Dags att glömma allt det bra med Turkiet

Solidariserar mig med Expressens kampanj.

En kollega till mig sitter gripen i Turkiet, anklagad för brott som kan ge tolv års fängelse. Journalisten Joakim Medin åkte till Turkiet för att för tidningen Dagens Etc;s räkning bevaka situationen där. Stora protester pågår mot president Erdogan, den inte så särskilt charmige makthavare för vilken Sverige tvingades fjäska för att få inträdesbiljetten till Nato. (Vi kom in för ganska exakt ett år sedan, nu är vi där, sida vid sida med turkarna – och med ytterligare 31 nationaliteter, förstås.) 

Medins fall ska tas upp i rätten i nästa vecka. Att han gripits beror på att han misstänks för terrorbrott och förolämpning av presidenten. Han hävdar naturligtvis sin oskuld, stöttad av sin arbetsgivare och svenska UD, men hur det går vet vi inte. En sak vet vi dock: det är ingen solsemester att sitta i fängelse i Turkiet.

Nu höjs många röster för att stödja Joakim Medin. Tidningen Expressens Victor Malm skriver att "det är dags att riva flygbiljetten till Turkiet". Faktum är ju att landet är ett populärt resmål för svenska semesterfirare, ungefär 300 000 personer reser dit varje år. Jag har varit en av dem, och gillat det, men bestämde mig för ganska länge sedan att det blir inte fler besök så länge inte ny statschef tillsatts. 

För åtta år sedan skrev jag i en krönika för News 55 i samma ämne. Rubriken var då "Ett land inte särskilt långt borta är på väg att bli ett enmansvälde". Nu är vi där. Här är delar av min text (klickar du på länken kommer du förhoppningsvis till hela) – den gäller än!

Vi är ju många, vi svenskar som gärna tagit en sväng till den sjudande storstaden Istanbul eller till de härliga stränderna vid Side och Antalya. Vi har åkt på utflykt till Bomullsbergen, vi har klivit ombord på båtar som fört oss ut på Bosporen eller över klart havsvatten, sett vackra naturscenerier från sjösidan.

Nu får det bli slut med det.

Glöm det fantastiska besöket på hamam, där en man du aldrig sett och aldrig kommer att återse badar dig, skrubbar din kropp, ja till och med öronen!

Glöm kryddmarknaden där dofterna förför dig!

Glöm shoppingturen i basaren där både mattor, skinnkläder och smycken i ädla metaller lockar. Den som gillar att pruta kan få sitt lystmäte och den lyckosamme kan göra fynd medan man bjuds på sött kaffe!

Glöm besöket på historiska platser som Topkapi, Basilikacisternen, Hagia Sofia och Blå Moskén.

Glöm överraskningen första gången du kom in på ett hotellrum där städerskan har vikt en stilig svan av den handduk du ska torka dig på.

Glöm promenaden i folkvimlet där alla sorters människor och stilar finns att mingla med.

Glöm den där frukostbuffén där bordet nästan knäar under mängden läckerheter och där frukterna och smöret förvandlats till konstverk av någon i köket som kan hantera en kniv.  

Glöm också det charmiga i att sitta i Istanbul i Europa och titta på Asien. Detta medan du äter köfte eller nyfångad fisk och, kanske, dricker raki medan biltrafiken flyter på broarna mellan världsdelarna.

Men vi kan inte bara se på, rycka på axlarna. Nej. När demokrati förpassas till historiens skräphög, när mänskliga rättigheter inte verkar finnas, när journalister fängslas utan annan anledning än ett reportage de gjort vill åtminstone jag visa mitt ogillande. Så det blir ingen ny semester i Turkiet, trots den fantastiska metropolen Istanbul, trots de härliga stränderna i söder.

Och trots att utebliven turism inte i första hand drabbar den man vill uttrycka sitt missnöje med. För som alltid när man tar till bojkott är det mellanhänderna som tar stryk.

Stackars turkar, stackars Turkiet. Och stackars oss, som bör stanna hemma eller resa någon annanstans.

Men framför allt stackars Joakim Medin, journalisten som skulle göra sitt jobb som reporter. Och som hamnade i häktet. Hur den här historien kommer att sluta vet vi inte. Man kan bara hoppas. Här hemma väntar hans sambo och, snart, en liten dotter som ska födas.
För egen del lär jag aldrig återse Turkiet.

Copyright Klimakteriehäxan