På kvinnodagen

Att mammografi inte "behövts" för kvinnor över 74 års ålder har länge varit regel i Sverige. Men en envis opinion har protesterat. Och faktiskt ser det ut att ha lönat sig – någon verkar ha lyssnat! 

Läs bara denna glädjande text: "Regeringen ger nu Socialstyrelsen i uppdrag att utreda den övre åldersgränsen för mammografi. Bröstcancerförbundet välkomnar beskedet – och menar att det är hög tid att modernisera ett screeningprogram som i dag utesluter de kvinnor som löper störst risk att dö i bröstcancer. 
– I dag utesluts kvinnor från screening just när risken att dö i bröstcancer är som störst. Det är oacceptabelt. Vi vet att screening räddar liv, säger Susanne Dieroff Hay, ordförande i Bröstcancerförbundet.
I dag inträffar mer än hälften av alla dödsfall i bröstcancer bland kvinnor som är 75 år eller äldre. Trots det kallas de inte till mammografi efter 74 års ålder.  En hälsoekonomisk analys visar att screening upp till 84 år skulle kunna minska dödligheten i bröstcancer med 31 procent bland de kvinnor som går på mammografi. Beräkningarna visar också att bröstcancerscreening upp till 84 år är kostnadseffektivt både ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv och ett samhällsperspektiv." 

En perfekt nyhet att ta del av den 8 mars, den Internationella kvinnodagen som grundades 1910 och som vi gärna högtidlighåller. Och vi som kan tänkas få ny kallelse till rutinmässig mammografi kommer att tacka och ta emot!

Bröstcancer är nämligen den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor, över 9000 varje år i Sverige. Det innebär att mer än tjugo kvinnor insjuknar dagligen. Som idag, exempelvis. Tanken gör ont!

Copyright Klimakteriehäxan

Citatet hämtat från Bröstcancerförbundet. 

Veckans mening – om att ha cancer

Det är kanske inte meningen med livet direkt (det är ju 42 enligt Douglas Adams), men det här är meningen som jag singlar ut eftersom det är lördag och Skriv-Robert efterlyser Veckans mening. Hittar den i "España por favor", en överraskande bra svensk feelgood som inte liknar precis alla andra. Författaren, Åsa Hellberg, har skrivit en lång rad böcker men jag har aldrig ramlat över henne förrän nu. Tre väninnor i 60-årsåldern bestämmer sig för att starta nya liv i Spanien, men det uppstår problem med flytten, inte minst för att en av dem drabbas av cancer. Boken slutar med flera cliffhangers, och faktum är att jag absolut kan tänka mig att läsa uppföljaren, "Viva España", också! Den tänkvärda  mening jag väljer beskriver en känsla jag tror att många kan känna igen: att vara patient, mitt inne i vårdperioden och i sjukhusmiljö:

Här kunde man berätta hur man mådde, man tog av sig peruk och keps och var sig själv i all sin ynklighet, men också i sin styrka: alla var lika sårbara och nakna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om mammografi

Lördagsjakten på en mening som "bitit" under veckans lässtunder fortsätter, på Skriv-Roberts initiativ. Denna gång hamnar jag i Åsa Hellbergs "España por favor", feelgood med tre väninnor 60+ som står i begrepp att göra en omstart i livet. Då får en av dem bröstcancer, vilket kullkastar mycket av deras plan. Bokens Lotta delar öde med alldeles för många andra. En av dem är Amelia Adamo, tidningsdrottningen och trendsättaren, som fick diagnosen som 78-åring. Att upptäcka en tumör (i Amelias fall berodde det på en slump) på ett tidigt stadium kan göra enormt stor skillnad för chansen till bot. 

Privat foto av Amelia som jag vågar
låna för den goda sakens skull.
 Hoppas det är OK.

Men möjligheten att få bröströntgen, mammografi, erbjuds svenska kvinnor bara till 74 års ålder. Ändå är det konstaterat att bröstcancer inte sällan upptäcks hos äldre. Nu delar Amelia med sig av sina upplevelser, även hon i ett nytt liv: "Jag är änka och cancersjuk och kan inte köpa mig fri från något av detta" säger hon, som på papperet är en priviligierad kvinna med en strålande karriär bakom sig. Och så kommer hon med en kraftig uppmaning: Låt även de som fyllt 74 få komma på mammografi! Se och hör henne här! Kan bara instämma: det borde vara självklart. Tidig upptäckt betyder sannolikt kortare vårdtid och alltså i längden en besparing för samhället, även om röntgenundersökning också kostar. 
En lite annan och lättsammare reflektion kring mammografi hittade jag alltså i den där boken jag just nu läser, med en aspekt på undersökningen jag inte tidigare tänkt på ... 

