Naturens under

Det är dags att uppdatera i underverksbranschen igen.
För ett år sedan engagerades 100 miljoner människor världen över i omröstningen om att utse världens sju nya underverk, bland alla de fantastiska anläggningar som människan åstadkommit under historiens gång.

Nu ska samma sak ske, men den här gången gäller det naturliga företeelser: platser, naturmonument eller landskap. Fenomen som norrsken, Golfströmmen eller stjärnfall godkänns inte. Niagarafallen, Stora Barriärrevet och Galapagosöarna finns med bland förslagen. Sverige har en enda kandidat på listan, Sareks nationalpark. 261 områden är nominerade, i 222 länder.

USA:s Grand Canyon omnämns flitigt i förhandstipsen. Jag skulle kunna tänka mig att lägga en röst där; förmodligen det enda nominerade ställe som jag sett med egna ögon. Det besöket blev ett minne för livet, jag lovar – och det berodde inte enbart på platsens storslagna, svårslagna skönhet …

NER I – OCH UPP UR – GRAND CANYON

Min kompis I och jag var ute på äventyr. Vi gick på tjurfäktning (i ösregn) i Mexico City och såg toreadoren fastna på tjurens vassa horn. Vi promenerade på gatorna i San Antonio i Texas och drog folkskaror till fönstren: titta, några galningar är ute och går i nästan 40 plusgrader!
Och så tog vi oss vidare till Grand Canyon, målet för vår utflykt.

Vi var hyfsat vältränade på den tiden, båda två. I prenumererade dessutom på en amerikansk sporttidning, speciellt skriven för folk som företrädesvis tar sig fram till fots. Tidningen visste vilken väg man skulle ta ner i, men framför allt upp ur, den stora dramatiska älvdalen.

Redan på nervägen hamnade vi i beråd. Det går i princip inte att ta fel stig, men vi gjorde det, hamnade på en utsiktsplats på kanten av ett stup. Vilket förlängde vår promenad avsevärt, men det var ju bara att bita ihop.
Stigen utför är relativt smal och bitvis riktigt brant. På den samsas de som går med mulorna, som bär bättre bemedlade (och mindre pigga) turister på ryggen ner till Coloradofloden.

Mulor blir väldigt kissnödiga, visar det sig. Antagligen får de rejält att dricka innan de börjar klättringen nedåt. För längs vägen stannar de både här och där, och tömmer ogenerat blåsan mitt på stigen. Vi fick hoppa över strömmarna efter bästa förmåga, lukten var hemsk.

När vi så äntligen stod vid floden och såg de virvlande strömmarna (som var absolut obadbara trots värmen) visade det sig, att vi fortfarande hade en bit kvar. Vi skulle tillbringa natten på kanjonens botten, enkel inkvartering i våningssängar, efter en middag när vi åt som om vi aldrig förr sett mat. Vid det laget hade vi insett, att vandringen upp skulle bli ganska jobbig. Och varm.

Den där tidningen hade gett I ett entydigt råd: vi borde ta den kortaste vägen upp. Vid middagsbordet dryftade vi saken med de andra fotvandrarna. Alla utom två skulle gå en annan väg, den mindre branta men något längre. De två som satsade på samma väg som vi var killar i 20-årsåldern – I och jag var tio år äldre.
Vi bestämde att mötas före soluppgången och somnade sedan som stenade i våra smala bäddar.

Det var fortfarande kolmörkt när vi trasslade oss ut ur rummet, fick tag i vår vattenflaska (en gallon i plast, med litet öra, i princip omöjligt att bära) och tog oss till startpunkten. Där möttes vi av en skylt. ”For experienced hikers only” stod det, det gick att läsa eftersom grabbarna hade ficklampa.
Jag tittade tveksamt på I. Kunde vi verkligen kallas ”erfarna fotvandrare”? Absolut, sa I, inget att tveka om.

