På lätta fötter?

Skor är kul. Skor är eller kan i alla fall vara vackert. Men skor måste gå att gå i. Vi som gillar skor lite onödigt mycket, vi trillar ibland dit och köper "sittskor". Med sådana på fötterna förflyttar man sig mödosamt, sakta och försiktigt, eftersom de är en enda stor utmaning. Ja, varje steg är faktiskt ingenting mindre än ett prov på både mod och balans. Helst sitter man still med de där dojorna på.

Ibland blir skomodet lite extra svårbemästrat. Då handlar det inte bara om skyhöga klackar, som tvingar bärarinnan att i princip gå på tå, utan också om långt utdragna, vassa tåpartier att snava på eller svindlande höga platåsulor som får en att tappa känslan av markkontakt. Sammantaget inget för den med anlag för hallux valgus (vi är många i den klubben).

Själv avstår jag numera sittskor så gott det går, fast jag har från forna dagar så att det räcker och blir över. Lyckosamt nog kan den som vill framstå som fashionista i skosvängen i dag hitta gympadojor som både glittrar och glimmar. Den plattaste sandal kan vara i guld och stadigare klackar som låter oss vara kvar på samma nivå över havet som trottoaren vi går på finns också i salivframkallande modeller.

Herreys slog 1984 ett slag för gyllene skor med "Diggi-loo, diggi-ley" (bilden ovan) och ABBA gav de tokiga platåsulade stövlarna fyra ansikten tio år tidigare i "Waterloo". Båda är svenska vinnarlåtar i Mello/ESC-historien och som sådana hyllades de med var sitt skyltfönster när NK uppmärksammade årets jättejippo.

Ytterligare bevis för att skor är kul om än inte alltid vackert ... och det där med att gå i dem? Ja Abborna förflyttade sig definitivt i sina, om än bara några steg på scenen. För min del har jag haft (och har) några gyllene skor. Men platåer? Nej tack. Avstår. Fast visst kan jag titta på de andra, de modiga, som i bästa fall seglar fram utan benbrytande incidenter.

Copyright Klimakteriehäxan