Morot och piska – eller?

Det verkar fortfarande finnas folk som avger nyårslöften. Man ska bli snällare, smalare, starkare, miljövänligare, läsa mer, titta mindre på alla skärmar, äta mer grönsaker, bara dricka vin när det är fest, träna oftare, ringa ensamma människor så att de förstår att de inte är bortglömda.

Säkert bra föresatser allihop, jag vill inte vara negativ. Men faktum kvarstår: de där löftena är ruskigt svåra att hålla. Ok någon vecka kan det gå bra, en dryg månad kanske .... men sedan radar hindren lätt upp sig. Vanligast av alla stötestenar är lättja.

Här talar jag definitivt av egen erfarenhet. Och jag avger sedan rätt många år tillbaka inte längre ett endaste litet nyårslöfte. Hoppas kanske på att jag ska bli snällare, smalare, starkare o s v genom ett litet trevligt mirakel. Fast sådana är ju rätt sällsynta. Morot och piska är en mer tillförlitlig metod, men är man lat så är man ...

Tycker hur som helst att jag tagit den perfekta bilden för att illustrera ett väldigt vanligt nyårslöfte: det som går ut på bättre matvanor i kombination med mer motion. Vilket per automatik leder till smalare midja. Lika smal som den som modegurun Alaia satt sitt bälte på lär den dock aldrig bli. Men den som siktar på himlen kan ju hamna i trädtopparna, som bekant! Eller, för att citera Ulf Lundell, "en inställd spelning är ju också en spelning".

Om du ändå trillat dit och avgett någon sorts personligt löfte om förbättring för 2025 önskar jag dig lycka till. God fortsättning på det nya året, helt enkelt!

Från utställningen "Master of Couture – Azzedine Alaia" på Sven-Harrys konstmuseum.
Midjemått troligen 64 cm, Naomi Campbells mått. Hon var Alaias favoritmodell.

Copyright Klimakteriehäxan

Tankar i citrustid

Man kan se fina citroner även i Sverige, som här i parken som omger Millesgården
 på Lidingö. Ni ser en av Carl Milles statyer i bakgrunden!

Om jag inte bodde här uppe i den höga Nord skulle jag förmodligen kunna känna doften från blommande citrusträd nu. Visserligen kan de blomma året om lite huller om buller, men ungefär så här års är det så vitt jag begriper mest intensiv blomning. Minns hur det kändes att korsa delstatsgränsen mellan South Carolina och Florida under mitt allra första besök i USA. Min morbror körde bilen med nervevade rutor och efter bara några kilometer in i The Sunshine State blev luften annorlunda, alldeles ljuvligt "blommig" i apelsinlundarnas närhet. 

När jag tillbringade ett par veckor på Capri för några år sedan blev det ett rejält återbesök i citruslandet. Runt omkring mig dinglade gula granna frukter från träden. Och Capris specialare,  limoncello, är fortfarande en favorit, inte bara att dricka med en liten isbit i, utan också att använda i dessert som i Anna Bergenströms limoncellomousse eller bara en liten skvätt över en fruktsallad.

Clementiner och apelsiner i min stora Iittala-skål. 
Ett fynd hos Myrorna! Men det är nog inte äkta
vara utan en kopia, om än ganska trogen.

Har mer än en gång tänkt köpa ett litet citrusträd för att ha hemma, men inser att på balkongen skulle det frysa, och inomhus skulle det säkert inte heller trivas. Lägg till detta att de verkligen inte är billiga att köpa. Så det jag bär hem, det är de färdiga frukterna. Njuter av alla möjliga varianter, från småttingarna som heter kumquats till rejäla grapefrukter. Fast oftast ligger det clementiner eller apelsiner i min fruktskål.

En gång för väldigt många år sedan, kanske snart femtio, var Lill-Babs på omslaget till ett nummer av Damernas Värld. Hon var ursnygg, i svarta trikåer, med ett brett bälte med stort blankt spänne i midjan. Hon var "ansiktet" eller snarare "kroppen" som skulle bevisa att citrusbantning, det var gudarnas gåva till mänskligheten. Man fick äta hur mycket citrusfrukter som helst, men i princip inget annat.

