söndag, oktober 31, 2021

Utrikes skyltsöndag

Nya Nasjonalmuséets logga/skylt är jättesnygg! Men själva muséet, som på utsidan ser rätt färdigt ut, öppnar inte förrän i juni nästa år. Då blir det Nordens största konstmuseum. 

Genial logga!
Hej igen! Jag är hemma nu, efter min första utrikesresa på en halv evighet. Jo, jag vet att jag fick er att tro att det skulle bli något rejält och inte bara en utflykt till Oslo, men tack i alla fall för alla glada tillrop med önskningar om lycklig resa!

Jag tycker att den blev lycklig, om än lite kort. Men när tiden är knapp skärper man sig, så jag anser att jag fick bra utdelning: vi hälsade på hemma hos Dottern och gick sedan på restaurang med henne och åt en god middag, som avslutades med "norsk omelett", ni vet en sån där flamberad marängsak med glass i mitten, en anrättning som ibland kallas Alaska.

Efter en natt i jätteskön hotellsäng blev det en fantastisk frukostbuffé och sedan en liten tur på stan i fint väder innan det var dags att ta sig tillbaka över gränsen igen. Ingen frågade efter våra covidpass, förresten.

Oslo växer så det knakar, det är mitt intryck, men nu var det ju ett tag sedan jag senast var där förstås. Lustigt nog var Oslo min närmaste storstad när jag var barn, men dit åkte vi aldrig, vi hade släkt i Göteborg och Stockholm, så dit tog vi tåget. Till Norges huvudstad kom jag inte förrän jag var vuxen och när jag tänker på saken idag är jag lite förundrad: första gången drog jag iväg dit med lånad bil, och det gick jättebra fast jag inte hade en susning om nånting!  

Får återkomma med lite fler bilder senare, i dag kör vi med norska skyltar, för det är ju Skyltsöndag. Som vanligt hittar du fler skyltar via BP.

Mysig kille, tyckte jag. Fast jag köpte inget. Bollebaren hör ihop med Nasjonalmuséet och där serveras bollar med både sött och salt innehåll, redan nu innan muséet slår upp sina portar. 

Mer ätbart! Dottern tycker norsk ost är trist: tre sorter finns, gul, brun och vit, och ingen av dem smakar något (enligt henne alltså). Men har man sett på maken: Gulosten har blivit bok och fått sin egen affisch! Kanske roligare att läsa än att äta?

Oslo, Rövarstaden! Jaha, om ni skyltar med det så måste man väl tro att det är sant?


Kön till Nasjonalteatret bestod denna dag endast av skyltar. 


Fridtjof Nansen har fått sitt eget torg, vid Rådhuset. Där finns också skylten/konstverket som hyllar honom som en stor norsk vetenskapsman/upptäcktsresande/filantrop. Han tog initiativet till det som kom att heta Nansenpass, en id-handling som delades ut till flyktingar som blivit statslösa efter första världskriget. Svenske Thomas Qvarsebo är konstnären bakom verket, som sattes upp 2007.

Tänkvärda ord bildar skylt efter skylt i trottaren på Karl Johan, ett verk av Ingrid Falk och Gustavo Aguerre. Verket består av 69 citat ur Henrik Ibsens texter och det var här författaren gick på väg från sitt hem på Arbins gate till Grand Café, där han uppenbarligen tillbringade en hel del tid. 3583 bokstäver i stål gick åt. Den här "läsövningen" blev klar 2008.

Jag tycker att jag är ganska bra på norska, läser språket utan problem. Men vissa ord ställer ändå till det. Bästa exemplet är nog "fortau" som betyder trottoar. Har fortfarande svårt att ta in det! 

Och naturligtvis är det julskyltat på stan, här är granen på plats i fönstret hos Illums.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 30, 2021

Vintertid och glöggdags

Dags igen: i natt tjänar vi in en extra sovtimme, för klockorna ska backas in i vintertiden. Det pågår en internationell debatt om det här, och vi är nog rätt många som undrar hur det ska bli med dessa tidsomställningar, som lätt upplevs som lite konstiga. Så här står det på regeringen.se:

"EU-kommissionen har lagt ett förslag om att avskaffa tidsomställningen. Europaparlamentet delar den uppfattningen. Ministerrådet har ännu inte tagit ställning till förslaget. Inget beslut har alltså fattats på EU-nivå.
Den svenska regeringen har inte heller tagit ställning till om tidsomställningen ska avskaffas, och i så fall vilken tid som i sådant fall skulle vara normaltid (sommar- eller vintertid).
Om tidsomställningen avskaffas genom beslut i EU är det upp till varje enskilt medlemsland att besluta om vilken normaltid landet ska ha."

Om makthavarna frågar mig till råds skulle jag säga: avskaffa detta hattande med våra klockor! Tänk så många som försovit sig alternativt kommit till jobbet i rena svinottan, bara för att man missat att ändra sin väckning. Borde inte vara så mycket tjafs om saken!

