söndag, juni 30, 2019

Lättöl och sjövatten

Räkmackorna på Värmskogs Café är vida berömda. Folk strömmar till det som förr var Liljenäs hembygdsgård, en samlingsplats i Barndomslandet, för att äta räkor i drivor över ägg, lite grönt, majonnäs och bröd i vacker miljö vid stranden av sjön Värmeln. (Ja, det finns lite annat på menyn dessutom.)

Nu visar det sig också att denna insjö inte bara hyllats av Gustaf Fröding. Den har fått sitt eget lättöl! Med en medföljande, lätt skruvad men antagligen avsedd som poetisk, beskrivning på etiketten: "En skogsstjärna tickar tyst i mossan, vargen korsar en by  osedd av alla  och en amerikanare vrålar i fjärran. Ljusblåa dagar lägger sig i oändliga vågor och svalkar skogarna, den vandrande gränsen. Värmland!"

Tja, jag tror kanske att jag föredrar Frödings text, men copywritern som jobbat åt Västra Ämterviks Bryggeri har säkert gjort sitt bästa ...
Ölet är det absolut inget fel på.

Fast man kan dricka sjöns vatten också. Glömmer aldrig avslöjandet om hur sommarstugeägare från Karlstad lätt skamset tömde sina medhavda dunkar fyllda med kranvatten i sjön sedan det framkommit att vattenkvaliteten i Värmeln var bättre än den i Karlstads rörledningar ...

En öletikett får en Skyltsöndag som denna tjäna som skylt. Fast den är i gott sällskap. Kolla bara här!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 29, 2019

En modeikon är borta

Idag kom beskedet: Gunilla Pontén är död och mode-Sverige har sorg, har blivit gråare och tråkigare. Denna klart lysande stjärna slocknade två veckor efter sin 90-årsdag.

Vi är många som har minnet av henne hängande i garderoben. Hon gjorde skillnad för svenska kvinnor som var roade av kläder, blev en idol och en ikon. Och hennes stjärna må ha släckts här på jorden, men den fortsätter naturligtvis lysa på modehimlen.

Den här texten skrev jag vid nyåret och publicerade, då Gunillas sista butik slog igen för gott. Det betydde verkligen att man hade köpt sista plagget från Pontan.

SISTA PLAGGET FRÅN PONTAN

I sjuttio år har hon hållit på. Synts, tydligt. Utmärkt sig för sin djärvhet, sina färger, sina asymmetriska skärningar, sina roliga knappar, sina fina material, sin totala klädglädje.
Men nu har Gunilla Pontén bestämt att det får vara nog. Ett halvår innan sin 90-årsdag slutar hon, en av vårt lands allra främsta modeikoner, sälja kläderna med hennes namn på etikett i nacken.

Efter att ha funnits på fina varuhus runt om i världen och i egen konceptbutik har hennes modeplagg på senare år inhysts ganska så undanskymt i en källarlokal på Lidingö. Fast fansen har förstås hittat dit, accepterat de provisoriska provrummen, tagit en bjudkaka och en kaffeslurk från det alltid framdukade fikabordet, kanske bläddrat i en tidning när benen behövt vila från allt hoppande i och ur olika kläder.

Memoarerna, publicerade 1993
Egentligen kan man nog säga att Gunilla Pontén startade sitt modeliv redan i moderlivet ... Hon berättar i sina memoarer, "Tyg och otyg" som kom ut 1993, att mamman var lättsam, lite galen, älskade fest, glitter och glamour (och män). "På kvällen aftonklänning, på morgonen isblåsa" verkar vara en bra sammanfattning av ett överklassliv ur vilket dottern uppenbarligen plockade de bättre bitarna: klädintresset, fascinationen för form och färg i kombination med ett strålande glatt humör. Och, för all del, lust till karlar.

Så blev hon fotomodell, en förebild för unga flickor som knappt hunnit få etiketten "tonåring"  det hette "backfisch" på 40-talet! Gunilla Pontén befanns ha "Sveriges vackraste ögon", utsedd av Fickjournalen, och ända sedan dess har hennes blick kantats av rejäl eyeliner som inte kan undgå någon.

Genombrottet kom på 50-talet. Då lät hon tala om sig som en djärv revolutionär, en flicka som kom till presentation vid hovet i egenhändigt skapad aftonklänning som ingen hade sett maken till tidigare. Ändå hade hon varit i farten länge, hunnit gå kurser bl a på Tillskärarakademin och också på Beckmans modelinje.

