måndag, maj 16, 2022

SELFIE för tjugonde gången!

SELFIE-stafetten fortsätter, denna gång som är den tjugonde i ordningen är det Femfemman som håller i tömmarna. Nya infallsvinklar, så bra! Fast reglerna är de samma som vanligt!

1Postadress: Stockholm

2. Ett rum: Mitt eget sov-

3. En plats i mitt hjärta: Värmskog (där jag bodde som barn och dit jag ofta återvänder)

4. En god egenskap hos mej: Glad (för det mesta fast inte just idag, vaknade genomförkyld för första gången på mycket länge)

5. En sämre egenskap:  Dåligt för att inte säga uselt tålamod

6. Svårt att motstå: Dajm (har bevisligen det som på engelska kallas "sweet tooth", inte bra i kombination med dålig karaktär ...)

7. Svårt att stå ut med:  Massinvasionen, den ofrånkomliga, av sommarens alla insekter (de bits ju!)

8. Överskattat: Nobelpristagare (i litteratur, de andra vet jag så lite om) 

9. Underskattat: Erfarenhet 

10. Stolt över: Två barn, två barnbarn, fyra böcker, nästan 7000 blogginlägg, över 50 år som journalist

11. Trevlig hushållssyssla: Tittar i kyl och frys (för att hitta på något till middag)

12. Mindre trevligt hushållsgöromål: Strykning (som jag faktiskt avskyr men ibland blir man ju tvungen, jag har bloggat ett antal gånger om detta)

Nu blir det spännande att se hur många fler som hoppar på tåget denna gång! Nästa måndag är det Ditte som ger oss andra tolv nyckelord att reagera på! Alltså ännu en stafettpinne att hugga tag i! Vi lägger oss i startblocken.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 15, 2022

Skyltgodis

Eftersom vår huvudstad till en enormt stor del är inklädd i plast och byggnadsställningar för närvarande (något som jag redan grymtat ogillande om) får näringsidkarna problem: De syns ju inte! Så chokladtillverkaren plockade fram en ny skylt för att godisälskarna inte skulle gå förbi butiken av misstag.

Den som vill bejaka sina vårkänslor och nosa lite på försommaren kanske beger sig till Skansen. Jag gillar deras skylt med fina blommor och blad! Sitter i bussar bl a. Du som är sugen på fler skyltar  vi kan kalla det skyltgodis  kan leta här, via BP.


Detta verkar vara reklam för en rappare, men jag tycker att alla som heter Tommy kan
få ta åt sig av den lilla skyltens budskap!

Här har ni kapitel 6 i den dramatiska historien om den anlagda blomsterängen som jag
ser från mitt fönster. Grässtråna har blivit lite fler, lite längre och lite grönare. I övrigt
noterar jag, nytt denna vecka, ett maskrosstånd, märkvärdigt nog utan blommor ...
Spänningen fortsätter: hur ska detta sluta?
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 14, 2022

Veckans mening – om klickjakt

Vad har jag läst i veckan som fått mig att hejda mig om än aldrig så lite? Det ska vara Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd. Då väljer jag en mening som ligger mitt gamla jobb nära. Det är min SVT-kollega Micke Leijnegard som skrivit "Roten till allt ont", en blandning av deckare och samhällsskildring som låtit tala om sig märkvärdigt sällan sedan den kom ut i fjol. Micke låter sin historia utspelas i miljöer han känner väl, Norrland, Stockholm och den  nyhetsvärld som alltmer fokuserar på snabba digitala insatser, vilket kan få – och får – ödesdigra konsekvenser ...

Alla journalistiska arbetsplatser dignade under krav från panikslagna mediebaroner, alla hetsades till att skapa "klick", väcka uppmärksamhet, skit samma om vad eller hur.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmärke för miljöns skull

Jag har verkligen inte det minsta behov av fler bokmärken, men så dök det upp en etikett som jag ändå satte ett band i och la till de övriga i samlingen. Budskapet är bra! Lördag var länge bokmärkesdagen, men detta är för min del bara ett högst tillfälligt återfall. Utan tvekan gör jag hur som helst som det står: minskar plastavfallet, återanvänder och  när jag definitivt tröttnat  lämnas det till återvinning! 
Det finns dock några bloggare som fortsätter med bokmärken: Hannele, BP och Gerd ger inte upp.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 13, 2022

Veckans trevligaste

På fredagar ställer Elisa Matilda fem frågor och när jag först kollade in dagens visste jag inte vad jag skulle svara. Men nu kom jag på det! Samtliga svar jag härmed klämmer ur mig handlar om ett och samma tillfälle. Några timmar i går kväll var allt som behövdes! 

