Låtar som lever

Begreppet kultur kan nog definieras väldigt olika, beroende på vem man är och var i livet man befinner sig. Enligt O har hamnat i en nostalgisk period och ser tillbaka på sådant som betytt mycket – bandet Kent är ett av hennes exempel, för egen del vet jag knappt hur de lät under sin storhetstid eller nu, när de gjort sådan enormt uppmärksammad omstart. Veckans kulturfråga lyder hur som helst Vilka kulturella verk väcker nostalgi hos dig?

Det tål förstås att tänkas på ... Men omnämnandet av Kent leder också mina tankar till musik. Hamnar i hyllan med mina LP-skivor och ser faktiskt med kärlek på flera av dem, trots att de så sällan blir spelade numera. Här står "På avigan" nästan utsliten, gudomlig show med Povel Ramel och Monica Zetterlund, bland andra. Berndt Stafs "När dimman lättar" har förgyllt många stunder för mig, precis som Carly Simon när hon sjöng "Anticipation" medan jag ivrigt väntade på att en älskad människa skulle stå i min dörr.

Och aldrig glömmer jag ögonblicket på den tämligen sunkiga vägkrogen i USA när mitt öra fångade en fantastisk låt som kom ur en jukebox: Don McLeans "American Pie". Den tar mig raskt tillbaka till det bästa med Amerika, jag får försöka förlåta att Madonna snott den på senare år.

Väldigt olikt de amerikanska singer-songwriters jag i åratal verkligen tyckt om är förstås den underbara "Lillfar och Lillmor", med Finn Zetterholm och Marie Selander som sjöng visor, de flesta gamla, både välkända och okända. Jag införlivade dem med min egen repertoar, hade en period när jag faktiskt sjöng visor och det rent av blev lite uppskattat. Är förstås otroligt länge sedan nu! Och nej, jag tänker inte göra comeback som Kent! Lovar!

Har man sett på maken, jag har skrivit ett helt blogginlägg om musik! Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Copyright Klimakteriehäxan