Bild från www.ponten.com
En rad svenska modeföretag anlitade henne, både som modell och formgivare: Lapidus, Wahls, Dehå, Hettemarks. En period var hon anställd hos (och hade en romans med) italienske Emilio Pucci. Hon gjorde scenkläder för både film och teater, hon designade skor, glasögon, heminredningsdetaljer och till och med smycken. De djärva hattarna har oftast varit i djärvaste laget till och med för den mest hängivna kundkretsen, men designern själv har burit dem med stolthet, bland annat på bilden som blivit hennes "fotosignatur" på senare år (här till höger).

Favoritfärgen framför andra är svart. Den kombineras gärna med knallrosa eller någon detalj i orange. Vitt och lila tillhör också "basutbudet". Blommigt, däremot, kallar Gunilla Pontén för "rop på hjälp". Men prickigt och olika tjocka ränder på olika ledder har hon gärna och ofta använt.

Att avskaffa tantkläderna blev ett mål. Hon brann för att förändra folks sätt att klä sig. Faktum är att hon i stor utsträckning lyckats. Fortfarande hejdas hon på gatan av människor som vill tacka för kreativa impulser som bidragit till den egna garderoben. Och i vårt moderna, av mobiltelefonen nästan styrda, samhälle vill man gärna ta en selfie med stjärnan!

Brevporto 2007
Men inte bara moderoade kvinnor har följt Gunilla Ponténs skapande. Den där sensationella blåsan från kungliga kalaset som kallades "hovchock" 1955 blev frimärke, hon har fått modepriset Guldknappen (1983), medalj av kungen och ännu ett fint pris från KTH. För att ta några av de tjusigaste utmärkelserna. Hennes kläder visades på Nordiska museet för att hedra hennes då femtio år långa karriär. Det var riktigt roligt, jag gick länge där och verkligen vrålglodde på allt! Succén var ett faktum, utställningen förlängdes.

Som ni redan räknat ut tillhör jag alltså sedan mycket länge Gunilla Ponténs beundrare, vi som kallar henne Pontan kort och gott. Jag har kappor, byxor, tunikor, klänningar, jackor, kuddar, ponchos som bär hennes signatur. Ja, en gång köpte jag till och med en hatt av det minst extrema slaget, men den blev nog trots det aldrig använd ... hatt är svårt!

Typiskt: ränder i svart, vitt, grått.
Några plagg har jag sålt second hand sedan de så att säga krympt i garderoben, men mycket finns kvar. Och det som enligt min mening utgör Gunilla Ponténs särdrag och storhet, det är att de modeller hon en gång ritat, de håller. Eftersom hon har sin egen stil, en stil som inte tål att ses bara några veckor utan som verkligen funkar. I årtionden! Åtminstone för den som vågar och vill vara en aning annorlunda. Modellerna är dessutom tämligen åldersneutrala och det finns något för både breda och smala.

Jaha, och det där med männen då? Jo, raden av häftiga passioner blev lång. Resultat: fyra barn med var sin far. Den siste maken, Ulf, har hon varit gift med i över trettio år. Han har synts av och till i butiken, engagerad i företaget.

När jag nu vet att butiksdörren vid Skärsätra torg stängts för sista gången kommer jag att hantera de där Pontén-märkta plaggen med ännu större respekt. Min kärlek har de ju haft sedan mina ögon föll på dem för första gången!
Men nu är det oåterkalleligen slut. Jag har köpt sista plagget från Pontan.

De sista plaggen till salu ...
Copyright Klimakteriehäxan

På vippen att bli bortkastad som skräp ...

Den hade krupit in och gömt sig längst in i lådans hörn. Först såg jag inte vad det var, kände inte igen den, var på vippen att döma ut den som skräp.
Men så såg jag! Detta var inte alls bara en liten metalltråd utan mening. Det var ju ett bokmärke!

Väl på plats på en boksida ser man hur finurlig märkets skapare har varit.
OK, det är inte det enklaste, mest lättanvända bokmärke jag har, men visst är det både kul och fint! Sköldpaddor är verkligen speciella djur!