  1. Vad är det trevligaste någon sagt till dig i veckan? Tack för maten, det var jättegott!
  2. Hur gjorde du veckan lättare för någon? Min väninna och hennes man slapp laga middag igår - jag bjöd in dem spontant och med noll varsel, vi åt korv och potatissallad, tog en glass, drack vin och hade jättetrevligt!
  3. Vad fick dig att le? Vi log både i soffan och vid matbordet, oavbrutet!
  4. Vad är ett trevligt möte du haft från veckan? Samma oplanerade middagsträff! Jag älskar korta startsträckor!
  5. Vad är en trevlig kväll för dig? En supertrevlig torsdagskväll blev det. Mat, dryck, prat. Inte sent. Vi hann med lite tv sedan gästerna gått.
Det är också väldigt trevligt att titta upp mot en blå himmel och se att träden
blir grönare och grönare! Det kunde man göra denna vecka!
Copyright Klimakteriehäxan

Sjung en sång om kärlek – eller?

Sverige har gått till final i årets upplaga av Eurovision Song Contest. Det har du förmodligen inte kunnat undgå vid det här laget. Cornelia Jakobs sjunger "Hold Me Closer" vilket är en historia om en relation som tagit slut, men glad är hon inte: 
But most of all, I wish that I could love you less
Well, maybe you're right, I'll find someone else
You say it isn't me, but when did that ever help?

Foto SVT
Eftersom jag inte följer den här tävlingen har jag ingen koll vare sig på hur starkt det svenska bidraget är eller vad övriga låtar kan tänkas handla om. Men jag ramlade nyligen över statistik som visar, att det har hänt något med populärmusiken. Den handlar inte alls lika ofta som förr om kärlek!

Man har jämfört texter ända från 50-talet och framåt, och då visar det sig att vi nu lyssnar till 14 % färre kärleksord än man gjorde då. Lika mycket har kvoten svordomar ökat! Dessutom handlar det betydligt oftare om pengar nu än då, här ett plus på 13%. Det är helt enkelt kärleken som fått stryka på foten. 1950 innehöll 88% av de undersökta låtarna "words of love", nu är det 74%. Har dagens låtsnickrare en mycket mer negativ syn på livet? Ja det verkar faktiskt så! 

Vem sjunger då mest om kärlek? Jo minsann, Johnny Cash! Ska unga Cornelia J ta sig in på den topplistan blir det en tuff uppgift. Ingen artist med minsta svenska anknytning finns bland dem som kvalat in på topp-tio-listan. Men jag önskar henne lycka till, snål vore jag ju annars!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 12, 2022

Utsidan kan vara avgörande!

Kvällen är sen när jag kollar in helgfrågan från Mia i bokhörnanHar du köpt någon bok för det vackra omslaget?

Mitt svar på den frågan är JA. För det var tack vare utsidan på "Sinnenas tid" (Passion simple) som jag upptäckte Annie Ernaux för många år sedan. De där äpplena fångade min blick, det var bokrea och ett väldigt bra köp! Nu har jag hennes "Åren" (Les annees) som står och väntar oläst. 

Dessutom har jag redan ett antal gånger här på bloggen nämnt att när en serie av Selma Lagerlöfs böcker kom ut i pocketversion med blomstrande omslag av svenska designsystrarna Jobs fick jag verkligen tala allvar med mig själv: jag hade ju redan böckerna, fast inte alls lika vackra ...

Kom sedan inte och säg att det inte spelar roll hur en bok ser ut bara den är läsvärd. Den blir bara bättre av ett snyggt omslag, gärna ett som är lite originellt. Utsidan kan vara avgörande!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 11, 2022

Om sommaren

Vilken bok, film, tv-serie eller sång får dig att tänka på sommaren? undrar Enligt O i veckans Kulturfråga.

Då dyker Carlsson upp. Värmlänningen kommer där, tar ett skutt över bergknallen på ön, för att möta madam Flod som han ska sköta jordbruket åt sedan hon blivit änka. Sonen Gusten duger inte riktigt till för uppgiften. Sedan blir det sorg och glädje, avund och kärlek, fula knep, bröllop och svek, dans och "tjusiga" stockholmare som kommer till ön för att fira sin sommarledighet.

Edwall och Ruud. Foto SVT
Vi har hamnat på fiktiva Hemsö i Stockholms skärgård (man anser att Kymmendö stod modell) och det är förstås August Strindbergs roman "Hemsöborna" från 1887 jag tänker på. Den omvandlades senare till både teaterpjäs, film (1955) och tv-serie (1966). Jag försökte se om tv-versionen för något år sedan, men den hade inte åldrats i skönhet ... trots Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter, alla lysande i sina huvudroller. 