Det gjorde inte alls lika ont att klämma in brösten i mammografin häromsistens, för numera  var de både längre och plattare.

Copyright Klimakteriehäxan

I dödens närhet

Böcker där döden spelar en stor roll är vad Skriv-Robert vill möta i denna veckas tisdagstrio,

ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros, är en grym sjukdom som satt spår också i våra bokhyllor. Den som får diagnosen får också sin dödsdom, även om förloppet kan vara väldigt olika: snabbt eller utdraget. Intellektet förblir opåverkat medan kroppen förfaller, alla muskler tappar styrka och den drabbade blir helt beroende av andra för att klara alla sina behov. Dödens närhet blir påtaglig.

Sportjournalisten Mitch Albom skrev "Tisdagarna med Morrie" (Tuesdays with Morrie) om sin älskade lärare från college. Boken har underrubriken "En gammal man, en ung man och en viktig lektion för livet". Albom följer sin ALS-sjuke mentor in i döden och lär sig hela tiden saker. I filmversionen gjordes rollen av Jack Lemmon. Det blev hans sista film. En väldigt bra film dessutom.

När Maj Fant publicerade sin historia, "Klockan saknar visare", blev hon först i Sverige med att berätta om sjukdomen. Hon gjorde det också i tv, passade på, som hon sa, "medan jag fortfarande klarar av att torka mig i rumpan själv". ALS blev ett mer bekant begrepp.

Störst av ALS-böckerna i Sverige är ändå Ulla-Carin Lindquists "Ro utan åror" som jag hoppas hela tiden hittar nya läsare. Den är så stark! Det blev hennes första och sista bok, men hon hann se den (och de fantastiska recensionerna) innan hon avled. Hon var min vän och kollega och jag var djupt involverad i bokprojektet, vilket jag berättat om i min egen lilla bok "I ljust minne bevarad".

En annan bok om en kvinna drabbad av ALS står oläst i min hylla; "Agaat" av sydafrikanska Marlene van Niekerk. Det är sidantalet som stoppat mig, historien berättas på 714 sidor. Så alltså får den inte plats i min tisdagstrio heller ...

OBS! "Ro utan åror" finns på bokrean till pangpris nu!

Copyright Klimakteriehäxan

En livslång balansakt

Den där ungen som aldrig lärde sig att stå på händerna, det var jag. Inte ens om jag fick stödja fötterna mot en vägg klarade jag det. Hur jag än försökte rasade jag ihop i en hög. Gympalärarinnan gick totalt bet på att hjälpa mig. Lika illa blev det när jag skulle gå på bommen. Mitt balanssinne verkade vara helt satt ur spel. Hade jag något över huvud taget?

Så har jag fortsatt genom livet, med båda fötterna på marken för säkerhets skull. Och det kommer förstås inte som någon överraskning att min skicklighet i att stå på ett ben blivit ännu sämre med åren. Egentligen har jag väl inte bekymrat mig så mycket om denna oförmåga, jag har ju ändå två fungerande ben med fot längst ner i änden!

Balansplatta - hjälpmedel eller tortyrredskap?

Nu när jag ingår i det av artros drabbade knä-fokus-folket har balansen blivit en viktig punkt i mitt träningsschema. Fortfarande är resultatet uruselt. Jag har ändå letat fram balansplattan jag skaffade för jättemånga år sedan, på rekommendation av en läkare. Den är, utan överdrift, "i skick som ny", har legat kvar i sin låda ... så svår att bemästra när jag nu, äntligen, försöker!

Ett knep som jag fick mig rekommenderat för nu ganska länge sedan var att ta varje tandborstningstillfälle i användning. Man skulle stå på ett ben i de två påbjudna borstminuterna. Fel, fel, fel!!! Nu har en fysioterapeut förklarat att det är en urusel idé, skadlig rent av. Enligt henne (och jag tror henne) blir resultatet bara att varken tänderna eller balanssinnet får den behandling de behöver: man klarar inte att fokusera ordentligt på dessa två saker samtidigt. Och jag vet, eftersom jag provat, att det är i princip omöjligt!

Degas ballerina. Jag stod
inte modell.