Veckans bokmärke dyker troligen upp hos fler bloggare. Kolla här:
HanneleBoklystenMösstantenEmmaGerd, BP och Älskar att läsa.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om sommarlivet utomhus

"Det började redan i april då svensken klev ut genom ytterdörren och där planerar hen att stanna tills löven faller av träden i oktober. Inget land i världen töjer utomhussäsongen lika oblygt och obegripligt som vi svenskar. Vindstyrka, temperatur och nederbörd är underordnat. Utomhus ska vi vara – på bekostnad av komfort, kvalitet och allmän stil. Det är filtar, små fällstolar och picknickmat som sköljs ner med ljummet vin. Det är uteserveringar i duggregn som skyddas av bågnande markiser och värmelampor som lämnar brännskador på hjässa och panna."

-Ler stort när jag läser Marcus Dunbergs tankar kring den svenska sommaren och utomhushetsen. Veckans andra citat ur Perfect Guide, bilaga till SvD  fast förra veckans nummer, inser jag just ... men det gör väl inget?! Klicka på länken så kanske du också känner igen dig, och drar lite på smilbandet dessutom!


fredag, juni 28, 2019

CITAT: Varför skriver vi egentligen?

"Ytterst få skrivande människor njuter av att skriva. Däremot gillar de flesta känslan efter att ha skrivit något. Det påminner om löpning. Plågsamt medan det pågår, men den hägrande endorfinbelöningen gör att man pinar sig igenom det. /.../
Det jävliga är att skrivande är så personligt. Även om man inte skriver Knausgård-biografiskt har texten knådats genom intellektet och därigenom blivit del av ens person. Effekten: Om någon avskyr min text avskyr de även mig. Det är självplågande. Och internet har inneburit nya dimensioner av skribentmasochism. Att fundera över vad ens text ska konkurrera med är både piska och disciplinboll. Varför skulle någon vettig människa hellre läsa mina ord än att se nya avsnittet av Billions, spela nätpoker, gå loss på e-handlarnas försommarreor eller frossa i bilder på sommarhus, gulliga kattungar och klädlösa influencers? För skribentens verkliga mardröm är inte att bli hatad, utan att bli ignorerad."

-Hugo Rehnberg skriver i veckans nummer av SvD-bilagan Perfect Guide om en sorts författarvånda som jag tror att många, bloggare, journalister och författare, kan känna igen sig i. Men Rehnberg har kommit fram till att han, likt Joan Didion, skriver för att få reda på vad han egentligen tänker och känner. För sig själv, alltså. Ja men det är väl det jag alltid har sagt? 

Fem fredagsfrågor

  1. Vilken fråga skulle du vilja ställa till valfri granne?  Hur tänker du när du ställer sopor (eller lägger fimpar) i porten?
  2. När frågade någon dig sist hur du mår? Alldeles nyss, min syster i telefon.
  3. Vad svarade du på senaste frågan du fick? Tack bra, så vitt jag vet. Det där sista kan verka som en onödig brasklapp, men ...
  4. När var du senast nyfiken på något? När jag hittade ett ord jag inte visste vad det betydde. En motståndare i WordFeud la det.
  5. Vilken fråga ställer du dig varje dag? När ska jag ta tag i det där ... men tänk så duktig jag är på att prokrastinera! 
Det är ElisaMatilda som kommer med frågorna på fredagarna. Trevligt initiativ, tack för det!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 27, 2019

Utan cirkel men med korv

Eftersom det är torsdag i dag är det fredag i morgon. Helg! Och därför finns en helgfråga, ställd av Mia i bokhörnan. Vilket denna gång betyder att jag kan vara riktigt kortfattad. Frågan lyder: Vad tycker du om att läsa böcker i bokcirkel?
Faktum är att jag har aldrig prövat, känner många som gör det och uppskattar det. Men det har aldrig blivit av för min del.

Bonusfrågan gäller grilltips. Jo, ett enda: ta falukorv, av bästa kvalitet, skär den i tjocka skivor, kanske 3 cm, och lägg på galler (eller i stekpanna). Superbt. Favoriten är Jubileumsfalu från Hemgården i Värmland. Fast det funkar förstås med andra sorter också. Det är tjockleken på skivorna som gör den stora skillnaden.

Copyright Klimakteriehäxan

Vän med min platta

Har jag tagit mig genom ett nålsöga? Kommit över en tröskel? Slängt någon liten fördom i soporna?
Det skulle faktiskt kunna vara så.

Vad är det då jag gjort för stordåd? Nja, något jättekliv är det inte, i alla fall inte för mänskligheten, men i alla fall lite stort för mig (för att misshandla ett klassiskt månlandarcitat).
Jag har nämligen konsumerat bok på min läsplatta. Fyra stycken rent av, i rask följd, på lika många dagar.