Romanens öppning har blivit ett klassiskt exempel på hur en författare drar in sin läsare i handlingen på direkten ("in medias res" har jag lärt mig att det heter på fackspråk): "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Sommaren står runt hörnet och även om historien slutar i snö och is är det sommaren den får mig att tänka på, doft av nyslaget hö, salta vågor, blommor och kaffe i en mugg utomhus ... och varför inte en hederlig gammaldags sommarflirt också? Något höganäskrus behövs inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Livet utan "riktiga" pengar

Man går ut hemifrån, försedd med sitt bankkort och sin mobil. Med dessa två små, lätta och smidiga prylar går det att köpa en bussbiljett, betala parkering, handla i alla möjliga butiker inklusive de på nätet, swisha till någon man lånat hundra spänn av. Smidigt, eller hur?  /.../ 

Men riktigt tryggt är inte det där systemet. Plötsligt kan du inte logga in på din bank. Varken den lilla knappdosan eller bank-ID fungerar. Bankomaterna, som blivit få till antalet, behöver också internet. Kortet du vill använda har förvandlats till en värdelös plastbit. /.../

Där står vi svenskar hjälplösa. Få länder är så inriktade på digital betalning som vårt (det märks om inte förr så när vi korsat gränsen). Fysiska pengar har vi nästan aldrig.  /.../ Det känns som om våra politiker borde ta sig en funderare på detta och presentera en plan för kontanternas fortsatta berättigade existens. Idag är vi otroligt sårbara på så många sätt att det vore skönt att eliminera ett! Rädda ”den analoga” kronan! ./.

Du läser hela min text om de avskaffade "riktiga" pengarna här, på New55. Inledningsvis är krönikan öppen för alla, senare endast för sajtens prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Att minnas Barbara

Det kom ett SMS. "I´m sorry to tell you that Barbara died, peacefully, this morning." Hon var död. Borta. För alltid.

Jo, vi ska alla den vägen vandra, men just den här kvinnan, min mycket goda vän sedan mer än 40 år, fick verkligen inte nåden "att dö frisk" som man säger ibland. Barbara Franklin blev offer för en lömsk form av demens, och hon led verkligen av det, eftersom hon förstod sin diagnos, insåg att ingen bot fanns och visste därmed att det bara skulle gå utför, hur snabbt ville eller kunde ingen av läkarna säga. 
-Horrible. Det är helt enkelt förskräckligt. Vedervärdigt. Finns inga andra ord, sa hon med oändlig sorg i sin tidigare så glada röst.

Visst hade hon upplevt mycket under sitt drygt 70-åriga liv. Vi möttes i Guatemala, hon jobbade med barnverksamhet för amerikanska fredskåren, jag var anställd av FN:s barnfond Unicef. En rad gemensamma intressen: böcker, spel som Alfapet och Boggle bl a. Båda närde vi författardrömmar, Barbara mest sugen på dramatik. Hon köpte elektrisk skrivmaskin, det blev en av märket Facit och hon döpte den till Sven, till min, den svenska vännens, ära ... Ett par pjäser sattes upp men något genombrott blev det tyvärr inte.

När vi båda lämnat Centralamerika höll vi kontakten. Skrev ofta brev. Ringde. Jag öppnade alltid våra telefonsamtal med att hojta "Hi, Barbie Doll!". Hälsade på henne i Washington DC, hon bodde hos mig i Florida. Kom också till oss i Stockholm flera gånger. En gång möttes vi i Köpenhamn, där Barbara hade "en egen familj", alltsedan hon varit deras au pair för många år sedan. Också det blev en livslång relation med mycket värme.

Men med karlar hade hon ingen lycka. Romanserna blev kortvariga och lämnade inga goda minnen. Jag fixade en dejt åt henne i Miami med en granne, en judisk man i passande ålder. Han var expert på att göra salt vatten sött, och det var, visade det sig, det enda han kunde prata om. Barbara hade supertråkigt och gick hem så snart det var möjligt. Ingen tur den gången heller!

Varje gång vi möttes blev det många skratt, många funderingar om livet. Hon hade massor av humor! Med åren blev Barbara alltmer religiös och hängiven den judiska tron, jag följde med henne till synagogan i Stockholm. Frenetiskt pluggade hon hebreiska på senare år, inte utan framgång trots att det var svårt, och hon gjorde sin bat mitzva när hon var över 50. Gick troget till gudstjänsterna, fick många vänner i församlingen.

