Oss (bok)bloggare emellan

Har fått en uppmaning från min medbloggare Cornelia om att svara på frågor om mitt förhållande till böcker.
Det kan sammanfattas med att det är en lång, nästan livslång, relation, den är nästan alltid intensiv, den bjuder alltid på samtalsämnen, man lär sig saker – och man får näring till sina drömmar.
Så här såg frågorna ut:

Hur många böcker äger du? Och svaret är: Vet inte, men det är rätt många hyllmeter – och det trots att jag på senare år äntligen lärt mej – därtill nödd och tvungen – att skiljas från en och annan titel, på loppis eller på antikvariat. Törs inte gissa på ett antal.

Senast köpta bok? Jo tack, var i London nyligen och hade föresatt mej att INTE köpa nån bok. Det blev sju. Några att ge bort, och några till mej själv. För egen del blev det ännu en Donna Leon-historia om kommissarie Brunetti i Venedig, Jon Snows ”Shooting History” och en märklig sak, ”The Curious Incident”, som jag tog tack vare ett originellt omslag och upplysningen att den vunnit Whitbread Book of the Year-priset. Javisst ja, en till, på rekommendation: ”The Kite Runner”. Har inte en aning om vad den kan bjuda på - än.

Senast lästa bok? Just en av ovanstående: ”The Curious Incident”. Författaren utger sig för att vara en 15-årig pojke med Aspergers syndrom och det är en synnerligen originell läsupplevelse. Nu är jag inne i Brunetti-äventyret.

Fem böcker som betytt mycket. En sån gruvligt svår fråga. Varje bok betyder oftast något. Förr i världen läste jag alltid ut en bok jag påbörjat, det har jag slutat med sedan jag insåg att tiden inte kommer att räcka till för alla de böcker som jag vet att jag VILL läsa – och så alla de man ännu inte har en aning om att man kommer att vilja läsa… Får försöka i alla fall:
”Nalle Puh” av AA Milne. Den första bok jag läste själv, i sjuksängen. Mamma kom inrusande och trodde något var riktigt på tok, eftersom jag låg i sängen och gapskrattade medan jakten på Heffaklumpen pågick för fullt.
”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf. Läste jag också väldigt ung – så ung att jag aldrig begrep varför det inte var bra när Klara Gulla kom hem från stan med fina kläder som hon tjänat ihop till alldeles själv. Sedan har jag bara blivit mer och mer förtjust och imponerad av Selma.
”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Vilken kärleksroman det är! Inte är det heller helt fel att läsa Gun-Britt Sundströms ”För Lydia” som efterrätt. När man ändå har historien färsk, så att säga.
”Pantaleon och besökerskorna” av Mario Vargas Llosa. Peruan som blev min inträdesbiljett till rader av latinamerikanska författare. Just den här boken är direkt rolig, dråplig, elak. Tilldrar sig på en militärförläggning i Amazonas djungel.

Oj nu har jag bara en kvar. Måste bli nåt amerikanskt – Kanadas Atwood? USA:s Joyce Carol Oates? Wambaugh? Eller borde jag inte nämna Majgull Axelssons “Rosario är död” som ruskar om en ända in i själen? Och tänk på ”Drömmar vid havet” av Björn Larsson som jag lyssnat på i cd-version – en sån fantastisk roman!!! ”Kristin Lavransdotter” för passionens skull… eller kanske Annie Ernaux ”Sinnenas tid” med mer passion… och varför tar jag inte med ”Håll käften och var söt” av Vita Andersen? Eller ”Kvinnan och apan” av Peter Hoeg när jag nu råkade hamna i Danmark?

Lika bra att lägga av.
Det var ju det jag visste.
Detta var alldeles för svårt, Cornelia!
Men tur ändå att det finns så oändligt mycket att välja på för oss som gillar böcker.
Jag skickar härmed frågan vidare till alla och envar!

PS Cornelia hittar du på www.corneliame.blogspot.com/

Copyright Klimakteriehäxan