På lätta fötter?

Skor är kul. Skor är eller kan i alla fall vara vackert. Men skor måste gå att gå i. Vi som gillar skor lite onödigt mycket, vi trillar ibland dit och köper "sittskor". Med sådana på fötterna förflyttar man sig mödosamt, sakta och försiktigt, eftersom de är en enda stor utmaning. Ja, varje steg är faktiskt ingenting mindre än ett prov på både mod och balans. Helst sitter man still med de där dojorna på.

Ibland blir skomodet lite extra svårbemästrat. Då handlar det inte bara om skyhöga klackar, som tvingar bärarinnan att i princip gå på tå, utan också om långt utdragna, vassa tåpartier att snava på eller svindlande höga platåsulor som får en att tappa känslan av markkontakt. Sammantaget inget för den med anlag för hallux valgus (vi är många i den klubben).

Själv avstår jag numera sittskor så gott det går, fast jag har från forna dagar så att det räcker och blir över. Lyckosamt nog kan den som vill framstå som fashionista i skosvängen i dag hitta gympadojor som både glittrar och glimmar. Den plattaste sandal kan vara i guld och stadigare klackar som låter oss vara kvar på samma nivå över havet som trottoaren vi går på finns också i salivframkallande modeller.

Herreys slog 1984 ett slag för gyllene skor med "Diggi-loo, diggi-ley" (bilden ovan) och ABBA gav de tokiga platåsulade stövlarna fyra ansikten tio år tidigare i "Waterloo". Båda är svenska vinnarlåtar i Mello/ESC-historien och som sådana hyllades de med var sitt skyltfönster när NK uppmärksammade årets jättejippo.

Ytterligare bevis för att skor är kul om än inte alltid vackert ... och det där med att gå i dem? Ja Abborna förflyttade sig definitivt i sina, om än bara några steg på scenen. För min del har jag haft (och har) några gyllene skor. Men platåer? Nej tack. Avstår. Fast visst kan jag titta på de andra, de modiga, som i bästa fall seglar fram utan benbrytande incidenter.

Copyright Klimakteriehäxan

Nej, Victoria Beckham har inte liktornar!

Victoria Beckham, även känd som Posh i Spice Girls, och jag kan tyckas vara ganska olika.
Ja, jag måste väl rent av hålla med om det. Jag har ju haft tillfälle att kolla in henne på hur många tidningsbilder som helst, i något tv-program och dessutom faktiskt sett henne live, i två historiska föreställningar: kryddflickornas allra sista framträdande i sin ursprungskonstellation i Globen, och sedan ”the big event” i O2-arenan i London när gänget gjorde en s k återförening.

Men om man tänker efter lite mer noggrant finns likheterna där. Jag sjunger exempelvis inte heller speciellt bra. Och så är fru Beckham precis som jag förtjust i skor. Fast hennes brukar ha femton centimeters klackar, eller ingen klack alls (ni såg säkert de där som bara lät henne gå på tå?!), enorma platåsulor, snörning upp till knäna eller andra påfund som inte kan kallas gåvänliga. Dessutom ligger hennes skor i en helt annan prisklass än mina.

Så idag hittade jag ännu en gemensam nämnare.
Och det tack vare, hör och häpna, en liten artikel med åtföljande bild i en av våra vanligaste kvällstidningar, en text som fortsatte spinna på skotemat. På dagens bild har Posh gått över till sandaler. Tånaglarna är prydligt lackade, av skorna syns bara en smal (fast naturligtvis svindyr) rem.
Men, står det i tidningen, stjärnan kan nu inte ha annat än öppna skor på grund av sina liktornar.

Låt oss nu slå fast en sak: Victoria Beckham lider inte av liktornar, lika lite som jag gör det (hoppsan, lika där också!). Och hennes liktornar ska inte opereras, även om kvällstidningsreportern tror att kirurgi är enda botemedlet mot sådana i de fall de förekommer. Det finns liktornsplåster och andra medel receptfritt på apoteket, det lär hjälpa mot en i och för sig säkert irriterande men ändå inte särskilt allvarlig åkomma.