"Citrusbanta med Lill-Babs" fick iväg mig till mataffären och jag köpte alla gula och orange fruktsorter som fanns. Gick hem och åt. Och åt. Tuggade och åt. Så ont i magen som jag hade på tredje dagen har jag inte haft vare sig förr eller senare. Hela mitt inre var förvandlat till en juicepress. Kuren tog slut snabbt, och det gjorde kanske inte så mycket, eftersom jag vägde ungefär 58 kilo och var drygt 172 cm lång. Dessutom utan självinsikt, uppenbarligen, fattade inte att jag redan var smal!

Därmed förstår ni att jag i dag framför allt äter citrusfrukterna med viss sans och måtta, men gott är det och C-vitaminer får man väl knappast för många. Fast när jag såg den här citruskatten på någon nätsajt, minns inte vilken, förstod jag också att man kan hitta på alternativa användningsområden.  Dock kommer jag inte att skulptera i citrus, nöjer mig med att titta på det färdiga verket!

Den här läckra katten har jag "lånat" från nätet, hittar ingen upphovsperson.
Undrar om någon nändes äta upp den?

Copyright Klimakteriehäxan  

CITAT om kroppsvikt

Övervikt är inte övervikt, utan trivselvikt. Det är det normala läget för kroppen, det är dit den strävar. Kroppen vill ha ett litet reservlager, inför vintern, inför sjukdom, inför dåliga tider. Den vill inte ha bmi 19. Den vill äta en god frukost i sängen. Och efter en stund blir den rastlös och behöver få komma ut på promenad, en lagom lång promenad, blir det för intensivt kräver den en kaka. 

-Det är inte varje dag som kroppsfixering och bantning bereds utrymme på en stor tidnings ledarsida. Men i går hände det. Lisa Magnusson konstaterade i Dagens Nyheter att det aldrig har varit meningen att människor skulle vara supersmala. Nu ger vetenskapen stöd för tesen att folk med lite hull lever längre än de magra. Det är läge att överge kampen för att uppnå "rätt" BMI-tal! 

När man lockas att banta med trollen

Det har varit omöjligt att missa, även om man (som jag) är totalt ointresserad av opera. Rickard Söderberg har blivit en smärt och stilig man från att ha varit klart överviktig så där som operasångare inte sällan är. Med bild på honom "före" och "efter" har han synts i sociala medier och förklarat hur lycklig han är över resultatet av sin bantning och hur enkelt det var och hur man helt enkelt inte KAN misslyckas.

Att döma av de där fotografierna har sångaren tappat 15-20 kilo, och jag tror inte att han saknar ett enda av dem. Kruxet är att han inte alls har bantat. Han har varit sjuk. Han har ändrat livsstil, varit snäll mot kroppen. Han beskriver det själv på sin Facebook-sida: Lite annan kost, lite mer meditation, lite mer träning och lite mer terapi.

Ändå visas han upp som ett exempel på hur effektivt ännu ett bantningsmedel är. På bara veckor kan man bli av med många kilon och fettvalkar, utan särskilt mycket ansträngning (verkar det som). En kur som varar en månad kostar ungefär 900 kronor.

Sanningen är att jag skulle gärna betala den summan för att bli av med några tråkiga extrakilon som hindrar mig från att, till exempel, dra upp somliga blixtlås. Vilket ledde till att jag klickade in på säljsidan för det där medlet. Men klickade bort mig ganska snabbt. Det där var helt enkelt för bra för att tro på!

Jag är naturligtvis inte ensam om att ha fått min nyfikenhet väckt. Sådana här reklamkampanjer lönar sig, absolut. Annars skulle de ju självdö! Men i själva verket är det alltså nättroll som är i farten och utan godkännande använder en kändis som exempel på något han skulle kunna tänkas ha gjort – men som han över huvud taget aldrig varit i närheten av.

Källkritik är något vi alla måste ägna oss åt när vi är ute och surfar på nätet. Fast nog är det relativt enkelt att fatta att när fåfängan vaknar kan lockande erbjudanden få en på kroken. Hudkrämer som tar bort alla rynkor på sekunder, stora magar som bara försvinner i en magisk trosa, klisterlappar som avlägsnar födelsemärken lika snabbt ... vi VET ju att PhotoShop finns och att man kan uträtta underverk den vägen!

Nog tycker man att det borde vara tämligen enkelt att stoppa den här falska marknadsföringen. Rickard Söderberg har anmält att han kapats till Facebook och dessutom gjort polisanmälan. Till Dagens Nyheter säger han att "det har gått från illa till värre". DN publicerade en stor debattartikel i ärendet för ett par dagar sedan. I den kritiseras Meta, bolaget som äger Facebook, för att strunta i problemen eftersom de tjänar pengar på annonserna.

