måndag, oktober 18, 2021

Inte vilket lullull som helst

Folkdräkt är i Sverige en sorts högtidsdräkt. Både män och kvinnor kan bära folkdräkt till den allra finaste fest. Det har blivit lite snack om det i höst, detta sedan ett antal riksdagsledamöter med finansminister Magdalena Andersson i spetsen kom till riksdagens öppningsceremoni  i ullkjol, linneblus, väst, förkläde och (missklädsam) mössa.

Första gången det blev liknande uppståndelse var 2010. Då var det Jimmie Åkesson som, nyinvald, gjorde sitt inträde i parlamentet klädd i gula mollskinnsbyxor, randig väst och vidbrättad svart hatt. Han hade hyrt sin outfit på Skansen.

Sedan dess verkar det som om flera av de folkvalda velat utmana sverigedemokraterna och tydligt göra anspråk på de svenska nationalsymbolerna. Och i någon mån verkar de ha lyckats. SD-ledaren hade inte tagit vägen om Skansens dräktförråd denna gång utan kom i kavaj och slips. Fast ett antal av ledamöterna hade satt på sig folkdräkt.

I Barndomslandet blev det på sena 50-talet lite av en folkrörelse: ett gäng kvinnor samlades och arbetade flitigt. Min mamma sydde sin egen Värmskogdräkt. Visst blev resultatet bra! Mörkblå yllekjol, vit linneblus med puffiga ärmar mot liten manschett, röd ylleväst, slätstärkt vit linnemössa kantad med smal knypplad spets, två randiga förkläden (vitt för sommarbruk, svart för vintern) och så en tunn vit sjal med fransar och tryckt mönster i rött. Sjalen sattes ihop med en speciell Värmskog-brosch i silver.

Det var ett ganska kostsamt äventyr. Tygerna var hemvävda och dyra, stygnen oräkneliga, otroligt många arbetstimmar gick åt medan damerna nålade och sydde och hjälptes åt att prova så att passformen blev bra. Efter all nedlagd möda var det också naturligt att detta så noggrant framtagna plagg var lämpat att gå i arv till nya generationer.

Min systerdotter i Värmskogdräkt.
 Fast hon har skippat mössan.
Jag stod uppenbarligen i tur. Och fick på mig allt i rätt ordning, inklusive vita strumpor i svarta skor. Kan jag ha varit femton? Ungefär. Visst kände jag mig fin, men det var inga bekväma plagg, varmt och svettigt blev det också. Möjligen blev det bara den enda gången man fick njuta(?) av att se mig i folkdräkt från Barndomslandet. (Bild saknas!)

I åratal har kläderna nu hängt i malpåse i en garderob. I ett anfall av jag-vet-inte-vad försökte jag ta dem på mig igen. Resultatet var klart nedslående, om än inte så överraskande: mössan, sjalen och förklädena kunde jag fortfarande ha. Men kjolen gick naturligtvis inte att stänga, västen förvandlades till en liten bolero av tjurfäktartyp, och blusen stramade över både byst och rygg.

Fast broschen, den passade ju. Den har Värmskogs vapen, en grip, i centrum, med ciselerade kläppar i kanten av det omgivande hjärtat, precis som på fina norska bunader som alltid pryds av en "sölja", en speciellt designad brosch i silver. Det här är sannerligen inte vilket lullull som helst!

Nu har Dottern tagit med sig dräkten till Oslo eftersom hon drömmer om att klä sig i den nästa 17 Mai, då alla hennes norska väninnor har bunad. Det är ingen enkel operation, hon är nog två decimeter längre än sin mormor, har betydligt större byst och längre armar ... kanske kan en van bunadssömmerska uträtta ett litet underverk. Jag håller tummarna!

Hur som helst vet vi en sak: broschen, den är rätt storlek för oss i alla de tre generationerna: mormor, mor och dotter. Det vore kul om hela utstyrseln kunde "växa ikapp" sin nya ägarinna!

Copyright Klimakteriehäxan

14 kommentarer:

  1. Våra barns gymnasium hade som tradition med folkdans i folkdräkter i 2:a ringen, alla dräkter i Göteborg var uthyrda... fanns några elever med andra rötter, så vackert när de dansade med i sina fina egna folkdräkter. Ett fint minne för alla inblandade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag verkligen tänka mig!

      Radera
    2. (saknar rötter; pappa från Karelen, mamma från Österbotten, själv född och uppvuxen i Åbo... så det blev aldrig nån dräkt, fast tänkte på det...

      Radera
    3. vår dotter har haft Sverige-dräkt, som dotterdöttrar haft

      Radera
  2. Min mamma skaffade sig en folkdräkt - Möredräkten. Men varken jag eller min syster tog över den. Vi kom inte från Möre, det var mamma som kom därifrån. Och den passade heller inte. Men den var ganska fin. Hoppas att din dräkt går att ändra och att din dotter får glädje av den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas också det! (vad gjorde ni mer er dräkt, de är ju rätt dyra ...?)

      Radera
  3. Vilket fint inlägg så verkligen slår ett slag för folkdräkten. Så fint att din dotter vill "föra traditionen" vidare. Hoppas hon är duktig på att sy eller hittar någon att göra nödvändiga ändringar.

    Broschen är hur fin som helst. Den hade jag ramat in i en boxram. Broschen är ju ett konstverk!

    PS. Innan jag läste bildtexten trodde jag att det var din mamma:-) DS.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En amatörsömmerska är nog chanslös. Hoppas det löser sig. Du har ju rätt om broschen men om man ramar in den går den ju inte att använda...

      Radera
    2. ihop med kemtvätt finns det ofta skrädderi, skickliga yrkesmän somgör ändringar snabbt, snyggt och till rimligt pris, dragkedjor, byxor... (jag funderar på att förkorta några av mina finklänningar till mer vardagligt)

      Radera
    3. Dottern skulle reka på plats i Oslo. Jag vet inte hur det har gått.

      Radera
  4. Ett underbart inlägg.Och jag måste tillstå att både jag och maken log . Jag läste högt... Ja, så här kan det bli. Men broschen och en del annat var ju ok.
    Önskar dottern lycka till. Och visst kommer hon att kunna ha den vackra dräkten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för uppskattning! Ja, hoppas det går i lås innan det är 17 Mai igen!

      Radera
  5. Min farmor sydde en Kindadräkt till mig, som kom till användning under några år på 70–talet i USA. När jag senare jobbade i Mockfjärd var det tradition att ha folkdräkt på skolavslutningen. Nu har min dotter tagit över den! Det skulle farmor ha vetat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så fint! Ja det skulle farmor ha gillat!

      Radera