OK, ingen av dem har varit en tegelsten. Läsning av det lättsammare slaget. Plattan är knappast tyngre än en pocket, och att skärmen är ljus alldeles på egen hand underlättar, man slipper jaga bra vinkel till en lampa.

Alltså slutar jag nu att säga att det inte funkar att läsa på platta. Jag vet att jag inte är ensam om att ha (haft) den inställningen. Till dessa mina f d meningsfränder säger jag bara: ge din platta en chans! Den kanske blir din vän också!

Sedan får jag se hur jag gör när min tid som gratis/försöksprenumerant på Nextory närmar sig sitt slutdatum. För jag har ju fortfarande en ryslig massa olästa pappersböcker som väntar.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 26, 2019

Gammal maxim håller än

Sanna har förkunnat att GAMMAL är temaordet för denna gång i Gems Weekly Photo Challenge. Vore man en aning lagd åt det humoristiska hållet skulle det väl vara perfekt med ett självporträtt. Men så rolig är jag ju inte.

Likväl hamnar mina tankar ändå i min egen värld. På mitt allra första "riktiga" jobb, på lokaltidningen, lärde jag mig massor med nyttigheter på bara ett år. Och så fick jag med mig något att ha i åtanke resten av (yrkes)livet. Vilket jag också har haft, inramat, på väggen. Med åren har den gulnat. Det betyder helt enkelt att det är ganska gammalt ...

Alf Henrikson skrev i mitten av 60-talet dagsvers i Dagens Nyheter, på tidningens Namn&Nytt-sida, som på den tiden var välskriven och nödvändig att läsa (det är den inte längre). Den synnerligen begåvade tecknaren Hasse Erikson illustrerade ofta tankarna, som signerades H kort och gott.

Då dök de alltså upp, de där rimmade raderna som är så otroligt kloka, men som skulle behöva finnas med, ständigt, hos alla som jobbar med moderna massmedier. För även om mycket förändrats är den här maximen fortfarande giltig. Fast journalistens miljö inte ser likadan ut, ingen cigg i mungipan, ingen gammal Halda att hamra på som på Hasse E:s teckning. Och inte tar det timmar innan det skrivna, "notiserna", kan läsas heller.

Om texten är svårtydd på bilden (ja det är den ju!) får ni den här också:
"Tusenden som kan mindre
men och hundraden som kan mer
skall sitta och läsa i morgon
vad i afton du skriver ner.
Det skall du alltid betänka
att dina notiser ser
ej blott tusenden som vet mindre än du
men ock hundraden som vet mer."

Copyright Klimakteriehäxan 
(och Alf Henrikson/Dagens Nyheter)

CITAT om otillåten kärlek

"Jag gillar lupiner. De är fina i buketter och ger färg åt även de mest vildvuxna och dåligt skötta trädgårdar. /.../ 
Men lupinerna är tyvärr också invasiva. De gör marken så kväverik att naturliga ängsblommor trivs sämre och skuggar dessutom småväxta arter.
Därför bestämde riksdagen i Finland nyligen att lupinen – och den lika förargliga vresrosen – ska inkluderas på en lista över skadliga främmande arter. /.../
Bostadsföreningar, kommuner och privatpersoner ska utrota sina lupiner och vresrosor inom tre år. /.../
Frågan är om jag – egentligen – ens vill det, även om jag vet att det är min medborgerliga plikt. Än så länge har riksdagen inte föreslagit några straff för den som låter sina lupiner blomma."

-Philip Teir funderar i dag i Dagens Nyheter kring sommarblommor som vi älskar fast vi inte borde ...

tisdag, juni 25, 2019

Sista topplistan

Johanna i deckarhörnan har kommit fram till att denna veckas topplista blir den sista med utgångspunkt i hennes blogg. Det betyder att vi får ta egna initiativ på tisdagarna framöver. Och ja, man har rätt att tröttna, även på sådant som varit lustfyllt länge!
Temat för finalveckan är böcker som ger sommarkänsla, såväl i regn som i solsken.