Victoria har drabbats av det ack så vanliga och tämligen besvärliga hallux valgus-fenomenet. Det måste förvisso en kirurg ta sig an. Och inte nog med att vi fått samma åkomma hon och jag, vi har till och med fått problem med samma – vänster – fot.

Så snart blir det nog operation med tillhörande sjukskrivning och order om stillasittande. Jag kan i alla fall ge Posh ett tröstens ord: det blir bättre sedan. Mycket bättre.
Fast kanske blir hon, som jag, tvungen att köpa nya skor.
Men det kan ju på sätt och vis betraktas som en positiv bieffekt, oss skovänner emellan …

Copyright Klimakteriehäxan

Kolla in bilden här om du vill!
Och om du klickar på etiketten "hallux valgus" här nedanför får du veta ganska mycket mer om mina erfarenheter - kanske är du också en av de drabbade?

När skor och fötter inte går ihop

Ett av livets absoluta glädjeämnen heter skor. Jovisst finns det mycket mer att glädjas åt än något så världsligt, men vi som gillar skor (vi är många!) tycker att kärleken ofta är besvarad och relationen dessutom hyggligt okomplicerad.
Alltså har jag gott om skor.

Jag köper skor av ren och skär lust, jag köper skor som tröst, som belöning, som souvenir. Det kan till och med hända att jag köper skor för att jag anser mig behöva dem. Röda är roligast, men man samlar dessutom självklart på sig en hel del andra färger: svarta förstås, men också vita, blå, lila ... En del är till och med riktigt skojiga i många kulörer, ett par pumps har Marilyn Monroe på tån, andra är sanslöst vackra fast hopplösa att gå mer än tio meter i, det märks redan i affären – men en välklädd kvinna har ju något på fötterna även när hon sitter, eller hur?

Högst ogärna skiljs jag från skor. Det har förstås hänt att de gått sönder och lagningen blivit för dyr eller rent av ogenomförbar, men de flesta blir kvar, mot bättre vetande. Alltså kan jag visa upp alla möjliga olika skomodeller i otaliga årgångar: vassa tår, runda tår, trubbiga tår, smala klackar, fyrkantiga klackar, klackar som är smala från sidan fast fyrkantiga om man ser dem bakifrån … För att inte tala om läckra sandaler, snygga loafers, knytskor av herrtyp (åh! Jag köpte ett par i guldfärgat skinn en gång, de stals!!!)

Nu när ni känner till läget måste ni ursäkta mig när jag ska klaga min nöd.
Jag kan inte ha de där skorna. I princip inte ett enda par. Som trogna läsare här på bloggen vet, så blev jag opererad i en fot för ett halvår sedan. Och när min hallux valgus-knöl väl var borta såg jag fram emot att botanisera i min skohylla, återknyta bekantskaper, vädra gamla trotjänare. Men foten vill inte. Den är helt OK att gå med, men den vill inte ha skor. Alltså framlever jag nu mina dagar i ett par Ecco-sandaler av vandringstyp. Sköna, visst, men …

Ska jag till jobbet kliver jag i mina Ecco-sandaler. Behöver jag sticka iväg och handla har jag Ecco-sandaler på fötterna. Ner i tvättstugan? Ecco-sandal på. Blir jag bortbjuden kommer jag i Ecco-sandaler, till krogen går jag i, ja ni har redan gissat det, Ecco-sandaler. På rätt så fint mingelparty härförleden var jag garanterat ensam om att ha Ecco-sandaler. I den mån jag tråder dansen kring midsommarstången (ytterst tveksamt) så gör jag det i Ecco-sandaler.

