Och resväskor, lustigt nog. Borde kanske svara vaser, men hur underligt det än kan låta har man ju sällan "rätt" vas till sina blommor, hur många man än har.
  2. Vad har du för lite av? Tålamod. Har aldrig varit min bästa gren.
  3. Vad har du lagom av? Barn. Två var perfekt för mig.
  4. Vad har du för dröm om framtiden? God hälsa. En och annan trevlig resa. Härliga barnbarn.
  5. Vad har du ångrat allra mest? Försöker tänka på det positiva och förtränger det jag eventuellt borde ångra ... kanske borde man ångra det man inte gjort?
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 21, 2019

Helgfrågan sneglar mot jul

Vilken är din julfavorit-kokbok?
Det är Mia i bokhörnan som känner hur julen kommer krypande. Bara en dryg månad kvar! Därav denna veckas helgfråga.


Bland alla mina kokböcker finns bara en som i någon mån passar in: "Julboken" av Görel Kristina Näslund och Andréa Räder. Bläddrar lite och tycker att den verkar helt oläst ... Innehåller en hel del tips om pyssel och annat förutom ett gäng recept. Omslaget signalerar i alla fall trivsam samling vid julbordet!

Så om jag behöver köksstöd när julmaten ska förberedas blir det nog som ofta Anna Bergenström som får ställa upp, kanske också (min vid det här laget ganska medfarna) "Bonniers nya kokbok".
 
Bonusfrågan håller oss kvar i köket: Brukar ni baka pepparkakor?
Ja när barnen var små bakade vi pepparkakor minsann. (Då gick det bättre än tidigare, som jag skrev om härom dagen.) Jag gjorde degen själv också, inget färdigköpt! Och den innehöll peppar! Vi hade roligt. Det blev goda och fina/roliga gubbar, hjärtan, grisar och fria fantasiprodukter i långa banor. Själv blev jag svettig, eftersom det var jag som skötte ugnen och det fick ju gå undan.

Men utan barn som vill pröva nya kakmått har jag tappat lusten för pepparkaksbak. Så nu köper jag färdigt, inte degen utan de färdiga kakorna i en glad julburk. Annas är jättegoda. Växlar ibland med fullkornsvarianten. Och gärna lite ädelost ovanpå, till glöggen!

Copyright Klimakteriehäxan

Om husdjur

Vi har inget husdjur. Har egentligen aldrig haft något, även om det fanns katt i familjen när jag var barn och vi bodde på landet.

Att vi ingen fyrbent kompis har betyder inte att vi inte tycker om djur. Jag gillar både hundar och katter, har inget emot att mata grannens fiskar när det behövs, och vackra fåglar förstår jag också att en och annan väljer att ha hemma, även om de ofta väsnas.

Men hur kan man ha orm? Leguan? Råttor? Jag ryser. Finns inget ulligt, mjukt och gulligt att glädjas åt, ingen svans som glatt viftar välkommen, ingen synbar uppskattning av en klapp eller lite kliande bakom ett öra.

Sköldpadda förstår jag mig inte heller på. Hur skapar man relation till en sådan? Ungefär lika charmig som en vandrande pinne. En sådan fick Dottern i present en gång. Den blev inte älskad, försvann fast jag minns inte hur.

Därmed har jag svaratOrsakullans uppgift för den här dagen i November-utmaningen:
Ett husdjur jag inte förstår mig på är … 

Kan förstås lägga till att jag varit sambo med husdjur som jag verkligen ansträngt mig för att bli av med. Kackerlackor. Vidriga varelser som nästan ingenting biter på. Dock hade jag viss framgång med mitt införskaffade kackerlackshotell. Utanpå det stod en tryckt slogan: "They always check in. They never check out". 
Fast alla checkade inte in.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 20, 2019

Drömmen om att bli en bättre ordbrukare

Man skulle vara bättre på att skriva.
Vara en duktigare berättare, en ordbrukare som får läsarna att häpna, fyllas av beundran och respekt.
Jag vet att vi är otroligt många som när samma dröm. Själv ville jag ju bli författare så snart jag hade blivit introducerad i böckernas värld.

Vägen dit är för de allra flesta lång och svår. Majoriteten går aldrig i mål. Visst, det finns undantag: de som hamnat på den litterära räkmackan, träffat mitt i prick hos en förlagschef eller villig sponsor, folk som förstått sig på marknadsföring och sett potentialen i manus som andra inte bedömt som blivande dundersuccéer. Fast de haft fel ...

Det finns ju skrivarkurser, tänker du kanske. Jo det gör det, absolut, men att tro att det är genvägen till en "riktig" författarkarriär är ett önsketänkande det också.
Fast någon hjälp måste det väl finnas ändå?

