(O)viktigt

Elisa Matilda får fart på oss bloggarkollegor på fredagarna med sina fem frågor, som man aldrig i förväg vet vart de ska ta en. Idag ser de ut så här:

1. Vilken helt oviktig sak har du en stark åsikt om? Här blev det ERROR i min skalle. Om jag har en stark åsikt om något måste detta något väl ändå vara lite viktigt, om än bara för mig?
2. Vilken liten sak kan störa dig mer än den borde? Att grannen dammsuger trägolv med hårt munstycke. Det hörs.
3. Vilken helt oviktig sak skulle du vilja vara bäst i världen på? Kan inte välja, behöver inte bli bäst i världen på någonting men vill gärna vara lite bra på mycket annat.
4. Vilken liten sak kan du bli orimligt nöjd med? Orimligt vet jag inte men nog är det roligt om folk synbart uppskattar maten jag lagat.
5. Vad är något du fortfarande inte kan? Hålla ett personligt tal. Folk tror att jag kan, men ack så fel de har.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

70 000 000

-Så många kronor har någon betalat för ett hus i Viggbyholm, norr om Stockholm. Denne någon får en bostad med åtta sovrum, sex badrum, infinitypool, gästhus, walk in closet i storlek som en ordinär klädbutik, garage för fem bilar, enorma fönster. Sjötomt förstås. En spekulant kom och tittade en fredag, på lördagen var köpet klart. Och (den hemlige) köparen verkar ha gjort ett fynd - samma hus var ute på marknaden för fem år sedan, då för 150 miljoner kronor. Jag missunnar naturligtvis inte någon detta till synes oslagbart fina boende. Men 70 miljoner? Om jag hade det på mitt bankkonto skulle jag ändå inte ha varit på köphumör. Tänk så mycket att städa! Och all fönsterputsning!  

Bild från Eklund Stockholm New York

Nu sätter vi P med plus!

Alfabetisk ordning, det vet vi vad det är och det är ett rättesnöre vi ofta respekterar. Men nu håller vi som bäst på med något som kanske kan kallas alfabetisk oordning – om än i alfabetisk ordning ... Vi skapar nämligen ett nytt ABC där bara positiva saker får plats. Tre trevligheter per bokstav ska det vara, och vi har faktiskt kommit fram till P+! P som i Positiv som i Plus, helt enkelt! Ser fram emot era inlägg, glöm för all del inte att lägga in länk i kommentarsfältet här!

Plåt

Det är hållbart, det är formbart, det är ett material som kan användas till nästan vad som helst, inte bara tak, konservburkar, bilar och ugnsplåtar. Jag råkar ha ett väldigt gott öga till föremål av plåt, har smycken, ljusstakar och annat, allt i svart (eller avsiktligt rostiga). Gillar Bengt & Lottas skapelser, har ett "ljusträd" från Kosta Smide. En jättefin väggfågel från Stubbviken Design sitter sedan länge på verandaväggen till huset i Barndomslandet. Från Danmark kommer min fasadklättrare, i kolsvart metall även han. På bilden längst ner ser du att jag hittat ännu en designfirma som gillar plåt, ja älskar plåt rent av!

Presenter 

Det är tveklöst trevligt att få, men också väldigt trevligt att ge bort. Det svåra är att hitta "något som passar". Ibland finns en önskelista och det kan vara praktiskt, men allra roligast är att komma på något alldeles själv, något som träffar mitt i prick! En årsrik granne säger inför varje högtidsdag att "presenter som äts eller dricks upp eller som vissnar tar jag gärna emot". Bra tänk när festföremålet ingår i folkgruppen "de som redan har allt"!

Pelargon
Denna härliga växt som trivs både inne och ute! Har haft jättefina exemplar på balkongen i sommar, de har blommat nästan ögonbedövande vackert, i god samklang med sina övervintrade släktingar.  Pelargonen sägs vara svenskarnas favoritblomma nummer ett, men lär från början ha varit en "överklassväxt för män"?!? Idag används den till både parfym, mat och terapi, eftersom den också är en sorts medicinalväxt, använd vid pms, torr hy, eksem och herpes. Och avkoket från bladen sägs både rena och stimulera blek och glåmig hy. OK jag har inte provat, är nöjd med att titta på mina! 

Plåt är ett kanonbra material för kreativa människor. Se här en liten tall som jag gav Dottern i födelsedagspresent! Blev jättefin på hennes fönsterbräda! Tallen kommer från Älska Plåt Design, ett företag som drivs av Anna Giss och Anne Johansson i Nässjö – de kallar sig gärna "Flickorna i Småland". Hur de kom på idén till att göra saker i plåt? Svaret:"Ur några tomma fönster växte en idé om att skapa något som håller – blommor i plåt som aldrig vissnar" och nu erbjuder de en lång rad "blommor" i plåt. Inte behöver de vattnas heller, möjligen dammas av emellanåt ...

Och därmed är vi inne på alfabetets andra halva. Vi har fjorton bokstäver kvar, fast kanske blir det lite färre. Bokstaven Q som egentligen ska dyka upp nästa vecka känns svår, glest mellan trevligheterna där tror jag, och samma problem kan nog komma att drabba X ... rätta mig om jag har fel!

