Min kärlek på andra sidan Atlanten

Rätt som det är kommer jag på mig med att sakna henne. Och då var vi ändå bara tillsammans en dryg vecka. Men det var kärlek vid första ögonkastet, vågar jag påstå, från båda håll.

Lena är en liten, aningen överviktig, vovve som bor hos min väninna Barbara i Louisville, Kentucky. Nyligen var jag där på besök. Barbara ställde oroligt frågan innan jag kom: du är väl inte allergisk mot hundar? Nej då, tvärtom, jag brukar gilla hundar och de brukar gilla mig, svarade jag.
"I så fall", mailade Barbara, "blir du antagligen adopterad av min livskamrat".

Ja så blev det. Lena, som är en hittehund, antagligen med rätt mörka minnen från sin valptid, är den gulligaste man kan tänka sig. Hon hade på oklara vägar hamnat på ett hundhärbärge dit Barbara en dag begav sig för att se om där fanns någon kandidat att ta med hem. Hon klappade lilla nyanlända Lena, gillade det hon såg, en "äkta gatukorsning". Men tyckte ändå att hon borde tänka ett varv till. Åtminstone över natten. Att bli hundägare är ett stort kliv att ta!

-Ingenting garanterar att den här jycken är kvar i morgon, sa tjejen som höll i trådarna.
-Den här lilla tiken är så rar att hon kommer att få hem och familj rekordsnabbt!
Så Barbara slog till. Hunden fick namn. Det köptes korg och torrfoder och matskål och vattenskål och koppel och leksak och plastpåsar till bajsplockandet. Deras tvåsamhet var ett faktum.

Lena var skeptiskt inställd till vissa typer av män; svanstippen, som ser ut som någon sorts målarpensel, försvann mellan bakbenen och hon morrade lite tyst. Barnskrik kunde få henne att kissa på golvet. Men undan för undan gick det allt bättre. Och nu, när hon uppskattningsvis är fyra år gammal och bott halva sitt liv i det lilla huset i Louisville, är hon en skötsam liten dam.

Precis som de flesta – vare sig det handlar om människor eller hundar – gillar Lena vänlighet, klappar, närhet. Vi hade nästan bara hälsat när hon sände en prövande blick emot mig, såg att det var ok och skuttade upp i mitt knä där hon la sig till rätta med en belåten suck. Låg jag på sängen kom hon snabbt upp och placerade sig tätt intill min kropp. Båda framtassarna la hon runt min arm så att jag skulle fortsätta klappandet.

Ett av mina skäl till att inte vilja ha hund är det där bajsplockandet. Men nu gjorde jag minsann det också. Alla måste ju bajsa ... och naturligtvis måste det städas bort ... av den som håller i kopplet. Vilket jag så gärna gjorde, även om inte våra promenader blev jättelånga i den 30-gradiga värmen.
Lena ville i och för sig gärna gå hem igen, jag tror att vi båda uppskattade luftkonditioneringen lika mycket!

Jag såg förstås inte särskilt mycket av trakten under de där svängarna på gatorna runt omkring. Fast en sak var anslående: mängden ekorrar! När jag såg den första beredde jag mig på att hunden vid min sida skulle göra ett riktigt utfall. Men Lena rörde inte en min. Av alla de ekorrar som skuttade runt oss tror jag inte hon såg åt en enda.

Hon brydde sig heller inte om grannarnas skylt på gräsmattan som uppmanade folk att rösta på Hillary Clinton. Hon iddes inte ens gå fram och kissa på den (ja, visst är Lena en flicka men hon lyfte ändå ofta på bakbenet när hon kissade, var nu hon fått den idén ifrån). Frågan är om hon skulle ha kissat på en Trump-skylt?

Nu har jag varit hemma och hundlös (som vanligt) i två veckor. Men nog tänker jag på henne, min lilla älskling på andra sidan Atlanten. Och saknar hennes mjuka huvud vid min hals, tassen på min arm, nosen mot min kind ... kärlek!

Copyright Klimakteriehäxan