Förstå mig nu när jag säger, att jag är utsatt för ett lidande. Inte jämförbart med en massa äkta elände, nej då, det vet jag – men jag lider likväl, och tänker längtansfullt på min skohylla med alla älsklingarna som bara står där och väntar, till synes helt utan existensberättigande.
Å andra sidan lönar det sig föga att klaga.
Jag får vara glad att det finns Ecco-sandaler.
Och att jag kan gå.
Suck.
Trevlig midsommar, förresten!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ovanligt långt sportlov

Det är dags nu.
Dags att se sanningen i vitögat igen.
I morgon är det arbetsdag.
En lång sjukskrivning är till ända – jag tror det är min enda, hittills, om man inte räknar några udda förkylningsdagar och en och annan attack av kräksjuka genom åren.

Den här gången blev jag ordentligt förklarad oförmögen att arbeta, i hela sex veckor.
Men jag har varit noga med att påpeka att det faktiskt inte varit synd om mig, för även om jag varit sjukskriven så har jag ju ändå varit frisk.
Ett kirurgiskt ingrepp i en fot kan inte kallas sjukdom, menar jag. Det finns så många andra som är sjuka på riktigt, och som det är synd om – på riktigt.

Folk har i alla fall snällt hört av sig och frågat inte bara hur jag och foten mått, utan framför allt hur i all världen jag har fått tiden att gå.
Och nog för att jag undrade lite i förväg.
Fast nu vet jag besked: inga, absolut inga problem alls. Böcker, filmer, Internet (med alla bloggar!) och till och med stickning finns ju. Minst en sudoku om dagen har det blivit, och några korsord. Samt den livsnödvändiga Nian i SvD.

Men mest har jag idrottat – väldigt flitigt, i alla fall om man betänker att jag varit beordrad att hålla mig stilla och ha vänster fot, den för hallux valgus åtgärdade, högt.
Tänk att jag varit uppe och nosat på rekordhöjder kring 2.40 med den, så sent som på SM i dag!
Skidskytte-VM deltog jag synnerligen aktivt i, från början med liv och lust, fast lusten avtog allt eftersom veckan gick.

I häcklöpning har jag hjälpt till att ordna nytt världsrekord på 60 meter för damer. Alpint har varit mer problematiskt, med stukade tummar, urkörningar och blygsamma placeringar. På längdskidor har det inte heller gått riktigt bra – och hockeyturneringen i Globen ska vi bara inte tala om! Tre Kronor var nere i knappt två och femti!
Som tur var slog vi i alla fall Israel i Davis Cup-tennisen, det var inte självklart. Lite simhopp har jag också hunnit med, faktiskt. Och eventuellt något mer som jag glömt.

Se där vad en stillasittande människa kan klara av under några vinterveckor. Kanske borde denna sjukledighet haft etiketten (ett ovanligt långt) sportlov?
I pauserna har jag dessutom gjort en och annan situp och, faktiskt, vevat lite på några små hantlar.
Man måste ju ligga i för att hålla sig på topp.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad en vänsterfot kan betyda

I exakt en månad har nu mitt liv styrts av min vänstra fot. Min hallux valgus-drabbade stortå har åtgärdats medelst kirurgens såg, jag har numera en spik i foten och så till den grad vant mig vid att den ska ligga högt att benet liksom flyger iväg uppåt alldeles av sig självt.
Kom så att tänka på att en av de böcker som jag aldrig kommer att glömma faktiskt har en vänsterfot i huvudrollen.

Det handlar om ”Down All The Days” av Christy Brown, på svenska med den ynkliga titeln “Ung i Dublin”, en titel som verkligen inte gör boken rättvisa. Det är Browns egen historia, om hur han som liten bedömdes som så ohjälpligt handikappad att hans familj rekommenderades att glömma honom – men hur hans mamma vägrade, för hon såg att där, bakom ett enormt funktionshinder, fanns en riktig liten människa.

Bara med sin vänstra fot kunde han kommunicera med omvärlden, mamman lärde honom att skriva med den. Och det blev bland annat en fantastisk bok, som så småningom också blev film. På bio hette den ”My Left Foot” – ja, vad annars? – men jag har aldrig vågat se den, eftersom jag tyckte så bra om boken.

