Veckans foto från en höjdarkväll

Vckans foto – som Åke efterlyser på söndagar numera – är förvisso ingen särskilt bra bild, men det är i alla fall det största som hänt mig i veckan!

Har varit på "Mamma Mia –The Party" på Tyrol, krogen på Gröna Lund som så att säga förvandlats till en grekisk taverna. En liten ouzo att börja med, sedan trerätters grekisk meny. Serveringen interfolieras på smart sätt med underhållningen.

Storyn – jo, det finns en – är inte densamma som i musikalen eller filmen. Här är det Nikos som med sin svenska fru står för ruljangsen på ön Skopelos. Det blir gnabb mellan äkta makar, spirande kärlek, en farmor som har synpunkter och en kökschef som styr och ställer. Michalis Koutsogiannakis är basen för det hela, och honom känner jag direkt igen från en jättebra tv-serie: "Det nya landet". Den sändes tv 2000 och kan fortfarande ses på Svt Play. Han har gjort många fina roller sen dess, det här är bara en i raden!

I rollerna finns några toppar i svensk populärmusikgenren: Jessica Andersson och Shirley Clamp (på bilden) och det är två damer som kan sjunga! Det kan resten av aktörerna också, orkestern sprider ut sig bland de 450 gästerna och när precis alla, servitörer och vakter också, dansar och sjunger blir man alldeles glad och (sommar)varm! Och kan än en gång förundras över vilka fantastiska låtar Björn&Benny skrivit. 

Så mycket energi fick man, många leenden och så sjöng vi förstås, vi vid borden också. Jättekul! Den här föreställnngen har nu gått i tio år, men aldrig hade jag kommit på att jag skulle ta mig dit. Nu var detta en fantastisk julklapp från Dottern, ett evenemang som vi alltså avnjöt tillsammans. Ja, maten var god den också!

Copyright Klimakteriehäxan

Snö

Att åka tåg är ett trevligt och miljövänligt sätt att färdas. Kanske är det därför bloggkompisen Åke kallar det för ett tåg man kan hoppa på om man nappar på hans förslag till ämne för ett blogginlägg? Denna lördag vill han att det ska handla om snö.

Jo tack, den varan har vi fått rejält av. Inte till någon vit jul, inte alls – men sen! Plötsligt blev världen ljusare, spåren djupare, gångstilen mer påtvingat pingvinartad. För då blev allt vitt och utan tvekan vackert!

Mina bilder på den vackra snön är hämtade ur arkivet, fast naturligtvis från januari månad i år. Alla tagna nära min bostad i Stockholm. Sedan en dagsfärsk bild på den snö som jag så innerligt avskyr: i stenhårda högar,  armerade inte av betong men av is och bemängda med sand och grus så att allt det vita är nedsmutsat och fult. Mitt i gatan ligger de där högarna inte sällan, försvårar all trafik dessutom. Varför tas de inte bort???

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i februari

Månadsskiftena står som spön i backen – ja så känns det i alla fall! Alltså dags för en Just nu-rapport i Kulturkollos efterföljd, för att hälsa februari välkommen. Redan har en vecka gått, men tre återstår!

Just nu läser jag "Den motvillige ministern" av romandebuterande Magnus Sandberg. Boken kom ut i fjol och det känns vältajmat med tanke på att vi nu är inne i ett valår. För den där ministern, han är tillsatt i en röd-grön regering som suttit vid makten i ett år efter seger över det borgerliga blocket. Statsministern är kvinna och råkar heta Magdalena. 

Snyggt omslag!

Det handlar om ett ambitiöst försök till politisk satir. Kul att någon vågar sig på det i bokform! Författaren driver med vår inrikespolitik, man känner (tyvärr!) igen en hel del och stundtals funkar det riktigt bra med den där skrattspegeln, även om ministern själv är snäppet för otrolig och hans försök att rymma från plikterna blir lite väl långdraget. Hans departement ska hantera landsbygdsfrågorna och Sundsvall dyker upp som ett jätteproblem. En extra poäng knips med den idoge och plikttrogne statssekreteraren som nästan fått låna namnet av en "riktig" debattör och framträdande röst när det gäller att tala för Norrland: Po Tidholm. 

Den som, i likhet med mig, famlar i mörkret när det gäller att hitta ett parti att rösta på i september får dock ingen hjälp här ... alla, oavsett parti, verkar lika hopplösa som makthavare!

Just nu lyssnar jag på sista delen av Karin Wahlbergs "Hon som tittade in", en deckare i sjukhusmiljö som fungerar. Handlar också om vuxenmobbning, ett ämne vi kanske har alltför lätt att blunda för.

Just nu tittar jag på "Berit – en bättre man", bra norsk serie om nättroll, ensamhet, könsroller m m som finns på SVT Play. Men den närmaste tiden blir det säkerligen mest (fast inte enbart) vinter-OS i vår lilla hemmabiograf!

Just nu njuter jag av att sätta kniven i en avokado med perfekt mognadsgrad. 

 

Just nu längtar jag efter sol, blommor, ljumma vindar, alltså VÅR. Men jag inser att det är långt kvar, förstås. Längta kan man göra ändå!

Och apropå att vi är inne i ett valår låter jag er också ta del av en ganska ålderstigen skämtteckning som låg hopvikt och gulnad i en av min mammas lådor i Barndomslandet. Upphovspersonen, som kallar sig Nenne, har jag dock inte lyckats identifiera. 

Folkpartiet kritiserades ofta för att vela, inte veta åt vilket håll de skulle gå ... och mamma röstade inte på det partiet!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag!

Ja så har vi klarat av (nästan i alla fall) en vecka till! Men först Elisa Matildas fredagsfrågor. De bevisar att livet är fyllt av val!