Jo då, det gör det, i alla fall i teorin. För om jag tittar i mina hyllor har jag rader med böcker av framgångsrika skribenter som delar med sig av sina metoder, sitt tänkande, sina knep. Se bara här:
"Att skriva: en hantverkares memoarer" (On Writing) av Stephen King.
"Så skriver du för unga" av Ylva Carlsdotter Wallin.
"Skriva kåseri" av Ingemar Unge.
"Att skriva för film" av Kjell Sundstedt.
"Så gör jag" av Bodil Malmsten.
"Att skriva för barn" av Ulf Nilsson och Anna Orring.
"Nya författarskolan" av Göran Hägg.
"Upp flyga orden" av Torkel Bratt.

Åtta böcker sprängfulla av nyttiga skrivtips. Antar jag. För jag har ju inte läst dem, med undantag för Stephen King (som bl a berättar om alla refuseringsbrev han fick innan det nappade). Det har bara blivit lite förstrött bläddrande och knappt ens det.
Hade jag läst skulle jag väl vara en långt bättre ordbrukare. Antar jag.
Fast tanken var förstås att jag skulle läsa, ta intryck, skriva ett eller annat mästerverk. Antar jag.
Ibland kommer dock verkligheten ikapp en ... medan mästerverken lyser med sin frånvaro. Eventuellt finns ändå på min lista en titel som kan locka och inspirera någon annan till stordåd?!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 19, 2019

En hare att springa med ända in i mål

Först i serien.
Så lyder, kort och koncist, uppdraget från Ugglan & boken för att dra ihop denna veckas tisdagstrio. Och här har jag verkligen en hel del att välja på, även om jag aldrig numera pressar mig igenom romanserier. Annat var det förr, när en ny Kitty, Cherry Ames eller Fem-bok var ett måste. Även som vuxen plöjde jag serier, i det längsta ... trots att jag inte var helt uppslukad av storyn. Gör det inte längre, livet är för kort för det.

Men låt mig nu slå ett slag för en författare som jag tycker oförtjänt har hamnat i glömska: John Updike. När jag läste "Haren springer" (Rabbit, Run) som är den första boken om försäljaren Harry "Rabbit" Angstrom blev jag fast. Harry bor i en liten stad i Pennsylvania med sin fru, äktenskapet är inte särskilt spänstigt.

Historien om Harry och hans liv innehåller en hel del sex, massor av frustration och åtskillig olycka, men också lite humor. Småstadsliv och medelklass är Harrys inramning. Den första boken, som kom 1960, följdes upp av fyra till: "Rabbit Redux", "Rabbit is Rich", "Rabbit at Rest" och "Rabbit Remembered". Det betyder att man som läsare följer huvudpersonen medan han åldras och möter nya problem i livet, som skilsmässa, föräldraskap, flera romanser och en hel del tankar kring vad det betyder att bli äldre.

Nu är det visserligen ganska länge sedan jag läste den här serien, men jag minns hur imponerad jag blev av att denne amerikanske skribent kunde få mig att förstå åtminstone något av den frustration en man kan känna när han inte längre framstår som en alfahanne ens i sina egna ögon, hur gärna han än vill intala sig själv att han är det.

Updike hade stor framgång med sina böcker, hamnade ständigt på bästsäljarlistorna och fick bl a Pulitzer-priset (som i princip alltid garanterar god läsning). Att jag gillat honom står över alla tvivel, räknar till tretton Updike-titlar i min hylla!

Författaren dog för tio år sedan, 76 år gammal. Han var väldigt produktiv, skrev ett 60-tal romaner men också barnböcker, noveller, essäer och drama. På hans cv finns också ett samarbete med ryssen Alexander Solsjenitsyn. Det gällde främst att stärka judarnas ställning i Sovjetunionen.

Haren-serien blev hans stora genombrott, men exempelvis "Häxorna i Eastwick" är kanske ett mer välkänt verk i dag. Har setts både som film och teaterpjäs (fast inte av mig, faktiskt!).

Harar använder man ju i löpgrenar för att hjälpa idrottsmän att hålla uppe farten. Den här haren springer man gärna tillsammans med, loppet ut och ända in i mål.

Två serier till bör finnas om det ska bli en trio, eller hur? Då hamnar vi på Irland, hos "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes) av Edna
O´Brien. Vi blir bekanta med några tjejer som man får följa upp i åren, i flera engagerande romaner.

Och så sist: mästarinnan. Selma Lagerlöf och den självbiografiska trilogin "Mårbacka" som består av den efter hemmet uppkallade första delen och sedan följs av "Ett barns memoarer" och "Dagbok".

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 18, 2019

Nybakat

Bakar du allt själv, eller köper du istället?
Det är Orsakullan som frågar, i sin November-utmaning som innebär en fråga om dagen hela månaden, för oss andra bloggare att besvara.