"Paradistorg" av Ulla Isaksson. Om hur en familj samlas i sommarhuset. Inte konfliktfritt ... Blev också långfilm, en bra som jag minns det.
"Vi på Saltkråkan" är sommar i Stockholms skärgård så som Astrid Lindgren beskrev den och som vi förälskade oss i, mangrant. Minns jag rätt så är detta den enda av Astrids berättelser som blev film innan den blev bok.
I Cilla Neumanns "Springa med åror" är det mycket bad och livet på landet. Lite sorgligt också.
"Hetta" av Jane Harper har kanske de flesta läst. Men i det allt varmare klimat som vi alla lever är Australien hårt drabbat. Inget regn på evigheter den sommaren!
"Det lilla bageriet på strandpromenaden" är ett exempel på feelgood-historier som hotar att översvämma bokmarknaden. Jenny Colgan är otroligt produktiv och har skrivit en lång rad romaner i somriga miljöer och samma lätta stil, ja, hon har för säkerhets skull (och med en blick på försäljningssiffrorna?) fått ihop en julversion också ...

Det är på sin plats att skicka ett litet extra tack till Johanna som varit energisk, idérik och gett oss andra många små sparkar i ändan. Många boktips har det blivit!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 24, 2019

Säg inte nej!

När jag först hörde att ett av de av Grums kommun planerade minnesmärkena över Sven-Erik Magnusson skulle placeras vid Liljenäs i Värmskog undrade jag varför. Hade Sven-Ingvars förgrundsman någonsin varit där? Vad kan han ha haft för band till Värmskog?

Den frågan har jag fortfarande inget svar på. Men jag insåg plötsligt, att för mig är Liljenäs och Sven-Erik Magnusson för evigt sammankopplade. För det var ju i Liljenässkolan vi gick på buggkurs! Och det enda som spelades, tror jag i alla fall, var Sven-Ingvars låtar. De var suveräna att dansa till. Det betydde också att i den mån man inte redan kunde dem utantill blev varje not, varje ord, varje taktslag, varje effektfull minipaus inpräglad i hjärnan för evigt.

Vår instruktör hette Ingemar Röhr, och han hade den för danslärare originella (tror jag i alla fall) egenskapen att han var halt. Det märktes inte. Som han buggade! Vi elever hängde med efter bästa förmåga. De veckade terylenekjolarna flög, grabbarnas skjortor fick våta cirklar under armarna, knep man lite extra med tårna gick det lätt en maska i strumpan. Det var svettigt men oj, så kul!

Blev vi duktiga på bugg? Tja, ganska tror jag, även om det gått över med åren. Men ännu duktigare blev vi på att sjunga med i Sven-Ingvars alla låtar, och det sitter i. Väck mig mitt i natten och jag kan dem än. "Alla vill ha någon vän att hålla i hand"  någon däremot? Nä, tänkte väl det. "Börja om från början"  inget dåligt råd. "Ett litet rött paket"  ja men så himla trevligt!

En annan en favorit var ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”. Alltså passar det bra att det är just den texten som skurits ut ur plåten till Sven-Erik Magnussons minne där det nu står, mitt emellan sjökanten och lokalen där vi buggade loss med själ och hjärta.  

Ingvar Hellberg skrev låten. Konstnären Bo Jonzon har skapat minnesmärket.
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om pizzamysteriet

"Den dag man begriper varför pizzor görs runda, läggs i fyrkantiga kartonger och sedan äts i trekanter  den dagen är man redo att förstå sig på vad som helst. Som exempelvis kvinnor."

-Visdomsord yttrade av en anonym herre, pappa till en av mina väninnor och citerad på Facebook. Oavsett slutsatsen har han ju en poäng i vår hantering av pizzor ...

söndag, juni 23, 2019

Skyltsöndag m/Utö

Brevlådan är igentejpad och postkontoret stängt. Men ändå kvar, efter snart femtio år!
Ännu en skyltsöndag är här. Och jag låter mitt besök på Utö stå för veckans skyltskörd. Jag hade aldrig förr besökt ön, men det var en härlig hemesterutflykt, i strålande väder, med god mat, i gott sällskap och dessutom många skyltar att glädjas åt!
Andra söndagsskyltare hittar ni enklast här, hos BP.

En skylt för dumma båtmänniskor, som kanske inte ser att detta är en bro.
Trevlig "varning för barnen"-skylt, med personlig utformning!
För den seriöse besökaren i det gamla gruvområdet: det var här man hittade metallen litium.
Inga stora avstånd på den här ön.
Det är gräsmattan som syns i skylten, eftersom bokstäverna är "hål" i metallen.
Om du trodde här fanns en bordell ... fel!
Lurgatan. Lätt att missa eftersom mossan tagit över skylten.
Copyright Klimakteriehäxan 

lördag, juni 22, 2019

Björntjänst

Det var länge sedan vi sågs, björnen och jag. Han har sitt ursprung i USA och kom i min ägo för kanske trettio år sedan. Användes en period, gick sen i ide (antar jag?) för att dyka upp igen härom veckan, i gammal god stil.