I grunden var Barbara lärare för barn med speciella behov och hon brann för sitt yrke, som hon återupptog efter en ny period i utlandstjänst. Dessutom fortsatte hon med ideellt arbete, bland annat som biträde i en butik för second hand-kläder där intäkterna gick till välgörenhet. Hon arbetade också som volontär för demokratiska kandidater när det drog ihop sig till val.

Sista gången vi sågs var för drygt fem år sedan när jag hälsade på henne i Louisville, Ky, platsen där hon växte upp och dit hon återvände. Hon tog mig runt i och kring staden, presenterade mig för sina vänner, visade skatterna i synagogan som var "hennes". Vi promenerade, gick på museer, åt hamburgare, tittade på valprogram i tv (Hillary mot Trump) och besökte Muhammad Alis barndomshem, ja till och med hans grav. Mina bloggläsare kunde följa med på resan, faktiskt! Och vi pratade om att nästa resa var hennes, till Sverige. Fast då hade vi inte hört talas om covid.

Rimligen hade sjukdomen redan börjat invadera henne redan då, men det visste ingen. När vi träffade Muhammad Alis bror konstaterade Barbara att han visade tecken på demens, hon beklagade honom djupt, såg hans belägenhet ... 

Jag förälskade mig i hunden Lena, en gatukorsning som Barbara adopterat från ett hundhärbärge och som blev ett fantastiskt sällskap tills hon en dag inte längre fanns  matte visste då inte riktigt vad som hänt, men saknade den ljuvliga vovven förstås.

Att följa en person man känner väl in i den stora tomheten genom demens är sorgligt. Sjukdomen bröt ner Barbara bit för bit, obönhörligt. Plötsligt kunde hon inte längre läsa. Inte använda sin dator. Inte ens ringa på mobilen. Sökte orden, men fann dem alltmera sällan. Huset fick hon lämna, de blommande buskarna såg hon inte längre åt. Då var den lilla gröna bilen redan såld. Min röst kände hon igen, till och med den sista gången vi pratade med varandra, det vill jag i alla fall tro. Det var i julas. 

Jag ringde henne alltid på juldagen, inte för att det var Hannukah, utan för att det var hennes födelsedag. Den här gången fick jag kontakt med systern, som hjälpte Barbara att ringa. När vi la på efter det korta samtalet kändes det lite konstigt, sorgligare än någonsin. Hon hade flyttats till ett sjukhem, hon hade hamnat i rullstol, hon var inte ens en skugga av sitt forna jag. Nu är hon begravd, men jag kan höra hennes röst. "Love u" säger den, och "call me soon again". 

Du som läst ända hit kan förstås undra varför jag skriver detta på min blogg. Ingen av mina läsare kände Barbara, ingen mer än jag. Men jag är säker på att hon skulle ha gillat att jag berättar om henne, även om det blir för väldigt få. För mig är det ett sätt att minnas. 
Goodbye, my Barbie Doll. Rest in peace. You deserve it.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 10, 2022

Trafikljus eller kanske frukt?

I dag känns det som att jag hamnat mitt i en gatukorsning. Ugglan har nämligen bestämt att veckans tisdagstrio ska representera färgerna i ett trafikljus (en röd, en gul & en grön bok)!

Då bestämmer jag mig för att ha ett tema i temat. Alltså har jag valt tre böcker man kan läsa om man vill bli närmare bekant med någon, i det här fallet en man och två kvinnor som alla har varit speciella!

Den röda boken
 "Bang om Bang" handlar om den legendariska journalisten Barbro "Bang" Alving, skriven i huvudsak av hennes dotter Ruffa. Bang var en fantastisk reporter, sprängfylld av humor som också kom fram i hennes böcker, och en älskad radioröst dessutom. Får inte bli bortglömd!

Den gula boken (som kunde ha varit ännu lite gulare, medges) av den Selma Lagerlöf närstående Sophie Elkan är historien om John Hall, som var en betydelsefull man och en av Sveriges allra rikaste i slutet av 1700-talet. Hans öde blev dock olyckligt, men spännande att läsa om är det!

Den gröna boken handlar sedan om Sophie Elkan själv, författad av Eva Helen Ulvros. Hon har läst många brev som Sophie och Selma skrev till varandra, deras relation var lång och innerlig, men Sophie fick finna sig i att hamna i väninnans skugga, trots att hon själv var skicklig skribent. 

