fredag, mars 16, 2007

We will always love you too, Dolly!

Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.

De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…

Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?

Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.

De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.

Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.

När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.

6 kommentarer:

  1. åh jag är så galet avundsjuk att jag inte ens klarar att läsa hela ditt inlägg. Fy! :)

    Tack för kommentaren, hade dock varit intressan vad du ansåg om hans åsikter i just det här fallet :)

    SvaraRadera
  2. Javisst ja, det var ju du! LÄste att PGW och skulle gå och lyssna på henne och då kom jag inte ihåg vem det var mer...

    SvaraRadera
  3. Låter som en underbar kväll.

    SvaraRadera
  4. Jag är grymt avundsjuk, vi försökte få biljetter med det var helt hopplöst

    SvaraRadera
  5. Jag köpte det där svindyra programmet! Jag är ju lite arbetsskadad och vill ha trycksaker hela tiden och det där programmet upphäver alla kända trycktekniska regler. Det borde inte finnas en fysiskt möjlighet att få in så mycket UV-lack på en trycksak! Jag kan använda den som regnskydd om jag skulle vilja, vattnet skulle bara studsa av! :-) Helt sanslösa bilder också, kära nån ... vill man någon gång ha motvikt till svensk sparsmakad design så kan jag rekommendera Dolly-programmet :-) More is more som sagt!

    SvaraRadera
  6. Aaaahhh jag är också avis, massor!

    SvaraRadera