Tjugotvå välkända svenskar, de flesta artister, har skrivit under artikeln. Ingen från Meta har (hittills) svarat på kritiken. Vilket rimligen betyder att vi får fortsätta att huka oss i bombardemanget från kapade konton med falsk information. Vill man banta får man nog fixa det själv, enligt den gamla metoden "ät mindre, motionera mer". Att banta med nättrollen kommer aldrig att funka.

Copyright Klimakteriehäxan

Om bantning – en viktig historia ...

Påsken är en av våra stora mathelger. Nu börjar det. Frossarfest! Godisskålar överallt, tårtor, ägg, lax och sill. Frestelserna är många fler, bara en som heter Jansson. Då är frågan om vi stoppar i oss av alltihop eller om vi har någon liten tanke i bakhuvudet på att det kanske vore klokast att hålla igen åtminstone lite?

Känner jag någon tjej/kvinna som aldrig har bantat eller som inte ens funderat på att göra det? Jag tvivlar. För det där med att kämpa mot extrakilon, det är en utbredd företeelse, och det fåniga är att det åtminstone ibland förefaller fullständigt onödigt. Märkligt nog är det betydligt färre herrar som verkar besväras av sina kalaskulor, bilringar, dallrande lår och dubbelhakor. Och då var det ändå en man som startade bantningstrenden!

Jag har inhämtat en hel del fakta i det här ämnet genom Emma Hilborn, som forskar om bantning vid Lunds universitet. Hon ägnar sig åt viktminskningens historia och dess olika yttringar, framför allt i (dam)tidningsvärlden som varit starkt bidragande till att bantandet i modern tid kommit att bli en grej mest för kvinnor. Nu har jag lyssnat till henne när hon föreläste om detta i Senioruniversitetets regi.

Att alltihop började med engelsmannen William Banting (1797-1878), det har vi ju hört förut. Men inte visste jag att han började tänka på hur man  minskar kroppsvolymen på grund av att han själv blivit så bred om baken att han riskerade att fastna i den djupa läderfåtöljen på herrklubben i London! Banting var bara 165 cm lång men vägde över 90 kilo. Han var inte ensam om problemet.

Några medicinska grundkunskaper besatt den lille tjocke mannen inte, han var i själva verket begravningsentreprenör, men han fann till sist en läkare som tog hans problem på allvar och gav honom tips om ett ändrat kosthåll. Det tog skruv, Banting gick ner över 20 kilo och var så nöjd med resultatet att han skrev om sina erfarenheter i boken "Letter on Corpulence Addressed to the Public" som fick stor spridning och översattes till flera språk – och voilà! bantningskuren var skapad!

Men det har hänt en del med menyerna som styr bantandet sedan mitten på 1800-talet, när Mr Banting blev av med sina överflödskilon. Det vore faktiskt spännande att kolla hur resultatet skulle bli om någon i dag tog hans matsedel och följde den slaviskt! En del av råden lever förstås kvar. Fast mest slående är mängden tillåten alkohol, fast öl och portvin fick han avstå från. Kolla här dagens huvudmåltid, middagen:

Mer handfasta mattips för Mr Bantings efterföljare: Om man är sugen på en kopp te på eftermiddagen kan det passar med en eller ett par skorpor eller en rostad brödskiva som tilltugg. Fast om de känns onödigt torra kan de fuktas i en matsked sprit.

Kvällsmaten föreslås bestå av drygt 100 gram kött eller fisk med mer bordeaux-vin, ett eller två glas är en lämplig mängd ...

Om en sängfösare önskas: ta ett glas grogg (gin, whisky eller konjak utan socker) alternativt två glas bordeaux-vin eller sherry.

Av detta blir slutsatsen uppenbar. Detta var ett kosthåll tänkt för män som gillade mat och dryck och som hade råd att hoppa över den billigare mjölmaten och potatisen som höll enklare folk vid liv. Att äta gott var något som främst angick män understryks också i konsten. Kvinnor avbildas i köket, medan män skildras vid bordet där de äter, långt från spis och disk.

Idag är vårt förhållande till kroppsvikten en hälsofråga, en viktig sådan i dubbel bemärkelse. Den som fastnar i kaloriräknande och envis träning riskerar att bli sjuk, precis som den som stoppar i sig mat i mängder som skulle kunna räcka till en hel familj.