1. Vad väljer du oftast, planera eller ta dagen som den kommer? Planerar ibland, ibland inte.
2. Vad föredrar du, tystnad eller något i bakgrunden? Tystnad.
3. Vad funkar bäst för dig, ensam tid eller sällskap? Vill ha det ena ibland, det andra ibland.
4. När något blir fel, skrattar du bort det eller stör dig? Beror på hur tokigt det blivit. Skönt om det går att skratta bort!
5. Vad känns enklast, göra klart direkt eller ta det senare? Klart direkt. Så är man av med det. Men det låter enklare än det är ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nu tar vi I

Litteraturens ABC har långt kvar till målgång, men nu är det dags för den nionde bokstaven: I. Det kan också stå för Initiativ, för det är Enligt O som håller i trådarna! Som vanligt gäller det att svara på tre uppmaningar:

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på I.
Ida Jessen är dansk och skriver bra! Dessutom mycket. Ändå får jag för mig att vi i Sverige inte riktigt upptäckt henne – rätt eller fel? Har läst hennes romaner "En ny tid" och "Doktor Bagges anagram". Vi lär känna ett omaka äkta par på danska landsbygden i början av 1900-talet, hon en ung lärarinna, han en betydligt äldre läkare. Det blir en spännande relation ...

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på I. 
"Is i magen" är en av många ungdomsböcker som Bengt-Åke Cras skrivit. Hans historier utspelar sig i sportmiljöer, här är det ishockey men han har också skrivit många om fotboll. Brukar tilltala grabbar i lägre tonåren och de är faktiskt rätt välskrivna!
För mig är förstås också min egen bok "I ljust minne bevarad" minnesvärd ... om min två väninnor som dog alltför unga samma år och hur de hanterade läkarnas dödsdomar på helt olika sätt.

Tipsa om en bok som utspelar sig på en internatskola.
Här hamnar man lätt på Jan Guillous "Ondskan" som är en väldigt bra bok. Men låt mig i stället peka på "Vi som klarade oss" av Karin Alfredsson. En fredlig aktion för en bättre miljö går helt fel, det blir en explosiv brand och fyra personer dör när folkhögskolan läggs i aska. I romanen följer vi några av dem som fanns i utkanten av dramat och hur de hanterar den situationen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Uppdatering av "Moder Jord"?

Den heter "Moder Jord", bilden som EWK ritade 1967 och som belönades med guldmedalj vid The International Salon of Cartoon i Montreal samma år. Ewert Karlsson var en fantastisk tecknare med politisk satir som specialitet. Hans verk trycktes regelbundet i Aftonbladet, men han var också en fristående konstnär.

En gång, året var 1981, åkte jag hem till honom. Hade fått löfte, via en gemensam bekant, att komma och titta i hans ateljé för att eventuellt köpa ett verk. 
Det tog mig inte lång tid att välja och bestämma. Jag lämnade honom med litografin "Moder Jord" i min ägo, försåg henne snabbt med ram och satte upp henne på väggen. Och där hänger hon kvar. Känns (tyvärr) ständigt lika aktuell.

Kan undra lite hur EWK, om han fortfarande varit i livet (han dog 2004), skulle ha ritat henne i dag? Tillåter mig att "skissa" på den där kvinnan av årgång 2026.  Minst lika sorgsen skulle hon säkert vara, om än med  2000-tals-bröst som piggats upp med hjälp av kirurgi. Men på hennes späda axlar en minst lika tung last som när all världens fattigdom och svält hängde där. 

Nu skulle det sticka upp några andra huvuden ur bärsjalen hon knutit runt halsen: huvud tillhörande Trump, Putin, Erdogan, Orban, Netanyahu och ett gäng till, det skulle bli trångt. Budskapet skulle vara lika tydligt nu som då. Och hennes last kanske rent av ännu tyngre.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en norsk kris

Det är svårt att vara rojalist i Norge denna tisdag, när kronprinsessan Mette-Marits son Marius Borg Høiby har tagit plats i sal 250 i Oslo tingsrätt, anklagad för 38 brott, däribland våldtäkter och våld i en nära relation.

-Omöjligt att undgå, omöjligt att inte fundera lite över hur moderna prinsessagor kan utvecklas på mindre förväntade sätt ... . Uppenbarligen pratar folk i Norge i dessa dagar knappast om något annat än vad kronprinsessan och hennes son gjort. Parallellt med rättegången kommer ju avslöjandena om norska delar i de s k Epstein-filerna, där Mette-Marit figurerar på ett inte särskilt smickrande sätt. Att hitta en större skandal blir svårt. Den här är redan dubbel och krisen ett faktum. Citatet hämtat ur Karin Erikssons krönika i Dagens Nyheter

Se den inte!

Gick på eftermiddagsbio. Det skulle jag inte ha gjort. Vill härmed utfärda en varning: gör inte om mitt misstag!

Kanske minns också du filmen "Rain Man" med Dustin Hoffman, svensk premiär 1989? Hans rollfigur var en autistisk ung man, det var en gripande historia, välspelad. Samma story kom så småningom i svensk version och gjordes på teaterscen av Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Föreställningen hyllades unisont.

Nu finns den svenska långfilmen "Regnmannen" på bio. Jag såg aldrig teaterversionen, men ville gärna se den nu eftersom tillfället verkade vara här, med samma skådespelare, en pålitlig duo. Men vad är det jag får se?

Jo, ett förtvivlat försök att åka snålskjuts på supersuccén "En man som heter Ove", med en liten släng av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Ingmar (huvudperson, Robert G) saknar, precis som Ove, sin döda fru. Grannen (Jonas K) övervakar allt Ingmar gör. Det är idéfattigt, det är tråkigt, det är eländigt. Försöken till skämt faller utan minsta skrammel platt till golvet.

Fast en sak är ändå bra med den här filmen: till skillnad från de flesta andra som nu finns på biorepertoaren är den inte drygt två timmar lång. Den är "bara" 1:49, vilket faktiskt när man tänker efter är väldigt långt det med för något så uselt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre gånger grönt

Böcker med grönt omslag efterlyser Skriv-Robert för denna veckas tisdagstrio. Och jag behöver bara gå till första delen i stora bokhyllan, den där författare vars efternamn börjar på A står, för att hitta en riktig kanonbok! 