I jakten på "träningstillfällen" har jag nu stått på ett ben och väntat på bussen. Det har inte väckt någon som helst uppmärksamhet ... En granne delade med sig av sitt knep: han står på ett ben i hissen, höger upp, vänster ner ... fast han bor högt upp i huset, jag som bor på en trappa kan nog inte dra stor fördel av det tipset!

Vilken tur ändå att jag aldrig drömt om att bli en modern Elvira Madigan! Fast balettdansös skulle ha varit häftigt, tror jag. Beundrar deras totalkontroll över kroppen, på tå dessutom. Antar att de aldrig träffat någon som liksom jag inte ens kan stå på ett ben även om man har hela sulan i fasta golvet. Jag är helt enkelt mitt inne i en livslång balansakt som säkerligen aldrig kommer att krönas med framgång!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om framtiden efter cancer

Finns det en mening jag läst denna vecka som fått mig att reagera lite extra? Jo visst gör det det. Så jag kan hörsamma Skriv-Roberts påbud. Hittar min mening i en intervju med publicisten och feministikonen Amelia Adamo, som behandlas för aggressiv bröstcancer. Men hon tror att hon ska bli frisk med skickliga läkares hjälp, och hon kan tänka framåt, förbi cellgifterna och strålningen, och man kan bara önska att hennes vision för framtiden ska bli sann:

Det är klart att jag skulle vilja att det fanns några armar runt mig en vacker dag och någon som säger "Vad ska vi göra på lördag?"

Copyright Klimakteriehäxan

Här döljs ett hot!

De står tätt ...

Alsikeklöver är en väldigt vanligt förekommande liten blomma. Den sortens klöverfrö blandas ofta in i vanligt gräsfrö när man ska anlägga gräsmattor. När sedan gräsklipparen kommer farande halshuggs de små blommorna skoningslöst, men efter bara ett par dagar har nya slagit ut.

Den här arten liknar vanlig vitklöver men är mindre på alla ledder.  Örten har fått sitt namn efter Alsike socken i Uppland för det var där Carl von Linné hittade den en gång. Blommorna är i huvudsak vita men kan ha inslag av blekt rosa, det har inte den större arten tror jag. En sak har alla klöversorter gemensamt ändå, (förutom att botanisterna och vi amatörer som hade herbarium när vi gick i skolan vet att de tillhör familjen Trifolium), och det är att insekter älskar dem. 

Det betyder att det ofta surrar kring alsikeklövern i gräsmattan. Där finns nektar att hämta! Och det ägnar de sig åt, bina och de andra pollinatörerna som jobbar febrilt i solens sken. Bra, självklart. Det råder ju brist på för insekter näringsstinna växter numera.

Men vad alla kanske inte vet, det är att alsikeklövern också är giftig. Den innehåller något som en del djur, framför allt hästar, inte tål. Nu är det dessutom så att den lilla gulliga växten utgör ett hot mot människan. Jag vet, jag är drabbad!

Vi har ju badväder. Tog ett av mina många dopp, men glömde skorna. Vilket betydde att jag gick tillbaka till min plats i solen barfota. Det skulle jag inte ha gjort. För min väg gick över gräs med inslag av alsikeklöver. Och jag klev på ett bi.

AJ! Vet ni hur ont det gör? Jag har råkat ut för bistick förr men inte kom jag ihåg att det gör SÅ ont! Gadden satt kvar i min fot. I övrigt syntes inget, fast det kändes att jag utsatts för ett riktigt överfall (även om det noga räknat var jag som överföll biet).

Räknade förstås med att problemet snabbt skulle vara överstökat. Men där hade jag fel! Så länge jag går och står är det OK, men om jag sitter eller – värre – ligger ner skriker hela foten. Det kliar, det värker, det är rött och svullet. Tre nästan sömnlösa nätter har det lett till. Hittills.

Har försökt de kurer jag känner till: Xylocainsalva, Cortisonkräm, blöt Alvedon, is. Nedkylning är det enda som lindrar. Lyckades sova ett par timmar sedan jag "lurade" foten att den var belastad. Det gjorde jag genom att linda in foten, hårt, i fem centimeter bred tejp. Funkade i alla fall ett tag.

Nu måste ju detta "lidande" snart vara över (förstå mig rätt, jag är väl medveten om att jag bara gnäller om en skitsak, att många lider av allvarliga och "riktiga" sjukdomar, det gör inte jag så vitt jag vet). En sak är säker: jag har lärt mig en läxa: Gå inte barfota över gräsmattor med alsikeklöver! 

