"Hennes röst var som uppfunnen för 1980-talets episka kraftballader i moll, de som i hennes svenska förvaltning lät som om de ensamma promenerade längs minnen på en ödslig höststrand. Alltid med ett brustet hjärta gömt under en för stor stickad polotröja."
-Musikjournalisten Andres Lokko (utsedd till Årets stilist 2019 av tidningen Journalisten) uttrycker sig i poetiska vändningar i Svenska Dagbladet om Marie Fredriksson, som till sist dukade under för den cancer hon drabbades av för sjutton år sedan. Men den där rösten lever kvar, både ensam och som halva Roxette.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det var ledsamt att höra att det inte längre gick. Jag har väl aldrig varit ett fan av musiken från varken henne, Gessle eller Roxette men det spelar inte någon roll i det stora. Det är ledsamt ändå.
SvaraRaderaDenna vedervärdiga sjuka!
RaderaAlltså jag är inte heller nåt hardcore fan - och likväl blev jag riktigt ledsen igår när nyheten om hennes död kom. Men visst gillar jag hennes häftiga röst!
RaderaTack för citatet från Andres Lokko. Jag har lyssnat mycket på Marie Fredrisson och Roxette och kommer att fortsätta med det. Så tragiskt att hon gick bort och att cancern inte släppte greppet om henne.
SvaraRaderaEn strålande röst som inte fick fortsätta sjunga. Sorgligt.
RaderaSå vackert beskrivet!
SvaraRaderaOm än lite krångligt ... men det där med tröjan gillade jag verkligen.
Radera