Litterärt godis, faktiskt. Kanske tre nya bekanta för dig? Och glöm inte att frukt också är godis! Alltså hamnade min röd-gul-gröna trio i fruktskålen, i sällskap med rött äpple, gul banan och ett äpple till, ett grönt. Hoppas det smakar! 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 09, 2022

SELFIE nr 19 – ny stafettpinne!

Jag drog utan att egentligen veta det igång en bloggutmaning som jag döpte till SELFIE. Det skulle bli ett självporträtt där inga bilder behövdes. Höll ut rätt länge, men nu när jag "avgått" har det trevliga hänt att det blivit en stafett! Denna gång är det alltså SELFIE nummer 19 som gäller. Och ja, jag bekänner, det är inte alls lätt att skapa den där kedjan där svar två börjar på sista bokstaven i första svaret ... Det är Paula som radar upp de nya nyckelorden:

1. Min favoritperson när jag var 3 år? Mamma (tror jag i alla fall)

2. Roligast när jag började skolan? Att upptäcka skolbiblioteket (där det luktade damm, men vad gjorde det  jag kunde ju läsa!)

3. Inte kul alls när jag var 10? Trista pormaskar (började dyka upp på näsan)

4. Jättekul när jag var 13? Rundpingis

5. Framtidsdröm när jag var 15? Skriva böcker (som ALLA skulle vilja läsa!)

6. Det bästa med att fylla 20? Råd att ta körkort! (kompisarna tog direkt när de fyllt 18)

7. Gav mig ångest vid 30? Tar det roliga slut nu?

8. Upptäckt vid fyllda 40? Ungar, två stycken, hade kommit till i mitt liv! 

9. Ser mest fram emot i sommar? Roliga stunder med familjen

10. Det sämsta med vintern? Nattsvart även på dagtid 

11. Det bästa med vintern? Dagar som ser ut som julkort

12. Favorit-uttryck? (svordomar tillåtna) Ta mig tusan, tror inte att jag har något???  

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 118

 STORFÖRÄLDRAR

-Har inte stött på detta förrän alldeles nyss: ett försök att få till en svensk variant av exempelvis engelskans grandparents eller norskans besteforeldre. Ja men det kanske inte är någon dum idé alls?! Det hindrar ju inte att man fortsätter vara farmor eller morfar, men skulle kunna vara ganska rationellt i vissa lägen. Jag vill förstås självklart behålla den för mig inte jättegamla titeln farmor! Vad tycker du om ordet?

söndag, maj 08, 2022

Skyltat och klart – men stenkastning undanbedes

Den som sitter här inne bör inte kasta sten.


Övergången till nytt betalningssätt i Stockholms kollektivtrafik rullar på,
med glada tillrop.

Laddning av trött mobil erbjuds i fem steg som ni kan läsa er till i bilden!
Kostar 10 kr/tim. Någon som testat?
Skyltsöndag som vanligt, förstås. Det har blivit en vana, och på något märkvärdigt vis lyckas jag och många med mig hitta skyltar att fotografera. De kan vara snygga, kloka, urfåniga eller roliga, det är helt fritt fram i detta bloggprojekt som övervakas lite lätt av BP. Lista på mer eller mindre trogna deltagare finns här.

Vi har nu kommit till kapitel 5 i den olidligt spännande historien om den
anlagda blomsterängen som skyltats med sedan flera månader. Ja, några
små gröna saker syns, men riktigt prunkande kan man väl inte säga att det
är. Än. Hoppet lever!

Kan inte låta bli att lägga till en liten alldeles skyltlös bonusbild, med picknick och
extra allt.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 07, 2022

Minnen i maskrosens tid

Så här års kommer den alltid fram, min fina maskrosduk, sydd med oändligt många små korsstygn i en lång rad nyanser av gult och grönt, så som danska Clara Waever bestämt. Men det här inte bara en sak som ligger och inväntar sin tid i en låda, det är också en av mina kära ägodelar som har en historia!

Den tar mig tillbaka till slutet av 60-talet. Jag och min pojkvän körde bil till Skåne för att hälsa på kompisar. Och om man nu tagit sig ända till Sveriges sydspets verkade det ju naturligt att också besöka den andra sidan av Öresund. Aldrig förr hade vi varit i Köpenhamn, bara hört talas om Ströget.

Alltså hamnade vi på den där gatan där mer eller mindre eleganta butiker radade upp sig. Fast vi var ju inte på någon shoppingresa direkt. Dock visste jag att designföretaget Clara Waever, med anor från sent 1800-tal, hade sin hemvist här, så dit letade jag mig. 