Trevligheternas ABC+ knallar på i god ordning, bokstav för bokstav, onsdag efter onsdag. När det handlade om O+ trillade det in utmärkta O-märkta förslag från Jenny, Mrs Calloway, LillaSyster, Livshäxan, Margaretha, Åsa, Ingrid, Merika, Janerik, Debutsky och Josjos.

Copyright Klimakteriehäxan

Snart är lästimmen här!

Bara timmar återstår till Read Hour när jag skriver detta. Klockan 19 är det dags! Då hoppas Läsrörelsen att alla bokvänner är mobiliserade, att man tipsar varandra om läsning, kanske byter böcker rent fysiskt också, pratar om texter, om vilka tankar något man läst har väckt. 

Idén kommer från Finland och man har valt att lägga lästimmen på den dag FN utsett till läskunnighetsdagen. Lärarstiftelsen, Svenska Akademien och Svensk biblioteksförening stöttar projektet.

Bokläsare i alla åldrar från tolv år och uppåt ger sina egna boktips på sajten. De är tillsammans över 400 och kommer från olika bakgrund. Jag klickar helt på måfå på nummer 38 och hamnar hos professorn i kognitionsvetenskap Peter Gärdenfors. Han rekommenderar två titlar: "Lille prinsen" (Le Petit Prince) av Antoine Saint-Exupéry och "Pappan och havet" av Tove Jansson. Sitt val motiverar han så här: "Båda böckerna kan läsas på flera olika nivåer av både barn och vuxna och båda presenterar grundläggande mänskliga och existentiella problem i sagans form." 

Men det finns alltså ytterligare fyrahundra tips att ta del av. Bara att klicka runt! Nedräkningen till Read Hour har börjat.

Copyright Klimakteriehäxan

Högaktuellt: Politik

Politik – ja det ordet kanske står en del av oss upp i halsen just denna sista vecka inför stundande val. Debatterna, beskyllningarna och vallöftena avlöser varandra, men det är väl därför som Skriv-Robert valt temat till veckans tisdagstrio. Vi kan inte klaga på bristande aktualitet!

Irving Wallace blev först med att placera en svart man på posten som USA:s president. Han gjorde det redan 1965 i romanen "Mannen i Víta Huset" (The Man). Då var Barack Obama fyra år. Det skulle ta ytterligare fyrtio år innan han blev POTUS, men han var mera lyckosam på posten än sin litteräre föregångare, för den presidenten hamnade inför riksrätt (impeachment) ...

Mario Vargas Llosa, peruansk författare som fick Nobelpriset 2010, var tidvis aktiv även som politiker i sitt hemland, även om han aldrig lyckades bli dess president. Men flera av hans böcker handlar om politik och dessutom med bas i saker som verkligen har hänt. Så är det exempelvis med "Den sanna berättelsen om kamrat Mayta" (Historia de Mayta) som berättar om ett vänsteruppror på 1960-talet i en liten stad högt upp i Anderna.

 

Två amerikanska tvillingpojkar skiljs åt redan på BB och växer upp under helt olika förhållanden. Ändå kommer deras vägar att korsas, båda ger sig in på en politisk karriär och det slutar med att de är huvudkonkurrenter när guvernör ska väljas i delstaten Connecticut. Det är britten (och politikern) Jeffrey Archer som berättar historien, och han gör det (som alltid i mitt tycke) bra. Han ger också en god inblick i hur det kan gå till i  politiken i USA. Boken heter "Blodsbröder" (Sons of Fortune) och bjuder på lite av allt. Väldigt underhållande! 

Copyright Klimakteriehäxan 

Saker att minnas 3

Souvenirer.  Visst är det trevligt att ta med sig något som hjälper en att minnas, det kan vara ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några saker som jag tycker om, förhoppningsvis prylar förknippade med några andra minnen som inte varit försedda med prislapp men som jag har sparat ändå. 
Det här är den tredje!

Blir det ett äppelår i år? Tycker mycket tyder på det, har sett aplar med grenarna nedtyngda av stora mängder frukt. Vilken fest det kan bli! Äppelkakor, äppelmos, pajer, must – och så alla äpplen man tuggar i sig helt naturella, förstås. Men det på min bild är inget man tar ett bett av, även om det kan tyckas ha skett, för det är lite skadat i skalet.  

Detta mitt vackra äpple, ungefär 25 cm i diameter, är inhandlat på en julmarknad i Nynäshamn för ganska många år sedan. Jag var på besök hos en väninna, vi strövade runt i staden som är liten och trivsam. Vi kikade in på spa-hotellet som såg mysigt ut. Från hamnen kan man ta båten till en rad destinationer, band annat Gotland, man kan t o m kliva av på Gotska Sandön (det har jag gjort!) och färsk fisk finns förstås. Fiskboden i hamnen har öppet året runt och det doftar gott! 

Den här dagen lurade julen runt hörnet. Marknaden var inte stor men där fanns fina saker att köpa! Och visst handlar man gärna sin frukt på marknaden, eller hur? Åtminstone den färska ... Men här fanns ett annat fruktutbud, tillverkat i papier maché och vackert bemålat. Päron, apelsiner och äpplen var sorterna som jag minns det. Konstnärinnan var en äldre kvinna, uppenbarligen välkänd lokalt för sina verk. Hon har tyvärr inte signerat mitt äpple.