Vi satte av. Det gick brant uppför tämligen direkt. Och det tog inte mer än kanske en halvtimme innan det enda vi såg av vårt manliga sällskap var sulorna på deras gympadojor, snart försvann de helt. Vi gnetade vidare, den tunga vattenflaskan hotade att slita av mitt pekfinger, solen gick upp och lyste obarmhärtigt, ingen skugga fanns, heller inga andra tecken på liv i form av vare sig djur eller människor.

Efter någon timme mötte vi en man på väg ner. Han såg aningen förvånad ut när vi frågade om det var långt kvar till kanten. Svaret var av det undanglidande slaget: jo, det var nog lite kvar, faktiskt … men lycka till, kämpa på, ni ser ju pigga ut!
Om vi såg pigga ut så var det fel. I utvecklade skavsår i rask takt, hennes hälar visade allt större fläckar av rött rått kött. Jag klarade fötterna bättre, men fort gick det inte.

Har man försatt sig i en liknande situation finns det förvisso ingen återvändo. För varje tvär kant som dök upp bakom nästa sväng runt en brant klippa tändes hoppet: det där är Kanten!
Gång på gång blev vi besvikna, nya kanter dök upp ideligen.
Men det är klart, också stigningen upp ur Grand Canyon tar slut.
Då befann vi oss på en bilväg och av skyltarna att döma hade vi ett par kilometer till hotellet, där vi hade ett rum och där vi hade startat morgonen innan. Två kilometer till!

Jag hörde motorljud. En bil! Resolut tog jag ett kliv rakt ut i körbanan och gjorde stopptecken. Föraren stannade. Kunde vi få lifta till hotellet?
Han tittade snabbt på oss, inspekterade först mig, sedan I. Han såg och förstod och nickade: hoppa in!
Hoppade gjorde vi inte, snarare hasade. Men den snälle mannen körde oss ända fram.

Sedan föll vi i var sin säng. Kroppen skrek av trötthet, skavsår, träningsvärk och värmeutmattning.
Dagen därpå tog vi bussen till Las Vegas. Vi linkade mellan Ceasar´s Palace och några andra kasinon. I var ensam i Vegas om att ha träskor, de enda fotbeklädnader hon kunde använda i flera månader på grund av de trasiga hälarna från Grand Canyon. Själv hade jag mörkblå stortånaglar i ett år efteråt, en souvenir som jag rimligen skaffade redan på nervägen.

Allt sammantaget blev det i alla fall en oförglömlig upplevelse, definitivt en av de där sakerna som det är roligare att ha gjort än det är att göra den.
Men visst platsar Grand Canyon på en lista över naturens underverk.
Att I och jag tog oss upp utan hjälp kallar jag faktiskt också i vissa stunder för ett underverk. Fast av den mindre sorten, då.

Copyright Klimakteriehäxan

Bild härifrån.

Jag har stått på Den Kinesiska Muren!

Det var Chi-Huang-Ti, kung av Tsin
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid, innan Jesus var född
Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren

Jag hör Evert Taubes röst inom mig när jag står där.
I min fantasi har besöket vid kinesiska muren varit höjdpunkten på mitt första besök i Beijing. Så blir det också.
Efter att ha sett staden lagd i tät dimma de första dygnen har det lättat, och när bussen slingrat sig ur bilmassorna och kommit till förorterna i utkanten har vi ett strålande väder, med sol och nästan inga vindar.
Perfekt för ett besök på Muren, världens längsta byggnadsverk och sedan juli i år ett av våra nya underverk.

Den där Chi-Huang-Ti har jag bara hört talas om i Taubes text.
Hur kom han egentligen på idén att bygga muren? Upp och ner över bergstoppar, genom dalar. Bred, ibland brutalt brant förstås, med vakttorn. Det finns ungefär 24 000 stycken.
Hur gick det till att få ihop byggstenarna, som lär täcka en kärna av stampad jord?
Hur många kan ha dött under arbetets gång?
Hur kunde det över huvud taget bli klart, så ofantligt många år som det pågick?
Det finns ingenting ens avlägset liknande projekt i hela världen.