Om man inte vill ha flygande bin (eller andra flygfän) i närheten kan de faktiskt förmås
att flytta på sig med hjälp en solfjäder, denna underbara uppfinning! Här ett exemplar
ur min lilla samling. Den här kommer från Teneriffa.

Copyright Klimakteriehäxan

Var så god och sitt!

Mina knän är inte som förr. De gnäller och bråkar. En läkare har kollat och slog lugnt fast: menisken. Den är inte i form. Nää, det tror jag inte heller att den är! 

Detta betyder bland mycket annat att den "brassestol" som jag i åratal tagit med mig ut för att vistas i solen, med läsning försedd, har gjort sitt. Visst har jag länge tänkt att den på grund av ren ålderssvaghet skulle braka när jag satt ner rumpan på det blekta tyget, men det har den ju inte gjort. Däremot sitter man väldigt nära marken. Och sista gången jag använde den kom jag upp på ren viljestyrka, ingenting annat. Knäna skrek!

Alltså var behovet av en ny, lätt och bärbar, stol uppenbart. Googlade. Hittade ett ställe som hade ordet "ergonom" i firmanamnet, det lät ju betryggande eller hur? Valde mellan två modeller, beställde båda för att provsitta och välja hemma. De var inte billiga. Men antagligen i genomtänkt design.

De kom och jag packade upp med ivriga fingrar. Men just dessa fingrar visade sig vara i klenaste laget: jag lyckades inte få ihop sista "skarven" när stolen skulle monteras. Har returnerat, hoppas och tror att jag får pengarna i retur.

Googlade igen, nu på mer närliggande butiker. Ikea! Jo men visst! Åkte dit. Bara för att upptäcka att deras lager på stolar som jag hade kunnat tänka mig var tömt. Men vänta nu!? Hade jag inte sett att Ö&B ... jo ... Raskt över till nästa butik. Där fanns klassikern Baden Baden, stor och rejäl, inget man går omkring och bär på. Inga fler varianter inom synhåll.

Bredvid låg JULA, ett varuhus jag sällan besöker (fast Dottern säger att hon hittar mycket bra där). Chansar. Frågar i kassan, jo om jag går längst in hittar jag kanske något? Långpromenaden slutar vid ett gäng utemöbler. Och jag ser EN stol. Den är lätt, den verkar enkel – men den verkar också vara slutsåld? Är detta det sista exemplaret, det man skyltar med men inte säljer?

Nej det är den inte! Då är frågan: vad kostar den? När jag såg prislappen kunde jag ha svimmat, men det gjorde jag turligt nog inte. Stolen kostade en hundring! EN! Och monteringen då? Jo man drar ut den ur tillhörande fodral och ruskar till och simsalabim! Var så god och sitt! Den håller för 100 kilo dessutom, så jag har lite marginal.

För säkerhets skull köpte jag två. En får ligga i bilen. Vem vet när och var man kan vilja slå sig ner nånstans lite lättvindigt nästa gång? Om solen bara vill visa sig igen, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om orörliga män

Ibland måste självklarheter sättas på pränt, så är det bara. Nu faller mitt val av bidrag till Skriv-Roberts utmaning Veckans mening in i den där självklarhetsfållan. Meningen är hämtad ur förra årets skönlitterära August-vinnare, Tony Samuelssons "Kungen av Nostratien" som jag läser med nöje. Historien handlar en del om hälsa, eftersom en av huvudpersonerna fått en stroke. Men det handlar också om väldigt mycket som inte alls är hälso- eller sjukdomsrelaterat: könsroller, språk. relationer, lojalitet. Att den till stora delar utspelar sig i kvarteren där min son bor är också lite kul, eftersom jag numera är rätt bekant med området!

Och konstaterandet som jag saxar gäller förvisso inte alls bara män utan precis lika mycket kvinnor:

Det är inte bra för en man att sitta bakom ett skrivbord hela dagen utan att röra på sig.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Hjärtligt och vänligt

Vet inte om ni har märkt det men den gångna veckan har varit, eller är väl egentligen fortfarande, årets Vänliga Vecka. Den första högtidlighölls 1946, vet inte hur spridd tanken var redan då, men behovet av vänlighet är förstås ingen nymodighet i dag och var det väl knappast på den tiden heller. 