Jag hade svårt att välja men fastnade till slut för det röda och bar hem det med glädje. I mitt tycke var detta alls ingen julprydnad utan ett konstverk att njuta av året runt, och så blev det. Kan sätta ett litet likhetstecken till Jan Lööfs underbara barnbok "Sagan om det röda äpplet" – den är lika bra oavsett när man läser den!

Men så en dag, jag vet att det var ganska exakt sjutton år sedan (för det var en födelsedag) men jag minns det som igår, hade vi gäster. En av gästerna var en liten pojke, kanske fyra år gammal, kanske en blivande fotbollsstjärna, vad vet jag. Han såg och gillade mitt kära äpple, tänkte "BOLL!", tog upp det och dängde det i golvet med all kraft han kunde uppbringa. Den "bollen" studsade inte men det small högt. Jag insåg omedelbart vad som hänt – fast grabbens föräldrar tittade visst åt ett annat håll ...

Inget äpple tål den behandlingen, vare sig det är ett Royal Gala eller ett Jona Gold (som jag tycker att äpplet från Nynäshamn liknar). Och absolut inte ett i papier maché. Laga det går inte. Men slänga bort det? Omöjligt, såvida det inte spricker ännu mer. Jag försöker vända den skadade delen så att den inte syns. Äpplet är och förblir en kär souvenir från Nynäshamn, en stad jag inte besöker särskilt ofta.

Att det resmålet bara ligger en kort pendeltågstripp bort underlättade ju hemtransporten av en souvenir av det lite större slaget ...

Copyright Klimakteriehäxan

Blomstertid!

"Den blomstertid nu kommer" sjunger vi i juni och visst kom den – men den är faktiskt inte slut än! Ta som exempel den fina rosenskäran som blommar rikligt och lockar insekter i mängd. 

Eller kolla i mina balkonglådor! I fjol sa jag att jag aldrig mer skulle ha en petunia, eftersom de var fulla i bladlöss och det förtar verkligen en blommas charm.
Men titta! Jag har petunia i full blom! Två blå och en vit! De dök bara upp mellan mina nyköpta pelargoner. Uppenbarligen självsådd från fjolåret – och åtminstone för ögonblicket lusfria, så vitt jag kan se.

Då blev det lite blommigt som Veckans foto, och en liten länk till Åke där fler bilder vanligtvis finns att beskåda. Som bonus delar jag med mig av en skyltsöndags-skylt som fick mig att reagera ... vad är svaret på frågan? Jo, jag har kollat det nu ... men låter er sväva i ovisshet, så har ni något att fundera på!

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i september

Nionde månaden är här. Vi är definitivt på väg mot kyligare tider. Tills vidare kan man hålla värmen genom att sitta vid datorn och blogga lite ... och, som brukligt efter ett månadsskifte, skriva en Just nu-stump i Kulturkollos efterföljd.

Just nu läser jag egentligen ingenting, hattar runt, öppnar en bok, tar en annan och öppnar den, läser ett par sidor, och minsann om jag inte tar en tredje också ... så där håller jag på! måste fastna! Ge mig ett tips där jag fastnar direkt!

Just nu lyssnar jag på en CD med Carly Simon. Blev påmind om denna min gamla idol när hon nyss, vid 83 års ålder, gjorde comeback med ett nytt album. Har letat fram en skiva med Dolly Parton också ...

Just nu tittar jag på vackert röda rönnbär. I tv har vi börjat se de första säsongerna av brittiska "Line of Duty", det är faktiskt riktigt bra.

Just nu njuter jag av att sommaren stannar kvar lite till. För den gör väl det???

Just nu längtar jag efter att min envisa hosta ska ta slut. Har pågått i tre veckor. Urtjatigt.

Copyright Klimakteriehäxan

DSN om en hedersmedborgare

Om en dryg månad kommer Filipstad i Värmland officiellt att utses till världens knäckebrödshuvudstad, det har  Gastronomiska akademin bestämt.

Samtidigt får den amerikanska megastjärnan Oprah Winfrey ta emot titeln "hedersmedborgare i Filipstad". Stadens kommunalråd säger att "hon har pratat om knäckebrödet i sina talkshows i USA och har lyft fram det som ett hälsosamt livsmedel".

Återstår frågan hur Oprah betraktar denna upphöjelse, som rimligen borde vara mer oväntad än en Oscar. Men en titel till blir det i cv:t där det redan står talkshowvärd, skådespelare, regissör, filmproducent, rekordbantare, bokklubbschef och författare. Och säker något mer. 

Nu hoppas man att hon ska dyka upp till den högtidliga ceremonin den 13 oktober men det återstår att se. I väntan på besked om det kan man breda sig en knäckemacka. Hos oss är brödet oftast Falu Rågrut, oklart vilken sort som är Oprahs favorit.

Copyright Klimakteriehäxan

Något har hakat upp sig

 Det verkar som om Blogspot vägrar publicera kommentarer för närvarande. Hoppas det går över snart.