Ödmjukt kan man i alla fall konstatera, att en vänsterfot kan vara bra till mycket. Fast min lär inte bli vare sig bok eller film. Men i dag får jag börja gå mer som vanligt igen. Om jag ids, efter allt stillsittande...

Copyright Klimakteriehäxan

Fascinerad av fötter

Från en väninna i USA har jag fått en bok i present, en som stått på bästsäljarlistan i NY Times: ”Snow Flower and the Secret Fan” (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See, och det var ju faktiskt en perfekt bok till den som dels vårdar en f d sjuk fot, dels nyligen gjort sitt första besök i Kina - och sedan tidigare gillar solfjädrar...

Boken handlar om kvinnoliv långt ute på den kinesiska landsbygden på 1800-talet. Och ett av de allra viktigaste inslagen när flickor skulle uppfostras till kvinnor var att binda deras fötter. Först fick de för all del lära sig att gå, men vid tidig ålder – mellan tre och sju år – skulle formen på deras fötter förändras genom yttre våld. Ju mindre fötter, desto finare, och större chans att bli ingift i en förnäm familj. Den idealiska formen på en färdig fot var lotusblommans knopp (tänk novemberkaktus, det är ganska likt!).

Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.

Kanske var de små omformade fötterna i grund och botten inget annat än en erotisk signal, en aptitretare som skulle locka männen att göra många söner, det mest värdefulla en kvinna kunde bidra med.

Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.

Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.

Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.

Skon gör faktiskt ont - att titta på...

Stockholms modevecka har just dragit igång, med designernamn från när och fjärran och rader av nya, fräscha svenska klädskapare som hållit fingret i luften och försökt känna vartåt det blåser ett par säsonger framöver.

Det kostar på att ligga i framkant, det vet vi. Man ska ha ”rätt” namn på etiketten i nacken på det plagg man bär, väskan ska ha ”rätt” storlek, kjollängden ska vara kanske inte alltid den mest klädsamma men den ”rätta” och samma sak gäller för byxornas midjehöjd och fotvidd. Och så har vi skorna. Den del av outfiten som kan avgöra alltihop, från ett brett leende på en smidigt framglidande människa till ett hopskrynklat ansikte ovanpå en haltande gång.

Skor är kul. Skor kan vara hur snygga som helst, nu för tiden kan de dessutom vara hur dyra som helst – kollade ett par släta pumps från Jimmy Choo på NK, det är knappt så att det är gratis att titta! På Harvey Nichols i London nyligen stod jag som förstenad framför ett par från samme skoskapare. Till synes enkla och släta svarta saker. Om man tittade rakt ovanifrån på tån, alltså. Från sidan såg man klacken, och det, gott folk, var en Klack! Under skon fanns liksom en guldfärgad skulptur i metall, en genombruten drake som höll upp hälen. Skyhög, självklart. Förstår bara inte hur jag kunde bli SÅ fascinerad att jag inte tog upp kameran och förevigade härligheten.

Medan jag alltså ser den där skapelsen för min inre syn vandrar min riktiga blick till min egen vänsterfot, för dagen i sprillans nytt bandage och numera utan stygn efter min bortsågade hallux valgus, ett förvånansvärt smärtfritt ingrepp.
På den där foten har jag nu varje dag i snart tre veckor haft en och samma sko. Förmodligen den fulaste sko jag någonsin ägt, och inte var den riktigt billig heller: 350 kronor (för EN, alltså) på ortopedkliniken.

Visst, inget att gnälla över, det är ju både praktiskt och effektivt att ha något på foten som skyddar både den och bandaget.
Men för en sann skoälskare som jag gör det lite ont när jag tittar på den, det måste jag erkänna.
Och den skulle aldrig ta sig in på modeveckan, även om självaste Sofi Fahrman hade drabbats av den här åkomman.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo tack, jag mår bra!