I dag är Muren en kassako för den kinesiska staten. Turisterna kommer i en aldrig sinande ström, de är kineser från andra delar av det väldiga landet, vi möter thailändare, amerikaner, britter, danskar, italienare, holländare, fransmän, spanjorer. Alla pustar över de ojämna och svårklättrade trappstegen, vi stannar och tar bilder på utsikten, på varandra. Andas ut.
Ett gäng japaner vill bli plåtade tillsammans med oss, vi poserar och roterar kameran mellan oss så att alla får vara med. Inget av mina fotografier blir förresten riktigt bra, men de finns i mitt eget bildminne!

Platsen dit vi har kommit, Badaling, ligger vid ett av de restaurerade avsnitten av muren. Man kan välja: en vandring är brant, en är lite flackare.
Vi tar den branta, för där är trängseln inte särskilt stor. (Bilden ovan visar den flackare sträckan).
Men på varje avsats finns en förhoppningsfull grupp försäljare: mössor, t-tröjor, väskor, sjalar bjuds ut till ett pris som krymper i rekordfart ju mindre intresserad man verkar. Och utsikten kan de inte förstöra.

Jag känner en sorts andaktsfullhet när jag står där och ser ut över det böljande landskapet, de vassa topparna, den djupgröna dalen.
Jag står verkligen på Den Långa Muren. Ser hur den slingrar sig som en tjock orm, iväg från mina fötter och sedan nästan oändligt lång – jo, jag vet att vissa avsnitt rasat och att den inte alls hänger ihop hela vägen, men sådana petitesser bortser jag från.

Chi-Huang-Ti var säkert en gruvlig tyrann, men den där muren han bestämde sig för att bygga, den blev verkligen något att drömma om, något att uppleva, hur absurt den än kan verka, för egentligen var det väl inget annat än (storhets)vansinne som gjorde att projektet blev av, att Kina fick ett av världens underverk inom sina gränser..

Det är nästan jobbigare att ta sig ner än upp, men man har ju inget val.
Väl där nere igen köper jag en tröja, en på vilken det står ”I have climbed up the Great Wall”. Tyckte den var värd 25 spänn.
Fast besöket på Underverket Muren kommer jag minnas även när souvenirtröjan rämnat i sina sömmar – det kan ju i och för sig ske rätt så snart...

Copyright Klimakteriehäxan

God fé sökes

Det går inte att komma ifrån: ibland önskar man sig lite mer magi i vardagen. Att en god fé ska dyka upp ur tomma intet och göra bra saker åt en, mest för att man själv ska slippa.
Jag skulle så förfärligt gärna vilja att en sådan där varelse valde att dyka upp vid min sida för att ta tag i ett och annat.
Allra helst bör denna min goda fé vara ekonomiskt och ordentligt lagd, så att vi kompletterar varandra.

Jag behöver nämligen en personlig ordningsman.
Jo då, jag sätter in papper jag tror är viktiga i pärmar. Jo då, våra räkningar betalas, ganska punktligt till och med. Nej, jag drar inte över på kontot. Och jag förköper mig inte på kreditkort heller, där finns (tack och lov!) en medfödd spärr.

Men jag slår däremot ständigt dövörat till när privatekonomiska experter ger goda råd, det gör de inte sällan till och med gratis, i radio, tidningar och teve. Bara att bli uppmärksam och ta till sig budskapet.
Det lyder: se över dina fonder.
Öppna, oavsett ålder, ditt orange kuvert och kolla dina pensionsutsikter.
Titta på dina bankkonton: vad har du för villkor? Hur hög är din ränta? Byt bank!
Se över dina försäkringar. Det är onödigt med dubbla – men se för all del till att inte vara underförsäkrad!