UPPDATERING: Nu går det att kommentera igen!

Det är fredag!

Som vanligt på bloggarens fredag: det blir en start med Elisa Matildas fem fredagsfrågor. I dag dessa:

1. Vad har tagit en oväntad riktning den här veckan? Mitt hår. Det står lite uppåt nu, efter besök hos frisören.
2. Vad är du just nu lite osäker på hur du hamnade i? En del maillistor, från företag/organisationer jag aldrig haft kontakt med.
3. Vad är det lättaste sättet att få dig ur balans? Beordra mig att stå på ett ben.
4. Vad är det mest optimistiska du sagt i veckan? Jo då det där blir jättebra!
5. Vad är lättast att prioritera bort för dig? Vardagens tråkigaste plikter. Strykning av ren tvätt är nog det som faller bort allra först.

Copyright Klimakteriehäxan

Har inte valaffischerna gjort sitt?

De är uppe nu, på väggar, busskurer, broräcken, plank, byggnadsställningar – ja nästan precis överallt där man kan fästa en pappersbit av rejäl storlek. På papperet finns ett budskap, ett politiskt meddelande som är tänkt att få iakttagaren att ta sig en extra funderare med sikte på framtiden.

Jag tänker på valaffischerna. De har använts i Sverige sedan mitten av 1800-talet. I början var de bara svartvita, fulla av text som inte kunde läsas om man inte klev riktigt nära. Genom åren har det hänt mycket: det har naturligtvis blivit färgtryck och många foton har kommit till användning. Grafiska formgivare har jobbat hårt, idékläckare och copywriters kanske ännu hårdare för att skapa verkligt slagkraftiga budskap som ska kännas både i hjärta, hjärna och mage.

Ibland är budskapet synnerligen förenklat. Det är när affischens motiv utgörs av en stillbild av en leende och lagom retuscherad politiker, oftast en partiledare. Frisyr och kläder är valda med omsorg, är personen på bild en kvinna är hon sminkad på ett diskret men ändå tidsenligt sätt. Hela bilden andas "lagom".

Ju färskare partiledare, desto mer krampartade försök att fånga folkets blickar. Och på sätt och vis kanske det lyckas om än inte exakt så som partistrategerna har hoppats, men visst kommer vi ihåg "Det är jag som är Lennart!"– ett desperat försök att lyfta fram en kortvarig centerledare inklämd mellan Olof Johansson och Maud Olofsson. Expertisen vet att det kan handla om personval lika väl som partival, så då behövs en förgrundsfigur som går hem – eller en som folk åtminstone känner igen ... Muharrem Demirok (också centerledare) hade samma problem som Lennart: praktiskt taget ingen visste vem han var. Inga affischer hjälpte. 

Att det här affischerandet förfular vår miljö kan väl ingen förneka. Frågan är om de har någon effekt när det gäller att bilda opinion? Det tror uppenbarligen partierna, annars skulle de ju inte anstränga sig så.

Den 20 september ska affischerna tas ner. Då har redan många trasiga papperssjok flugit runt och skräpat omkring oss. Andra har vandaliserats på ett riktigt tråkigt sätt, ofta med vulgär graffiti. Men vad har de då gjort för nytta? Kan det verkligen vara så att det år 2026 kan anses befogat att skapa alla dessa affischer? Alla mantimmar som ägnas framtagande av material som behövs? Allt det kostar att trycka dem? Allt papper som går åt! Allt jobb som krävs för att få upp dem! Och sedan ta ner dem! Och går det verkligen att återanvända papperet de är tryckta på?  

Eftersom såväl s k "gammel-media" som sociala medier översvämmas av politisk propaganda under sensommaren ett valår tänker jag att de där affischerna inte längre behövs, de har verkligen gjort sitt. Det parti som skulle avskaffa sin affischering skulle göra miljön en jättetjänst (hallå Miljöpartiet!). Vi kan ju inte leva som om varje träd i skogen är som gjort för att bli papper – papper som används på ett helt meningslöst vis. Jag vet ju ändå inte vem/vad jag ska rösta på. Affischerna är faktiskt ingen hjälp alls.

Det verkar trots allt som om viss expertis håller med mig, i alla fall till en del. "Valaffischerna är mer tradition än politik numera" , säger medie- och kommunikationsforskaren Bengt Johansson till Dagens Nyheter. Han anser att det "gått från ideologi till varumärkesbyggande" och att just arbetet med att sätta upp dem är bra för att jobbet får ungdomsförbundare av olika partifärger att känna sig mer delaktiga. 

Samtidigt visar det sig att valaffischerna fått sitt eget "museum". Man har nu upprättat ett digitalt arkiv där affischer från alla år ska kunna hittas – totalt 433 stycken från 115 år och tio olika partier. 
Så bra! I arkiven kan de höra hemma! Låt dem bli museiföremål, allihop!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 191

 TJEJNYÅR

-Se där, ännu en begivenhet jag inte visste fanns i almanackan. Kan det stämma? Här är beskrivningen: "Ny månad, ny säsong och den perfekta ursäkten för en liten uppdatering. Fixa håret, fyll på med skönhetsfavoriter och ge badrummet lite extra kärlek med nya handdukar och smart förvaring." Låter det som reklam? Det kan bero på att det är precis vad det är. Tänker inte avslöja avsändaren, den här bloggen är faktiskt reklamfri. Men lite skojigt tyckte jag ändå att det var ... Gott nytt år, alla tjejer!