En björntjänst är ju normalt inget att glädjas åt, men alla regler har förvisso sina undantag. Nu jobbar nallen igen, låter sin mage fyllas av en bok som ännu inte lästs ut.
Och så koras han härmed till Veckans bokmärke.
Du hittar förmodligen, ja ganska säkert, fler märken hos Hannele, Boklysten, Mösstanten, Emma, Gerd och BP. Ny för denna vecka är Älskar att läsa.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 21, 2019

Midsommarblomster

Nej, jag kommer inte att ha dem under kudden. Men det är underbart att komma till Barndomslandet och mötas av de härliga blomstren!
Flaggan i topp dessutom!

Prästkrage, den verkliga klassikern. Blir dock allt svårare att hitta.

Lupiner. Jo jag vet att man ska avsky dem. Men det klarar jag inte!
Det här är en foderväxt av vialsläkte. Fina blommor, men de uppför sig
mest som ogräs.
Praktlysingen lyser verkligen upp!
Petunior och pelargoner trivs i det gamla bildäcket.
Den snälla klätterrosen bjuder på prakt trots att jag misshandlade den. Klippte ner den
grymt och rått innan björken hade fått sina musöron. Det ska man inte.
Klätterhortensian har börjat blomma. Det surrar omkring den.
Blå, blåare, blåast? Himlen eller flaggan?
Min midsommarbukett. Blir kanske florist i nästa liv?
 Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om bokfloden

"Någon nyhetstorka råder inte i bokbranschen. Varken när det gäller nya titlar från förlagen (mer än 1200 titlar kommer under juni, även om en del är dubletter i form av olika format) eller olika branschnyheter."

-Så skriver Sölve Dahlgren i senaste nyhetsbrevet från Boktugg där han är VD och chefredaktör. Ja men inte är det väl konstigt att man trots träget bokläsande inte hinner med utan alltid ligger inte bara ett, utan många steg efter?

torsdag, juni 20, 2019

Midsommarfirande

Mia i bokhörnan är i helgstämning, precis som så många andra dessa dagar som vi svenskar älskar att högtidlighålla. Så veckans helgfråga ser ut så här:
Vilken bok ser du fram emot att läsa i midsommar?
Jag satsar på att ladda ner Karin Alfredssons "Sista färjan från Ystad". Lite ovan vid att läsa på plattan, men tänker att jag väl vänjer mig. Måste vänja mig, rent av. Och likaväl som man ägnar sig åt påskekrim kan man väl satsa på midsommarkrim?

Som vanligt slänger Mia med en så kallad bonusfråga: Hur firar du midsommar? 
Stillsamt, i grönskan i Barndomslandet. I blommig klänning! Bortbjuden på sill, färskpotatis och jordgubbar på kvällen. I bästa fall kommer jag i håg att hissa flaggan (om det inte regnar förstås).

Önskar er alla en riktigt fin helg!


Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 19, 2019

Utö nästa – nästan hemester

Trots att jag levt i princip hela mitt vuxna liv i Stockholm har jag knappt varit ute i skärgården. Jo, i Vaxholm, och på Fjäderholmarna och en gång i stor hast på Kymmendö. Ett par gånger hos vänner på Muskö, men det har inte känts som skärgård "på riktigt".

Nu äntligen har jag åtminstone varit på Utö, denna anhalt besjungen av Evert Taube, berömd för sin gruvdrift (sedan länge nedlagd) och för sin allmänna aura av semesterparadis.

Båten från Årsta brygga tar oss dit. Gott om sjöfågel på skären. Väl framme är det grönt och blommor, stora trähus och små röda stugor, båtar och lediga människor. Nybakade studenter som fått sommarjobb bekantar sig som bäst med arbetsuppgifterna. Den omsusade Utö-limpan finns inte längre.

Vi lunchade gott på värdshuset och jag gick en sväng med kameran för att bekanta mig med omgivningarna, åtminstone lite. Det blev många bilder!
Häng med mig!
En annan gång kanske jag rent av kan ta mig till Sandhamn, där "ska" man ju också ha varit. Även det en utflykt som är nästan hemester.











 Copyright Klimakteriehäxan