Vi behöver ju pengar ...

Visst har man vetat sedan väldigt unga år att man behöver tjäna ihop till sitt eget uppehälle. Bostad, mat, kläder, gärna lite nöjen också, som böcker och bio. Vi börjar arbetslivet olika tidigt. Den som föddes i en bondefamilj fick hämta hem korna till mjölkningen och hjälpa till i höskörden. Den som hade en bokhandlare till pappa fick köra tunga kartonger på paketcykel.

Jag jobbade varje skollov som expedit i min pappas affär, från väldigt unga år. Det gav ingen lön i kronor och ören, jag kostade uppenbarligen en hel del under terminerna, så sommarjobbet var väl mitt bidrag till familjeekonomin. Fast ett år fick jag en transistorradio att ta med till inackorderingsrummet när skolan skulle dra igång igen –jag blev superlycklig! Behövde aldrig missa Tio i topp!

Men nu har jag gjort ett fynd som visar att jag minsann tjänade egna pengar också. I maj 1965 kom den, utbetalningen från Kooperativa Förbundet. Jag hade medverkat i nummer 20 av tidningen Vi, vilket gav 15 kronor. Så vitt jag kan begripa är detta min absolut första intjänade "lön".
Honoraret avser ett bidrag till "temaspalten" och slantarna kom via postgiro.

Vad det kan ha handlat om har jag i dag inte den blekaste aning om. Har tänkt gå till Kungliga biblioteket och ta reda på det, men har fått för mig att det är ganska krångligt. Så det har inte blivit av.

Fast nog vore det kul att veta vad jag skrivit om som föll redaktörerna i Stockholm i smaken.
Senare samma år (jag var 17) började jag mitt första jobb, på Arvika Nyheter. Efter skatt hade jag 456 kronor i månaden. Pengar jag definitivt behövde.

Copyright Klimakteriehäxan