Ack nej, jag bakar så gott som ingenting själv. Undantag är tårtor som jag gärna totar ihop till familjens födelsedagar. Det kan också bli en sockerkaka ibland. Men någon riktig bullmamma har jag aldrig varit, och eftersom man numera kan köpa väldigt gott matbröd, med stor variation, finns behovet av hembakat inte riktigt i min värld.

Lite traumatiskt är nog mitt förhållande till bakning. I skolköket brände jag kanelbullarna till svarta knorrar. Som okvalificerad "hemhjälp"  ett speciellt tvåveckorsprojekt som var en del av en utbildning jag gick som 25-åring  misslyckades jag tämligen rejält med pepparkakorna. Inte ens familjens hund ville äta dem. Fast frun i huset tuggade i sig ett par, för att vara snäll får man anta. Senare i livet fick jag mitt exemplar av "Sju sorters kakor", men den boken är verkligen inte flitigt använd.

När jag sedan flyttat utomlands och längtade efter rågbröd skred jag i alla fall till verket. Med torrjäst, som jag var totalt obekant med. Inte gillade jag att bli kletig om fingrarna heller, så jag tog lite mer mjöl. Och lite till. Och lite till ...

Ni fattar hur resultatet blev: en tung och stenhård limpa kom så småningom ut ur ugnen, ett bröd som man kunde ha mördat en oxe med redan dag två. 

Tacka vet jag nybakat från butiken eller kondiset. Bake-off är en utmärkt företeelse! Med valnötter, kanske. Eller tranbär. Rostbröd med krispig yta. Eller en maffig levain med så stora hål att smöret gömmer sig effektivt. Mums!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 17, 2019

Lysande tråd

De sitter på en lång tråd, de små led-lamporna som sprider (tidig) julstämning i både hemmiljöer och skyltfönster på stan. Trådarna kan arrangeras på olika sätt, som girlanger kanske, eller snurras ihop till något som liknar garnnystan. Fritt fram för egna initiativ!

Dekorativt blir resultatet definitivt, och TRÅD är veckans temaord i Gems Weekly Photo Challenge, så då lånar jag motivet från dekoratörerna på modebutiken Zara. Lysande kan det absolut kallas!

Copyright Klimakteriehäxan

Oaser i en vinterstad

Det har sagts förr, men det kan sägas igen: det är grått nu. Ruggigt, fuktigt, kylslaget, ofta blåsigt. Att ta en promenad är inte riktigt lockande, det är alltid mycket trevligare att vistas utomhus när solen skiner även om den nu i november snabbt drar sig tillbaka igen och mörkret kryper över oss på nytt.

Men det är just sådana dystra dagar som jag gläds så innerligt åt stadens ljuvliga, färgglada oaser. De finns som en härlig kontrast mellan svarta trädskelett och murriga husfasader.
Jag tänker på torgstånden med levande blommor. Utbudet följer årstiderna, vilket betyder att i stället för den sorts oaser som alltid fylls av palmer är våra varierande.

Så här års har tulpanerna redan krupit fram, novemberkaktusarna har sprickfärdiga knoppar i vitt, rött och rosa. Ljungen har nog snart reapris, medan amaryllisarna sträcker på sig i sina krukor om de inte redan ligger som snittblommor stolt utsträckta i sina lådor i väntan på köpare. Krysantemum finns i storlek S, M, L och XL, i olika färger dessutom. Cyklamen är vackrast när den är vit som snö, fast riktig snö längtar åtminstone inte jag efter!
Vinterstadens oaser vederkvicker våra frusna själar.


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 16, 2019

En trevlig tatuering

Gick in på Ur & Penn för ett batteribyte på en gammal klocka. Framför kassan en korg med reavaror och till sådana dras förstås ofelbart mina blickar. Där ser jag då ett fynd som blir mitt för tio kronor: en fusktatuering! En falsk guldklocka och ett lika falskt guldarmband att gnugga över på armen (eller var man nu eventuellt skulle kunna tänkas placera den).

Ni känner till min inställning till tatueringar, eller hur? Jag avskyr dem, i princip utan undantag. Sörjer när jag se alla människor som kladdats ner med mörkblåa och svarta krumelurer över kroppen ända upp på halsen och ut på händerna, ofta krumelurer helt utan finess eller konstnärliga kvaliteter.

Nu kände jag plötsligt att jag stod öga mot öga med en tatuering i min smak, ja en riktigt trevlig. Eftersom det bara var att sätta saxen i och dela de två "guldsmyckena". Voilà! Två nya bokmärken, av gyllene sort!