Samtidigt förtjänar det ju att konstateras, att varningarna för kolhydrater lever liksom de för alltför feta råvaror. Dessutom är det ett välkänt faktum att varje måltid bör innehålla någon sorts grönsak, så långt är vi överens.

William Banting skulle likväl inte känna igen viktväktarmenyerna från 2000-talet, så mycket är säkert. Men hans efternamn är för evigt förknippat med kampen mot de där kilona som inte alls motsvarar någon trivselvikt, utan faktiskt kan vara i vägen och en klar hälsorisk. Fast Banting själv dog av en helt annan orsak: lunginflammation.

Copyright Klimakteriehäxan

Sov gott!

Sov gott! säger vi till varandra fram på kvällskvisten lite till mans, inte sant?
Rätt så rutinartat kanske. Men faktum är att det är få saker som människan har sådan nytta av som god sömn. Så det är en sann välgångsönskan, det där!

Det är bara att jämföra en bra natt med en dålig och allt står som i ett förklarat skimmer: när man mest varit vaken och snurrat som en elvisp mellan lakanen är man grinigare, skrynkligare och hungrigare än efter de där ostörda timmarna när friden regerat i sovrummet. Att sova ordentligt underlättar för den som vill gå ner i vikt och för den som vill orka mer. Dessutom är det där urgamla begreppet "skönhetssömn" inget att fnysa åt!

Oftast sover jag gott, men ibland händer det att hjärnan på något vis drar igång en extra verksamhet i samma ögonblick som jag släcker lampan. Då hjälper det inte att jag har sköna lakan, svalt i rummet, inga störande ljud tränger sig på. Jag är klarvaken, trots att jag borde vara ganska trött. Det blir många vändningar, kuddbyten och ibland tänder jag lampan och läser några sidor.

För en tid sedan hade jag flera såna nätter och gick då till apoteket för att fråga efter någon sorts insomningspiller som jag förstått att rätt många nyttjar – själv har jag inte tagit ett enda litet sömnmedel någonsin.

En liten vit plastburk kom med mig hem, ett valerianapreparat. Och det hjälpte! Allt som behövdes var uppenbarligen att köpa burken och ställa den i badrumsskåpet, för sedan dess har jag sovit, riktigt gott dessutom. Medicinburken är oöppnad.

Idag är det hur som helst inte bara fredag den 13, det är World Sleep Day, den internationella sömndagen också. När den är slut och inget otrevligt har hänt trots dagens datum önskar jag er alla en riktigt god natt!

Här några käcka krabater som sovit gott i ett antal månader, men som nu inget hellre
vill än att komma upp ur sin vila! Tulpanerna verkar trotsa vädret. Fast några
knoppar syns ännu inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Hatkärlek?

Bloggkollektivet Kulturkollo slänger ut en liten fråga varje vecka, en fråga som det står oss alla fritt att plocka upp och besvara. Just nu denna som Linda står för:
Veckans utmaning handlar om det du älskar att hata eller hatar att du älskar! 

Det här är en av de "smalare".
Bild från TLC.

Varje gång jag zappar med fjärrkontrollen och hamnar på kanalen TLC tycks jag tvärstanna och börja vrålglo. Det bör jag nog skämmas för. Ändå händer det, inte precis varje vecka men likväl emellanåt. Går kanske att likna vid hatkärlek, även om det är ett starkt ord.

Den här kanalen står inte främst i ledet bland de programföretag som levererar kvalitets-tv. Men de har ett antal serier som på olika sätt handlar om kroppsfixering. Groteskt feta människor deltar i "My 600 pound life". Det går ut på att man ska få en operation som minskar magsäcken och därmed kroppsvikten. Av de som verkligen återfår mänskligt rimliga dimensioner dyker en del upp i uppföljningsprogrammen om hur man blir av med all tom hud som hänger runt kroppen som storsegel i stiltje.

Är detta då tv-program jag rekommenderar? Nej, för allt i världen. Det är ju freak show i ordets sämsta bemärkelse, de där människorna det handlar om är det synd om även om en hel del av deras lidande är självförvållat, eftersom det bygger på ohämmad konsumtion av godis, pizzor och annan snabbmat, i kombination med noll motion (och kanske också dåliga gener). 

Men jag kommer säkert att sitta där och titta igen, på sena kvällskvisten när jag egentligen borde gå och lägga mig ... och när jag tänker efter är väl detta en variant på bekräftande av min självgodhet: "Nog för att jag äter onödigt mycket, men SÅ DÄR illa är det i alla fall inte ...".
Usch.