Pojkvännen valde att stanna på trottoaren, hans intresse före broderi var, kan man säga, behärskat. Själv älskade jag att sy, hade klarat av några mindre av Clara W:s modeller. Nu dök jag in bland mönstren och moulinégarnerna, förhäxad av allt som gick att avbilda med hjälp av nål och tråd, om man bara gjorde som Clara W visade. Jag ville naturligtvis köpa något med hem!

Då inträdde den stora obeslutsamheten. Vad skulle jag satsa på? Hur mycket jobb skulle jag lägga ner? Och vilket mönster tilltalade mig mest? Dessutom var detta ingen billig dansk souvenir, man fick satsa en för den tiden och min dåtida plånbok rejäl slant. 

Pojkvännen gläntade på dörren och undrade om jag inte var klar snart? Jo då, strax, försäkrade jag. Vilket var en lögn. Jag kunde ju inte bestämma mig! När jag äntligen klarat av kassakön och kom ut med materialet till en kvadratisk duk med maskrosstånd i en ring var stämningen ganska frostig.

Hem kom jag ändå med mitt inköpta handarbete. Har ju alltid gillat maskrosor! Och började. Räknade stygn, jämförde färger, sydde energiskt. Hade nästan gått i mål med första maskrosståndet när jag insåg: jag hade gjort fel. Men var? Visst, jag letade, men fann inget. Min maskrosduk blev liggande.

Åren gick. Jag hade en kollega som, visade det sig, var helt hängiven Clara Waevers korsstygnsskapelser. Vilket fick mig att berätta om mina misslyckade maskrosor.
-Ta hit duken, sa hon, jag fixar det!
-Men det är mycket jobb kvar, det mesta faktiskt! varnade jag.
Det bekymrade henne inte, snarare blev hon glad.

Så gick det när min danska souvenir äntligen blev klar att använda. Jag sänder kollegan (numera dock avliden) de varmaste tankar varje vår (hon gjorde faktiskt en underbar julduk åt mig också) och söker ett uns av tröst i att jag ändå klarade nästan en helt maskrosstånd alldeles själv ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om lycka

Minns du vad du gjorde, tyckte och kände när du var 38 år gammal? För mig var det en viktig och omvälvande tid. Jag blev mamma, det var det största som hände och mycket viktigare saker än så inträffar ju inte i livet. På Handelshögskolan i Stockholm finns Micael Dahlén, professor med det ovanliga specialområdet lycka. Han har forskat kring begreppet i rätt många år nu, och i SvD skrev han härom dagen en krönika i  vilken jag hittar Veckans mening, en sådan som Skriv-Robert efterlyser för att den fått sin läsare att hejda sig om än en väldigt kort stund. Nu har Dahlén gjort en undersökning med 4000 medverkande svenskar, som svarat på frågan hur gamla de skulle välja att vara om de kunde vara i samma ålder genom hela livet. Män och kvinnor var överens: svaret var 38. I artikeln nyanseras förstås detta resultat, läs hela här! Kanske instämmer du, kanske inte ...

Lyckan peakar redan vid 23, vänder uppåt igen efter 40 och stiger stadigt ända till 80.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 06, 2022

En inte särskilt märkvärdig fredag

Förr i världen var begreppet "äntligen fredag" en realitet, åtminstone i de perioder då jag jobbade femdagarsvecka (vilket jag långt ifrån alltid gjort). Konstigt nog finns något av den känslan kvar, trots att jag inte alls har något arbetsschema att rätta mig efter, inga tider att passa. Fast som bloggare kan man ju hänga upp sig på de där "utmaningarna" som duggar tätt! Som de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda.

  1. Vad stör dig? Oljud, snålhet, onödigt gnäll – vi har det ju ändå så bra, jämförelsevis!
  2. Vad är det som luktar gott? Blommor, hav, bebisar, en del mat.
  3. Vad behöver du tvätta? Inte så mycket för ögonblicket, körde tre fulla maskiner bara härom dagen (så bra med tvättstuga där mycket går att hantera på ett par timmar). Så tvättskåpet är just nu inte sprängfyllt.
  4. Hur länge har du varit vaken? Sedan strax efter nio.
  5. Vad är planen för idag? Handla mat, invänta en persiennreparatör (!), ta en sväng utomhus, plocka lite vitsippor igen och sen blir det nog tv-kväll. Inga märkvärdigheter med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 04, 2022

Årets bok?

Tolv böcker har utsetts att tävla om titeln Årets bok 2022. Vilket har gett Enligt O idén till denna veckas kulturfråga

Vilka av de böcker som nominerats har du läst och vilka vill du läsa? Har inte läst en enda. Vill nog läsa Malin Persson Giolito och, kanske, Liane Moriarty. Vet i princip inget alls om övriga titlar! 

