När isen ligger

Hos Orsakullan finns en utmaning för oss andra bloggare att hoppa på. Hon ställer en fråga om dagen, varje dag, hela månaden. Just i dag lyder den så här: Är du sådan som badar isvak?

Nej, det är jag verkligen inte. Jag går inte ens ut på sjöis. Inte efter det som hände mig en gång, som jag skrivit om – och som faktiskt är det avslutande kapitlet i min första bok, "Klimakteriehäxan". 

Jag kör helt enkelt en repris av den texten, och är rätt säker på att ni förstår min aversion mot is som inte ligger på konstfrusen bana ... den känslan har inte gått över, trots att många år passerat sen detta hände.

NÄR ISEN LIGGER
I natt blev det is på sjön.
I går kväll var det fortfarande öppet vatten, nästan vindstilla, bara någon enstaka krusning.
I morse var det vitt, från strand till strand.

Kanske blir det en vit jul.
Kanske håller isen snart för både skridskoåkare och hundmotionärer.
Kanske ser man vintercyklister som obekymrat trampar parallellt med den nybrutna rännan.
Kanske kommer en och annan att försöka sig på lite pimpelfiske.
Kanske nappar det.
Kanske blir det så där gnistrande vackert med snökristaller som diamanter i vintersolen.
Kanske förefaller vinterisen oemotståndlig.
Men inte för mig.

För en gång sjönk jag, ljudlöst, rakt igenom istäcket. Hamnade i vattnet ända till hakan. Det måste ha varit kallt, men det märkte jag inte.
Jag kom upp igen, av egen kraft. Har aldrig riktigt fattat hur.
Isdubbar hade jag inga, skulle bara gå där hundratals gått före mig.

Det enda som var torrt på mig var mössan.
Det enda som gällde var att skynda fort hem.
Det enda som återstår är minnet av hur jag ofattbart bara sjönk, utan ett knak – det vet man väl att is brakar och låter när den går sönder?
Det är alltsedan dess väldigt enkelt att avstå från promenader på vinterisen.
Hur frestande det än kan verka.

Nu ligger den där i alla fall.
Hittills utan fotspår i det tunna snölagret.
Och att jag kom upp den där gången måste ju mest av allt bero på att jag väldigt gärna ville.
Det hade varit ett sådant snöpligt sätt att sätta punkt på.
Utan ens det allra minsta lilla knak.

Copyright Klimakteriehäxan