Räckan av bra förslag för en sundare ekonomi kan göras lång, men det där är mer än nog för mig.
Jag har aldrig gjort ett aktivt fondval.
Öppnar aldrig de där kuverten med pensionsbeskeden i. Har följaktligen usel koll på hur mycket pengar jag kan disponera när jag slutat arbeta – där är jag ju inte på länge än, det där hinns väl med, försöker jag slingra mig undan med. Trots att jag vet att redan en 30-åring bör kolla.
Har usel ränta på lönekontot – och jo, nog har jag TÄNKT på att byta bank men…

Nog är jag väl ordentligt försäkrad? Hus och hem och liv och barn och bil? Jo, det tror jag i alla fall. Fast å andra sidan kryper hela tiden ny och dyrare elektronik in i hörnen, så vem vet?
Men min goda fé med ekonomisk trollkraft i sitt spö skulle veta att bunta ihop alla familjens försäkringar och begära en offert från landets samtliga försäkringsbolag. Skulle säkerligen gå att få bättre villkor, till ett lägre pris, om allt låg samlat under en hatt. Vilket också skulle underlätta den dag man behöver åberopa sina försäkringar, fortfarande förstås med fara för att svimma när självrisken kommer på tal, men ändå.

Nu kan man ju konstatera, att eftersom jag har fattat så här pass mycket borde det väl bara vara att sätta igång.
Men icke.
Varifrån kommer motståndet? Jag begriper det inte. Men det blir bara aldrig av.
Det är då den goda fén ska komma susande och göra sitt underverk.
Ett stilla viftande med den magiska trollstaven och allt är ordnat: bankkontona, försäkringarna, pensionen.
Ack och ve, min goda fé, när kommer du?

Copyright Klimakteriehäxan

Men vad har Limhamns-Jesus där att göra?

Nu har världen försetts med sju nya underverk.
Det vill säga, företeelserna har funnits länge, men upphöjelsen till underverk är pinfärsk. Den förkunnades vid midnatt.
Över 100 miljoner människor runt om i världen har via telefon och dator sagt sitt. Jag var en av dem!

Från början fanns 77 kandidater, en expertpanel gjorde första gallringen och det var 21 kvar när omröstningen började. De egyptiska pyramiderna kunde man dock inte rösta på, deras plats var självskriven som det enda av de ursprungliga underverken som fortfarande finns bevarat.
Vid en stjärnspäckad ceremoni på Estadio da Luz i Lissabon på lördagskvällen avslöjades resultatet:
1. Kinesiska muren
2. Petra i Jordanien
3. Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Brasilien
4. Machu Picchu i Peru
5. Chichén Itzá i Mexiko
6. Colosseum i Rom, Italien
7. Taj Mahal i Agra, Indien

Fyra av dem fick min röst. Men det är bara att erkänna: Petra, som uppenbarligen är en av världens äldsta bevarade städer, kände jag inte till alls. Taj Mahal har jag förstått är fantastiskt, men jag tyckte ändå att det kändes lite för ”nytt”. Förlåt då, det är 1600-tal, naturligtvis märkligt, jag skäms och ber mogulerna om ursäkt en gång till.

Vad jag verkligen inte begriper är vad Limhamns-Jesus har i den där samlingen att göra. Nu snackar vi i alla fall nytt: den blev klar så sent som 1931. Jag har visserligen sett den med egna ögon och nog är den häftig – med huvudet 710 meter högt över havet, på toppen av Corcovado och med en fantastisk utsikt – men en axelryckning jämfört med Kinas murverk eller inka-indianernas Machu Picchu, tycker jag.

Å andra sidan: om man ska vara lite positiv, så har ju Sverige en liten del i den där Kristus-statyn. Den är nämligen gjord av svensk cement.
Alltså är ett av världens sju underverk fabricerat av svensk råvara.
Alltid något, sa han som såg Åmål.