Veckans bokmärke har sin upprinnelse hos Boklysten och vi är ett gäng som troget lördag efter lördag visat hur vi hittar tillbaka till rätt ställe i avbruten läsning. Fler bokmärken kan finnas hos Hannele, Emma, Gerd, Älskar att läsa och BP. Kanske hos fler?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 15, 2019

Fem fredagsfrågor om mat

Visst är det ändå lite lustigt hur lätt det ibland är att lägga sig till med en ny vana? Ta det här med Fem frågor en fredag, som kommer från Elisa Matilda. För nu är det ju dags igen, och denna gång är ämnet ett som ligger åtminstone mig varmt om hjärtat: MAT.
  1. Vad äter du vid stressade tillfällen? Om stressen betyder brådska så blir det yoghurt. Om anledningen är någon sorts prestationsångest ligger godis nära.
  2. När blev du senast besviken på en måltid? Exempelvis när jag serverades någon sorts friterad sötpotatis som föll sönder som aska i munnen. Servitrisen, tillika krogens ägare, sa inte ens "ursäkta" när jag klagade. Men så har jag inte återvänt heller.
  3. Vilken mat eller livsmedel som du av någon anledning inte längre kan få saknar du? Som viktväktare valde jag bort min älskade avokado, av kaloriskäl. Fast det händer ju att jag syndar ...
  4. Vad är något säsongsbetonat du kan äta året runt? Jordgubbar, trots att de verkligen inte smakar likadant som mitt i den svenska sommaren.
  5. Vad beställer du aldrig ute för att du äter det ofta hemma? Lax, tror jag. Kan ju varieras i det egna köket i evighet, utan större ansträngning!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 14, 2019

Om böcker och på bio

Torsdag eftermiddag. Då dyker den upp, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång:
Brukar ni läsa eller titta på tidningar eller program om böcker? Vilka? 
Kollar på Babel (SVT) ibland, men långt ifrån alltid. Bokrecensioner i dagstidningarna skummar jag om än inte regelbundet. Glömmer bort att tidningen "Vi läser" finns.

Dessutom som vanligt en bonusfråga: Har du något bra filmtips?
Antar att Mia tänker något som finns på den aktuella biorepertoaren. Har förstås inte sett mer än ett fåtal, men gillade "Hasse & Tage  En kärlekshistoria". Såg även "Marianne och Leonard  Words of Love", om Leonard Cohen och hans norska kvinna, också en dokumentär kärlekshistoria men av helt annat slag, ganska sorglig faktiskt. Sorgligt dessutom att inse, att Cohen tydligen aldrig skrev när han var opåverkad av droger. Och ingen av hans böcker har jag läst!

Dock finns det en hel radda filmer just nu som lockar mig, bland dem: "Flykten från DDR", "The Best of Enemies" och, förstås, "Downton Abbey". Har dessutom en bunt osett på dvd, och sedan allt man kan titta på via diverse play-tjänster ... Oj. Det kan bli riktigt körigt. Men film är väl ändå, som det hette i reklamen en gång i tiden, bäst på bio?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Upptäckte just att en kanonfilm sänds på SVT2 nu ikväll: den isländska "Bland män och får". Ligger också på SVT Play här! Kan ses i två veckor framöver.

onsdag, november 13, 2019

Aktivitet

Kallar jag mig själv för en aktiv person?
Det är Orsakullan som undrar. Hon har en bloggutmaning på g, som går ut på att hon ställer en fråga per dag och väntar sig rimligen några svar på den. I dag får hon det av mig i alla fall. Och jag antar att hon först och främst avser fysisk aktivitet?!

Vad beträffar etiketten "aktiv" så förtjänar jag den av och till. Kan nog kallas för periodare, och en tämligen väderberoende periodare dessutom. Men jag försöker promenera en hel del. Det kan bli 10 000 steg vissa dagar. Cykeln tar jag dock alltmera sällan. Två gånger i veckan spelar jag pingis och så har vi löst "inträdesbiljett" till det gym som bostadsföreningen har.

Gymmet ligger i källaren i vårt hus och jag har varit där förr, men nu var det länge sedan. Kommer ofta fram till att det är väldigt långt och krångligt att ta sig dit. Först måste jag ju ta på mig lämpliga kläder. Sedan öppna ytterdörren. Åka hissen tre våningar ner. Och så gå minst femton meter i korridoren fram till dörren bakom vilken motionscyklar, step-maskiner, vikter och roddapparater gömmer sig ...

Ni fattar att det inte är alldeles enkelt, det där med aktivitet, eller hur? Skulle det handla om aktiviteter som blandar in hjärnan ser svaret lite annorlunda ut, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina fåglar förökar sig

Ni fattar ju direkt: inte kunde jag motstå denna ljuvliga vintermugg.
Domherrar på grenarna i ett träd med någon sorts röda frukter.
Inte måste man ha pippi på fåglar (som jag) för att bli förtjust?

