Att möta Mona-Lisa

Ibland blir man glatt överraskad när man seglar ut på konstens, designens och litteraturens hav. Men ibland, det är ofrånkomligt, blir man besviken. I Veckans kulturfråga undrar Enligt O Vilka kulturella besvikelser har du drabbats av? 

Det finns en som står ut i mitt liv som kulturtant. Och det var många år innan jag kvalade in för den där tant-etiketten, jag var bara runt tjugo. Men jag hade gett mig ut på ett äventyr, ensam med bussbiljett till Paris, skolfranska i munnen och en bra kartbok i väskan.

Har man hamnat i Frankrikes huvudstad som tillfällig besökare för första gången går man (det gjorde man i alla fall på den tiden) till Louvren, det världsberömda jättemuseet med enorma konstskatter. Det är bara det att de är alldeles för många, de där dyrgriparna, salarna för stora, gångarna för långa. Omöjligt för en ung turist att ta in.

Där fanns alltså redan en besvikelse. Men den riktiga, stora smällen kom när jag hade letat mig fram till Mona-Lisa, Leonardo da Vincis Gioconda, som satt i ett skåp bakom tjockt pansarglas. Man fick stå i kö för att möta henne! Så liten hon var! Jag hade ju trott att jag skulle få uppleva något helt annat, något stort och pampigt – men nej. Den var ju väldigt omärkvärdig, i mina unga ögon!

Sedan dess har jag umgåtts med Mona-Lisa på slipsar, på chokladaskar, på t-tröjor, på kassar. Allra mest älskade jag henne när man i Kina hade förvandlat henne till draperi av bambupärlor som jag köpte. Obegripligt snyggt, fyllde en hel dörröppning, det rasslade när man passerade henne (alla ungar älskade det!) och bilden var ändå intakt i varje ögonblick. 

Har varit i Paris flera gånger senare i livet men aldrig brytt mig om att gå tillbaka till Louvren. Min egen Mona-Lisa är djupt saknad i draperiversionen, som till slut jag blev tvungen att slänga eftersom den blev trasig. Men henne kan man ju nöja sig med att se på vykort eller på någon annan souvenir.

Copyright Klimakteriehäxan