Copyright Klimakteriehäxan

Älsklingsmat

Det kan tyckas obegripligt, men det är sant: varje gång jag sätter gaffeln i sprider sig matlyckan i min kropp. Och det händer om inte dagligen, så i alla fall ofta. Flera gånger i veckan, säkert. Tröttnar inte!

För ett drygt år sedan hände det sig nämligen att jag blev Viktväktare. Igen. Tredje gången tror jag det är. Kanske är det tredje gången gillt? Resultatet är nämligen ganska gott, och (en betydande del av) anledningen stavas b-a-n-a-n-p-a-n-n-k-a-k-a.

Mycket enklare kan det inte bli. Vispa upp två ägg, mosa en banan och blanda i. Grädda i pannkakslagg med lite smör eller margarin. Det tar kanske fem minuter från start till mål. Ät med bär, färska eller tinade djupfrysta. Njut!
Det gör i alla fall jag.

Allra godast är det att äta bananpannkakan tillsammans med de där stora odlade blåbären, men när det blir svensk bärsäsong igen (det blir det väl får vi hoppas) går säkert allt annat man kan plocka där ute lika bra.

Någon har påpekat att anrättningen mycket väl kan sparas och ätas kall också, men hittills har jag inte lyckats lämna kvar en enda smula för senare konsumtion. Tallriken blir garanterat tom, och jag ganska mätt. Framför allt nöjd. Och glad över kilona som bananpannkakan så att säga tagit med sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyårslöften av vikt(?)

Johanna i deckarhörnan går ut på det nya året med sin första topplista. Hon skriver: Idag handlar veckans topplista om nyårslöften och läsutmaningar. Vilka mål har du satt upp för 2019?

Jag är försiktig med nyårslöften rent generellt, och tror aldrig att jag gett mig in på ett enda som har varit bokrelaterat. Vågar nog inte det nu heller, men hoppas förstås att läslusten finns där. Att böckerna som förtjänar att läsas finns, det råder det ingen tvekan om.

Kanske kanske törs jag lova att jag äntligen ska läsa Kerstin Ekmans hyllade trilogi "Vargskinnet". Trots att jag köpt alla delarna när de var nya (och gett dem i present till min mamma) har det inte blivit av att jag ens öppnat pärmen på första delen. Nu då?

Och så tänker jag att jag under 2019 ska bli en flitig besökare på biblioteket, nu när jag äntligen skaffat lånekort igen. För jag vet ju att jag egentligen redan äger tillräckligt många böcker.

Bortsett från det som finns att hämta i bokhyllorna lovar jag heller inget, men jag har ambitionen att hålla de femton kilo borta som jag lyckats bli av med från min kropp sedan påsken 2018. Saknar inte ett enda av dem.

Copyright Klimakteriehäxan

Frestande skyltning

Visst är det förunderligt att när man anstränger sig lite för att hålla ner intaget av närande ämnen så lägger man märke till saker man aldrig annars skulle se.
Som den här alldeles vanliga nummerskylten på en bil, till exempel.

Det är skyltsöndag! Och nu råkade det bli extra fokus på mat, i två inlägg, båda med skylt faktiskt.
Hoppas det smakar.
Fler söndagsskyltare brukar dyka upp hos BP så småningom.

Copyright Klimakteriehäxan

När jag skulle citrusbanta med Lill-Babs

En dag som denna när "alla" minns något med och om Lill-Babs kommer jag att tänka på den där gången för många år sedan när hon var omslagsflicka på en veckotidning, jag tror att det var Damernas Värld.

Ja, hon prydde ju de där omslagen ideligen, men just denna gång var hon fotograferad helt klädd i svart, tajta byxor och tröja. I midjan ett brett skärp med ett stort, runt metallspänne. Skitsnygg, självklart. (Jag har förgäves försökt hitta den där bilden som etsat sig fast i mitt minne.)

Det handlade om ett nytt sätt att tappa kilon, bli så där smärt och tjusig som Idolen. "Citrusbanta med Lill-Babs" stod det.
Var jag fet? Absolut inte, inte med neutrala ögon sett. Men i min egen värld var jag förstås lite överviktig, det lyckades man ju tro hela tiden.