Där står nämligen boken av  Barbro Alving, "Bang": "Med skrivmaskin och mikrofon", samlade reportage och kåserier. En äkta idol, en som bemästrade olika grenar: i ena stunden seriös journalistik för att i nästa plocka fram sin humoristiska sida. Har tänkt gå med i det nybildade Bang-sällskapet, men det har bara inte blivit av!

Ett litet snäpp längre in står romanen som på svenska heter "Gileads döttrar" (The Testaments). Det är fortsättningen på Margaret Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaids Tale) och man blir verkligen inte besviken! Knallgrön är den också!

Hinner bara till B innan jag får napp nästa gång. Kanske verkar det förmätet, men jag är inne på att Ingmar Bergman är mer njutbar som författare än som filmmakare. "Söndagsbarn" är självbiografisk. En pojke sitter bak på sin pappas cykel när han ska ut i ärenden som präst. Familjen är på besök i Dalarna. Bergman har sagt att historien är "ett nästan exakt återberättat minne".

Se där en trio som jag verkligen kan rekommendera – fast ni har väl redan läst dem, förstås ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att en nyhet som sticker ut i dagens informationsflöde är att vi i Sverige, för första gången på åtta år, klarat av en hel månad utan att en enda människa skjutits ihjäl på våra gator och torg, det visar brottsstatistiken. Att noll skjutningar är en nyhet – visst är det märkligt! För inte alltför länge sedan var EN skjutning det vi höra rapporter om, med fasa. Suck! Naturligtvis var detta en bra sak på sätt och vis, det begriper jag – men den berättar också mycket om vår nutid och den vardag vi tvingats vänja oss att leva i. Vågar vi hoppas att det handlar om ett trendbrott – eller är det bara så att även de grovt kriminella håller sig inne undan snö och kyla?

Är min barndoms språk dödsdömt?

Jag brukar säga att jag är tvåspråkig: jag hanterar såväl svenska som värmländska utan större problem. Och jag byter oftast språk beroende på var jag befinner mig. Det går automatiskt. Senast i går när vi körde tillbaka till storstaden genom ett helt vitt Mellan-Sverige.

Men visst har jag insett att vi som verkligen håller den värmländska dialekten vid liv, vi blir färre. Behöver bara gå till min släkt: min systers tre barn, alla ordentligt vuxna, pratar fortfarande ganska mycket värmländska. Men syrrans barnbarn klart mindre, och när vi kommer till generationen där vi hittar hennes barnbarnsbarn är det glasklart: man hör knappast att de fötts och växt upp i mitt Barndomsland!

Vad har man egentligen för relation till sitt sanna modersmål? Hela 57 procent av svenskarna säger sig gilla sin egen dialekt. Och bara 6 procent ogillar den. Det visade en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen, redovisad för ett par år sedan. Mest förtjusta är personer som talar skånska eller blekingska eller är födda i norra Sverige.

Skåningarna får förlåta, men vi är ganska många som inte är lika förtjusta. Glömmer aldrig när jag och mina föräldrar på bilsemester kom till ett hus i Ängelholm där vi skulle hyra ett rum för natten. Vi togs emot av en kvinna. Mamma stirrade på henne och vände sig strax till mig: -Begriper du vad hon säger? Vi lyckades i alla fall kommunicera, men några djuplodande samtal blev det inte ... Radio Värmland anställde (för rätt många år sedan nu) en skånsk journalist till nyhetsredaktionen, men det gick inte bra: lyssnarna gjorde uppror! Idag kan man ta till undertexter när en tv-serie sänds med skånsk dialog ... praktiskt!

Dialekterna är många i vårt land och några av dem är verkligen svåra att förstå för den icke infödde. I den kategorin hittar man vissa dalmål och några norrländska varianter. Folk från Hagfors-trakten kan vara svåra att tolka även för värmlänningar.

Språkforskaren Greta Horn, intervjuad i DN, tycker sig se att dialekterna utjämnas i hela landet. Hon tar skånskan som exempel och menar att den visserligen lever, men förändras. I en familj hon nämner har barnen lagt till sig med "sån, ja lite stockholmsaktig dialekt".

I reportaget jag läser står att "stockholmska är förstås lika mycket en dialekt som skånska, blekingska och norrländska mål. Men jämfört med det som uppfattas som standard har den färre särdrag. Det är troligen förklaringen till att varannan stockholmare är neutral till sin dialekt. Och var fjärde stockholmare upplever sig inte tala dialekt alls – vilket nog beror på att det egna språket ses som synonymt med standardsvenska."

Frågan är om det verkligen finns en "standardsvenska"? Ett sätt att tala som är "rätt"? I radions barndom rådde hårda regler för uttal, de levde kvar in i tv-eran men idag hör du absolut olika dialekter i alla medier. På teatern fanns en speciell teknik för muntligt framförande, supertydligt och noggrant betonat. Inte likadant nu.

Ja vi reagerar lite olika på dialekter, helt klart. För femton år sedan hittade jag en annan undersökning som jag skrev om här. Då hade norrländskan segrat i en omröstning om "sexigaste dialekten". För egen del tror jag aldrig att jag fått några som helst erotiska signaler via en speciell dialekt.

"Tal gärne fôlkmål" stod det på en liten inramad skylt jag länge hade på väggen. Kanske är det symptomatiskt att jag inte längre kan hitta den?
Glömmer aldrig när den sisådär fyraårige värmlänningen tittade på sin jämngamle kompis, min son stockholmaren, och sa:  -Va kônstigt dä låter när du prater! 

Påminns i det sammanhanget också om hur mina barn tyckte att även om vi befann oss i Värmland behövde jag väl inte prata värmländska med dem ... även om de begrep vad jag sa ...

Hittade ett gammalt quiz i vilket man får svara på vad femton dialektala ord/uttryck betyder. Testa! Måste erkänna, lätt generad, att jag inte hade alla rätt. Men det får kanske du?

 Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Det handlar om vädret. Vintern. Snön. Kylan. Blåsten. Allt detta som sammantaget gör att man gärna håller sig inomhus, som instängd i ett mörkt rum där det allra nödvändigaste finns: säng, bord, stol. Fönstret behövs liksom inte, man vet ju ändå hur det ser ut där ute ...

Men så plötsligt händer det. Solen lyckas kika fram mellan några moln som egentligen är fulla av snö, men som bestämt sig för att inte slänga ur sig de kalla flingorna. Inte just nu i alla fall. Det blir skuggor på den vita marken!

Visst är jag väderfixerad ... men också lite konstintresserad. Det mörka rummet i översta fotot är ett verk av  Meta Isæus-Berlin, "As I Remember". Kanske hennes flickrum, här återskapat i trä, porslin, textil och led-ljus? Rummet ingår i hennes utställning "Festen som inte blev av" i Stockholms Kulturhus. Utställningen kan ses en vecka till.  

Den nedre bilden har jag tagit i Gamla Stan, strax utanför upp/nedgången till tunnelbanan. Skulpturen heter "Familjegrupp", den kom dit 1973 och är gjord av Pye Engström. Den familjen har alltså upplevt alla olika sorters väder och vintrar. Tänker att trion uppskattade de där solstrålarna lika mycket som jag gjorde. Mamma, pappa och barn i brons löper på skenor och figurernas inbördes positioner kan ändras, det är tanken. Fast i kylan tror jag de sitter stilla ... fastfrusna, helt enkelt!

Flera bloggare bjuder säkert på Veckans bild(er) i dag. De hittas sannolikt om du klickar dig över till Åke och kollar hans kommentarsspalt.

Hade just satt punkt för inlägget när de kom, rådjursmamman och hennes kid. Tyvärr stannade hon i skuggan av vårt hus, troligen skrämd när jag drog upp persiennen för att kunna fotografera, men en riktigt vinterbild från Barndomslandet blev det ändå tycker jag! Lite senare kom åtta rådjur till grannen (som lägger ut mat till dem), men då hade jag
ingen chans att plåta.

Copyright Klimakteriehäxan

Mönstrat

Har förstått att man ganska enkelt kan skapa sin egen QR-kod.
 Vore kul med en duk eller en kudde med mönstret på eller hur?

Mönster ska vi avhandla om vi "hoppar på tåget", ett bloggartåg som körs av Åke, med avgång på lördagar, inte från någon speciell station utan från just den plats där man själv råkar befinna sig!

Det finns ett mönster som vi numera möter oavbrutet. Variationerna är oräkneliga, trots att färgerna bara är två: svart och vitt (fast det lär gå att lägga till någon färg). Och vi använder dem utan att reflektera särskilt mycket mer än att vi tänker att ja, det fungerade nu också!

Jag tänker på den där kvadratiska QR-koden. QR står för Quick Response, och man får verkligen svar på direkten. Bara att scanna den där rutan med mobilens kamera och du hamnar på en särskilt webbadress, du kan logga in någonstans och fortsätta med ditt ärende.

Systemet med QR-kod är japanskt och har vid det här laget funnits i lite drygt trettio år. Det tog femton år för det att komma till Sverige. Tidigare hade vi förlitat oss på streckkoder. De används förvisso än, men QR-koden kan innehålla mycket mer information. 

När jag tittar på min bild av en sådan där kodruta inser jag att det skulle kunna bli en snygg kudde också, ett textilt mönster för korsstygn, eller något den händiga kan virka?! Titta bara på bilden nedan: en liten sminkväska jag just fått i present, handvirkad med röda hjärtan!

Här ett annat mönster som jag vet att många av oss har svårt att slänga i soporna: en flaska för årgångsglögg från Blossa, Systembolagets storsäljare i advents- och juletid.

Just denna är från 2021 och den hette Valencia. Det var året då glöggen hade smak av "solmogen apelsin, pomerans och apelsinblomma" i kombination med klassiska glöggkryddor. Flaskans dekoration sägs vara inspirerat av spansk kakelkonst, ett handmålat mönster som påminner om kurbitser. 

Vår orange butelj hade en slatt kvar, några goda droppar som vi nu petat i oss. Men flaskan, med sitt snygga mönster, den står kvar!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som lättretad

Världen fortsätter envist med att vara vit och kall runt omkring mig. Dristar mig ändå ur den varma sköna sängen och kollar vad Elisa Matilda tycker att jag ska berätta om mig själv denna gång, i fem fredagsfrågor. När jag tittar på mina svar kommer jag också på rubriken: Mitt liv som lättretad. För egentligen borde man väl bry sig om viktigare saker?

1. Vad stör du dig på i vardagen? Folk som äter med öppen mun, sörplar när de dricker. 
2. Vad stör dig mer ju äldre du blir? Att jag tänker långsammare.
3. När tappar du tålamodet snabbast? Tålamod är över huvud taget inte min bästa gren. Tycker folk ska fatta snabbt, agera.
4. Vad stör dig med rutiner? Inget särskilt. De kan vara bra att ha.
5. När kan du inte sova? När jag är kall om fötterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Tv-tips ni kanske inte alls behöver ...?

Inte för att ni bett om det och kanske är det ingenting ni behöver heller, men nu får ni det ändå: ett par tv-tips!

Jag blir så glad och lättad när jag ramlar över en serie som inte är en blåkopia på alla andra ... Är definitivt ointresserad av övernaturligheter som zombies och utomjordingar och har noll förståelse för folk som skjuter skallen av sina medmänniskor så att hjärnsubstansen flyger, blandat med annat grovt våld. Poliser med alkoholproblem har jag heller inte mycket sympati för. Så när/om jag hittar något lite annorlunda vill jag gärna dela med mig.
Här är tre fynd som alla finns på SVT Play för närvarande!

"Malpractice" är en brittisk serie i sjukhusmiljö. Den handlar om hur man utreder eventuella felbehandlingar i vården. Det blir som en sorts polisarbete bland läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, där intriger och maktspel florerar. Spännande! I säsong 2 (den första finns inte kvar att se längre) är det en psykiatriker som står i centrum. Består av 5 x 45 min och ligger här, redo för ditt klick!