Kanske hör det då också till att Alla Hjärtans Dag sammanfaller med just den där veckan, men det har jag aldrig tänkt på förr. I dag är det hur som helst Valentins namnsdag, butikerna lockar med geléhjärtan i hjärtformade askar, jordgubbar i hjärtformade askar, choklad i hjärtformade askar, tvålar i hjärtformade askar ... ja nästan vad som helst går att förpacka i ett hjärta om man bara anstränger sig lite grand. 

Har också noterat såväl kalsonger som trosor med hjärtan, örhängen och andra smycken och till och med någon väska, allt med hjärtan. Även bokhandeln hyllar hjärtetemat, så nog finns möjligheterna till firande alltid om man ser till presentidéerna!

För den som vill fira lite mera blygsamt och till mindre kostnad kan jag rekommendera en sväng förbi ingången från Swedenborgsgatan till pendeltågen vid Stockholms Södra Station. Där finns just nu en pusshållplats, och så vitt jag förstår behöver man inte ens en SL-biljett för att stå där och kyssas lite dagen till ära. 

Elisa Matilda har i alla fall hoppat över hjärtedagen när hon formulerat sina fem fredagsfrågor. I stället är fokus på hälsa och välmående, bara att hoppas på friska hjärtan helt enkelt! Det är ju dessutom en odiskutabel sanning att den som är glad och känner sig älskad mår bättre av det, både fysiskt och psykiskt.

1. När var du senast sjuk? Rejält magsjuk för ungefär en månad sedan. Oklart varför. Kanske smittad av barnbarn, men det är smällar man får ta.
2. Vad har du alltid hemma när du är sjuk? Frisk eller sjuk, men piller typ Alvedon finns alltid, liksom någon sorts halstablett. Och te.
3. Tror du man kan boosta sitt immunförsvar? Ja åtminstone lite. Med varierad sund kost och lite motion, vill jag tro. Sedan tackar jag ja till alla sorters vaccin också ...
4. På vilket sätt får du bäst återhämtning? Vila. Den där magsjukan fick mig att sova otroligt mycket.
5. Finns det någon huskur som faktiskt fungerar? Minns att jag lärde mig en som hejdade förkylning från att bryta ut, men sorgligt nog har jag glömt vad den innehöll ... ingefära och citron, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa min bok?

Det är ingen tegelsten. Det är förstås inte heller den sortens litteratur som kommer att få massor med priser. Men det är en liten bok skriven med hjärta (och en del smärta, förvisso). Den har gått att läsa, gratis, på nätet, i olika format. Nu finns den äntligen, lätt bearbetad, tryckt på papper! Upplagan är liten men om du är intresserad kan du köpa ditt exemplar av "I ljust minne bevarad", vars författare jag är.

Här får du historien om två härliga, starka, svenska kvinnor som inte tilläts bli gamla. 

Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev om sitt liv med sjukdomen ALS (amyotrofisk lateral skleros), för andra att läsa. Hon dog omgiven av sina närmaste. 

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade egentligen bara med sin dotter när cancern spred sig. Och när den sista stunden var inne passade hon på att sluta andas när hon var helt ensam. 

De valde helt olika vägar mot döden. 

Här möter du de två och deras gripande öden sedda genom en väninnas ögon. 

Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, enhälligt hyllad av recensenter och läsare. Den översattes till många språk och blev en internationell bästsäljare, skriven under unika omständigheter. 

Men det här är framför allt en berättelse om vänskap. Tjugo år har gått sedan de båda dog. De förblir i ljust minne bevarade.

Nu har jag alltså låtit trycka boken "på egen hand", så att säga, i starkt begränsad upplaga. Om du vill köpa och läsa betalar du på Swish (0708847929). Glöm inte skriva din adress! Den kostar 135 kronor, och 44 av dem tillfaller Post Nord ... Signerat ex om så önskas/anges.

Boken kommer inte att finnas vare sig i bokhandeln eller på bibliotek.

Copyright Klimakteriehäxan

Men lite gladare kunde man vara ...

Färgsprakande NOVEMBER!

Visst är de färgglada, påsarna med halstabletter som jag och Maken nu nyttjar sedan hösthostan slagit klorna i oss och inte verkar vilja släppa taget. Roligare än så kunde det vara, livet, även om det då finge levas utan isbjörnar som sällskap. Hos LillaSyster färgsprakar det mera i denna gråa tid, rent av dagligen!