Här sitter jag med min fot i paket, beordrad stillhet och högläge, och kan inte annat. Snälla människor hör av sig och undrar, med mycket vänlighet och stort medlidande i rösten, hur jag mår? Har till och med fått blommor - och pocketogram, det visste jag inte ens att det fanns!

Sanningen är den att jag mår oförskämt bra på denna min, såvitt jag kan minnas, allra första sjukskrivning (bortsett från en och annan frånvarodag på grund av förkylning under åren, förstås).
Det är ovant men alls inte obehagligt att bli lite uppassad. Och märk väl, jag har inte tråkigt - inte än i alla fall, ska jag kanske lägga till för säkerhets skull.

Jag ser teve-program jag inte visste existerade, jag surfar på nätet utan att titta på klockan, jag löser sudoku utan hämningar, jag läser mindre än jag trodde – och somnar ofelbart när jag sätter in öronproppar för att lyssna på den enda cd-bok jag har ohörd. Lägg därtill spännande skidskytte och EM i handboll!

-Måste du ligga i sängen hela tiden? undrar någon ängsligt.
Nej då, jag klär på mig och byter sittplats. Från säng till soffa till fåtölj till annan stol, vid behov med pall för foten vid min sida. Sittande vid köksbordet har jag till och med deltagit i matlagningen, skurit sallad och sådant.

I grund och botten tycker jag det är helt ofattbart att man för två veckor sedan var inne och sågade i min fot. Att jag, just hopspikad igen, på egna ben gick ut till taxin och åkte hem. Att jag inte oavbrutet sedan dess har knaprat smärtstillande som vore det Marabou Schweizernöt. (I själva verket har foten inte krävt ens en Alvedon sedan dag två.) För folk hade verkligen varnat mig: jag skulle ha jätteont, ganska länge. Så jag var beredd på att lida, klädsamt blek men tålig, ungefär. Lite Kameliadamen-lik, fast utan att dö på slutet förstås.

På måndag ska stygnen bort och nytt bandage på, för två nya veckor i stillsamhet och högläge.
Men nu vet ni: man behöver inte tycka synd om mig. Jag är privilegierad. Det gör inte ont, jag kommer snart att ha en nästan ny fot. Bara att tacka och ta emot.
Samt läge att sända en medlidandets tanke till dem som faktiskt är sjuka på riktigt. Och som kanske inte alltid har någon som passar upp, som bryr sig, som kommer ihåg?
Dem är det synd om. På riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Rapport från en konvalescent

Sitta still och ha foten högt.
Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är konvalescent.
Nej, jag klagar inte. Är naturligtvis glad och tacksam över att så småningom kunna gå obehindrat igen, utan knölar som ömmar och är i vägen i skorna.
Men det är inte det samma som att det är problemfritt, det här stugsittarlivet.

Eftersom jag inte rör mig förbrukar jag ingen energi.
Hur kan jag då bli hungrig, regelbundet som ett dibarn? Och inte bara lite småsugen så där, utan UTSVULTEN?
Det är nästan så att jag är mer intresserad av mat än annars. I brist på stimulans, liksom. För sjuk är jag ju inte, bara belagd med rörelseförbud.

Då ska man veta att jag har inte bara tv och radio, dagstidningar med sudoku och korsord, utan också snälla människor som ringer och pratar bort en stund. Travar med olästa böcker att ta till dessutom.
Kalorifritt alltihop.
Och så sitter jag här och längtar efter semlor och choklad och lite sega råttor i blandade färger, och varför inte en påse Polly eller lite engelsk lakritskonfekt?

Jag ska vara still i sex veckor, kan inte räkna med att röra mig alldeles som vanligt förrän efter åtta.
Får plötsligt insikt i hur det kan komma sig att somliga medlemmar i vår familj alltid har en tjock tröja på sig, medan jag far omkring småsvettig i en t-tröja.
Nu har även jag letat fram en ullkofta.