Alltså köpte jag tidningen, läste och gick sedan till matbutiken för att bunkra. Man fick äta vilka varianter på citrus som helst, i obegränsade mängder! Citrusfrukt gillade jag ju!
Korgen blev full och tung av apelsiner, grapefrukt, mandariner och någon liten citron. Hem gick jag och dukade upp gula klyftor, skivor och halvor. Åt och njöt nog till och med.

Dag två blev det citrus till frukost och citrus till lunch och faktiskt mest citrusfrukt även till middag.
Men mycket längre än så höll inte den där kuren.
Det visade sig att alla de där frukterna förvandlade mitt inre till en enda stor juicepress. Magen sved och kved, och (om ni ursäktar) mycket av den där frukten kom ut nedervägen, skäligen obearbetad. Det sved, det med.

Att citrusbanta var helt enkelt ingenting för mig, åtminstone inte i den där extremvarianten. Jag tillåter mig att starkt misstänka att inte heller Lill-Babs använt metoden.
Fast ett tjusigt omslag var det. Och jag köpte ju tidningen. Vilket i grund och botten var det som var meningen. Så funkar ju idoler.

Citrusfrukt försöker jag hur som helst att alltid ha hemma. Att konsumera i måttliga mängder ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Om kärlek och strumpbyxor

"Har du tänkt på att de flesta helst vill bli älskade och verkligen anstränger sig för att bli det? De bantar, tjänar pengar, skaffar röda underkläder ... om de vore lika angelägna att älska, halleluja, då skulle världen vara härlig och befriad från strumpbyxor med control top."

-Intressant iakttagelse som den tyska författarinnan Nina George lagt i munnen på Jean Perdu, en av huvudpersonerna i romanen "Den lilla bokhandeln i Paris" (Das Lavenderzimmer) som jag just nu läser. Citatet återfinns på sidan 210.

Kan det bero på storleken?

Rätt som det är hamnar man inför gamla foton, från 1900-talets mitt eller så. Våra föräldrar ser unga och glada ut. Och alla i deras sällskap är smärta!
Varför blev vi så mycket tjockare på några årtionden?

Jo då. Det finns förklaringar, helt begripliga sådana. Min mamma och pappa cyklade vart dom än skulle, tretti mil var inget problem. På vintern åkte man skidor, dock inte lika långt. Dessemellan tog man de så kallade apostlahästarna: man gick.
Maten var dessutom annorlunda: långt ifrån alltid kalorifattig, men lösgodis fanns inte ens i den vildaste fantasi, glass var en lyxvara och tilldelningen av sovel var begränsad, kokt potatis eller billiga makaroner blev man mätt på.

Men en sak till berodde det nog på. Beviset finns i mina köksskåp.
Vi rensade arvegods och jag stod inför en inte komplett, men ändå rätt rejäl servis från Gustavsberg med namnet Blue Willow, en internationell klassiker med rötterna i kinesisk porslinstradition, väldigt populär också i England. Tänkte langa den, väl medveten om att det är jättesvårt att sälja begagnat porslin på loppis eller så.

Fast de var ju fina, de där tallrikarna! Alltså ångrade jag mig, möblerade om i hyllorna och nu har jag tolv flata blåvita tallrikar och sex djupa.
Döm om min förvåning när jag plötsligt står utanför en butik som skyltar med samma servis, nytillverkad (i England)! Med en betydande skillnad som ni ser på mitt foto: storleken på tallrikarna, och dessutom den blå färgtonen. (Jo priset också, förstås.)

En modern mattallrik, tillverkad på 2010-talet, är stor. En i princip likadan, tillverkad hundra år tidigare, är påtagligt mycket mindre.
Vilket betyder att om man fick en full tallrik förr i tiden fick man av nödvändighet en mycket mindre portion.

Och det vet man ju: att ögat spelar roll när hungern ska dövas. En full tallrik är en full tallrik! Faktum är att just ett byte till mindre tallrik är ett inte alldeles ovanligt bantningstips. Kan det alltså vara så att det beror på storleken?

Ironiskt nog överväger jag nu att komplettera min ärvda servis med några nya tallrikar. Större. Onödigt tjock är jag ju redan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Har du plastbantat?

Metall, trä, plast, bambu ...

Visst har jag bantat. Inte en gång, utan flera eller, handen på hjärtat, jag har försökt rätt många gånger. Utan större framgång.
Men alla eller nästan alla har väl bantat någon gång i livet?
Nu är det dags igen. För alla, utan undantag.
Dags att plastbanta, nämligen.

