Äntligen, Gustaf!

Ända sedan barnsben har jag betraktat Gustaf Fröding som min vän. Har lärt mig hans dikter utantill, läst tidningstexter han skrivit, läst vad andra skrivit om honom, njutit när man satt musik till hans hans poesi och sjungit den. 

Jag har läst upp "Å i åa ä e ö" för förundrade åhörare – och det var en oförglömlig stund när jag på ett morgonmöte som jag ledde på rapport-redaktionen utan att bli avbruten deklamerade "Gå på dompen" (anledningen var att en nyss dödförklarad terroristledare visade sig leva, vilket påminde mig om raderna "di dog å stog ôpp, di va skenske i bena, di tängde å gne sô dä elle tå stena, för skôte va bare tå krut".) Det blev applåd! 

Hur som helst räknar jag till ett femtontal Fröding-böcker i hyllan! För denne fantatstiske författare är en av ytterst få diktare som jag kan uppskatta, poesi är inte riktigt min grej rent generellt.

Du och jag, Gustaf ...

Men trots denna kärlek och att jag oändligt många gånger har färdats på E18 förbi Alsters herrgård har jag aldrig varit dit. Förrän nu. Gustaf Frödings minnesgård kallas den, han föddes här den 22 augusti 1860.

Det är en stor och vacker gård med anor från 1700-talet. Ursprungshuset brann och ett nytt byggdes, i dag en vit huvudbyggnad och några faluröda annex. Från stora husets framsida ser man ner till Vänern, en gräsklädd parkyta leder fram till vattnet. Man kan lätt tänka sig att här hållits fina fester med många gäster.

Gästerna är många i dag också, eftersom gården blivit en turistattraktion. Vi åt jättegod lunch i herrgårdscafét, en kalventrecote med hasselbackspotatis och bearnaisesås som säkert Gustaf också skulle ha gillat. En utställning av fint värmländskt hantverk väntar i ena flygeln, souvenirbutik (med många böcker) i den andra. 

När det inte är pandemitider kan besökare gå på visning och lära sig mer om diktaren, som hann skriva så mycket under sitt korta liv – han blev bara 50 år. Fröding var en olycklig man, han var alkoholist med stora psykiska problem, och han fann aldrig en kvinna att leva med. Det ledde till att han gick till prostituerade, vilket han också skrev sorgset om: "Jag köpte min kärlek för pengar. För mig fanns ej annan att få."

Fröding dog boende på Djurgården och ligger begravd i Uppsala. Begravningen, förrättad av ärkebiskopen, blev nästan en statsangelägenhet. Massor av folk kantade Stockholms gator där kistan färdades i kortege, poetkollegorna Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, rikskändisar även de, hyllade sin vän. 

Förmodligen förstod Fröding aldrig riktigt hur omtyckt han var, han anade nog inte heller att hans dikter skulle få så långt liv med enorm "hållbarhet", rent av hamna på topplistor över populärmusik. För där har han varit, framför allt med hjälp dels av Sven-Ingvars, dels av Mando Diao.

Det kan tyckas ha varit ett för mig fullständigt onödigt inköp, men jag kunde inte motstå: jag har köpt ett bokmärke med min vän Gustaf på. Undrar vilken bok som ska få äran att hysa honom ... Måste välja någon värdig kandidat, någon som också vet hur man talar till folket, såväl på dialekt som på "rikssvenska" i både glädje och sorg.

Möbler för fint folk, utan tvekan! Och kolla tapeten!

Framför den här kakelugnen kan man förmoda att Gustaf värmt sig.

Copyright Klimakteriehäxan