Två domherremuggar ska nu beredas plats i köksskåpet. Det SKA gå ...
Och jag ger dem nummer 86 i min serie Pippi på fåglar. Som förmodligen aldrig tar slut. Fåglar brukar kläcka sina ägg på våren, men mina struntar totalt i årstid. De förökar sig lite när som helst. Men flyga, det kan de inte.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du också ha muggen Agaton? Finns hos Hemtex, 40 kronor styck. Gardiner och servetter i samma mönster men där lyckades jag hejda mig.

tisdag, november 12, 2019

Smakprov på Europa

När temat för tisdagstrion denna vecka är EUROPA RUNT  försöker jag vara lite originell och undviker de anglosachsiska författarna och deras verk.

Så med hälsning till Ugglan & boken och alla er andra tänkte jag peka på smakprov från ett Europa som inte talar engelska:

José Saramago, portugisen som debuterade vid väldigt mogen ålder (60) och likväl hann ta hem ett Nobelpris. Läs "Alla namnen", den gillade jag!

Peter Høeg är dansk och kommer ut med sina romaner med stora mellanrum, den senaste ("Genom dina ögon") publicerades nyss. Den av hans jag gillat bäst är "Kvinnan och apan".

Och så då polska Olga Tokarczuk som om en knapp månad tar emot sitt Nobelpris. Jag har hört "Styr din plog över de dödas ben" (märkligaste boktiteln på länge!) som radioföljetong och det är en originell historia, lite Torgny Lindgrensk, tycker jag. Tyvärr ingen kanonöversättning och inläsningen ger jag inte heller högsta betyg, men lyssningen har funkat bra på promenader och bussturer. Har inte hört särskilt många historier skrivna av polacker tidigare, vad jag kan minnas.

Därmed kom vi förvisso inte Europa runt. Det dräller av skickliga författare i fler länder, ta bara Norge! Men de får väl komma med på någon annan karta över litterära smakprov.
Kompletterar med en annorlunda "bokhylla" i alla fall, en svensk!

"Bokskåp" av Lars Malm, vars verk ställs ut just nu hos
Konsthantverkarna på Götgatan i Stockholm. 
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 11, 2019

Ett äkta i-landsproblem

Ibland slås man av en tanke som kan förefalla väldigt långsökt och udda. Som denna:
Varför gör man plötsligt skor med tjocka VITA sulor? Det är nämligen ganska vanligt numera. Att de eventuellt syns bra om man är ute och går i mörker tror jag inte alls är anledningen. Snarare handlar det om att sälja mer skor, och då kanske vit sula säljer bättre än svart, vad vet jag.

När jag städar min skohylla visar det sig i alla fall att jag har inte mindre än tre par vitsulade, rejäla skodon, som gjorda för promenader i ur och skur.
Det är uppenbarligen också så jag använt dem. Vilket satt sina spår.

De en gång så lysande kritvita, moderiktiga sulorna är verkligen inte snygga längre. Eftersom de är smutsiga.
Så nu har jag stått med diskmedel, svamp och borste för att få dem vita igen.
Snacka om i-landsproblem. Det finns ju folk som inte har några skor alls.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mer för den modeintresserade här!

söndag, november 10, 2019

När budskapet är lite oklart ...

En god svensk gör som det står på skylten, brukar det heta. Vilket väl kan uttydas som att hen läser, tar in budskapet och sedan lyder. Men alla skyltar har inte glasklara budskap, åtminstone inte så klara att jag förstår dem. Mitt bidrag till denna Skyltsöndag är exempel på det. Båda bilderna fotograferade i området vid Slussen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 09, 2019

Med nål och tråd

Det är förunderligt vad vissa människor kan åstadkomma med en bit tyg, nål och tråd.
Se bara på dessa fantastiska konstverk, signerade Linda Lasson.

På sin hemsida beskriver hon sin textilkonst så här:
-Jag använder mig av en egen teknik – med fria stygn i olika riktningar, med olika täthet och längd, ibland i lager på lager för tredimensionell effekt.  
-Svart sytråd på armeringsväv är grunden, men jag experimenterar även med andra material och tekniker.

Hon skulle kunna lägga till något om hur noggrann hon måste vara när hon syr alla de där stygnen, och om hur otroligt lång tid det måste ta att få ett arbete klart. Vi "vanliga" handarbeterskor vet hur mycket jobb även enklare skapelser tar!

Jag står som fastnaglad framför landskapsbilderna hon skapat, landskap som för med sig en hälsning från Norrland. Tråd i andra färger än svart gör bilderna djupare, ännu vackrare. VILL HA! skriker hela min kropp.

Men jag ska nog nöja mig med att titta. Fast drömma går ju alltid och är dessutom gratis.
Verken finns på Galleri Helle Knudsen i Enskede, där jag gärna tittar in. Vernissage i dag, lördag.