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarens höjdare

Jag vägrar anse att sommaren är slut, men visst, jag fattar att det är på väg att bli en annan årstid. Enligt O är tillbaka i jobbet efter semestern i alla fall, och hon kommer igen med Veckans kulturfråga. Den andas höst, men vi bortser från det tycker jag! Frågan lyder: Vilken bok var din bästa sommarläsning? Och eftersom vi alla vet hur svårt det är att peka på bara EN favorit tycker hon att man får nämna fler. Så då gör jag det.

Låt mig börja med en bok som är så ny att vi bara är få som haft en chans att läsa den redan: "Dubbelliv" av Annika Berg-Frykholm, journalist i Uppsala med ett långt skrivarliv bakom sig (och rätt mycket kvar också, det är jag säker på!) Annika har drabbats av en sjukdom du med största sannolikhet aldrig hört talas om: HAE, Hereditärt Angioödem, och det har påverkat hela hennes liv och gör så än.

Sjukdomen yttrar sig genom att kroppsdelar sväller upp, ibland blixtsnabbt, förvrider patientens utseende, kan bli direkt livshotande om svullnaden sätter sig i halsen med risk för kvävning. Plågsamt både fysiskt och psykiskt, stort socialt hinder: ingen ska se mig så här! 

Annika har kämpat för sin hälsa sedan första anfallet i tonåren. Då visste ingen vad som var fel. När hon till sist fick sin diagnos var hon den andra HAE-drabbade i Sverige! Idag är de cirka 250. 

Men hon berättar också om sitt "vanliga" liv, om att finna kärleken, om vänskap, om att fastna i vårdbyråkratin, om att bli mamma och om sitt intresse för konst, som är en viktig del i vardagen. Det är välskrivet, det är intressant, det är bitvis mycket gripande. Rekommenderas!

Vill peka på två titlar till: Anders Roslunds och Börge Hellströms "Två soldater" som jag tidigare bloggat om här.

Dessutom en bok av Olle Lönnaeus: "En enda sanning", ett kriminaldrama i ett vintrigt Österlen. Känns märkvärdigt aktuell trots att den är "gammal", kom ut för tio år sedan. Om en muslimsk ung kvinna som är polis i Sverige och ska hjälpa till att lösa mordet på en udda konstnär. Läsvärt!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en ny trend

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att hejda mig i läsningen om än aldrig så lite? Efterlysningen kommer från Skriv-Robert på lördagar. Och nu har jag upptäckt en ny sorts kvinnoideal som jag inte kände till, men som faktiskt verkar ganska tilltalande. Det handlar om "lazy girls" och "bed rotting"! Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter, är den som nosat upp den nya trenden, synlig i både Vogue och Amelia. (Däremot går inte artikeln att hitta på dn.se, vilket är lite konstigt! Den fanns i papperstidningen i går.) Säkert kan man ha väldigt olika åsikter om detta, men jag tycker det låter ganska behagligt ...

Opretentiösa, avslappnade, inte överdrivet vältränade personer som klär sig bekvämt, äter mat och gillar att ta en öl. 

Förgyller gärna lördagen med en titt på ett körsbärsträd i blomning. 
Inte bara de rosa japanska är vackra och värda att plåta!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

1900

-Det är julpris till och med på vaccin i år! En spruta mot bältros kostar i vanliga fall en bit över 2000 kronor, lite olika beroende på vart man går. Men nu ser jag en annons från vaccin.nu, och min reklamfrihet till trots delar jag informationen. Det nya lägre priset, 1900 kronor, gäller fram till jul. Själv tog jag sprutorna i fjol (man ska ha två) och betalade alltså över 4000 kronor för det, men folk jag känner som fått den där sjukan har fått mig att tro att det är väl använda pengar, även om det sved lite. Det har funnits kampanjer för att äldre människor ska ges det här vaccinet gratis, men dit har vi inte kommit. Ännu.

Skyltat i huvudstaden

Hälsoprofeter kan man stöta på lite överallt, och de är ju naturligtvis ute med de allra bästa ambitioner. Som att få oss att gå i trappor i stället för att ta hissen, det är ju så himla lätt gjort ... Påtryckningar av den här sorten känns hur som helst mycket vänligare när de är gjorda med lite humor i botten, som här i trappan! (Du måste kanske klicka upp bilden i storlek om skylten är svårläst.)