O vad det låter bra med O+!

Det är O-na i orden som gör det – så sjöng den härliga trion Eva/Magnus/Brasse i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och kanske ligger det nånting i det? Vi kollar väl helt enkelt! För nu är det dags att fylla på vårt ABC+ med tre trevligheter på O!

Ostbricka
Med favoriterna Kvibille cheddar, Brie, Cambozola och  Falbygdens Kaltbach. I sällskap med några kex, vindruvor och gärna också päron. Fikonmarmelad (annan sort går också bra) för den som är extra sötsugen. Mums!

Opposition
Alla sorters makthavare, oavsett var i samhället man hittar dem,  mår bra av opposition. Ständiga utmaningar håller Makten på tårna, kräver vässade argument, mer eftertänksamhet, tillförlitlig dokumentation och en gnutta ödmjukhet (fast den saknas nog alltför ofta). Men det gäller att oppositionen lyckas undvika de värsta opulistiska fallgroparna.

Ordförråd
Tänk att det finns ett förråd som aldrig kan bli fullt! Här finns alltid utrymme för nyss inhämtade begrepp och glosor. Och människan berikas ständigt, ordförråd är en skatt som, med lite om- och eftertanke, kan växa ordentligt. Varje nytt ord sojm petas in är en investering för framtiden, det är  garanterat.

Många naturvänner bekände färg förra veckan när vi sökte trevligheter på N+. Här har ni dem: Debutsky, Margaretha, Ingrid, LillaSyster, Janerik, Jenny, Livshäxan, Merika, MrsCalloway, Åsa, Josjos och Susjos. Hoppas och tror att jag inte missat någon.

Vill du veta hur bokstäverna vi redan klarat av ser ut? Här är länkarna bokstav för bokstav: A+, B+, C+, D+, E+, F+, G+, H+, I+, J+, K+. L+, M+ och N+. Där kan du klicka dig  till alla som deltar. Är du inte nyfiken på en speciell omgång får du upp alla inläggen i en lång rad om du klickar på ❤️ i etikettraden.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 190

STUGSISTA

-Se där en "bemärkelsedag" som inträffade i helgen och som jag inte ägnade någon uppmärksamhet alls – eftersom jag aldrig hade hört talas om den. Nu, två dygn för sent, vet jag bättre. Detta firas den sista helgen i augusti, då man ska säga adjö till sommaren (och sommarstugan) och rusta sin boning för kallare tider. Traditionen bjuder att man tänder eldar, och då kallas det kanske oftare för "lysnatta". Idén med detta firande verkar ha kommit till oss från Finland så sent som på 60-talet, så kanske är det fler än jag som inte är bekanta med uttrycket. I Finland har firandet fått ett lite stiligare namn: veneziansk afton.

Klubbat och klart

Hemliga och/eller slutna sällskap ska det handla om när man letat upp tre böcker enligt Skriv-Roberts instruktioner i dag.

"Klubben" av Matilda Gustavsson är självskriven, finns antagligen med hos de flesta som presenterar en tisdagstrio. En suverän reportagebok om den s k "Kulturprofilen", om ful- och maktspel i finkulturens utkanter (läs Svenska Akademien). Har du inte läst den? Gör det!

Mary Anne Shaffer skrev "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society). Den dyker säkert också upp hos flera, många har sett den som film. Året är 1946. Ön är ockuperad. Dit kommer en ung kvinna, lockad av ett brev. Hon fascineras av hur öns befolkning tar böcker till hjälp för att stå ut och det blir både dramatik och romantik. Den där pajen, en sorts nödmat, lär vara så gott som oätlig ... 

"Före detta fruars klubb" (The First Wives Club) var en riktigt underhållande film med triss i ess i huvudrollerna: Bette Midler, Diane Keaton och Goldie Hawn. Det handlar om hämnd, varken mer eller mindre ... och även om det inte är ett ädelt syfte, så hade man som biopublik roligt när damerna ägnar sig åt att sätta krokben för sina exmän. Idag har det gått över trettio år sedan dess, kanske har historien inte åldrats väl ... det är en risk. Men naturligtvis finns det en bok också, skriven av Olivia Goldsmith. Jag har den, osäkert om jag läst den.

Då så, då var det klubbat och klart för min del, och för den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 2

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den andra!

 

Port au Prince är huvudstad i ett av världens allra fattigaste länder, plågat av diktatorer, naturkatastrofer, analfabetism och allmänt elände. En gång kom jag dit, nyfiken på stället som bland andra Graham Greene skrivit om, i "Komedianterna" (The Comedians). Jag bodde på legendariska Hotell Oloffsson, med svensk anknytning: det var en svensk sjökapten som gjorde om det stora huset till hotell. 

Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?

Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.

Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?

Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!

Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!

Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag? 

Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025,  i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.