Vi som sitter still behöver det, medan vi drömmer om och längtar efter godis.
Samt undrar om vågen ska stanna över eller under 100-kilosstrecket när det blir OK att röra på påkarna igen.
Huvva.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot

"Man ska vara glad åt fötter, för utan dom man står sig slätt” sjöng Birgitta Andersson en gång för länge sedan. Det är en sanning som står sig.

Mina fötter har varit en källa till stor glädje.
De har inte bara varit starka och funktionella, de har också varit riktigt fina att titta på. I den eviga och inte alltid framgångsrika jakten på fysiska företräden har jag alltid kunnat lita på de av kroppens delar på vilken allt det andra vilar, de som står för markkontakten, de som ordnar förflyttning, de som rusar på stoppbollarna, de som får oss att stå stadigt i blåsten även om kronan svajar. Jag har helt enkelt haft väldigt fina fötter.

En gång blev det väldigt tydligt fastslaget i en skoaffär. Jag kom in medan en kvinna provade en röd sandal som mest bestod av några remmar och en svindlande klack. Riktiga läckerbitar. Mannen som sålde skorna såg inte glad ut. Kvinnan behövde fundera, han använde hennes betänktetid till att vända blicken mot mig. Jag ville pröva samma modell.
När remmarna slutit sig om min fot sken skohandlaren upp som en sol, vände sig till sin andra kund, pekade och sa:
-Det är såna fötter den där skon ska sitta på!

Nej, det är ingen självklarhet att ha snygga fossingar, det är alldeles uppenbart inte alla förunnat. För även om alla bebisars små rosa tår är gudomliga, så utvecklas de inte sällan till något annat, något klumpigt, krokigt, valkigt.

Välskötta fötter är ett måste oavsett utgångsläget. Men det är något som väldigt snygga tjejer ibland inte förstår och därmed tappar en skrälldus av skönhetspoäng. Tänk på alla de spruckna sommarhälar du gått bakom, hälar på fötter i dyra italienska sandaler som kan få det att vattnas i munnen på vilken skovän som helst. I kombination med de där otäcka hälarna? NEJ! Usch!

Jag gillar dessutom tånaglar som lackats, gärna i en glad röd ton. Speciellt fint på sommaren, förstås, när vi visar fötterna mer än annars. Men där finns det en usch-varning till: även tånaglar måste skötas och lackas om! När en halv kvadratcentimeter är allt som återstår på stortån sedan skorna skavt bort resten ser det eländigt ut. Då är det bättre utan.

Outtröttligt har jag levt efter de där principerna. Men medan åren gått har jag sakteliga fått gå upp i skostorlek. Det började efter första graviditeten, och på sistone har jag riktat blickarna mot de hyllor där det står 40.
Fötterna har blivit både plattare och bredare.

Och så en dag såg jag det: jag hade fått början till hallux valgus. En knöl vid stortåleden hade börjat bildas på vänsterfoten.
Jag blev egentligen inte förvånad. Både min mamma och min storasyster har opererats för samma sak, men jag trodde i det längsta att jag ärvt mina fotgener av pappa. Tji fick jag.
Hallux valgus är fruktansvärt vanligt. Både män och kvinnor får det. Kirurgiskt ingrepp görs ofta, ibland redan i tjugoårsåldern faktiskt, eftersom man får problem med skor.

Så i går morse när jag steg upp satte jag min ankfotsliknande vänster i golvet för sista gången. I går eftermiddag sågades en bit ben bort, tån rätades upp och alltihop förankrades med en skruv.
Nu är det stillhet som gäller, med foten i högläge. Inget hoppande och skuttande på två månader.
Men sedan.

Sedan hoppas jag kunna vara glad åt fötter igen. För utan dem står man sig slätt, som sagt.
Fast så fina som de en gång var, det blir de aldrig mer.
Och om du undrar, så köpte jag naturligtvis de där röda remsandalerna den där gången. Fast den andra kvinnan lämnade butiken utan.

Copyright Klimakteriehäxan

Min vänstra fot fredag morgon..........och samma fot fredag eftermiddag.













Om du vill ha mera fakta i målet så finns mycket att hämta på den här sidan.