En trevlig sak som vintertid för med sig är att det blir läge att dricka lite glögg. För oss som låter inköpen på Systembolaget styras av etiketter och förpackningar är det i år lätt att slå till på Blossas årgångsglögg. Vilken snygg flaska! 

Årets variant har döpts till Valencia och har enligt produktbeskrivningen en kryddig, söt smak med inslag av kardemumma, apelsin, kanel, kryddnejlika, ingefära och pomerans. Låter väldigt gott i mina öron, väl anpassat att skapa lite julstämning med. 

Lite guldglans, kurbitsmönster och minsann en gitarrpelande man bidrar till festligheten. Fast kvinnan på etiketten verkar inte ha lika kul, hon kånkar på en korg och går med käpp. Nej, jag orkar inte bli upprörd! Det finns kanske någon tanke bakom? För designen står denna gång norrmän, i Scandinavian Design Group Norge.  

Återstår bara att korka upp och smaka. Tjejen jag frågade på Systemet sa, att den som gillar Cointreau älskar den här glöggen.
Jag gillar Cointreau, även om det var otroligt länge sen jag drack det. Hej vinter!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om råttor

Det är lördag, och då föreslår Skriv-Robert att man ska presentera Veckans mening på sin blogg. Meningen kan vara rolig, tänkvärd, osedvanligt välformulerad, ja i stort sett kan den vara vad som helst och handla om vad som helst, bara den har fått läsaren att hejda sig en aldrig så kort extra liten stund.
Den här gången tar jag hjälp av den åtminstone i sitt hemland synnerligen populäre ryssen Vladimir Sorokin, som jag just stiftat bekantskap med. Romanen "Snöstormen" som jag lyssnat på som radioföljetong liknar nog ingen annan bok jag läst, men underhållande är den! Jag tog upp den redan i torsdags, när vinterböcker var temat för helgfrågan. Välskrivet, lite besläktat med Selma Lagerlöf, tänker jag, för hon kunde också lansera företeelser som folk inte var vana vid från sin vardag. Och så dyker det upp en och annan tanke, kan kanske kallas aforism, som denna:

En råtta är varken ond eller god, den gör bara vad en råtta måste göra.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 29, 2021

Oss ordbrukare emellan

Det är en stor dag i dag. Jag förbereder en utlandsresa. Den första på en bra bit över två år. Kommer säkerligen att återkomma i ärendet, men innan jag stänger väskan ska jag titta på de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Denna gång borrar hon i vårt ordbruk. Frågorna lyder:

  1. Vad har du för favoritord? Vet inte vad jag skulle välja. Men det finns ord som jag älskar att hata. "Liksom" och "typ" är två av dem. Fast "midsommarblomster" är väldigt vackert, om än inte en favorit.
  2. Vilket ord kan du inte säga? Har nog inte ramlat över det, än. Det går nämligen alltid att ta reda på hur ett ord ska uttalas!
  3. Vilket ord har du alltid svårt att stava? Märkligt nog ordet "journalist". Jag skriver hela tiden "jorunalist", innan jag får korrigera. Det sitter i fingrarna, och jag vet att det finns en term för detta, men jag minns inte vilken.
  4. Med vilka fyra ord skulle du beskriva veckan? Stillsam, vacker, improduktiv och lågbudget.
  5. Finns det tillfällen som du ordbajsar? Hoppas inte, men vem vet ... rätt som det är kanske jag trillar dit?
Copyright Klimakteriehäxan 

torsdag, oktober 28, 2021

Hej november, kom an bara!

Vem sa att november är en grå och tråkig månad? När den kan glädja en med sol som skänker sjön glitter, dukar upp röda blad och vita moln mot blå himmel, tillsammans med de evigt gröna barrträden bakom höstgråa buskar! Så kan det se ut i Barndomslandet när oktober precis är på väg att ta slut. Kom an, november, vi ska klara dig i år också!

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ett faktum: det kommer att bli vinter, snö, is och kallt. Vi har faktiskt satt dubbdäcken på bilen redan, det kan ju slå till vilken dag som helst och blixthalka är inget favoritföre. Mia i bokhörnan tänker också framåt och undrar denna gång i sin helgfråga: Har du tips på en vintrig bok?

På den frågan har jag ett rungande JA som svar. Har nämligen precis lyssnat klart på "Snöstormen" (Metel) av en författare som uppenbarligen är riktigt stor i sitt hemland Ryssland: Vladimir Sorokin. Den här boken, som finns en tid till som radioföljetong, liknar nog ingen annan jag läst! Men den är underhållande, sprängfylld av galna idéer och fantasier. Här färdas huvudpersonen i en "självgångare" som dras av femtio små hästar i storlek som rapphöns, inte ett dubbdäck inom synhåll.

Vi stiftar också bekantskap
med jättemänniskor som bygger snögubbar som är flera våningar höga och folk som tar fram de märkligaste kemiska preparat som förvandlar sin användare dramatiskt så länge effekten sitter i. Lägg till en häftig kärleksnatt mellan historiens huvudperson och en kvinna vars make är en dvärg bara någon tvärhand hög ... ja ni hör att det inte direkt är en självupplevd folkhemsskildring detta!