Copyright Klimakteriehäxan

Trubbigt test

Får mejl ibland från Akademibokhandeln, eftersom jag är med i deras "kundklubb". Nu fanns i det senaste utskicket länk till ett test. Genom att svara ja eller nej på femton frågor skulle jag få veta vilken sorts "bokpersonlighet" jag är. Inte något jag funderat särskilt mycket på i och för sig, tror jag brukar kalla mig för "allätare" när det handlar om min bokkonsumtion.

Jag gjorde testet ändå och får veta att jag är en "känslostyrd romantiker", åtminstone när det gäller att bestämma vilken litterär typ jag är. Ett ganska trubbigt test, skulle jag vilja säga, och ett tämligen intetsägande resultat. Men får du lust att kolla själv så hittar du testet här. Vem vet, du kanske är en "litterär finsmakare" eller en "krimtokig serieläsare"?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto – årets sista badutflykt?

Kanske har jag nu dokumenterat sommarens sista lilla badutflykt? Den blev av i torsdags, med ett dopp i sjön Värmeln i Barndomslandet. Ljuvligt, varken mer eller mindre.

Vädret var strålande, nästan vindstilla. Kom till stranden och minsann hade jag den helt för mig själv! Den är ju ändå ganska stor! Var beredd på att det skulle kännas kallt i vattnet, men inte alls så (någon termometer hade jag förstås inte).

Man skulle kanske kunna kalla detta för "vykort från sommaren". Eller så får de heta Veckans foton, eftersom det finns en viss efterfrågan på såna – från Åke. 

Om man vänder ryggen mot badbryggan blir det ett annat vykort, ett där kyrktornet sticker upp. Kyrkan står väl inte precis mitt i byn, men mitt i bilden hamnar den ändå. Jo, den syns om du tittar noga!

Som grädde på moset förevigar jag också en gammal stubbe, som bevis för att det går att åldras i skönhet, även om livstidens längd sätter sina tydliga spår.

Och samtidigt som jag njuter av en liten simtur ser jag tecknen ... vi är på väg in i den första höstmånaden ... så det blir en bild till. (Fem får man ha, så har Åke bestämt.)

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en kung

Att vårt grannland Norge sedan i går har en ny kung, Haakon VIII, har nog inte undgått någon. Hans far kung Harald avled, 89 år gammal, och intrycket man får är verkligen att ett helt land är i sorg. Man talar om den gamle kungen som "bestefar" för en hel nation, här verkar inte finnas avvikande meningar. Folkets kärlek yttrar sig i berg av blommor och ljus vid slottet i Oslo. Vad var då Haralds storhet? En av alla som kommit för att visa sitt deltagande säger i Svenska Dagbladet (och där hittar jag Veckans mening som Skriv-Robert efterlyser):

Kung Harald var fantastiskt bra på att få alla att känna sig viktiga.

Copyright Klimakteriehäxan

När fredagen är här

Hej fredag, där kom du ju igen! Och med dig fem frågor från Elisa Matilda:  

1. Vad är det första du tänker på när du hör ”helg”? Nu måste jag komma på någon god maträtt!
2. Vad får dig att tänka ”det här var värt det”? Om/när jag läst en tjock bok och, trots sidmängden, gillat den.
3. Vad är du gärna tidig till? Allt. Inte jättetidig, men man ska inte behöva vänta på mig. 
4. Vad är en sak du aldrig riktigt lär dig? Att läsa (och följa) instruktioner till nya prylar.
5. Vad är det mest vuxna du gör? Tar hand om barnbarn emellanåt.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan höstvisa

Hamnade på en trevlig tillställning för s k seniorer. I sällskap med god förtäring blev det också allsång. Och på det utdelade bladet med sångtexter fanns en jag aldrig förr stött på, men en riktigt bra! Den heter "Idas höstvisa" och sjungs på melodin Georg Riedel skrev till Astrid Lindgrens "Idas sommarvisa" (Du ska inte tro det blir sommar ...). 

Tyvärr visste ingen vem som skrivit de här verserna, man var säker på att det var en kvinna men att hon i dag är avliden. Kan hon – med tanke på titeln – rent av ha hetat Ida? Hon borde hur som helst få ta åt sig äran åt en härligt fyndig och positiv text, ändå med visst allvar! Här kommer den:

Man ska inte tro man blir yngre
fast stundom man känner det så
Man blir bara tyngre och tyngre
och svårare får man att gå
Man ska inte tro man blir längre
för krymper det gör man ändå
Man ser bara sämre och sämre
och tänderna bliver så få.

Man hör inte göken i skogen
och det tycker jag är rätt trist
Men visare blir man och mogen
vår tid är ej längre nån brist.
Man tar varje dag som en gåva
och gör det man helst vill ha gjort
Så åldern är bra vill jag lova
fast vi inte springer så fort.

Och tänker det gör man så sakta
och stundom så tänker man om
Och rynkorna dom får man vakta
man glömmer dom så småningom
Och håret det kan man ju färga
och tänderna skruvar man på
Mot tiden vi kan oss ej värja
Så nu ska vi leva och må!

Hösten är förstås inte här riktigt än, även om några löv singlar mot marken och rönnbären är röda. Får man tro expertisen väntar ännu en riktigt fin sommarhelg –  men sen ... sen är det september ...