Copyright Klimakteriehäxan

Målat med fötterna

Maria Torcorama Arévalo föddes utan armar 1982, på grund av att hennes mamma tog en medicin som skadade fostret under graviditeten. I dag är hon en av konstnärerna som uppmärksammas genom Mun- och Fotmålarna, och en bild hon gjort fanns med i årets julutskick från föreningen.

Papegojorna och det dramatiska landskapet påminner om konstnärens hemland, Venezuela. Och som bokmärke funkar det avlånga kortet perfekt.
Mun- och fotmålarna finns över hela världen och deras verk upphör inte att förvåna!

Veckans bokmärke lever vidare, om än inte lika regelbundet som tidigare. Men hos bloggarna HanneleAgnetaBPEmma och Gerd kan du tänkas hitta flera.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 08, 2019

Kål me Morot

Ibland har humorn verkligen inga gränser. Den kryper till och med in på matsedlarna på fik och krogar!
Kål me Morot heter Sveriges godaste macka, korad i mack-SM som avgjordes i dag i Stockholm.

De tävlandes uppgift var att på 45 minuter göra 20 (likadana) lunchmackor som förstås skulle vara både goda, mättande, vackra, näringsriktiga och dessutom skapade med klimatsmarta baktankar. Möjligen är skojiga namn också en faktor juryn tar hänsyn till, fast det framgår inte av reglerna.

Bild från Mack-SM
Segermackan är vegansk och består bland annat av vegansk harissamajonnäs, ångad kål, sojamarinerad portabello-svamp, karamelliserad lök och dragonpicklad morot, vilket tillsammans får en "smakexplosion" som resultat, enligt juryns prismotivering. Kål me Morot är "en ståtlig macka som utstrålar självförtroende" står det också. Tja, där ligger väl mina rågrutskivor med kalkon i lä, är jag rädd ...

Det där med hur viktigt det är att döpa sina skapelser, det framgår om man tittar på listan över övriga vinnare. Grantopp tog silver, Pea Power Plant hamnade på bronsplats. På delad fjärdeplats finner vi bl a Välkommen ut, Pumpalicious och SOS.

Den svenske mästaren i mackor heter Viktor Lind, kommer från Älmhult (och inte från Göteborg som namnet på mackan skulle kunna antyda) men bor och brer sina smörgåsar i Malmö. Han blev glad (!) och vann förutom titeln också 10 000 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Knivskarpt och annat

På fredagar kan man gärna starta dagen med att kolla de fem frågorna från Elisa Matilda, om man nu inte har något tvingande som måste uträttas på direkten. I dag ser frågepaketet ut så här (men svaren ska vara av Jeopardy-typ, det vill säga en fråga, eftersom Elisa Matilda kommer med en rad påståenden):
  1. Det får mig att vilja ligga på soffan hela dagen. Vad är en riktigt grå himmel, snålblåst och två plusgrader?
  2. Något som gör att pulsen ökar lite mer än vanligt. Vad är något vackert som jag ser: ett konstverk, en blombukett, ett klädesplagg utöver det vanliga? Och så, i en annan nisch, Kalvlever Anglaise och en perfekt (mörk) chokladmousse! I yngre dagar kunde svaret kanske ha varit "en karl med något litet extra" ...
  3. Det jag mest ser fram emot under november. Hur blir det att bli farmor? (Om tidsplanen håller?)
  4. Det är något jag går förbi varje dag. Vad är bilen? Försöker gå till fots så ofta som möjligt.
  5. Utan det klarar jag mig inte i köket. Vad är en bra kniv? Fast Sonen, som blivit duktig kock, påstår att ingen av mina knivar är bra på riktigt.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 07, 2019

Djärva kvinnor som berättar spännande historier

Det har varit tomt i Mias bokhörna i nästan en hel månad. Nu visar det sig att hon varit sjuk, riktigt illa däran, men nu är den pärsen över och Helgfrågan tillbaka! Bra när det blir ordning på torpet igen.

Som vanligt blir det en huvudfråga och en liten extra bonusundran: Har ni läst något bra på sistone? är den första.
Jo, men jag har inte läst färdigt än! Har en bit kvar i "Två systrar" av Åsne Seierstad. Har skrivit om den innan och menar på fullt allvar att den borde läsas av alla. Det är sorgligt och upprörande men framför allt upplysande. Om två norsk-somaliska flickor som rymmer från hemmet i Oslo för att gå in i IS.

Jag har stuckit emellan med någonting helt annat: barn/ungdomsboken "En rackarunge" som den numera riktigt berömda Ester Blenda Nordström skrev för att stärka sin kassa. "Ett jävla solsken" heter boken om Ester Blenda som satt henne på den nutida listan över kvinnor som förändrat historien. Hon var Sveriges första "wallraffare" som journalist på Svenska Dagbladet och en sann äventyrerska dessutom, förtjänstfullt (och August-prisat) skildrad av Fatima Bremmer.