"Berit – en bättre man" har två huvudfigurer: den populära ståupparen Live och nättrollet/kvinnohataren/enstöringen Tom. Han har utsett Live till sitt främsta hatobjekt men det tar en dramatisk vändning när hon talar ut om nätförföljelsen och nämner hans alias. Toms identitet blir omedelbart avslöjad och sedan drar historien igång på allvar ... Serien är norsk. 4 x 50 min per avsnitt, här. 

Att påpeka att "I vår herres hage" är inne på sin sjätte säsong är väl att slå in en redan vidöppen dörr, antar jag? Jag gör det ändå, så vilsamt bland veterinärer, bönder, jordnära kvinnor och stora och små djur (seriens originaltitel är "All creatures great and small").  6 x 45 min att se fram emot!

Copyright Klimakteriehäxan

Att resa förr och nu

Planerar du en resa någonstans? Eller är du bara lite sugen och vill resa i fantasin? Eller tycker du att rest klart, rent av? Oavsett vad ditt svar är tycker jag att du, om du har några minuter över, kan läsa en riktigt rolig och bra text skriven av Helena Bergström på bloggen Freedom Travel. Hon listar femton punkter på vilka gårdagens resenärer betedde sig helt annorlunda mot dagens! Det är mobilens "fel". Jag och säkert många med mig ler igenkännande åt resecheckar, pappersbiljetter och "collect calls", till exempel.

 Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som kund

Mina bananpannkakor märks
 i statistiken. Består av ägg
och bananer.

Visst är jag en så kallad Ica-stammis, en ganska nöjd sådan dessutom. Men tänk vilken koll de har på mig! För nu har jag fått deras totala kartläggning av mig och mitt liv som kund. Det kom ett mejl (alla "stammisar" har naturligtvis fått det). Jag erbjöds att "kolla in mitt Stammisår 2025!".

Då gjorde jag det och nu vet jag saker om mig själv jag verkligen inte hade en aning om – det är klart att det handlar om tämligen onödigt vetande, fast lite kul tyckte jag i alla fall!

Tänk bara att jag bar hem 794 kg varor under året. Besökte 16 olika butiker, oftast (61 ggr) den som ligger allra närmast. Normalt handlar jag 3 ggr per vecka, i genomsnitt 11 varor per gång. Allra mest handlar jag i december, vilket knappast kan överraska någon som kommer ihåg att det är då julen infaller ...

Ett och annat som Icas datorer petat ihop om mig och mina inköp överraskar förstås inte alls. På min åtta-i-topp-lista finns naturligtvis det jag och Maken inte kan leva utan. Som etta mina bananer, på andra plats hans Falu rågrut (jo då jag äter det också). Därefter kommer ägg, messmör, smörgåsmargarin, rökt skinka, lättmjölk och färsk pasta. Varor vi ju inte kan leva utan, så är det bara ...

Vad Ica dock inte har en aning om är att jag också kan vara otrogen. Besöker inte sällan Lidl, ibland blir det Coop och enstaka gånger också Hemköp. 

Bild från ica.se

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om citrus

Vilka förunderliga skapelser de är, citrusfrukterna! Vackra och lockande på utsidan, oavsett om de är blodröda, orange, citrongula eller limegröna. Och inuti: de ljuvligt saftiga klyftorna, så sköra och samtidigt tillräckligt starka att de kapslar in fruktsaften. En mirakulös kombination av fast och flytande – en av naturens bästa förpackningar.

-Jens Linder, matskribent i Dagens Nyheter, hyllar citrusfrukterna som har sin verkliga högsäsong just nu. Tycker han formulerat sig väl och vackert om något som jag också uppskattar! En snabblunchvariant som hör till mina favoriter är citrus (av valfri sort) med keso. Mumsig kombination!

Lite citrusfrukt hemma hos mig, i en korg från Søstrene Greene som jag inte kunde motstå
 ... visst är den fin?

 Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

2 800

-Så många ord är nya i den femtonde upplagan av SAOL, Svenska Akademiens ordlista, som släpps i morgon.. Elva år har gått sedan den förra gavs ut. Bland de "moderna" orden som nu kommit in hittar man sådant som "sträcktittning", "gruppkram" och "klickbete".  Samtidigt har 1500 ord plockats bort. Kanske kommer ingen eller i alla fall väldigt få att sakna "giftblanderska" och "sedeltankning"?  

Ut i rymden!

Rymden är temat för denna veckas Tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Önskar innerligt att jag kunde påstå att jag läst Harry Martinssons "Aniara", fast det har jag inte, har bara sett filmen ... men den tyckte jag var bra!

Rent generellt är jag inte jätteintresserad av rymdäventyr, men har tre att presentera ur barnbokshyllan, böcker vars titlar åtminstone har rymdanknytning!

"Det blåser på månen"  (The Wind on the Moon) är en brittisk barnbok av Eric Linklater som blivit en klassiker. Om systrarna Dinna och Dorinda som gör som de själv, men inte som föräldrarna, vill. Älskade den!

"I taket lyser stjärnorna" är en fin bok av Johanna Thydell om en tonårsflicka som brottas med sina egna problem men vars mamma samtidigt drabbas av cancer. Fick Augustpriset 2011.

"Pelle på planetfärd" är en härlig berättelse om pojken som vill flytta till en annan planet när livet här hemma på jorden är onödigt jobbigt. Jan Lööf är pålitlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi firar en hundraåring!