Det är det där med vår miljö, ni vet. Den som vi borde vara räddare om, behandla försiktigare, skona från vårt avfall och i möjligaste mån minska vår negativa påverkan på. Inte enkelt, det vet vi alla som försökt och försöker. Och eftersom det är så svårt att lyckas fullt ut får man vara glad över att lite är bättre än inget.

Det är nu bantningen kommer in, plastbantningen. Vi lever i en ständigt färdigförpackad värld. Minsta korv ligger inbakad i plast, köper du ost över disk viras den ofelbart in i plast innan du kan lägga ner den i varuvagnen och trots att de gula lökarna och blomkålen inte är ett skvatt smutsiga stoppar folk ner dem i plastpåsar innan de tar grönsakerna med till kassan. Där betalar man också glatt ett par kronor för stora (plast)kassar att bära hem varorna i.

Inte bara matbutiken öser plastförpackningar över oss. Underkläder, lakan, elartiklar, ja till och med tidningar förses med ett extra plastskal, trots att kravet på superhygien knappast gäller den sortens produkter.

Som konsument kan man inte göra jättemycket i butiken, mer än att ta sitt blomkålshuvud utan omgivande påse och hålla utkik efter varor som inte redan plastats in. Väl hemma gäller det att sopsortera och gå iväg till återvinningen. En del påsar kan användas igen, förstås, med Frakta från Ikea som föregångsmodell. Och man har med fördel tygpåse som kan bli flera år gammal.

Men vi kan jaga plast på fler sätt. Det är smart att använda färre plastredskap i köket, de kan ersättas med prylar i trä, bambu och metall. Fast då är det egentligen bambu som "gäller", ett material relativt enkelt att förnya och det räcker till både människor och pandor.

Ändå är det inte alldeles lätt att uppträda konsekvent i sådana här sammanhang. Eller vad ska man säga om min bekant, som just fått upp ögonen för detta med att ersätta plasten i köket. Jo, hon slängde alltihop det gamla ... fast det säkert hade kunnat användas i ytterligare ett antal år. Att göra rätt i konsumtionssamhället är verkligen inte självklart. Hur man än vänder sig har man ändan bak, så att säga. Med eller utan plast.

Copyright Klimakteriehäxan

En lyckad bantning – äntligen!

I går sa jag farväl.
Farväl till mitt gamla liv.

I dag börjar ett nytt, ett liv utan travar med sparade kostråd, dietplaner, bantningstips. Insprängda mellan recepten sinnrikt utformade träningsprogram för den av naturen late, planer för hur promenadmängden lämpligen trappas upp och tips om olika motionsformer, nya och enkla och smarta redskap som (om de kommer till användning) garanterat ger en friskare, spänstigare och snyggare kropp.

Nu är det borta alltihop. Och jag känner mig flera kilo lättare, för kilovis med papper var det i de där högarna.
Varför har jag inte gjort slag i saken för länge sedan? Jag blir svaret skyldig.
För i själva verket är det så ...

Förhoppningsvis vill du läsa hela texten och det gör du genom att klicka på den här länken! Kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Rapport från kvargträsket

Det började med att Dottern, som kör något hälsoprogram, hade bunkrat upp hemma i Sverige inför återresan till Norge, där som bekant allt är dyrare och matutbudet mindre (enligt den i Oslo sedan flera år bosatta Dottern alltså). Men när hon åkt var kylskåpet fullt. Allt det nyttiga hade glömts bort, inte kommit med, bara blivit kvar.

Och jag är ju inte den som slänger mat i första taget, det har man ju lärt sig att inte göra. Så nu stod jag där och stirrade på kvargburkarna. Kvarg med vaniljsmak, kvarg med kokossmak, med jordgubb-, med hallon-, med persika- och passionsfruktssmak. Eventuellt fanns där ytterligare någon variant, naturell förmodligen.

Vad är det då som är så käckt med kvarg? Det dyker upp överallt nu för tiden, det där ordet som verkar ha laddats med någon sorts magi. Jo det är fettsnålt (0,5 %) och det är proteinrikt samt kalorisnålt (90 kcal per 100 g). Och så mättar det, påstår man. Flitigt kvargätande kan, om det ersätter annat och inte bara tillkommer i dieten, hjälpa folk på bantningstraven, heter det. Ja men så klart att det är försäljningsargument som heter duga!

