Det här är historien om Maj och Lennart, två personer i 80-årsåldern som en gång kände varandra men plötsligt ses igen, det blir många fikastunder och promenader medan framför allt Maj återupptäcker saker från förr, som maträtter hon brukat laga, älsklingskläder hon minns. Romantik uppstår på nytt.
Någonstans på vägen hade jag fått mig förklarat att berättargreppet, som bygger på många upprepningar och väldigt enkelt språk, ska vara läsarvänligt för den som är på väg in ålderdomens mentala dimmor.
Ja kanske funkar det? I så fall är det bra, för även bokälskare blir emellanåt dementa, det är helt klart, och kan man då hitta böcker som inte kräver att man tydligt minns det man nyss läste är det säkert berömvärt. För oss andra som inte är där (än) kan jag hissa en liten varningsflagg: jag la ifrån mig boken med känslan av att ha läst en synnerligen lättsmält barnbok fast ungarna var rejält till åren komna.
Därmed inte sagt att jag ifrågasätter huvudtemat. Minns min gamle chef som, långt efter pensionen, med glittrande ögon förklarade att "det är precis lika underbart att bli kär som 85-åring som det var i tonåren, jag lovar!". Och visst är väl våren kärlekens tid?
 |
| Vintern har rasat ut och majbrasan brann grant. |
- Om du fick välja en ny vana nu direkt, vad skulle det vara? Ett fysiskt träningspass om dagen. Av "lagom" svårighetsgrad.
- Om du fick slippa något helt, vad skulle det vara? Städa.
- Om du fick välja en talang att ha, vilken skulle det vara? Något med musik: sjunga riktigt bra eller spela ett instrument. Eller kanske måla?
- Om du fick välja något att alltid ha tid för, vad skulle det vara? Jag har ju gott om tid, det gäller bara att bestämma hur man ska använda den ...
- Om du fick välja ett beslut att slippa ta, vad skulle det vara? Att det är dags att sälja huset i Barndomslandet. Där jag sitter just nu och ser ut över ljuvlig grönska, hör fågelsången och faktiskt undrar över vattentemperaturen i sjön, medan mina nysatta pelargoner vänjer sig vid sin nya boplats.
Inlägg