Den snöstorm som detta märkliga ekipage försöker ta sig fram igenom är förstås av det övermänskliga slaget. Hoppas verkligen vi slipper sådana i vinter! Jag väljer att njuta ett tag till av landskapet, snöfritt, fortfarande grönt och vackert!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 27, 2021

Blommor och böcker

De blommar än, lupinerna som skaffat sig så många ovänner och etiketten "invasiv art". Men tänk att man när det nästan hunnit bli november kan plocka några stycken i vägrenen! Ja, jag tillhör ju inte fiendelägret, de där som högtidlighåller "Stora lupinbekämpardagen". Den råkar sammanfalla med Sveriges nationaldag den 6 juni. Om det finns ett samband har jag inte uppfattat det ...

Alltså knäfaller jag ödmjukt inför plantan och tar med mig en blomma hem, sätter den i vas. En enda kan faktiskt räcka! Även om jag nästan råkar i trans i juni när hela fält prunkar i lila, blått, rosa och vitt. Men så här års är enstaka exemplar också en källa till glädje. Lupinhatarna får ursäkta.

Med lupinen bredvid min laptop letar jag också upp veckans kulturfråga, som Enligt O presenterar: Vad läser du under läslovet? Hoppsan, jag hade glömt att den etiketten införts på den här lilla ledigheten som infaller i månadsskiftet oktober-november!

Jag funderar faktiskt på att läsa Moa Martinssons "Jag möter en diktare". Den kom ut 1950 och är hennes självbiografi, och jag tror att jag läst den för väldigt länge sedan. Nu hade Maken letat upp den i hyllan, läste och sa att den var riktigt bra, så jag tror att jag ska följa hans exempel. Det är ju tveklöst en klassiker. Men jag har också en sprillans nyutgiven bok som väntar: "Kvinnofångar" av Christina Kellberg. Har dessutom lämnat Anna Laestadius Larssons "Pottungen" mitt i ... men har för avsikt att fortsätta.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 26, 2021

Ruskigt

Eftersom det drar ihop sig till november och därmed Halloween vill Ugglan & Boken ha tips om lämplig litteratur, av den ruskiga typen, får man anta. Jag är inte riktigt road av skräckisar, varken i bokform eller som film, men jag gör ett litet försök ändå. Här kommer mina ruskigheter!

Selma Lagerlöf skrämmer definitivt när hon låter en skock vargar jaga Gösta Berling, som i svarta vinternatten sitter i en släde tillsammans med Anna Stjärnhök. Så här otäckt är det: "Grå gestalter skymtade förbi dem, de hvita tänderna blänkte i vida gap. och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött." Man kan undra hur Selma skulle ha ställt sig i dagens vargdebatt?

Mitt andra förslag tillhör i alla fall de skrämmande varelser jag gillar, också den med rötterna i Värmland: Inger och Lasse Sandbergs "Lilla spöket Laban" ger mig inga mardrömmar, hur mycket kedjorna än rasslar kring honom. Favorit från förr.

Stephen King är hur som helst en författare som vet att skildra ruskigheter så att till och med jag hänger med. Otroligt produktiv är han, jag minns hur som helst "Lida" (Misery) om den galna kvinnan som vårdar och dessutom tar sin älsklingsförfattare som gisslan när han råkat ut för en svår olycka i närheten av hennes hem. Han ska inte slippa ur hennes våld förrän han skrivit fortsättningen på den roman hon är helt fascinerad av. Himla bra story om ni frågar mig!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 25, 2021

Badklart

Tittar ut över Värmelns vatten som vanligt när jag går på promenad i Barndomslandet. Jag försöker ju göra det om vädret inte är alltför otrevligt. Då ser jag något som jag inte tidigare lagt märke till. Det är badklart! 

Någon av grannarna har med möda gjort i ordning ett eget litet badställe. En rad stenar bildar en trappliknande stig som leder ner till stranden, och där i vattnet ligger en stor flat sten, perfekt att kliva ner från. Minns hur vi när jag var liten hade en sten i en annan del av viken, en vi gett ett namn: "Doppareplätten". När man stod på den var det dags att blöta ner hela kroppen, ingen återvändo. Men det är klart, på den tiden fegade ingen ur även om vattnet inte direkt höll tjugo plusgrader. 

Törs jag upprepa en av mina favoritanekdoter som utspelar sig vid den här sjön? Ja jag törs!
Tant Ingrid, som badade väldigt flitigt långt upp i åren tills en trasig höftled sa stopp, hördes vid ett tillfälle lovprisa vattenkvaliteten i "vår" sjö.  