UPPDATERING: "Idas höstvisa" är med största sannolikhet författad av Ester Sjöström, i dag 83 år och boende i Nässjö. Texten har bl a förekommit i en norrländsk publikation som heter "Gränsposten" och som getts ut regelbundet i mer än 30 år. Den som är duktigare än jag på att leta kan förmodligen också finna den i andra sammanhang.

Dagsfärsk bild. De är mogna!

Copyright Klimakteriehäxan och Ester Sjöström 

Nu är det N+ som gäller

Dags för en nytt kliv i trevligheternas alfabet, det jag kallar ABC+ och där varje bokstav representeras av tre positiva saker eller företeelser. Vi är framme vid N som i Nytt och Nu och Nära och Nästan ... men jag föreslår tre andra:

Nyfikenhet
Den bästa sorten ska det vara, den som leder till kunskap, utveckling och framsteg. 

Nyhetsförmedling
Det kan säkert kallas en arbetsskada eller åtminstone en väldigt gammal inrutad vana, men jag vill ha lite koll på min omvärld, både den på nära och den på långt håll. 

Naglar 
De måste vara rena och välskötta både på både händer och fötter (gäller både män och kvinnor). Får absolut inte vara nerbitna (oj där smög sig ett N med minus in!). Men heller inte se ut som jättelånga klor.

Förra veckan mmmmm-ade vi tillsammans med Yvonne Lombard och följande bloggare: Ingrid, Janerik, Margaretha, LillaSyster, Mrs Calloway, Jenny, Merika, Åsa, Livshäxan, Mia, Josjos och Susjos Kanske gick försäljningen av Marabou mjölkchoklad mot nytt rekord? Det var i alla fall extrapris i min närmaste matbutik, vilket jag tacksamt noterade.

Återstår att se hur N+ kan te sig! 

Copyright Klimakteriehäxan

Dolly Parton är borta – men hon är odödlig

"You have no idea how much it costs to look
this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. 
Men hon var ju snygg ändå!

Sorgebud till musikvänner över hela världen kom i dag från USA: Dolly Parton, den fantastiska, är död.

Jag har beundrat henne jättelänge. . Har flera av hennes skivor. Sett henne på tv förstås och live två gånger när hon gästat Stockholm med sin superglittriga show men framför allt med en låtskatt som gör henne odödlig. Över 3000 har det blivit, obegripligt många riktiga dunderhits. Lägg dessutom till andra artisters covers på Parton-sånger – hur många har exempelvis inte tagit upp "I will always love you"?

Dollys texter berättar ofta en historia, inte sällan en sorglig. "Jolene" blev stora genombrottet, superlåten framför andra "9 to 5" som var ledmotivet i filmen med samma namn. Där visade hon också att hon var en duktig skådespelare. 

Men hennes liv var inte bara musik, det var också business och välgörenhet, allt professionellt skött. Vilken klassresa hon gjorde! Stenrik blev hon, men hon verkade ändå hålla huvudet kallt och glömde aldrig sin enkla bakgrund – hör "Coat of Many Colors"! Att hälsan sviktat har hon varit öppen med. Senast i maj gjorde hon ett inlägg "för att hålla fansen uppdaterade". Då sa hon att hon reagerade bra på den medicinska behandlingen, men att det skulle ta tid innan hon kunde stå på scenen igen.

Hon kom aldrig tillbaka. Fast hon visste att beundrarna längtade efter henne. Men det var cancern som vann. Dolly Parton blev 80 år. Många miljoner fans sörjer henne nu. Och Klimakteriehäxan tappar en älskad etikett ...

Copyright Kiimakteriehäxan

En man med många sidor

August Strindberg är förstås en av den svenska litteraturhistoriens giganter, fast han hade fler sidor, bl a gjorde han sig ju även känd som målare. Och många sidor – ja särskilt tunna romaner skrev han inte ... Nu är hans namn också nyckeln till veckans bokliga  tisdagstrio, det har Skriv-Robert bestämt. 

"Hemsöborna" var den första Strindberg-bok som kom i min väg. Obligatorisk läsning på gymnasiet, och jag tyckte den var ganska bra ...! Både fulspel och romantik fick plats, både sommar och vinter, bland stadsfolk och skärgårdsbor. Riktigt bra blev historien som tv-serie med Sif Ruud som Madam Flod och Allan Edwall i rollen som Karlsson. 

"Strindberg  – murveln" skrev Annette Kullenberg och hon koncentrerade sig i sin bok på hans karriär som journalist och tidningsman. Köpte den och bläddrade, men kan inte påstå att jag verkligen läst. Och nu när jag letar efter den i hyllan hittar jag den inte ... men vill minnas att den fick nådiga recensioner när den kom ut 1997.

Kristina Ohlsson har skrivit en bokserie i fem delar om August Strindberg, fast inte författaren utan en helt annan man med samma namn ... Historien utspelar sig i Bohuslän, dit Strindberg har flyttat för att leva ett stillsammare liv. Det går sisådär – på Västkusten finns brottslighet som behöver kvävas, något denne Strindberg  ägnar sig åt, tillsammans med en kvinnlig polis. Serien börjar med "Stormvakt" från 2020. (Övriga delar: "Isbrytare", "Skugläge", "Frälsarkransen" och "Nattankare"). Åtminstone del 1 står i vår hylla och jag har tänkt att också jag ska läsa den (Maken har läst och gillat).

