söndag, februari 09, 2020
Dagens ord 68
KILLRÄCKLIGT
-Nästan varje dag stöter jag på ett ord eller begrepp som känns nytt, men som ändå verkar bekant: har vi inte sagt så här länge, alltid rent av? Nej, det är bara fenomenet som är vanligt. Men "killräckligt" behöver faktiskt införlivas med vår vardagsvokabulär. Det beskriver läget när en man kommer undan med att göra ett sämre jobb än en kvinna i samma roll/position/sits. Kanske är det ett modeord som försvinner så småningom. Men själva innebörden gör det nog inte.
Nu dök det upp i en artikel i Dagens Nyheter av Åsa Beckman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Funderade också på detta. Läste artikeln i DN och visst händer detta titt som tätt. Snar ändring önskas!
SvaraRaderaVi kan alltid hoppas!
RaderaHar inte tillgång att läsa artikeln men egentligen är det ju hemskt!
SvaraRaderaHär:
RaderaPå tåget genom ett höstligt Sverige sitter jag och tjyvlyssnar på två unga kvinnor bakom mig. Man förstår att de har någon sorts projektanställning för de pratar genom halva Småland om chansen att kanske kunna få fast tjänst under 2020. De tycks jobba med reklam, deras samtal är tryfferat med ord som ”targeting”, ”field marketing” och ”segment” och de återkommer hela tiden till ”sitt driv”.
– Jag är ju verkligen en tävlingsmänniska, säger en av dem.
– Jag med, jag hatar att förlora, säger den andra.
Sedan börjar de prata om den julfest som de lovat att vara med och ordna på byrån. De hade först sagt att det skulle bli svårt att hinna, men en ”Peppe” hade sagt att de måste visa sin sociala kompetens. Så bakom mig surfar de nu runt på cateringfirmor som levererade juliga snittar och pratar om partysajter där man beställer diadem med julgranar och renhorn.
Jag kan inte sluta att lyssna. Det här är ju unga kvinnors arbetsliv i ett nötskal! Den nya arbetsmarknaden med tillfälliga anställningar som kräver att man hela tiden toppresterar är skoningslös för alla. Men när jag hör de här reklamkvinnornas, ja något högljudda samtal, blir det så tydligt hur omöjlig ekvationen är: de ska både vara fighters och samtidigt upprätthålla traditionellt kvinnliga egenskaper som ofta kallas social kompetens.
Inte undra på att unga kvinnor bränner ut sig. I Uppdrag gransknings serie ”Sjukt stressad” från i höstas uppgavs att sjukskrivningar bland kvinnor mellan 25 och 29 år har ökat med 370 procent. Åtta av tio som är sjukskrivna för utmattningssyndrom är kvinnor.
Det finns inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt.
Unga kvinnor måste överprestera. Överallt. Och jag tror att många någonstans vet att det är otroligt riskabelt att enbart vara en fighter och avsäga sig socialt ansvar. Det spelar ingen roll att svenska kvinnor varit yrkesverksamma i över ett halvt århundrade. Arbetsplatser är beroende av personer som kan röra sig bland olika sorters människor och avläsa behov. Den förväntan är 2019 fortfarande större på kvinnor.
Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck.
Jag får fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.
Det är faktiskt inte klokt.
När jag hoppar av tåget på Centralen stöter jag på en väninnas dotter och berättar om mina överambitiösa resenärers samtal. Jag vet att hon som står där framför mig kan en hel del om sånt. Hon är en ung sjuksköterska som för ett par år sedan vaknade en morgon och kände sig förlamad från halsen och nedåt. Det tog över ett år innan hon kunde återvända till jobbet efter stresskollapsen.
”Hur går det nu då?” undrar jag.
Och då säger hon det där allt vanligare ordet som borde in i någon nyordslista.
”Det är okej, jag försöker öva mig på att göra killräckligt. Att inse att jag kanske hade kunnat göra ännu mer, men att det här är bra nog.”
Det ordet borde kvinnor runt omkring i Sverige dagligen upprepa som ett mantra, tänker jag när hon gör ett segertecken och försvinner ner i rulltrappan.
Tack! Och jo, i viss mån känner jag också igen det där från anställningar i Sverige. Att lära sig säga nej, jag har inte tid, är jättesvårt. Att säga till chefen att jag inte har möjlighet att göra det, jag har för mycket och sedan få skäll för att jag inte har gjort sakerna?! Jodå. Har fixat julfester också.
SvaraRaderaEn balansgång, förvisso. Men tjejer måste ofta verkligen visa vad de går för, medan killar kan smyga lite runt väggarna.
RaderaBra att du kopierade artikeln för man måste vara prenumerant för att läsa hela krönikan.
SvaraRaderaDet kanske var bättre förr, men jag känner inte igen mig. Antingen har jag under hela mitt arbetsliv presterat "killräckligt" utan att vet om det, eller så har jag haft turen med extremt bra chefer. Det ska tilläggas att alla mina arbetsplatser utom den sista var mansdominerade och jag var ensam tjej. Okej då, personalen på ekonomiavdelningen var kvinnor, men dom "utnyttjades" lika lite som jag.
Vad tycker du själv? Känner du igen dig?
Jag kan tyvärr känna igen företeelsen, men tycker att jag klarat mig bra för egen del - jag är ingen man sätter sig på i första taget, speciellt inte efter 30 eller så. Dock förekommer "killräckligheten" och den är nog inte så enkelt att bota.
Raderadottern har väldigt dålig manlig chef
SvaraRaderaInte roligt! Men det finns förvisso usla kvinnliga chefer också ...
Radera