Bilen från La Olita är lite gulligt bemålad, tycker jag. Våg heter på spanska "ola" och här används alltså diminutivformen, så det är en liten våg det handlar om. På den surfar en grön figur som ser ut att vara släkt med svenske Skalman, fast på långt håll då för den här ska vara mexikan. Vilket understryks av att brädan han står på i själva verket är ett taco-skal ... På bakdörrarna en mask av den typ som ofta syns i samband med Alla Helgons Dag, som i Latinamerika heter Dia de los Muertos – De dödas dag.

Jag har muttrat förr och jag gör det nu igen: varför blir aldrig renoveringsprojekt i Stockholm klara någon gång? Det lilla köpcentret Ringen på Södermalm invigdes 1982 och alltsedan 80-talets mitt har jag gärna gått dit. Här har funnits både mat, böcker, kläder, sportartiklar och annat, man kunde få en matbit också. Ljuset kom in genom takfönster, det var opretentiöst men ganska trivsamt.

1996 blev det nya ägare och nya idéer. Matsektorn fick nya möbler i plast i gräsliga neonfärger, men det gick att stå ut med. 2015 var det så dags igen. Då skapades "Teatern" som man också vill kalla "Matscenen" eller, kanske lite tjusigare?, Food Court. Med många matkreatörer representerade, både för hämtmat och att äta på plats. Det var bara det att man kunde lika gärna sätta sig i en kolkällare och käka. I mörkret är som bekant alla katter grå, inne i Ringens mitt blev all mat ointressant. Så jag har avstått, envist och övertygat, trots de namnkunniga kockarna. Finns ju andra bra matställen nära!

I början av det här året var det dags igen. Butiker slog igen. Delar av centrum spärrades av. Plank kom upp för att hindra insyn. Nu skulle det bli öppnare, ljusare, ja bättre på alla sätt och vis. Jaha, och hur går det? Man han försökt fira att någon liten del fått tillbaka ett par butiker, men firandet var, för att vara snäll, behärskat. 
Tja, lite dåligt samvete verkar ju ägarna ha. Det är i alla fall så jag tolkar den stora skylten ut mot Ringvägen.

Rätta mig om ni tycker jag har fel, men är det inte rätt märkvärdigt att man springer på skyltar som man fastnar för, vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in? Och så blir det ännu ett bidrag till bloggstafetten Skyltsöndag som finns inhyst hos BP. Denna gång höll jag mig helt i centrala huvudstaden. Leta i hennes högerspalt, där dyker fler skyltbloggare upp!

Skylt från Banksy-utställningen på Stadsgårdsterminalen. Ska återkomma till den inom kort.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för det!

Juldekoration från Ulriksdals slottsträdgård. Den snygga växten heter ardisia.

 Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, värda att tänka på:

1. Vad är något du tar för givet men är tacksam för? Att jag har råd att bo bra, äta bra, leva bra.
2. Vilken tradition under årets högtider betyder mest för dig? Juleljusen, blommorna och granen. Och klapparna, men tvingas inse att jag är i minoritet som biter mig fast i den enligt mig roliga jakten på presenter som jag hoppas någon ska bli hyfsat glad av att få ...
3. Vilken upplevelse under det gångna året uppskattar du mest? Stunder med glada ljuvliga barnbarn.
4. Vilken utmaning under året är du glad att du tog dig an? Ordnade kalas på vår 40-åriga bröllopsdag (som sammanföll med Dotterns 35-årsdag, så vi firade henne också!)
5. Vad är du mest tacksam för i år? Att jag är frisk så vitt jag vet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en hemsk sjukdom

Finns det någon sjukdom man inte är rädd för att få? Förmodligen inte. Även den enklaste snuva kan ställa till med problem. Men det finns förvisso diagnoser värda att frukta mer än andra. 

En sådan är Alzheimers sjukdom, en synnerligen vanlig demensvariant. Just nu skildras ett sådant fall i SVT:s dramaserie "Hålla samman" med Lennart Jähkel som en kraftkarl 70+ som plötsligt inte är sig riktigt lik. 

Utan tvekan är just den här sjukdomen väldigt jobbig även för omgivningen, det kan många vittna om. I bokvärlden är det senast förre statsministern Ingvar Carlsson (S) som skrivit "I sällskap med döden" om sitt eget (politiker)liv men också om hustrun Ingrids gradvisa försvinnande in i skugglandet, och för det har han hyllats: detta är inget att skämmas för, bättre då att dela med sig av bekymren och bristen på praktiska lösningar i vardagslivet. 