Nyss uppstigen ur det våta riktade hon sig inte till någon särskild person, men hon sa så att alla på badklippan hörde det:
-Ja se Värmelns vatten, det är allt rena skönhetsmedlet det!
Varpå en manlig medbadande lyfte huvudet från handduken han låg på och replikerade:
-Då tycker jag du ska stanna i lite längre, Ingrid.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 24, 2021

Lapp på lapp som skylt

Varje gång man köper något gjort i textil, det kan vara ett klädesplagg, en handduk, ett lakan, en väska,  finns en liten etikett insydd i någon söm. Där finns informationen om vilket material som använts, var det är sytt, hur det ska tvättas och eventuellt något mer. Ibland rena språklektionen!

Jag väljer att betrakta de där lapparna som skyltar, eftersom det är Skyltsöndag för oss bloggare igen. Till saken hör att inte sällan är de där etiketterna irriterande, de sticker upp i nacken på ett inte särskilt snyggt sätt, eller de skaver kanske under en arm. På duken man nyss la på viker den ut sig på bordsskivan och förstör det städade intryck man velat åstadkomma.

Alltså klipper man bort den eländiga lilla tygbiten. Och sen då? Jo, den hamnar bland soporna. Hos de flesta. Men inte hos Elisabeth Skoglund, som möjligen är världens mest idérika människa, osedvanligt händig och dessutom, tack för det, min synnerligen goda vän.

Elisabeth la sina etiketter på hög. Tills de en dag räckte till en lampskärm. En designprodukt hon lär vara ganska ensam om. Nu dessutom "upphöjd" till en skyltning på Skyltsöndagen! Du vet väl redan hur du hittar fler söndagsskyltare? Via BP:s blogg, där alla som brukar delta finns listade.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 23, 2021

Var så god, det är serverat!

Vi har öppnat restaurang i Barndomslandet. Den är jättepopulär! Gästerna kommer i stora skaror och låter sig väl smaka av maten. De kommer hela dagen, verkar inte ha särskilt speciella lunch- eller middagstider, men jag vet ju hur det är: jag är också hungrig väldigt ofta och lite när som helst ...

Förgäves vädjar jag till våra gäster att posera medan de äter, med tanke på hur ofta man vill visa sin vackert presenterade paradrätt på sociala medier, men det är en begäran de bara fnyser åt och flyttar sig strax. Jag och min kamera har inte en chans att hinna med! 

En enda rätt står på menyn: höstens rönnbär. De är många, kanske ovanligt många rent av, men jag vet att man inte ska bry sig om vad det står i Bondepraktikan, ni vet det där om sambandet mellan rönnbärsmängden och vinterns snö. 

Sambandet mellan rönnbärsmängden och antalet fåglar i trädens grenar står det nog inget om i Bondepraktikan, men jag lovar att det finns. Och vår restaurang kommer att hålla öppet ett bra tag till, till björktrastarnas (och kanske också skatornas?) glädje. Var så god, det är serverat! 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om manliga tårar

En mening som fått läsaren att hejda sig ett aldrig så kort ögonblick, den ska koras till Veckans mening, efter förslag från Skriv-Robert. Denna vecka hittar jag mitt bidrag i Elin af Klintbergs krönika i SvD-bilagan Perfect Guide. Hon skriver om hur sällan vuxna män gråter och refererar till en holländsk studie som visar, att kvinnor släpper fram tårarna från 30 till 64 gånger per år, medan män gör det mellan 6 och 17 gånger. Inte är det väl särskilt långsökt att fundera över vad det kan ha för effekt, i tider när pojkar ideligen skjuter pojkar? Vi föds ju ändå med likadana tårkanaler!

Jag kan inte sluta tänka på vad som hänt med våldsstatistiken om män hade gråtit mer.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 22, 2021

Kulturkonsumtion

Dags att ropa "Äntligen fredag!" igen och rakt ta sig an de fem frågorna från Elisa Matilda, som denna gång handlar om kulturkonsumtion.

  1. Vart går du helst för att se konst? Glider gärna in på något litet galleri som kommer i min väg, kanske i Gamla Stan, kanske på Hornsgatspuckeln. Men går också gärna på museum och större konstutställningar. Och Åmells konsthandel är en oas i Stockholm.
  2. Vad såg du senast på bio? "The Father" med Anthony Hopkins. Första filmen på bio för mig sedan våren 2020.
  3. På vilken typ av ställe skulle vi kunna hitta dig en fredagkväll? En mindre krog med god mat passar mig bra. Mat är kultur!
  4. Vilken bok kom senast i din ägo? "Gengångare" av Jo Nesbø, på cd.
  5. Vem ser du gärna på scen? Har inga defnitiva favoriter, men Marie Göranzon och Henrik Dorsin gör aldrig bort sig. Saknar fortfarande Cornelis och Monica Z. Hade gärna suttit i publiken i går kväll när Rigmor Gustafsson och Magnus Lindgren hade konsert med Bielefelder Philhamoniker, i Tyskland.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 21, 2021

Haren – en givande bekantskap

Mia i bokhörnan ställer varje torsdag sin helgfråga, för andra att besvara efter lust och egna tankar. I dag denna:
Det finns många bokserier. Har du fastnat för någon och varför?