Åt en trevlig lunch med en gammal kollega i dag. Och så hampade det sig så att vi också investerade i var sitt par örhängen. De kostade 99 kronor, men det var inte priset som avgjorde, det var vad de var: en rund bit ur tv:s klassiska testbild, med balkar i färg. Vi kom fram till att med våra i runda slängar sammantagna  hundra år i tv-branschen var de ämnade för oss, om/när vi vill se tillbaka på gamla bedrifter. Inte förrän jag kommit hem upptäckte jag att det var televisionens hundraårsdag i dag! Men det firade vi alltså, även om vi insåg det först i efterhand! Hurra hurra hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

Vin och etikett

Alla som känner mig vet att jag gärna dricker ett glas vin till fredagsmiddagen, det kan vara rött eller vitt (i enstaka fall rosé) beroende på vilken sorts mat vi äter. Men det är heller ingen hemlighet att jag i grund och botten inte kan ett smack om viner. Mina smaklökar är inte av bästa sort, mitt luktsinne försämrat sedan väldigt länge. Ändå anser jag att jag kan uppskatta den ädla drycken!

Undrar du då hur jag vet vad jag ska bära hem för flaskor från Systembolaget? Jo det kan jag berätta. Min metod är superb: jag går på etiketten, dess grafiska form i kombination med det namn producenten valt att sätta på sitt vin.

En svart katt från Chile är lätt att bära hem.

Den svarta katten, "Gato negro", är en gammal prisvärd variant från Chile vars namn vi hunnit vänja oss vid. Men det finns nya bekantskaper i Systembolagets sortiment!

Alltså har jag på sistone druckit "The Idiot" (Italien), "Mucho mas" ("mycket mer" från Spanien) och  "Cigarra" (portugisisk "syrsa"). Återstår att köpa och smutta på "Satyr" (mytologiskt djur från Libanon), "The Bomb" (från Italien) och varför inte "In the Mood" (från Sydafrika, kräver kanske bakgrundsmusik med Glenn Millers orkester?).

"Bread & Butter" är ju för de flesta en livsnödvändighet, men eftersom det vinet kommer från USA har jag inte prövat det. Kanske finns det kvar när Trump inte längre gör det? Får testa då i så fall. (Jag inser förstås att min pyttelilla köpbojkott av amerikanska produkter inte ger något eko in i Vita Huset ... fortsätter ändå!)

Om man går utanför Systembolagets hyllor finns fler lockande sorter. Det verkar som om spanjorerna tar ledningen när det kommer till att hitta på skojiga namn (fast på engelska) för vinmakarnas produkter. Eller vad sägs om "Just fucking good wine", "You look great" och "Knock knock"? Vem vet, kanske också någon sommelier med omfattande kunskaper i enologi kan uppskatta ett vin som har ett roligt namn?

"Vett och etikett" är något man får lära sig för att smälta in i sociala sammanhang. "Vin och etikett" kan man ägna sig åt i största enskildhet, man måste ju inte – som jag – berätta att man inte begriper bättre!

Copyright Klimakteriehäxan

Här kommer H

Med Enligt O i spetsen håller vi på att ta fram ett litteraturens eget ABC, där vi nu kommit fram till bokstaven H. Minns plötsligt hur man på 1960-talet skapade en helt ny ABC-bok genom att folk fick skicka in förslag till bra rim som passade för bokstäverna – ett initiativ från tv-programmet "Hylands hörna" som ALLA såg. Då löd H-versen så här:

Hemslöjd kallas plastreplik.
gjord i en japansk fabrik.

Men nu gäller andra påbud, och jag väjer för självklara kandidater som Ernest Hemingway, Hermann Hesse, Knut Hamsun och Heinrich Böll, samtliga belönade med Nobels litteraturpris (och jag har läst dem!). Tre H-frågor ska i alla fall få sina svar!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på H!
Åke Holmberg (1907-1991) skapade Ture Sventon och gav fastlagsbullen ett smeknamn som aldrig går bort: temla. Det ska han ha tack för! Nio böcker finns det, den första kom 1948. 1972 såg man långfilmsversionen och som julkalender dök Sventon upp 1989.  

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på H! 
Att jag minns Daniel Bergmans självbiografiska "Hjärtat" har inte ett dugg att göra med hans berömda föräldrar (Ingmar Bergman och Käbi Laretei), eller dottern författaren säger att boken riktar sig till, eftersom han lever med livshotande sjukdom och kan dö när som helst. Innan den tvingade honom att sluta arbeta hade han bytt bana, från filmens värld, och blivit sjuksköterska. Så småningom jobbade han i ambulans, och de inblickar han ger kring det obeskrivligt viktiga och tunga yrket var min verkliga behållning av läsningen. Hjältar är de, hela bunten! Tur att de finns!

Tipsa om en hyllad bok av en hyllad författare! 
Här blir det faktiskt ännu en bok på H, fast det inte är nödvändigt. Men hyllad har han blivit, Bernhard Schlink, och det är han värd. Faktiskt borde han uppmärksammas ännu mer! I min hylla har han en hedersplats. Där står romanen "Högläsaren" (Der Hochleser) som är en otroligt gripande historia i efterkrigstidens Tyskland. Kärlek uppstår mellan en vacker kvinna som är spårvagnskonduktör och en mycket yngre man som studerar för att skapa en bra framtid. Upplösningen är överraskande och åtminstone jag kände den ända in i hjärtat ... En riktigt bra film blev det också.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert uppåt väggarna

Kan man pynta ett hus?
Självklart kan man det. Med klängväxter, blommor i balkonglådor, muralmålningar, snickarglädje, spännande belysning. Eller varför inte en plåtbit? Det har vi en, på verandaväggen, inramad av klätterhortensia!

Det är mitt svar när bloggande Åke vill att man ska "hoppa på tåget" och i sin blogg reagera på hans nyckelord som återkommer på lördagar (fast jag nästan alltid missar det) och som denna gång vill se husdekorationer.

Hämtar mina dekorationer ur arkivets sommarlandskap, i Barndomslandet. Här och nu, i  huvudkommunen, snöar det ... exakt en månad har gått sedan julafton, men visst känns det som den ligger ännu längre bakåt i tiden?

Fågeln Fia från Stubbviken Design pryder väggen på vårt hus i Barndomslandet. Gjord i cortenstål. Gillar henne helhjärtat!

Handsnidad/snickrad/målad dörrknackare på vår husknut. Du kan också skymta en klängros, även det en husprydnad! Och visst, ännu en fågel. Jag har ju pippi på dem!