Men var kom den ifrån, den där trenden? Och vad är egentligen kvarg? Är det skillnad på keso, kesella och kvarg?
Allt är mjölkprodukter. Kallas ibland färskost. Keso görs på sötmjölk, kvarg på surmjölk. Kesella verkar vara ett namn på utdöende, ersatt av kvarg. Och kvarg är mycket mindre ost än keso, slätare, mjukare.

Det riktiga kvarg-racet tycks ha startat någon gång under fjolåret. Sedan dess har försäljningen gått upp på ett sätt som andra marknader bara kan drömma om. Fast expertisen är inte enig om kvargens hälsobringande effekter, främst eftersom alla varianterna med fruktsmak faktiskt innehåller en hel del socker, även om man vill förleda konsumenterna att tro att så knappt är fallet.

Den som vill bli mager med hjälp av kvarg ska alltså välja naturella alternativet och äta det med färska eller djupfrysta bär, om jag förstår saken rätt.
Faktum är att det funkar. Tycker också det är försvarbart att ersätta vaniljglassen, som  passar så bra till säsongens färska bär, med vaniljkvarg. Precis som att jag vant mig vid att använda keso i både paj och ostkaka.

Plötsligt inser jag att min vistelse i kvargträsket nog varat längre än jag själv förstått. För i flera år nu har jag använt vaniljkesella i mina tårtor, de där jag alltid bakar till födelsedagar i familjen. Ersätter vaniljkräm, som är mycket sötare och mycket mer kaloririk, och absolut ingen har klagat.
Välkommen till samma träsk du med, men tro inte att det betyder underverk för figuren – se på mig ...

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kroppen och sommaren ...

"Den baddräktstid nu kommer när magen är för stor
Då valkar bara sväller och celluliter gror
Generande behåring lyfts fram i solens ljus
Nej stranden verkar boring. Vi stannar inomhus!

De krav som sommarn ställer förstör vår ledighet
Vi sitter där och gnäller: fy fan vad jag är fet
Fast vem vill motionera när man kan sitta still?
Nej låt oss revoltera, vi tar en kaka till!"

-Se där, en alternativ sångtext till "Den blomstertid nu kommer ...". Osäkert vem som hållit i pennan, men denna vackra och synnerligen sanningsenliga dikt fanns publicerad åtminstone 2007 på den här adressen. Sedan dess cirkulerar den flitigt, och det är lätt att förstå, eller hur? Inte all poesi man har lika lätt att ta till sig!

Du kan - kanske?

Att läsa, och läsa rätt, är inte alltid lätt.
Ögnade ett reportage om DUKAN-dieten. Smart, tänkte jag: du kan, alla kan. Kanske till och med jag skulle kunna? 
Bra påkommet namn ur säljsynpunkt, helt enkelt. Jag var helt nöjd med min tolkning. Tills jag läser en bit till och ser att doktorn bakom påhittet är fransman och heter Dukan. 
Vous-pouvez-dieten har han förmodligen aldrig hört talas om.

Copyright Klimakteriehäxan

Två lördags-citat att betänka

"Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej."

-Hanna Hellquist funderar kring bantning och kroppsfixering i sin lördagskrönika i Dagens Nyheter.

"Läsning är som samlag – ställningsbyte förnöjer. Och i läsningens fall är det till och med nödvändigt."

-Jenny Lindh, bibliotekarie, svarar på frågor i samma DN. Det är signaturen "Ola" som får besked när han undrar hur han kan minska värk i nacke och axlar, värk som han skyller på sin vana att läsa böcker i sängen.

Dagens citat - om bantning och bloggning

”Köp dyrare viner så dricker du mindre och får på så sätt i dig färre kalorier. /…/ Kanske är det också så att man dricker mer av billiga viner för att de inte är så goda – och därför måste sväljas snabbare.”

- Svenska Dagbladets vinkrönikör Mikael Mölstad ger (ganska originellt) bantningstips på det nya året, i dagens nummer av tidningen. Frågan är möjligen var gränsen mellan billigt och dyrt går i Systembolagets hyllor?

”Bloggvärlden består till största delen av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit.”

- Hanna Hellquist skriver krönika i dagens DN om varför det tydligen är så viktigt att sätta tjejer på plats. Och gör samtidigt klart för mig att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln? För ung kan jag inte längre kallas, det har jag insett. Men nog händer det att jag skriver om shopping här, om än mer sällan om smink. Lågstatus eller inte? Den markeringen överlåter jag åt andra, utan problem!
Läs hela krönikan här.