Det dyker upp hela tiden, det där lilla ordet på fyra
bokstäver: ofta i skrift, ibland i tal. Och så i den handfasta varianten.
Oavbrutet.
Jag tänker på KRAM.
Som vi kramas nu för tiden! Och inte alls bara med dem vi
känner som nära och kära. Nej då, vi kramar snart sagt vem som helst – oavsett
om vederbörande kan tänkas vilja bli kramad eller skulle föredra ett gammaldags
handslag eller en vänskaplig klapp på axeln.
Möter vi någon vi inte träffat på åratal är det lätt hänt
att mötet börjar med en kram. Folk vi helst håller viss distans till kommer
nära och vill kramas. Det hjälper inte att rygga, att sträcka fram handen som
vi gjorde förr. Numera kramas vi, krångla inte!
Jag undrar när det egentligen började. Minns att ....Ja vill du veta vad jag minns klickar du här och läser hela texten på Nyfiken Grå, gratis nättidning för läsare 60+. Och innan du går ut och kramar nästa person kan du väl kanske både kommentera och dela vidare? Då skickar jag en kram tillbaka, om än en digital sådan!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
NEJ, jag vänjer mig aldrig!
SvaraRaderaI levande livet kan det ibland vara svårt att undvika, men jag gör mitt bästa. I kommentarer och brev är det ju enklare, även om jag stött några få personer.
Jag minns med fasa hur en avlägsen släkting en gång sa "får inte morbror Jonas en kram", och jag pliktskyldigast levererade den snabbaste och minsta kram jag kunde tänka mig - så att säga åt ungar att kramas har aldrig fallit mig in. Lika hemskt tyckte jag det var att säga "kiss and make up" när ungar var osams. Fast det har jag inte hört på länge.
glad höst!
Margaretha
Margaretha - jag tror att vi är många som bär på liknande tankar!
SvaraRaderaJag skrev ett kåseri om det här med påtvingade kramar i vår dagstidning, och faktiskt slapp jag rätt många efter det. Jag gillar att kramas när jag känner personer väl, när det liksom passar och är ömsesidigt. Men jag har nära väninnor som jag aldrig kramas med.
SvaraRaderaOch kindpussar... och på båda sidor... näe.
Bloggblad - puss och kram på dej! :-D
SvaraRaderaen gång sökte jag jobb, sån där consultfirma... en ung kvinna från rekrytering avslutade mejlet med KRAM----
SvaraRaderaJag blir väldigt glad om jag får en kram - i synnerhet av någon yngre man ibland. Kramar från de minsta barnbarnen lever jag länge på. Jag har aldrig haft något emot att bli kramad. Därför förstår jag inte den här nya upprördheten över kramandet. I Frankrike t.ex. pussar man ju varandra på kinden om man så bara känner varandra lite grann.
SvaraRaderaIngrid
av mina polska vänner får jag fina kindkyssar, ordentlig puss av somaliska vänner ❤️
SvaraRaderaHannele - konsultfirmor ska INTE krama.
SvaraRaderaIngrid - barnkramar är ljuvliga. Men de där som delas ut av folk man egentligen inte känner alls - njuter du av dem också?
Tack! Jag kramar gärna mina vänner! Men t.ex. i kören, där känns det pinsamt om jag kramar tre av de gulliga herrarna - sen står där nån som jag absolut inte vill krama, då känns det verkligen exkluderande på ett negativt sätt mot den personen om jag bara sträcker fram handen.
SvaraRaderaOch alla ädre gubbar som tar för givet att jag vill trycka mina tuttar mot dem...Blä.