I dagsläget undviker jag gärna serier, men genom åren har jag förstås plöjt rätt många, från älskade Fem-böcker, Cherry Ames och Kitty till Per Anders Fogelströms Stad-serie och Selma Lagerlöfs memoar-trilogi.

Ska jag lyfta fram en "modern" romanserie tror jag att det får bli John Updikes serie om "Haren", försäljaren Harry Angstrom i Florida vars liv man som bokläsare kan följa i fyra böcker, den första "Haren springer" (Rabbit, Run) från 1961 och den sista "Haren vilar" (Rabbit At Rest) från 1992. Två Pulitzer-priser fick han för historierna om Haren, och jag tyckte att min förståelse för "hur män är" blev bättre när jag läst! Med andra ord: Det var givande att bekanta sig med Haren!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 108

 SKRÖNIKÖR

-Det är Margit Richert som i dagens Dagens Nyheter gör ett inlägg i den pågående kulturdebatten om ljudböcker: är lyssnande ett sämre sätt att konsumera litteratur än att läsa? Inte enligt henne i alla fall. Hon pekar på ett grundläggande faktum: det muntliga berättandet kom mycket långt före den tryckta texten. Och därmed blir det tydligt: att skriva en krönika är inte "finare" än att berätta en skröna. Vi får släppa fram skrönikörerna! 

onsdag, oktober 20, 2021

Minne av mat och en mästerkock

En trist nyhet dök upp i går: Cathrine Schück avled, bara 63 år gammal, på väg hem från jobbet. Hennes hjärta slutade fungera helt tvärt, hon kunde inte räddas.

Det där hjärtat hörde egentligen framför allt hemma i krogbranschen, och där slog det länge och troget. Cathrine Schück ärvde matintresset från sin far Peter som drev krogen Gourmet på Tegnérgatan i Stockholm, ett ställe vi som var uteätare redan på 70-talet gärna minns.

Där fick man fantastisk mat och perfekt service  en gång fick jag vänta onödigt länge på rätten jag beställt, men då fick jag som tröst ett glas kir (svartvinbärslikör och vitt vin) för att härda ut under väntetiden. Vid ett bord inte långt bort satt Sven-Bertil Taube, en man jag på den tiden tyckte var den vackraste av dem alla (ja, han är fortfarande skitsnygg!) så med min lilla drink och den utsikten hade jag inga problem alls med fördröjningen.

När maten väl kom dansade smaklökarna. Allra mest dansade de om man beställt "Scampi Amoureuse", de förälskade havskräftstjärtarna, som förmodligen var Gourmets mest välkända inslag på  menyn, och det kommer jag att tänka på nu när en av de kockar som satt rätten på matsedeln och spikat fast den i minnet är död.

Första gången jag åt den där skaldjursanrättningen bjöds jag av en nyfunnen het kärlek. Vi drack Piesporter Falkenberg och allt var helt enkelt underbart, frågan är vilka som var mest förälskade, kräftorna eller vi? Vi återvände igen och igen och succén upprepades. 

Vet inte hur många gånger jag åt just den rätten, men det var svårt att ta något annat när man redan hade fastnat i hummersåsen, champinjonerna, schalottenlöken, smöret och grädden som lyfte fram havskräftorna tillsammans med en skvätt pernod och lite konjak.

När pappa Schück avled var det naturligt för den då blott 18-åriga dottern att ta över, året var 1976. I hennes regi fick restaurangen 1984 en eftertraktad stjärna i Guide Michelin, en av Sveriges fyra första någonsin. I dag är Gourmet stängt och Cathrine Schück övergick huvudsakligen till att skriva om mat, bl a i Expressen.  

Men de där havskräftstjärtarna, de glömmer jag aldrig. Visst har jag beställt rätten på andra restauranger på senare år, men vissa saker var bättre förr ...  

Copyright Klimakteriehäxan

I väntan på August

Enligt O ställer denna gång en rykande aktuell kulturfråga. Nomineringarna till prestigefyllda Augustpriset blev nämligen offentliga i går. Därav frågan: Vilka av de nominerade böckerna till Augustpriset är dina favoriter? Är helt nollställd. Inte läst något, men boken "När vi var samer" pratade man mycket om i SvT:s litteraturprogram Babel nyligen. Mats Jonsson är kanske en vinnare?

Vilka titlar saknar du bland de nominerade?
Hade trott att två författare bara kunde komma och hämta var sin gubbe: Kerstin Ekman för "Löpa varg" i skönlitterära klassen och, i fackboksklassen, Göran Rosenberg som fått så mycket beröm för "Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek". Båda har fått August tidigare. Men i år blir de utan. Rättvist? Har verkligen inte en aning. Dock konstaterar jag att av de nominerade titlarna är jag inte överdrivet sugen på en enda. I barn/ungdomsklassen har jag förstås inte heller någon koll. 