Vilka böcker saknar du på listan? Här kommer mera kanske: "Hjärtat" av Daniel Bergman. Har läst för lite på sistone, så enkelt är det.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 03, 2022

Ge mig ett M, ge mig ett A, ge mig ett J – MAJ!

Ugglan inleder denna månad med en kul variant på tema för tisdagstrion: nyckelordet är MAJ (en bok på varje bokstav i månadens namn).

Då klipper jag till direkt med Jan Myrdals "Maj En kärlek", en för denne författare ovanligt ömsint historia om en tidig men stark förälskelse i livet. 

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie är fenomenal läsning, om relationer, integration och önskan att göra krulligt hår rakt, till exempel.

"Jag drömmer dig hit" är bloggvännen Bloggblads romandebut. Hon heter egentligen Marianne Bokblad och har skrivit många sångtexter innan, texter som spritts framför allt i kör-Sverige, men under pandemin satte hon sig ner och berättade en historia som för mig avslöjar hur det var att leva som ung i Frälsningsarmén. Bloggblad växte upp med Frälsis och känner den världen väl. Inte hade jag en aning om hur strikta reglerna var! Boken har just i dagarna lämnat tryckpressarna, så det kan löna sig att hålla utkik. Tror att fler läsare än jag blir lite förvånade över hur det var när hjärtan klappade under uniformerna ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 02, 2022

Selfie-stafetten har startat!

Det ser ut att bli lite fler SELFIEs framöver, genom en stafett som börjar hos Primrose och sedan fortsätter via Paula, Femfemman, Kicki och Ditte, trogna och trägna SELFIE-leverantörer allihop. Startskottet har gått, vi ligger i blocken och flyger iväg ... den här omgången får nummer 18.

1.  Är du nöjd med ditt förnamn eller vad skulle du vilja heta istället ? Har aldrig varit särskilt förtjust i Aina men vet inte vad jag skulle vilja heta i stället. Ibland har jag använt mitt mellannamn Kristina, det funkar.

2. Bästa avslappnings metoden? After work 

3. Bästa mellanmålet? Kaffe och macka  

4. Finaste semesterminnet? Alla resor när barnen var små (går inte att välja en, men vi hade så mysigt!)

5. Vad irriterar dig? Åsiktspoliser  

6. Favoritmat som barn? Riktiga våfflor (som mamma gjorde, absolut inte på mix)  

7. Varför började du blogga? Råkade upptäcka att man kunde  och att jag väldigt gärna ville! (så här började jag, året var 2004)

8. Om du har djur varför? Om du inte har djur varför? Enbart därför att man blir så bunden (alltså har jag inget husdjur men jag har haft täta band med några ljuvliga hundar, gillar katter och jag matar fiskarna hos grannarna när de reser bort ...)

9. Om du inte bodde i Sverige i vilket land skulle du vilja bo? Norge (för där bor Dottern)

11. Vilken hobby har du? Elaborera olika teman via ord och bild (kan kallas bloggning men det börjar ju inte på e .... känns problemet igen?)

12.  Drömsemester? Dubbla öar: Irland och Island (har velat det i evigheter, kommer visst aldrig dit)

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att njuta medan tid är

"Jag tycker du ska ställa dig själv sista måltiden-frågan. Och kanske unna dig svaret redan i helgen. Man vet aldrig. Livet är förgängligt och ingen kan förutspå vad Putin går runt och grunnar på."

-Hugo Rehnberg funderar i sin krönika i SvD:s helgbilaga Perfect Guide över hur tankarna går hos dödsdömda som får önska sig sin favoritmat till sin sista måltid, och han förlänger resonemanget. Han har ju rätt: det är väl smart att försöka unna sig sådant man uppskattar innan det är för sent?! Vi som inte hamnat i kön till elektriska stolen vet ju oftast inte vad som blir det sista vi får på talltiken. Principen "man ska vara snäll mot sig så länge man har sig" är en bra princip.

söndag, maj 01, 2022

Blandad skyltkompott

Skyltsöndag, alla söndagar. Så också i dag, när maj låter oss ana att sommaren närmar sig, även om den inte hunnit ända hit riktigt än. BP håller som vanligt en skyddande hand över skyltande medbloggare. Här en blandad bildkompott inhämtad under den gångna veckan.

 Ukraina-sympati på fasaden till USA:s ambassad i Stockholm.