Intressant tycker jag det är att ingen i dag verkar minnas en som verkligen gick i bräschen för detta: Carlssons partiledarkollega, Gösta Bohman (M), som redan 1990 skrev boken "Sagan om Gunnel" med underrubriken "I Alzheimers skugga". Som jag minns det var han om inte först av alla så i varje fall väldigt tidig med att beskriva sin egen frustration och, så småningom, skammen att inte ha förstått utan reagerat med irritation och ilska när hans fru bar sig "konstigt" åt. Väldigt berörande! Och oväntat, Bohman uppträdde verkligen inte som någon kramgo och ömsint gubbe i andra sammanhang. 

På de drygt 30 år som gått sedan dess har skildringarna av demens blivit ganska många inte bara som böcker – vi minns långfilmen "The Father" med Anthony Hopkins för att ta ett relativt färskt exempel. John Bayley skrev "Iris" om sin fru, författaren Iris Murdoch, även det en internationell succé som också blev film.

Också Ingvar Carlsson vittnar om hur svårt det kan vara att hantera en älskad maka som inte längre uppträder rationellt (en knepig situation som även jag har sett på nära håll). Naturligtvis något man ångrar djupt när förklaringen finns. Och där fiskar jag upp Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagarna för att den fått en att hejda sig om än aldrig så lite mitt i läsningen.

På frågan om det inte var dags för kaffe, trots att vi just hade druckit, hände det att jag snäste av henne.

Copyright Klimakteriehäxan

Jenny i dag för 13 år sedan

Av en ren slump råkar jag på Youtube få syn på tjejen som en gång var min granne. Jenny Bohman bodde redan i huset vi flyttade in i 1985, och det var ingen tvekan om att det var musik som var det viktiga i hennes liv. Vilket ledde till att jag, första dagen i nya bostaden, helt gråtfärdig stod och bankade på hennes dörr, men det hörde hon inte. Först i en paus mellan två låtar lyckades mitt bultande tränga igenom, och strax stod hon i dörröppningen med glad blick och burriga lockar. Musiken hade redan tagit ny fart.

När det visade sig att hon inte kunde höra vad jag sa insåg hon också att hon använde lite för mycket volym på sin imponerande musikanläggning, så vi kunde skiljas som vänner. För mig var det ren tortyr att höra musik som jag själv inte valt så högt att allting skakade runt omkring mig, jag undrade förskräckt om mitt livs största affär, lägenhetsköpet, var ett misslyckande från start ...

Så var det inte. Vi bor fortfarande kvar i samma hus. Men Jenny flyttade, fast var kvar på Södermalm och det hände att vi sprang på varandra på stan. Hon levde av, med och på musik, sjöng med olika band och var dessutom skicklig på munspel.

Men mest omtalad blev hon ändå som Sveriges egen Edith Piaf. Hur Jenny hittade till den franska stjärnan vet jag inte, men hon framförde hennes chansoner mästerligt och märkligt likt originalet, på perfekt franska. Hon liknande till och med förebilden rent fysiskt: liten och tunn, lite spretiga lockar och livsrynkor på kinderna.

Hennes bräckliga fysik hade en enkel förklaring: cancer. Jenny genomförde sin sista livekonsert på Bio Rio här på Södermalm den 19 oktober 2010, på dagen tretton år sedan i dag. Mindre än en månad senare, den 13 november, var hon död. Piaf och Jenny dog av samma sjukdom och blev lika gamla, 47 år.

Klippet ovan är från den där sista spelningen. Imponerande är vad det är. Så oerhört tragiskt att hon inte fick sjunga mer. Köp rosa bandet!

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om kroppsvikt

Övervikt är inte övervikt, utan trivselvikt. Det är det normala läget för kroppen, det är dit den strävar. Kroppen vill ha ett litet reservlager, inför vintern, inför sjukdom, inför dåliga tider. Den vill inte ha bmi 19. Den vill äta en god frukost i sängen. Och efter en stund blir den rastlös och behöver få komma ut på promenad, en lagom lång promenad, blir det för intensivt kräver den en kaka. 

-Det är inte varje dag som kroppsfixering och bantning bereds utrymme på en stor tidnings ledarsida. Men i går hände det. Lisa Magnusson konstaterade i Dagens Nyheter att det aldrig har varit meningen att människor skulle vara supersmala. Nu ger vetenskapen stöd för tesen att folk med lite hull lever längre än de magra. Det är läge att överge kampen för att uppnå "rätt" BMI-tal!