Nu får de nominerade vänta på juryns utslag ett tag, men den 22 november har de väntat klart, för då delas August i årsmodell 2021 ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 107

 IoT-ENHET

-Nästan alla har minst en sådan hemma, visar det sig. Eller åtminstone 88 procent av alla hushåll i teknikvänliga Sverige. Vårt land hamnar på tredje plats i världen när det gäller digital utveckling enligt forskning från National Cyber Security Index. Vi fick dock bara 57,14 av 100 poäng för vår kunskap om cybersäkerhet, vilket visar att även om svenskar har många teknikprylar har de inte tillräckligt med kunskap när det gäller hur de ska skyddas. Ack ja, de där lösenorden ... Öppet för hackare och allehanda attacker, med andra ord ... vi minns ju Coops nedstängning, för att ta ett färskt exempel i den större skalan. Men vad betyder då dagens ord? Jo: Internet of Things-enhet. Det kunde i alla fall inte jag räkna ut på egen hand. Du kan läsa mer här.

tisdag, oktober 19, 2021

Konst och foto i bokhyllan

Konst & fotografi ska vara det vi lyfter fram när det är dags för ännu en tisdagstrio, i sällskap av Ugglan. Men oj! Jag har precis hur mycket som helst att välja bland här ... sådant jag läst, sådant jag bara bläddrat i eller sådant jag vill lägga vantarna på.

Först en trio med böcker jag redan har läst och gillat: Tracy Chevaliers "Flicka med pärlörhänge" (Girl with a Pearl Earring) har väl nästan blivit en klassiker, om tillkomsten av en verkligt klassisk målning med just det namnet, ett verk av holländaren Jan Vermeer, från 1600-talet. 

"Linnea i målarens trädgård", skriven och illustrerad av Lena Anderson,  är en ljuvlig barnbok som man gärna läser även som vuxen. Om ett besök i Giverny i Frankrike där Claude Monet levde, målade och ordnade med sin näckrosdamm.

Bättre än det mesta är "Brokiga blad", titeltexten i en novellsamling av Torgny Lindgren. Han var nog i högform när han skrev denna berättelse som ligger först i boken. Handlar om den västerbottniske tavelmålaren som blir vän med målarprinsen Eugen, utan att veta att han har att göra med en äkta kunglighet.  

Ny trio: böcker jag har! Hemma finns "Fashion", en fotobok från Åmells konsthandel, jättefin sak som jag köpte när jag hade sett den fantastiska utställningen med Irving Penns modebilder för några år sedan. Ingen som sett hans foton kan betvivla att det handlar om konst.

Från den tid då jag bodde i Guatemala har jag ett praktverk om indianbefolkningens kläder och traditioner: "Maya of/de Guatemala" av Carmen Peterson, som efter flera decennier i landet verkar ha vetat allt eller i alla fall det mesta om den textila konstskatt som är i dagligt bruk i byarna. Hon har förevigat det i sina målningar.

Och så den jätteroliga "Bags" av Sigrid Ivo, en present/bilderbok jag fick sedan jag hade tipsat ett gäng om att besöka handväskmuseet i Amsterdam (där jag dock själv ännu inte varit). Vilka väskor! Vilket kul museum! I deras kafé serveras afternoon tea och då är allt man äter utformat som skor och väskor ... bara en sån sak ... 

Skulle kunna spä på med böcker som jag kanske aldrig kommer fram till, men jag är nyfiken på Lars Lerins "Axels tid" som förefaller vara en skildring av konstnärens egen barndom. En annan av Lerins böcker har jag redan. 
"J A G" om Carl Larsson har jag också tänkt läsa. Det gäller för flera ... men nu får det väl räcka med konst för denna gång!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 18, 2021

Inte vilket lullull som helst

Folkdräkt är i Sverige en sorts högtidsdräkt. Både män och kvinnor kan bära folkdräkt till den allra finaste fest. Det har blivit lite snack om det i höst, detta sedan ett antal riksdagsledamöter med finansminister Magdalena Andersson i spetsen kom till riksdagens öppningsceremoni  i ullkjol, linneblus, väst, förkläde och (missklädsam) mössa.

Första gången det blev liknande uppståndelse var 2010. Då var det Jimmie Åkesson som, nyinvald, gjorde sitt inträde i parlamentet klädd i gula mollskinnsbyxor, randig väst och vidbrättad svart hatt. Han hade hyrt sin outfit på Skansen.

Sedan dess verkar det som om flera av de folkvalda velat utmana sverigedemokraterna och tydligt göra anspråk på de svenska nationalsymbolerna. Och i någon mån verkar de ha lyckats. SD-ledaren hade inte tagit vägen om Skansens dräktförråd denna gång utan kom i kavaj och slips. Fast ett antal av ledamöterna hade satt på sig folkdräkt.

