När jag skulle citrusbanta med Lill-Babs

En dag som denna när "alla" minns något med och om Lill-Babs kommer jag att tänka på den där gången för många år sedan när hon var omslagsflicka på en veckotidning, jag tror att det var Damernas Värld.

Ja, hon prydde ju de där omslagen ideligen, men just denna gång var hon fotograferad helt klädd i svart, tajta byxor och tröja. I midjan ett brett skärp med ett stort, runt metallspänne. Skitsnygg, självklart. (Jag har förgäves försökt hitta den där bilden som etsat sig fast i mitt minne.)

Det handlade om ett nytt sätt att tappa kilon, bli så där smärt och tjusig som Idolen. "Citrusbanta med Lill-Babs" stod det.
Var jag fet? Absolut inte, inte med neutrala ögon sett. Men i min egen värld var jag förstås lite överviktig, det lyckades man ju tro hela tiden.

Alltså köpte jag tidningen, läste och gick sedan till matbutiken för att bunkra. Man fick äta vilka varianter på citrus som helst, i obegränsade mängder! Citrusfrukt gillade jag ju!
Korgen blev full och tung av apelsiner, grapefrukt, mandariner och någon liten citron. Hem gick jag och dukade upp gula klyftor, skivor och halvor. Åt och njöt nog till och med.

Dag två blev det citrus till frukost och citrus till lunch och faktiskt mest citrusfrukt även till middag.
Men mycket längre än så höll inte den där kuren.
Det visade sig att alla de där frukterna förvandlade mitt inre till en enda stor juicepress. Magen sved och kved, och (om ni ursäktar) mycket av den där frukten kom ut nedervägen, skäligen obearbetad. Det sved, det med.

Att citrusbanta var helt enkelt ingenting för mig, åtminstone inte i den där extremvarianten. Jag tillåter mig att starkt misstänka att inte heller Lill-Babs använt metoden.
Fast ett tjusigt omslag var det. Och jag köpte ju tidningen. Vilket i grund och botten var det som var meningen. Så funkar ju idoler.

Citrusfrukt försöker jag hur som helst att alltid ha hemma. Att konsumera i måttliga mängder ...

Copyright Klimakteriehäxan