Den här ladan fick sin fasad förskönad 1948 av konstnären Jörgen Zetterquist.
Du kan läsa mer om den här målningen här.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett tv-tips

Det händer emellanåt att jag saknar New York. Nu har jag inte varit där på länge. Kanske kommer jag aldrig dit igen? Så länge Trump styr lockar det definitivt mindre. Den där staden har alltid fascinerat mig, ända sedan första gången jag såg Manhattan Skyline och fick knalla längs avenyerna, ta andningspaus i Central Park och köpa morgondagens tidning före midnatt – trycksvärtan hade inte hunnit torka ...  Under en period reste jag i alla fall dit ganska ofta på grund av jobbet. Nyss blev jag rekommenderad (minns dock inte av vem?) en bok som, visar det sig, utspelar sig i Det Stora Äpplet på 1920-talet. Den skrevs av Ursula Parrott och kallas av somliga "klassiker", en som inte går att lägga ifrån sig. Jag är kanske inte lika entusiastisk, men jag hänger med på Patricias resa sedan hennes man beslutat sig för att deras äktenskap är över. Hon lever ett tämligen vilt liv i den stora metropolen och den mening som jag vill servera Skriv-Robert och er andra som Veckans mening, den är en originell hyllning till staden!

New York is a jail, to which, once committed, the sentence is for life, but that it is such a well-furnished jail, one does not mind much.

Robert Nyberg med Trump på Grönland.

Nämnde sittande presidenten i texten ovan. Mannen som vi tvingas "umgås" med dagligen, vare sig vi vill eller inte. Så mäktig är han att han inte går att undvika, och inte bryr han sig om vad omvärlden tycker om hans skarpa beslut och tvära kast, sådant som gör att man aldrig vet vad man ska tro. Måttet är rågat! Så tänkte jag i alla fall först när jag upptäckte att SVT sänder en serie i tre delar som  heter "The Donald Trump Show", en brittisk dokumentär med underrubriken "En politisk såpopera" och en satirisk blick på sakernas tillstånd. Hur det nu kom sig började jag ändå titta och ja, jag har fortsatt! 

Trump släpper in tv-kameror nästan överallt och seriemakarna har letat upp bilder jag aldrig förr sett i något nyhetsprogram. Det gör inte karlen mindre skrämmande, men blir intressant och jag rekommenderar fler att titta!

Copyright Klimakteriehäxan

Min oauktoriserade översättning av Veckans mening lyder: New York är ett fängelse där man hamnar som livstidsfånge, men eftersom det är ett så välmöblerat fängelse gör det inte så mycket.

Framåt!

Jaha, nu är det vitt utanför mitt fönster igen. Strax är det gråbrunt, det är det som är det sämsta med vinter i Stockholm. Men jag väljer att titta in i datorskärmen i stället och svarar, som vanligt, på fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Vi ser framåt!

1. Har du tänkt på några nyårslöften för i år? Nej, tiden för nyårslöften är sen länge förbi. Det handlar om decennier!
2. Vad vill du förenkla istället för att förbättra? Tycker att jag håller mig till det enkla för det mesta ...
3. Vad vill du uppgradera i ditt liv – liten detalj eller stor grej? Min energi och lust till motion. Har usel kondition i nuläget.
4. Vad vill du ha mer plats för i din kalender? Barnbarnen! Fast det är inte min kalender som är överfull, det är deras föräldrars.
5. Vad hoppas du att ”framtida du” tackar dig för om ett år? Att jag skrivit något jag är (riktigt) nöjd med.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyss – nu – nästa

Försöker ta mig tillbaka in i bokläsarnas skara. Och kanske är det på väg att lyckas? Upprepar greppet Hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö.

Nyss: "Ex-Wife" av Ursula Parrott, en kvinnoroman från 1929. Rekommenderades hett av någon, minns inte av vem eller var, men jag köpte den, i jakt på en bok som skulle kunna bryta min lästorka. Och ja, jag kom igenom. Här fick jag möta människor i 20-30-årsåldern som levde hejdlösa liv på 1920-talets Manhattan, liv som fick mitt eget 70-tal att verka väldigt försiktigt och återhållsamt ... Författarens  personliga historia, som bär en hel del likheter med bokens, är fascinerande och ganska sorglig. Blev jätterik, slösade bort alla pengar, hade fyra misslyckade äktenskap, var oavbrutet skandalomsusad. Dog utblottad, av cancer, på sjukhus för fattiga, under taget namn. Boken som var hennes debut och blev genombrottet är ingen feelgood men skildrar stor vänskap (med både män och kvinnor) och en del romantik som inte bara ligger på ytan. Fast relationsproblemen är många och dränks ofta i alkohol. Måste-läsning? Nej. 

Nu: "Med en lapp om min hals" av Christian Lehmann Gisler, även känd som bloggaren "Professor Deutsch". En självbiografi om den lille pojken som vid sex års ålder skickas från Berlin till Kisa i Östergötland för att möta sommaren hos en tillfällig familj. Det blir början på resten av Christians liv, för i Sverige får han allt han saknat i sin tyska barndom, framför allt kärlek. På sätt och vis en berättelse om hur integration faktiskt kan lyckas! Skildringen av vardagen med en alkoholiserad, ensamstående trebarnsmor, som han kallar "mamma" inom citattecken, får läsaren att förstå hur eländigt det verkligen var. För min del får jag också lära mig något nytt: att det fanns en rörelse startad på 1950-talet som hette "Berlinbarnhjälpen" och som tack vare svenska idealister kunde ge barn ljusglimtar utanför Västberlins mur. Christian fick hela tiden återkomma till sina svenska föräldrar och idag är han sedan många år svensk, med rötter i ett gult tegelhus på Gammelgårdsgatan i Kisa! 