Någon sorts ruskig varelse har satt spåren på golvet på biografen Sture. Säkrast att
hålla sig undan!

Miljövännerna har valt ett vackert ställe för sina skyltar.

En tidnings "huvud" är dess "skylt", en viktig del av dess identitet. SvD bytte just. Blev
det bättre? Tveksamt, anser jag som alltid gillat det gamla typsnittet. Men det som
egentligen retar mig, det är att man kan lägga ner jättesummor på sådant som den stora
läsekretsen inte vare sig märker eller bryr sig om. Jag skulle föredra en satsning på
tidningens innehåll. DET vore något att skylta med!
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 30, 2022

God natt april – hej maj!

Det där med att fira Valborg, det har minskat dramatiskt i betydelse för min del. Förr var det brasa, fyrverkerier och körsång (som det var svårt att höra). Nu blev det hemmakväll, efter ett besök i sippbacken krönt av en vacker solnedgång. Välkommen maj, nu kör vi!

Efterlängtat: besök bland sipporna.

Både blå och vita!

På plats i liten Aalto-vas. Mycket finare blir det inte!
Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om teater

Det är Skriv-Robert som uppmanar oss, bloggarkollegorna, att på lördagar presentera en mening man läst i veckan och som av en eller annan anledning fått oss att hejda oss lite, om än bara ett kort ögonblick. Den här gången hämtar jag min tänkvärda mening ur programbladet för "Månen och de andra planeterna" som jag sett på Stockholms Stadsteater  mitt första teaterbesök på en hel evighet, för övrigt. Den mycket originella pjäsen är både skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, en erfaren och välkänd man i Sveriges teaterkretsar. Om man ser till hans ålder (73) är han pensionsmässig, men någon idébrist har han definitivt inte. Den här synnerligen ovanliga historien består av sexton "bitar" av olika längd, bara några hänger ihop. Härligt nog får publiken dessutom skratta! Ann Petrén och Leif Andrée briljerar i sina roller. Andra akten var bättre än den första, jag gick ut ur salongen med ett nöjt leende på läpparna. Ändå visar det sig att mannen bakom verket förvånar mig genom att ha ett intressant och skeptiskt förhållningssätt till den bransch han varit en del av i hela sitt vuxna liv. Intervjun med honom rundas av med "Ja, men gå och se teater, hur jävla kul är det?" och han utvecklar denna karamell att suga på till Valborg så här:

Jag älskar vad teatern i bästa fall kan; berätta något om livet och existensen genom en skådespelare på scen – men när jag slutar är jag inte säker på att jag kommer att se en enda teaterföreställning mer i mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 29, 2022

Fem favoriter på fredag

Men hör ni, nu är det väl ändå extremt nära vår!!! Valborg väljer kläder till morgondagens kalas, Maj ser över sitt lager av sprickfärdiga knoppar och gör listor på picknickmat ... Framtiden, den ljusnande, är nära! 

Fast ännu närmare är det till Elisa Matilda och hennes fem fredagsfrågor, denna gång på temat favoriter. Vi är rörande överens hon och jag om att dagarna bara rusar fram. Visst tar vi oss tid att svara hur som helst!

  1. Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på? P1, utan konkurrens.
  2. Vilken är din favoritplats just nu? Inomhus: vid laptoppen, utomhus under ett blommande träd.
  3. Vad tittar du helst på, på tv? "Ring min agent" är favoriten för tillfället, snart inga osedda avsnitt kvar dock. Netflix.
  4. Vilken doft gör dig alltid glad? Doften av god mat slår det mesta ...
  5. Vilken bok kan du läsa om och om igen? Någon i serien om Alfons Åberg. I rätt sällskap, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, april 28, 2022

Vår glömska är Putins vän

Nog är det märkligt. Människan tycks kunna anpassa sig till allt.

Nyss var vi alla uppfyllda av Ukrainas blodiga öde. Rapporterna från kriget dominerade alla medier, varenda människa pratade om det, fällde några tårar faktiskt, vi sörjde, förfasade oss och skickade en slant till en hjälporganisation för att i någon mån lindra det dåliga samvetet. Idag verkar kriget vara en normal del av vår vardag. /.../

Att glömma är alltför lätt. Vår glömska är Putins vän. Ska vi verkligen låta det ske, igen och igen? Måste vi inte, i vår vardag, fortsätta tänka på – och protestera mot – det smutsiga kriget ryssarna för i Ukraina? Jo det måste vi! ./.

Du läser hela min text om hur vardagen kommit åter på News 55, klicka här. Öppen för gratis läsning första dygnet innan den bara kan ses av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan