söndag, mars 25, 2007

Bland idel döskallar

Det bor en döskalle i oss allihop. Varje mänskligt huvud blir förr eller senare förvandlat till ett benvitt kranium. Omöjligt att förneka, men samtidigt inget man väljer att gå och grunna på, eller hur?
Kommer så väl ihåg när min pappa hade gått bort. Hur jag dels reagerade på alla sammanhang i vilka folk slängde in ett dö- som förstärkning: dökul, dögott, dökonstigt, döfult. Varje gång högg det till lite nånstans i magtrakten. Och en stiliserad döskalle gjorde också ont.

I andra situationer när ett liv tagit slut har liknande saker inträffat. Ett barn frågar om en avliden morfar nu äts upp av djuren, en röntgenbild på en svår skada eller cancerutbredning har döskallen som fond. Nattsvart är känslan, ingenting annat än det.
Visst kan allt detta liknas vid förträngning, ett strutshuvud i sanden (fast det numera anses helt klart att strutsar aldrig kör ner huvudet i sanden!).

Men enligt urgammal sed markerar den vita döskallen fara. Sjörövarna seglar under en svart piratflagga som pryds av döskallen. Giftflaskan på apoteket hade länge samma beteckning, ibland kompletterad med två korslagda benknotor. De positiva vibbarna lyser helt med sin frånvaro.

Mot den bakgrunden blir det ännu märkligare att döskallemönster nu bitit sig fast i modevärlden. Ända in på babyavdelningen har döskallarna tagit sig.
Vad tycker ni om en stickad babymössa i svart med en vit döskalle mitt fram? Om en söt flickklänning i mjukaste trikå med små döskallar över hela plagget? Om ett brett läderbälte där spännet är ett kranium med blå gnistrande stenar i ögonhålorna och rött glitter på det utrymme som normalt är reserverat för hjärnan? Om alla sjalar med döskallar på? Om alla kranieförsedda t-tröjor?

Listan kan göras lång, och inga tecken syns på att döskalleparaden i modevärlden är på väg att tunnas ut.
Själv har jag lust att gå fram till småbarnsmamman i färd med att köpa döskallekläder till sin lilla unge och ta henne i örat, hårt.
Skulle också vilja fråga tonårsförebilden Sofi Fahrman, avbildad med döskallesjal, hur hon tänker.
Skinnskallarna och mc-dårarna struntar jag i.
Det är de andra, de vanliga, de snälla jag vill åt. De som antagligen inte tänkt alls utan bara går i någon annans fotspår. Och denna någon annan borde hitta på något roligare att frälsa sin kundkrets med, tycker jag.

Fast lite roligt var det ju när man för första gången hörde historien om tanten som såg bilden på döskallen och ordet ”GIFT” i stora bokstäver därunder.
-Nog är det väl konstigt, suckade damen, att karlar kan se ut hur som helst. Men gifta, det blir dom.
Bort med döskallarna!

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Håller med till 100%. Efter 128 centilong är det särskilt besvärligt att hitta nånting alls som inte är svart eller mörklila mönstrat med något som ska signalera skräck och tuffhet. Om man då har en åttaåring som är stor och lång och gillar blommor, hjärtan och fjärilar så finns det inget som är vettigt. Dessutom blir kläderna så extremt smala från 134 och uppåt att man helst ska ha en släng av anorexia för att gå i dem.

    SvaraRadera
  2. Modetrender är jag inte mycket för, mest mot, och speciellt när det gäller barn, men jag kan se en annan sida av det här efter att varit i Mexiko. Där har man ett helt annat förhållande till döden än här i Sverige. Man festar med de döda på Allhelgonahelgen och ser överhuvudtaget döden mer som en del av livet och inte försöker gömma undan den och låtsas att den inte finns som här hemma.

    SvaraRadera
  3. Frall del, Pumans Dotter - men av alla de traditionella mönster som Maya-indianernas (i södra Mexico och Guatemala) kläder pryds med kan jag inte erinra mig en enda döskalle. Kan du? Fåglar, djur, stjärnor, blommor - ja. Men aldrig ett litet barn nedlusat med döskallar.

    SvaraRadera
  4. Anonym8:10 em

    Knasigt "mode" - man behöver ju inte gå så långt som till skelettåskallar för att markera att man inte gillar rysch/pysch & rosa.
    Men visst kan man väl fira de redan bortgångna på allhelgonadagen utan att vara morbid - gärna med en Irish gig och en pint av riktigt mörkt öl. För de avlidna finns ju dock kvar - även om det är mest spirituellt man kontaktar efter död och kremering.

    SvaraRadera
  5. Jag visste aldrig att jag kunde få bra och pålitliga trollformler online som verkligen kunde hjälpa människor som jag som behövde relationshjälp. Jag blev skild från min man när han gick upp med mig och gick tillbaka till sin ex-älskare, jag var så förkrossad och krossad. Jag var inte mig själv förrän en vän till mig hänvisade mig till en stor man som heter Great Baba Ogbogo att han kunde vara till hjälp för min situation. Först tvivlade jag på och kontaktade senare honom och han sa till mig att han skulle få en kärlek förtrollning förberedd för att jag ska få tillbaka min pojkvän. Efter att ha gjort det behövande gjorde jag allt som han instruerade och till min största förvåning fick jag ett samtal från min pojkvän att han skulle komma hem och han var ledsen för allt han fick mig att passera igenom. Resultatet blev framgångsrikt och idag lever vi lyckligt. Jag gav honom mitt ord att jag kommer att dela min erfarenhet med världen så att andra kan få hjälp av något slag från honom. Du kan skicka e-post till honom via: greatbabaogbogotemple@gmail.com eller för brådskande svar, skriv honom på sin WhatsApp-linje +2349020168697 ... Tack så bra BaBa Ogbogo

    SvaraRadera