Nästa: Återvänder nog till Lena Nymans "Dagböcker och brev 1962-1974". Det är en tegelsten om än inte av största storleken, men texten är också av ett slag som jag hellre tar in i mindre doser än sträckläser. Hennes liv var brokigt och det blir många tillbakablickar på en tid när vi båda var unga, men en sak är klar: den som skrev (Arthur Lundquist) att hennes rumpa var "ointelligent" hade aldrig brytt sig om att kolla hennes hjärna. Där fanns mängder av klokhet och kunskap och hon kunde dessutom skriva!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 176

 UPPMÄRKSAMHETSEKONOMI

-Uttrycket, nytt för mig, väcker mitt omedelbara intresse. Ja kanske kan ekonomiskt tänkande användas när det kommer till att hantera mängden av information som flödar över oss, vare sig vi vill eller inte? Hur hanterar vi utsagor av allehanda slag? Somliga (det vet vi nu) är AI-produkter som måste betraktas väldigt kritiskt, andra är utformade för att få oss att tro på eller köpa något speciellt. Vi bombarderas av intryck, det ganska färska yrket "influencer" är ett idogt utövande av reklam även om de själva vill kalla det något annat. I slutändan är tanken att vi ska falla till föga och handla, alltså shoppa eller agera. Mänsklig uppmärksamhet är tveklöst en bristvara. Men hur ekonomisk man än vill vara blir det svårt att skapa ett "sparkonto" när det handlar om uppmärksamhet. Man får nöja sig med att försöka snåla! 

Vi återupptar jakten på tisdagstrion!

Under det nya året ska vi förse Blogglandia med nya tisdagstrio-inlägg. Tre böcker ingår, och temat har Skriv-Robert angett. Nu i årets premiär lyder det: Författare vars för- eller efternamn börjar på F.

Vad sägs om C. S. Forester, han som 1935 skrev "Afrikas drottning" (The African Queen)?! En äkta klassiker, inte minst sedan den filmades 1951 med Kathryn Hepburn som missionären som med Anthony Quinns hjälp vill bekämpa tyskarnas framfart i Kongo under första världskriget. De färdas på en båt på den stora floden, han dricker gin, hon ber till Gud och de blir naturligtvis förälskade i varandra.

Per Anders Fogelström hittar man också i klassikerhyllan, framför allt för hans stad-serie om Stockholms utveckling. Borde man också läsa om, jag engagerade mig mycket i personernas öden i huvudstadens fattigaste kvarter när jag läste böckerna.

Fröding som bokstöd.

Det blir en klassiker till, en favorit (och nästan den ende poet jag förstår att uppskatta): Gustaf Fröding. Inspirerad av en lyrisk recension köpte jag i fjol och läste en färsk biografi om honom ("Dä kvetter" av litteraturvetaren Johan Svedjedal) men den var en besvikelse. Mycket mera njutbart att läsa verken Fröding själv skrev, jag har även en del av hans tidningsartiklar som getts ut i bokform.

Det här låg förstås snubblande nära avsnitt sex i vår pågående serie Littteraturens ABC som initierats av Enligt O. Här är mitt inlägg till bokstaven F i den stafetten, det är inte identiskt med dagens!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad säger AI om den här bloggen?

Blir inspirerad av Hannele som upptäckt vad AI kan berätta om hennes blogg. Så jag går raskt till samma källa och frågar: Vad är Klimakteriehäxan? Och svaret kommer förstås blixtsnabbt. 

"Klimakteriehäxan syftar främst på två saker: en långlivad svensk blogg och en bok av författaren Aina Bergvall. 
Bloggen: Klimakteriehäxan är en personlig blogg som startades i december 2004. Den drivs av en kvinna som beskriver sig själv som en mogen och erfaren person som vågar tala om vad hon vill. Bloggen är fortfarande aktiv i januari 2026 och behandlar ämnen som vardagsliv, kultur, litteratur och samhällsreflektioner. 
Boken: Det är även titeln på en bok skriven av Aina Bergvall, utgiven 2008 på Isaberg förlag. Boken beskrivs som en skildring av livet och utmaningarna för kvinnor i den mogna åldern.
Namnet: Det används ofta som ett uttryck för att ge en röst åt och stärka kvinnor mitt i livet genom att använda ett ord som historiskt varit negativt laddat på ett mer kraftfullt och humoristiskt sätt."

Jaa, jag känner mig nog ganska nöjd med den "analysen". Stämmer väl ändå ganska bra? Eller hur? Måste medge att jag blir lite imponerad. Hur kan det gå så fort – och ändå bli hyggligt korrekt??? Om man som jag jobbat en del med research känner man sig sannerligen överträffad. För det brukar ta tid, mycket tid!

För att inte blir alltför positiv drar jag mig till minnes – och påminner härmed er andra om – en tidigare AI-erfarenhet som inte var så imponerande ...

 
Copyright Klimakteriehäxan

Puh för all snö

18/1: Snön och Nalle Puh

Det är världssnödagen i dag. Låt mig bara konstatera att det är ingenting jag har firat, långt därifrån. De där fina vita dagarna (som var välkomna) var snabbt överståndna, men då flög pulkorna fram i onödigt branta backar och ungarna gjorde snögubbar och hade kul. 

Sedan dess har vi levt i brun modd och med i princip oframkomliga gator och trottoarer. Ständig risk att halka tvingar en att gå "pingvingång", för man vill ju helst slippa bryta ben och/eller armar. Klagomålen på snöröjarna har åtminstone här i huvudstaden varit rekordmånga, över 20 000 senast jag hörde en siffra. Puh!

Nu råkar det ändå vara så att snön faktiskt delar den här dagen med ingen mindre än Nalle Puh, denne trevlige figur skapad av A. A. Milne redan på 1920-talet, så han är nu över hundra år gammal. Puh kallas ofta för "en björn med liten hjärna" vilket ju låter som en riktigt elak etikett, men man får tolka den lite snällt: visst glömmer han saker, visst är han lite tankspridd, men mer en glädjespridare ändå!

Nöjd med dessa två föremål för alternativa temadagar i almanackan besparar jag er härmed ännu ett förslag till en jag anser saknas!

Copyright Klimakteriehäxan