I barnboken med en 13-årig huvudperson lär man känna Ann-Mari, som uppvisar klara likheter med Ester Blenda själv och som ibland påstås ha inspirerat Astrid Lindgren när hon skapade Pippi Långstrump. "En rackarunge" kom för exakt ett hundra år sedan, 1919!

I kölvattnet efter succén med "Ett jävla solsken" har nu Ester Blenda Nordströms böcker tryckts upp i nya upplagor av förlaget Bakhåll. Det är reportage från Sibirien, om livet bland svenska samer, på resa i Amerika och så förstås debuten "En piga bland pigor".

Jag kan se en liten likhet mellan nutidens norska Åsne Seierstad och den djärva svenska reportern från förr. Båda har vågat söka upp svåra historier och tagit stora risker för att kunna berätta dem.

Och så var det ju bonusfrågan då. Det är ju Alla pappors dag på söndag. Firar ni fars dag? undrar Mia.
Min egen pappa brukade jag absolut fira, det var ju så eländigt att han var född på julafton och därmed gick miste om födelsedagskalasen och 
-presenterna, för hans dag drunknade i julfirandet. Hade han varit i livet skulle jag fortsatt fixa både tårta och present!
Numera är firandet tämligen behärskat, både på Mors och Fars dag. Bara att hacka i sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

När humöret inte är på topp ...

Vissa dagar är man inte riktigt på topp.
Ibland vet man varför, ibland har man inte en aning om orsaken.
Just idag, mitt i gråa november, skulle det kunna kallas för att man har en Tråktorsdag. Fast den bloggstafetten verkar ha upphört.

Men det är klart: har man tappat ett öra kan det lätt uppfattas som en rejäl motgång. Lägg till att resten av kroppen inte heller riktigt svarar upp mot de gängse kraven på en kvinnas idealfysik och ja, då kan topphumöret låta vänta på sig ...

En del åskådare kan kanske trösta sig med att "så där illa är det i alla fall inte ställt med mig"! Det gäller förstås att ta vara på alla glädjeämnen!
Andrea Grath, som går på Konstfack, skulpterade den (synbarligen) olyckliga figuren. Konstnärinnan finns representerad på Galleri Helle Knudsen i Enskede.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 06, 2019

Runt i Kungsan


Så här i mitten av november går det inte att bortförklara: den är här nu, vintersäsongen. Alltså ligger isbanan i Kungsträdgården klar. Runt isen finns träbänkar, men åskådarplatserna är tomma.

Åkarna som gör cirklar på den blanka ytan är inte många de heller. En man i klart vuxen ålder fångar min uppmärksamhet. Han är ingen van skrinnare. Men målmedvetet snurrar han runt i varv efter varv, fast det går absolut inte att kalla det piruett. Möjligen ger han sig inte förrän han klarat sin första ...

En liten bit därifrån är juldekorationerna också på plats, bredvid den runda trappan som leder till isen. Rund är också den stora krukan som får bära ett av de mindre juleträden.

På Norrmalmstorg viras julgranen in i ljusgirland. Med hjälp av lyftkran når man upp till toppen för att ljusen ska finnas runt hela trädet.

Ni har fattat galoppen eller hur? RUNT är temaordet denna vecka för Gems Weekly Photo Challenge. Och jag knallade runt i trakten av Kungsan.


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 05, 2019

Högtflygande böcker

Om man som jag har pippi på fåglar blir det ju lite extra plus när Ugglan & boken har bestämt att FÅGLAR ska vara tema för denna veckas tisdagstrio. Någon bok om ugglor kommer jag inte på, och Pippi måste man väl också hoppa över? Men det finns ju fler, en del flyger högre än andra.

"Jag vet varför burfågeln sjunger" (I Know Why the Caged Bird Sings) inleder Maya Angelous självbiografiska serie om uppväxten som svart och fattig i amerikanska södern. Berörande.

"Vilda svanar" (Wild Swans) skildrar utvecklingen i Kina på 1900-talet med fokus på kvinnornas roll. Jättebra. Jung Chang skrev, också denna bok är delvis självbiografisk.

"Stilleben med hackspett" (Still Life With Woodpecker) av Tom Robbins är stundtals hisnande, ofta rolig och oavbrutet originell. Och aldrig har någon bättre beskrivit hur härligt det är att kissa i det fria ... Extra pluspoäng för omslaget!

"Dödssynden" (To Kill a Mocking Bird) av Harper Lee var i femtio år författarens enda utgivna titel, men postumt kom "Ställ ut en väktare" (Go Set a Watchman) fast den skrevs före succéboken. En amerikansk klassiker om segregering i Södern, men i den svenska titeln är ju fågeln borta så då platsar väl inte den boken?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 04, 2019

Äkta och förfalskade väskor

Väskor får man väl aldrig för många av?
De kan matcha såväl ytterplagg som aftonkläder, de kan användas som tillhygge i nödsituationer, och de kan framför allt vara både praktiska och snygga.

