Kärleksbrev till J-O Waldner

Älskade J-O!
I åtminstone ett hänseende (förmodligen det enda) är jag väldigt lik en kines.
Jag älskar Dig.
Det har jag gjort i flera decennier, Dig fullständigt ovetande. För vi har alltid haft många mil emellan oss, plus en kameralins och en glasruta.

Där har jag suttit framför tv:n med tummarna hårt inklämda så att naglarna gått in i handflatan. NÄSTAN blundat när det blivit för jämnt, när ballongplockningarna blivit många, när man känt på sig att en till KANSKE han klarar men sen är det väl ändå kört?!
På den gamla (goda?) tiden när det hette set och gick till 21 hann man våndas mycket.
Sedan reglerna ändrades och det gällde att ro hem elva bollar blev det hårt tryck redan från början.
Och spännande, nästan alltid.

Senast under OS i Aten när jag så innerligt gärna ville att Du skulle vinna guldet – igen.
Och så i dag, mot Samsonov, mitt i arbetsdagen. Nu blev det en onödigt kort maskningsaktion från min sida – de fyra gamen gick snabbt och Du kom aldrig riktigt igång, rynkade pannan, hann inte med i svängarna... Utslagen.
För gammal? Äsch.
För tung? Äsch.
Sen kan DN:s krönikör skriva om dina bilringar hur mycket som helst – även om han nu använde sig av det engelska uttrycket ”love handles” som låter så mycket trivsammare. Men inte har Du några bilringar!!! Inte om man jämför med riktiga Michelin-farbröder, såna som man minsann träffar vareviga dag.

Nu måste vi alla Dina fans, kineser och andra, önska Dig god tur i fortsättningen. Vi vet att du har slirat ibland men vi förlåter, förstås. Det är nu det gäller!
Håll i slantarna, dratta inte omkull på krogen, tappa inte koncentrationen. Fixa framtiden!
Det är Du så väldigt väl värd.
Och vi som älskat Dig så länge fortsätter att göra det i många år än.
Vår hjälte!

puss från häxan

Copyright Klimakteriehäxan