FLER RESULTAT

Och medan vi ändå håller på med resultat: det blev ett estniskt par som tog hem segern i VM i kärringkånk i år igen. Också paret som kom tvåa är från Estland.
Men det blev inget rekord. Årets segertid är 1 minut och 7,7 sekunder.

Stridsvagns-VM, däremot, vanns av Sverige. Men det tänkte jag förbigå med tystnad.

Copyright Klimakteriehäxan

I dagens tidningar kan du också läsa om de nya underverken. Länk till SvD här, var så god, och till DN här!

I sista minuten: Välj världens underverk!

Vad är livet?
Jo, en lång rad av val.
Man väljer stort och smått: kaffesort, dagstidning, politiskt parti, utbildning, livspartner.
I dag har jag lagt min röst i ett ovanligt val: jag har bestämt vilka märkligheter som enligt mitt sätt att se ska vara världens sju nya underverk.
Enligt uppgifter i media har drygt 90 miljoner människor jorden runt redan sagt sitt på den här sajten.

Det finns 21 kandidater att välja mellan – de egyptiska pyramiderna behåller sin ranking som underverk som det enda av de ursprungliga sju som finns kvar (så i själva verket får vi dras med åtta underverk framöver).
Och precis som i alla val man ställs inför blir det en del kval.
Nu har jag ändå röstat på både Machu Picchu i Peru och Chichen Itza i Mexico, fast de på sätt och vis är ganska lika – bevis för hur högtstående de urgamla indiankulturerna var.
Latinamerika fick ännu en röst av mig, för statyerna på Påskön, där jag länge drömt om att få gå i land.

Kinesiska muren väntar jag också ivrigt på att få se, det var en alldeles självklar kandidat att stödja.
Rutan för Colosseum klickade jag också i. Så mäktigt det är att stå därinne och verkligen höra historien eka! Atens Akropolis ger antagligen samma känsla, jag har faktiskt aldrig varit i den grekiska huvudstaden, bara på diverse öar. Klick igen.
Sista klicket satte jag i rutan för Kreml. Lökkupolerna är fantastiska, att se deras färger glimma i iskall vintersol är en härlig upplevelse (även om jag nästan förfrös tårna på kuppen).

När jag skickat iväg min elektroniska valsedel inser jag lite skamset, att jag varit väldigt snäv i min kultursyn. Tung övervikt för Europa och Latinamerika, medan exempelvis Taj Mahal och Angkor Wat kammar noll.
Å andra sidan tycker jag det verkar konstigt att sådant som Eiffeltornet, Sydney-operan, Limhamns-Jesus och Frihetsgudinnan kommit med alls – häftiga byggnadsverk, visst, men det är väl ändå bara att gå till något arkiv och kolla ritningarna? Ska inte underverk stå för något mer, en skapelse som även fackmännen fylls av beundran och undran inför?

Vill du ha ett ord med i laget i detta beslut? Vänta inte, för vid midnatt stängs den elektroniska valurnan och därmed är avgörandet klart. Du är helt enkelt ute i sista minuten!
Om du innan du bestämmer dig vill läsa mer så kan du ta hjälp av DN här.
I morgon lördag har vi valresultatet.
En varning kan vara på sin plats: jag lyckas väldigt sällan satsa på rätt kandidat i något val alls, så lita inte på mig om du vill hitta de slutgiltiga vinnarna!

UPPDATERAT
När bara fem timmar är kvar innan möjligheten att rösta på världens nya underverk stängs är Kinesiska Muren så gott som självskriven segrare - odds 1,01 på Betsson.
Ska man tro spelarna så har jag fått in sex rätt av sju möjliga, men Taj Mahal kommer tvåa bland vadslagarna. Den verkliga högodds-kandidaten är Timbuktu som ger elva gånger pengarna!

Copyright Klimakteriehäxan