I Barndomslandet blev det på sena 50-talet lite av en folkrörelse: ett gäng kvinnor samlades och arbetade flitigt. Min mamma sydde sin egen Värmskogdräkt. Visst blev resultatet bra! Mörkblå yllekjol, vit linneblus med puffiga ärmar mot liten manschett, röd ylleväst, slätstärkt vit linnemössa kantad med smal knypplad spets, två randiga förkläden (vitt för sommarbruk, svart för vintern) och så en tunn vit sjal med fransar och tryckt mönster i rött. Sjalen sattes ihop med en speciell Värmskog-brosch i silver.

Det var ett ganska kostsamt äventyr. Tygerna var hemvävda och dyra, stygnen oräkneliga, otroligt många arbetstimmar gick åt medan damerna nålade och sydde och hjälptes åt att prova så att passformen blev bra. Efter all nedlagd möda var det också naturligt att detta så noggrant framtagna plagg var lämpat att gå i arv till nya generationer.

Min systerdotter i Värmskogdräkt.
 Fast hon har skippat mössan.
Jag stod uppenbarligen i tur. Och fick på mig allt i rätt ordning, inklusive vita strumpor i svarta skor. Kan jag ha varit femton? Ungefär. Visst kände jag mig fin, men det var inga bekväma plagg, varmt och svettigt blev det också. Möjligen blev det bara den enda gången man fick njuta(?) av att se mig i folkdräkt från Barndomslandet. (Bild saknas!)

I åratal har kläderna nu hängt i malpåse i en garderob. I ett anfall av jag-vet-inte-vad försökte jag ta dem på mig igen. Resultatet var klart nedslående, om än inte så överraskande: mössan, sjalen och förklädena kunde jag fortfarande ha. Men kjolen gick naturligtvis inte att stänga, västen förvandlades till en liten bolero av tjurfäktartyp, och blusen stramade över både byst och rygg.

Fast broschen, den passade ju. Den har Värmskogs vapen, en grip, i centrum, med ciselerade kläppar i kanten av det omgivande hjärtat, precis som på fina norska bunader som alltid pryds av en "sölja", en speciellt designad brosch i silver. Det här är sannerligen inte vilket lullull som helst!

Nu har Dottern tagit med sig dräkten till Oslo eftersom hon drömmer om att klä sig i den nästa 17 Mai, då alla hennes norska väninnor har bunad. Det är ingen enkel operation, hon är nog två decimeter längre än sin mormor, har betydligt större byst och längre armar ... kanske kan en van bunadssömmerska uträtta ett litet underverk. Jag håller tummarna!

Hur som helst vet vi en sak: broschen, den är rätt storlek för oss i alla de tre generationerna: mormor, mor och dotter. Det vore kul om hela utstyrseln kunde "växa ikapp" sin nya ägarinna!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 17, 2021

Viktig skylt!

Den satt i bussen, den enkla men tydliga skylten som påminner om att oktober är en "rosa månad", en tid när det läggs extra fokus på bröstcancer, forskningen kring och behandlingen av denna eländiga sjukdom som årligen drabbar ungefär 8000 kvinnor i Sverige. Rosa bandet-kampanjen äger rum i Cancerfondens regi, varje år sedan 2003.

Man kan skylta lite diskret med ett rosa band fastsatt på sina kläder och stödja kampanjen på det viset. Numera finns ett armband också. Årets Rosa band är designat av modeskaparen och kostymören Selam Fessahaye, och det säljs av Ica, Lindex, Apoteket Hjärtat och Interflora. En viktig om än liten skylt!

I matbutiken (Ica) finns också ett helt sortiment där en liten del av det kunden betalar för ett hundratal varor går till Cancerfondens kampanj. Jag fick med mig både champinjoner, tomater och potatis med den märkningen.

Jag har inte köpt årets rosa band än (jag gör det varje år), men jag ska nästa gång jag handlar. Femtio kronor kostar det (hundra för armbandet). Om du också vill vara en "skyltdocka" mot bröstcancer är det bara att passa på! Andra söndagsskyltande bloggare hittar du förmodligen med hjälp av BP, kolla i hennes högerspalt!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 16, 2021

Veckans mening – om presenter

Låt mig göra det klart med en gång: jag är inte förtjust i Mark Levengood. Har sett lite för mycket av honom. En insmickrande farbror i blommiga kläder. (Jo då, jag vet att han har folkets kärlek om än inte min.) Och jag ger inte mycket för hans böcker heller, tycker han mest åker snålskjuts på andra, som Gud och Unni Lindell. Vilket står i starkast möjliga kontrast till hans äkta man Jonas Gardell, som i mitt tycke är en briljant skribent. 

Nu har jag mot alla odds ändå läst en av Levengoods böcker, "Hjärtat får inga rynkor", det råkade vara vad som fanns till hands eftersom jag inte var hemma. Stor litteratur är det förvisso inte, men det är korta bitar utan sammanhang och boken är en sån man kan ha på toaletten för att läsa en bit per besök. Ett och annat leende framkallar texten. Den har fina illustrationer av Ilon Wikland dessutom. Och så hittar jag då Veckans mening, med viss igenkänningspotential, i Skriv-Roberts efterföljd:

Ibland får man blommor, då blir man glad, för blommor är vackra och tar slut, till skillnad från saker i keramik som bara vägrar ta slut tills någon har godheten att av misstag ha sönder dem, eller böcker som står i bokhyllan och skriker "snälla läs mig".