Den väskkollektion jag sprang på häromdagen är definitivt snygg. Övriga kriterier kanske inte passar in lika bra (det går exempelvis inte att ha någonting i dem), men jag blev förtjust.
De finns utställda på Galleri Abante på Hornsgatspuckeln i Stockholm, i två veckor till.

Väskorna är tillverkade i stengods och är väldigt "naturtrogna", om det uttrycket kan användas.
Heléne Anderson heter kvinnan bakom verken. Historien om henne är kul: konstnärinnan, som gått både Konstfack och Capellagårdens utbildning på Öland, är i grunden polis och arbetade länge på enheten som utreder konstförfalskningar. Där stötte hon på många "oäkta märkesväskor"  och någonstans dök väl idén upp: hon kunde göra sina egna lyxväskor, i hållbart material, som den vana keramiker hon är!

Det här är alltså inga kopior av den där typen man prutar sig till i Thailand eller på en marknad i Peking. Kedjan som Chanelväskan (nedan) brukar dingla över axeln i är i alla fall "äkta". Den Kelly-inspirerade modellen (övre bilden) ser perfekt ut. Heléne Anderson skulpterar skor också, men några sådana finns inte med i just den här utställningen.

Jag blev påmind om att jag ännu inte kommit iväg till det museum jag verkligen längar efter att besöka: handväskmuseet i Amsterdam. En äkta Anderson-väska borde väl platsa där? Undrar om de vet att de finns?

Idag är konstnärinnan inte längre polis utan, får man anta, pensionär, eftersom hon är 68. För fyra år sedan var hon sommarpratare i radio, och då pratade hon mycket om förfalskad konst, som hon kallade en "framtidsbransch". Jaha, där är hon ju själv nu! Fast på ett högst hedervärt vis.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 03, 2019

En brandgul skyltsöndag

Så var det dags igen för det där som kallas Halloween och går i pumpans tecken och den färg som förr i världen hette brandgul. Men det säger ju verkligen ingen längre, nu är det orange som gäller! Halloween har firats lite hipp som happ under den gångna veckan, även om den 31 oktober är "originaldatum".

På frukt- och grönsaksavdelningen är de stora och tunga pumporna betydligt fler än vanligt. En och annan tänker nog servera pumpasoppa och/eller pumpapaj endera dagen. Inte jag, dock. Fast trettio kronor kilot låter ju hanterligt, såg för en tia mindre på annat ställe.

En skylt vid blomavdelningen faller mig mer i smaken: Bus eller blommor? är frågan och jag behöver inte tveka ens en millisekund om mitt svar. Naturligtvis väljer jag blomster!

Dagen sätter sin prägel också på stadsbilden: modebutiken kör höstgul trend, och döm om min häpnad när lyxbilen (en McLaren P1) inte bara är lackad i klar orange kulör utan också försetts med svart spindelväv över motorhuven, dagen till ära ...

Fast när den här grymma fartmaskinen väl är i gång lär väl både eventuella spindlar och väv blåsa bort i ett nafs. Bankkontot riskerar förmodligen också att tömmas i samma snabba takt.





Skylt(ning)ar som med sitt innehåll blir mitt bidrag till veckans Skyltsöndag, helt enkelt. Fast orange blir aldrig min älsklingsfärg, även om jag gillar både apelsiner och det där sportåket!
Klicka på länken så hittar du lätt till andra söndagsskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

Bryr du dig?

Vem bryr sig? 
Nog måste man undra. Har vi gått in i ett enda stort det-där-struntar-jag-blankt-i-läge? På 90-talet myntade journalisten Anders Isaksson termen ”nånannismen” som beteckning på den där inställningen enligt vilken man alltid kan strunta i saker och ting som känns besvärliga, eftersom någon annan med största sannolikhet kommer att ställa allt till rätta, förr eller senare.
Den där -ismen har verkligen brett ut sig och verkar numera vara något som för väldigt många är helt och hundraprocentigt naturligt. Exemplen är många. Ta bara det allra nyaste och mest aktuella irritationsmomentet: de där eldrivna sparkcyklarna! 
Man använder dem, åker tills man endera kommer fram till sitt mål eller tills batteriet är urladdat. Då lämnar man fordonet där man står och där förvisso andra ofta går. Mitt på en trottoar, i en port, på en busshållplats, i kollektivfilen. Utan minsta tanke på vad konsekvenserna kan bli ... /forts/
Detta är starten på en krönika som nu finns att läsa i sin helhet på gratissajten News 55. Klicka dig dit och läs  kanske håller du med mig? Dela gärna vidare!
Copyright Klimakteriehäxan