När böcker ger minnen för livet

Det fanns en lycklig tid när varje bok var en guldgruva, varje historia upplevdes som ny, varje huvudperson blev en av mina bästa vänner.
De där vännerna hette Kitty, Cherry Ames och George, fast hon var döpt till Georgina. En annan kompis kallades för Sprakfålen. Hon var svensk till skillnad från de tre första. Det var Merri Viks långkörare Lotta också.

Lisa Eurén-Berner fick ihop ett trettiotal böcker om Fröken Sprakfåle och hennes barn och barnbarn. Ett av dem, Susanne, fick minsann flytta till Vällingby och satte därmed begreppet "Stockholmsförort" på kartan. Så historien utvecklade sig i takt med den verkliga historien!

Man kallade dem för "flickböcker" och det var ingen etikett för fin litteratur, tvärtom nedlåtande: sådant trams, underförstått. Men då hade man inte begripit att "tramset" tjänade som inkörsport till litteraturens värld och att alla dess smarta och begåvade flickor tjänade som förebilder.

Tänk bara på Cherry Ames som visade hur fantastiskt det var att jobba som sjuksköterska, i alla möjliga olika miljöer! I Fem-böckerna var det George som stod för djärvheten, idéerna. Och Kitty, som egentligen hette Nancy Drew, löste kriminalgåtor på löpande band och på egen hand.

Visst fanns det fler svenska kamrater. Pippi, Madicken och Tjorven skapades av Astrid Lindgren och tog för evigt plats i våra hjärtan, oavsett hur gamla läsarna var. För att inte tala om Kulla-Gulla-böckerna, som fortfarande tycks hitta sin läsekrets. Martha Sandwall-Bergström skrev den första 1945.

På 80-talet skapades några andra figurer, killar, som så småningom spelade roll i mina barns liv. De hette Sune, Bert och Eddie. Viveca Lärns Eddie var en härlig kille, Sune fick oss att skratta, Bert var däremot jag mindre förtjust i. Han var en brådmogen tonåring som ofta var ute på hal is.

Så småningom blev Sonen helt Tintin-frälst, i kombination med Terry Pratchett-böcker varav det finns så många att man undrar om ens författaren själv minns skillnaden mellan dem. Dottern blev en hundraprocentig Harry Potter-älskare. Och båda ungarnas fascination har hållit i sig in i vuxen ålder!

Den där ljuvliga kärleken till böcker, berättelser, äventyr saknar jag i dag. Sällan eller så gott som aldrig blir jag så besatt av en historia att jag inte kan lägga den ifrån mig för att i stället vänta mig mot laptoppen eller mobilen.

Klockan går naturligtvis inte att vrida tillbaka, men jag skulle verkligen önska att alla som är barn idag åtminstone fick chansen att upptäcka hur berikande läsning kan vara. Vi vet att högläsning som man ägnar sig åt redan när barnen är riktigt små är ett sätt att göra dem till framtida bokslukare, men ideligen kommer beskedet att högläsandet minskar. Trots att det är bevisat att barnets språk får så mycket hjälp, viktig och ibland rent avgörande för framtiden!

Det finns ännu ett plus med de där stunderna kring en (barn)bok: man får minnen för livet. Glada,  härliga minnen. Kommer aldrig att glömma hur Sonen, med lysande ögon, fyllde i sagan om Pomperipossa ord för ord, fast han absolut inte kunde läsa. Eller hur Dottern intresserat studerade den bok hon råkade hålla upp och ner ...

Copyright Klimakteriehäxan