Copyright Klimakteriehäxan 

fredag, oktober 15, 2021

Den som lever får se

Hösten jobbar vidare där ute. En del löv kämpar mot vinden och klamrar sig fast i trädens grenar. En och annan flyttfågel syns till, på väg söderut. Elisa Matilda tänker också på framtiden. Här hennes fem fredagsfrågor, det handlar om planering:

  1. Vad står på agendan idag? Väldigt lite. Ska ta en promenad utomhus, trots att det blåser. Kors & tvärs i Svenska Dagbladet. Ser fram emot ett glas vitt vin, räkor, ost och tv-kväll. Hoppsan, är man pensionär eller?
  2. Vad har du fått boka om i veckan? En liten resa.  
  3. Vad vill du stryka i helgen? Avskyr att stryka. Ja, slätgöringsstryka, alltså. Annars tror jag inte något behöver strykas alls. Avvaktar!
  4. Vad har du på planeringsstadiet? Undrar mycket om när jag ska ta tag i städningen. Det behövs. Den som lever får se.
  5. Hur planerad är du vanligtvis? Hyggligt. Men jag är samtidigt en stor vän av korta startsträckor. Om du i dag försöker boka en grej med mig i december blir jag mest nervös ... brukar svara att "vem vet om man lever då?" ...
Hösthimlen bjuder på härliga färger.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 14, 2021

En riktigt fin tjockis

Helgfråga, eftersom det är torsdag eftermiddag, från Mia i bokhörnan: Vad heter den bästa tjockaste bok du läst, typ tegelsten?

Förr i världen var jag inte lättskrämd av många sidor och tunga volymer, numera är jag väldigt svår att locka med en tegelsten, hur 
mycket beröm den än får av recensenter och andra bokläsare.

Men "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) från 1987 av Tom Wolfe hade jag svårt att lägga ifrån mig när det begav sig, det minns jag tydligt. Den består, jag har kollat, av 690 sidor och det är många i min värld, fast jag vet förstås att det finns andra fina tjockisar som är ännu tyngre och säkert lika un-put-down-able. Vilken bok som är den allra tjockaste jag någonsin läst vet jag dock inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från hösten


Spegel, spegel på vattnet där ... säg mig vad hösten egentligen är? Jo, ett vykort där det nyss så gröna glidit över i gult och grått, där de orange löven redan lagt sig till ro på marken och där ingen båt längre pressar sig fram, ingen badare stör den blanka vattenytan med raska simtag. Molnen har spegeln för sig själv.


På återbesök i Kgl Hufvudstaden är vyn också hösttypisk.

Och på natten nästan trolsk ...
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 13, 2021

Afrikanska favoriter

Det hävdas emellanåt att vi europeer är dåliga på att titta ut över våra egna gränser när det handlar om kulturkonsumtion. Kanske är det fortfarande så, men något har vi väl ändå vidgat våra vyer?
Enligt O vill nog skynda på i den riktningen när hon ställer veckans kulturfråga: Vilken författare som skriver om Afrika är din favorit?

Att jag ska svara Chimamanda Ngozi Adichie överraskar ingen av mina stadiga bloggläsare. Alltsedan "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), den fantastiska skildringen av Biafrakriget i hennes hemland Nigeria, har hon hållit stilen, också när hon skriver om livet i exil. Jag väntar spänt på hennes nästa roman!

Men det finns ju fler. Ayòbámi Adèbàyó är en annan välskrivande kvinna från Nigeria, och hennes "Stanna hos mig" (Stay With Me) var riktigt bra läsning, sorglig, dramatisk, spännande.

André Brink hörde hemma i Sydafrika och han skrev på sina två modersmål afrikaans och engelska. Jag läste honom för ganska länge sedan, men "Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) och "En torr vit årstid" (A Dry White Season) minns jag som riktiga höjdare.

Se där, det blev en hel trio minsann. Och inte så konstigt att två av dem kommer från just Nigeria! Man tänker kanske inte på det, men landet är Afrikas största sett till folkmängden: en bra bit över 200 miljoner, tio gånger fler än i Sverige. En afrikansk stormakt helt enkelt, inte minst när det handlar om kultur. 

Chigozie Obioma är ännu en nigeriansk storsäljare, kom jag just på, med "Fiskarmännen" (The Fishermen) men jag tycker inte alls lika bra om den som de jag redan nämnt. Sedan finns det förstås mängder med afrikanska författare, både levande och döda, svarta och vita, män och kvinnor, nobelpristagare och andra "stjärnor" som jag inte ens varit i närheten av. Det lönar sig säkert att botanisera vidare!

Copyright Klimakteriehäxan