Zäta är död - och jag en idol fattigare

Idoler tror jag mig inte ha haft så särskilt många. Möjligen har de inte varit tillräckligt stora utan bara sjunkit undan i minnet, aldrig saknade.
Men en person har haft idolstatus hos mig nästan sedan sina första framträdanden: Monica Zetterlund, ibland kallad bara Zäta. Henne kommer jag att sakna.

Jag upptäckte henne tidigt. Det kan ha berott på att vi båda har våra rötter i Värmland. Fast den musik hon sjöng var inte ett självklart val i en omgivning snart hårt präglad av dansband.
För även om pappa Zetterlunds orkester spelade till dans så var det en jazzigare sort. Tyvärr är jag alldeles för ung för att ha hunnit uppleva Monica som en liveröst att dansa till. Men det har gottgjorts med råge med alla skivorna, alla showerna, alla tv-programmen.

Genom Monica Zetterlund fick jag också nya ”bekanta”. Toots Thielemans, till exempel. Vilket samspel! Bill Evans var ingen för mig förrän han satt vid pianot och spelade med Monica. Olle Adolphson fick ny mening tack vare henne. Steve Kuhn har väl inte så många ägnat en tanke sen han lämnade Monica Zetterlund. Och vilken lycka när just hon av alla människor klev upp på scenen som en ren överraskning och deltog i Cornelis Vreeswijks föreställning ”Getinghonung” på Börsen just den kvällen jag och min kompis var där!

Hon hamnade ständigt i nya, suveräna kombinationer, både musik- och textmässigt.
Samarbetet med Hasse och Tage har det skrivits spaltmeter om redan på premiärernas tid.
Jag tror att jag sett dem alla. ”Du gamla du fria” i deras ”zigenarversion” är odödlig. Och det är bara ett av alla nummer.
Talrollerna har också varit fantastiska.
-Unifôrmer, dä ä mett liv dä se!
Se där en replik som aldrig blir för gammal…
Och Utvandrar-Ulrika – Vilhelm Moberg måste väl ha specialskrivit rollen för Monica???

I min cd-hylla finns den stora svarta boxen som gavs ut för några år sedan, sex cd med det mesta av hennes bästa.
Där fattas ändå en rad nummer som, trots ”Monicas vals”, ”Sakta vi gå genom stan” och många andra fantastiska framträdanden, tillhör bevisen på hennes särklass – och som för mig, hur man än vrider och vänder på saken, hamnar överst på topplistan. Det är Povel Ramel som skrivit, speciellt för just Zäta.

Jag tänker på ”Håll musiken igång” och ”Den sista jäntan”, båda ur Knäppupps ”På avigan”.
Stämningen i tältet (som Knäppupp döpt till Blåstället, såna skämtare var dom!) blev magisk, i alla fall minns jag det så. Povel och Monica i kepsar, en duett så gruvligt svår och så gruvligt originell och så gruvligt medryckande.
Och sedan Monica ensam, den sista jäntan från skogen som hade lite udda minnen av kärleken i olika former – och ett påtagligt bevis i sin livmoder på att den funnits.
Den LP:n slet jag ut första exemplaret av.

Sista gången jag såg henne på scenen var på Stockholms Jazzfestival för några år sedan. Hon kom in stödd på en mans arm och dessutom en käpp, hon satte sig på en stol. Hon sjöng. Det var också magiskt.
Men ännu mera häftigt blev det när publiken tackade henne för sången, som väl trots allt inte höll sig kvar i den klass där hon hade en reserverad plats under sin storhets dagar.
Vi i publiken applåderade, stampade och skrek och det ville liksom inte ta slut.
Jag minns klumpen i halsen.
Såg min idol sitta där med ett litet leende.

Undrar om hon tänkte det som hon ofta påstås ha tänkt: att hon inte riktigt förstod reaktionerna, att hon aldrig förstod hur stor hon var för så många.
Sedan leddes hon ut och jag återsåg henne aldrig.
Nu är jag en idol fattigare.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om en vecka eller så går två dokumentärer om och med Zäta i repris i SVT. Jag ska se dem, igen. Har du inte sett dem – då måste du!
Vill också gärna tipsa om hörboksversionen av ”Hågkomster ur ett dåligt minne”, Monica Zetterlunds memoarer som hon läser själv. DS