Rapport om Rapport och Waterloo

Brighton. Eurovision Song Contest. Final. "Waterloo". Vi vann!!!! I dag exakt för femtio år sedan. Just den där kvällen jobbade jag, var redaktör för Rapports huvudsändning 19.30 i Sveriges Television. Redaktionen ägnade melodifestivalen ytterst behärskat intresse, för att uttrycka det milt. Vi hade ingen på plats när finalen avgjordes. Det var ju ingenting viktigt som pågick där!

Någon timme efter avslutad Rapport-sändning fanns i alla fall Nyheten: ABBA hade segrat, med den där låten som Stikkan Anderson, Benny Andersson och Björn Ulveaus skrivit. På scenen var de också en fenomenal ögonfägnad i tajta glitterdräkter och platådojor. Applåder och visslingar! Jublet ville inte ta slut!

Där satt jag med hakan i knät. Utan tvekan var den där segern en riktig nyhet. Den var självskriven i nästa dags sändning. Men hur skulle jag gå till väga? På den här tiden jobbade man relativt ensam på redaktionen som arbetsledare på helgerna, det var upp till mig att ordna detta. Hur det uppdagades vet jag inte, men jag fick koll på att Harald Treutiger, på den tiden anställd på SVT i Göteborg om jag minns rätt, fanns i Brighton. Under över alla under: jag fick tag i honom, minns att detta är långt före mobilernas tid! 

Tror att jag skrek av upphetsning när han svarade. Mitt budskap var enkelt: "HJÄLP! Gör ett nyhetsinslag om ABBA och tävlingen till Rapport!" Harald sa inte ja direkt. Han sa något i stil med: "Ja men jag jobbar ju inte!" Jag bönföll. "Å vad får jag för det då?" undrade den ovillige. kanske retades han bara? Jag hade inte någon som helst rätt att utlova ersättningar – men sa ändå: "Jag bjuder på en kanonmiddag på krogen på Rapports bekostnad nästa gång du kommer till Stockholm!"

Harald – min räddare i nöden.

Harald fick tag i en fotograf och hem till tv-huset kom ett inslag som jag naturligtvis inte minns ett skvatt av, bara lättnaden kommer jag ihåg och att det över huvud taget existerade och gick att sända räckte för mig.

Den där middagen då? Det blev ett svårare kapitel. Väldigt mycket senare, kanske i slutet av 90-talet, kom jag in i en sminkloge där Harald Treutiger just fick lite puder på näsan. Vi hejade, han plirade lite underfundigt och sa på sin trevliga göteborgska: "Å den där middan då? När ska vi käka den?". Lite pinsamt är det, men Harald har aldrig fått sin middag. Klart skämmigt! (Och Harald, om du råkar läsa dessa rader: hör av dig! Jag står för mitt löfte och bjuder på ett mål mat, det får bli för egna pengar men det är en smäll jag tar!!!)

Att ABBA var stekheta var i alla fall solklart. Vilket ledde till att SVT:s dåvarande korrespondent i Storbritannien Ulf Gudmundson sändes från London för att hitta de framgångsrika svenskarna. Det blev fler inslag. Då ställde han till Stikkan Anderson en fråga som gått till tv-historien: Var det verkligen OK att göra pop av ett blodigt slag där så många människor mist livet? Stikkan blev tvärilsken, han hade nog inte alls funderat i de banorna och det gjorde säkert inte majoriteten av publiken heller ...

Segertåget över världen har vi kunnat följa steg för steg sedan dess. Det "svenska musikundret" hade fötts. Hur stora ABBA blev tror jag inte att jag för min del riktigt fattade förrän jag såg dokumentären "ABBA – the Movie" som Lasse Hallström gjorde. Hela Australien vrålade när den svenska kvartetten blev synlig! Och visst, jag blev också ett fan. Skulle gärna vilja se avatar-föreställningen i London men det verkar inte bli av. Fast jag har i alla fall varit i Waterloo. Om nån sjöng? Ja det var väl i så fall jag, då ... men platåsulor har jag aldrig haft.

"Thank you for the music" instämmer vi enhälligt i.                                 Se jubileumsversionen här!

Copyright Klimakteriehäxan