UPPDATERING: Flera bloggare nämner i sina tisdagstrio-inlägg i dag en novell som Strindberg skrivit, men som jag aldrig hade hört talas om. "Ett halvt ark papper" heter den och jag blev nyfiken. Nu har även jag läst och den är verkligen fin! Vill du också läsa? Hos Litteraturbanken finns den, här! Tänk att kunna berätta en historia så bra på mindre än tre sidor!

 Copyright Klimakteriehäxan  

Saker att minnas 1

Den är pytteliten, den här börsen, som pryds av petitpoint-broderi. Jag köpte den 1970 i Wien, den första och enda gången jag varit i Österrikes huvudstad. Spännande veckor blev det, med äkta Wienerschnitzel och Tafelspitz på tallriken, "Die Lustige Witwe" (Glada Änkan) på teatern, heurigen-vin i glaset och promenader i de trånga gränderna runt Stefansdomen inne i Ringen. Sachertårtan missade jag förstås inte heller. Till Pratern kom jag dock aldrig, men jag såg det enorma pariserhjulet från fönstret där jag bodde.

Minns att jag köpte en fin klänning jag använde länge. Tvingades inse att den tyska som talas i Österrike på ganska många punkter skiljer sig från den jag brottades med i skolan. Vet också att jag trots det med viss möda men mycket stolthet läste "En clowns åsikter" (Ansichten eines Clowns) på originalspråket, efter ett besök i en lokal bokhandel. Detta var, märk väl, innan Heinrich Böll fått Nobel-priset! Och boken är tunn ...

Tror inte jag har boken kvar. Inte klänningen heller. Men däremot har jag den lilla börsen, som jag först gav i present till min mamma men som jag numera betraktar som min egen, en souvenir från den där sommaren. 

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker att minnas, förhoppningsvis förknippad med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den första!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om samlare

Samlandet följer en alldeles egen logik, som inte sällan är omöjlig för en utomstående att förstå. Att samla är att aldrig riktigt leva i nutid. Man lever antingen för länge sen eller i framtiden, när sakerna man samlar äntligen ska nå sitt verkliga värde.

-Hanna Hellquist sätter i en krönika i Dagens Nyheter ord på något som väldigt många ägnar sig åt, i större eller mindre utsträckning: samlandet på prylar. Inte sällan handlar det om saker som samlaren innerst inne vet borde förpassas till soprum eller åtminstone till en secondhand-butik eller loppis ... men det där obestämbara nostalgianstrukna affektionsvärdet, det gör att samlingen bara växer. Samtidigt som behovet av döstädning bara ökar, i samma takt.

En vacker historia om medmänsklighet

Vi översköljs dagligen av rapporter om krig och katastrofer, så ofta att vi rent av trubbas av och knappt reagerar inför resultatet av nya bombräder, jordskalv eller brutal kriminalitet i vårt eget närområde. Så underbart befriande då att få ta del av en berättelse om att det faktiskt finns mer att uppleva, andra känslor – ibland rent av där man minst förväntar sig det.

Därför blev jag så berörd, ja riktigt varm om hjärtat, när jag härom dagen läste ett inlägg på Facebook skrivet av min vän och kollega Katarina Sternudd. Med hennes tillåtelse delar jag texten, som jag verkligen tycker att du också ska läsa! En vacker historia om medmänsklighet så fint berättad!

Jag åt middag i kväll på den vegetariska restaurangen på Bysistorget. I närheten av mig på uteserveringen satt ett gäng killar i 25-årsåldern. Lite alternativa och konstnärliga, som vi ju gärna är här på Söder. Det hade lika gärna kunnat vara några av mina vänner i slutet av 80-talet.

Plötsligt kom det fram en äldre man och ställde sig bredvid killarnas bord utan att säga något. Det var säkert en åldersskillnad på 50 år mellan mannen och killarna, men med sin skrynkliga linneskjorta och något slags porkpiehatt på huvudet passade han ändå in.

”Hur är det?” frågade en av killarna när mannen hade stått där ett litet tag.

”Inte så bra, min fru gick bort i natt så jag är ledsen”, svarade mannen, som verkligen såg väldigt ledsen ut.

Det resulterade i bestörta miner och kondoleanser runt bordet. Jag hörde inte riktigt hur samtalet fortsatte, men efter någon minut sa mannen:

”Går det bra om jag sitter en stund här med er?”

Det gick bra. De såg en aning oroade ut, men gjorde plats åt honom och fortsatte samtala som om den äldre mannen var en i gänget. Snälla killar.

I någon halv minut kämpade jag med impulsen att själv gå fram till grannbordet och säga:

”Min man gick bort i oktober, får jag också sitta med er?”

Men jag gjorde det så klart inte, utan åt upp min mat under ordnade former och gick sedan hem till katterna.

Tack Katarina för att vi fick vara med!

Copyright Klimakteriehäxan