Bara den dumme är inte rädd

Det finns ett fult litet ord som dyker upp ideligen och allt oftare, känns det som. Ordet är KRIG. Det pågår runtomkring oss fast vi helst inte vill se det. Här i Sverige har jag växt upp i en fred jag naivt nog faktiskt inbillat mig vara evig. I minnet har jag förstörelsen som åstadkoms under andra världskriget, för jag har ju sett bilderna från Dresden exempelvis – inte är det väl möjligt att någon vill upprepa detta barbari?

Jo, det är inte bara möjligt, det pågår för fullt. Titta på reportagen från Ukraina och Gaza! De visar hur nyss stora och välmående städer bytt skepnad och blivit högar av sten och byggnadsmaterial i en totalt ödelagd omgivning. Ruinerna blir ständigt fler, och i samma takt ökar människogruppen som drabbas direkt: de som inte dödas blir flyktingar vars hem inte längre finns, hem där det nyss stod ett fullt kylskåp, nybäddade sängar och lämpliga kläder för olika väder kunde plockas fram ur garderoben.

Att våndas inför det som pågår, här i Europa och i Mellanöstern, måste vara det enda naturliga. Bara den som är dum kan låta bli att vara rädd. Vad är det vi håller på att fixa för arv till våra efterkommande? Ska de tvingas dra på sig militärkläder och gå ut i ett krig vi, deras närmsta släktingar, aldrig trodde skulle komma? Ska drönare flyga över deras huvuden dygnet runt, var de än befinner sig, och hota att släppa sina bomber? Varför kan vi inte stoppa detta?

Johan Croneman, spetsig krönikör i Dagens Nyheter, uttryckte denna vår maktlöshet så här härom dagen: "Den förtvivlan inför krigen, mördandet, förstörelsen jag känner delar jag givetvis med många miljarder andra på denna plats som kallas jorden. Vi är i stor majoritet, vi har så gott som inga möjligheter där vi direkt kan gå in och spela en avgörande roll i att stoppa eller förhindra krig."

Det är ju inte det att freden saknar vänner och förespråkare. De finns. Men de blir ständigt nedtystade, överkörda av nästa vapenleverans, misslyckade medlingsförsök, en avlägsen makthavares hunger efter ännu större makt.

Barnet i mig vill fråga varför folk inte kan nöja sig med det de har, varför de inte kan vara snälla mot varandra, varför inte landgränser kan få ligga där de redan legat mycket länge, varför etniska grupper inte kan acceptera skillnader och fortsätta leva sida vid sida. Fast det barnet får aldrig svar, eftersom frågorna är så "dumma".

Min övertygelse kvarstår: Bara den dumme kan låta bli att vara rädd. De flesta av oss är inte dumma, åtminstone inte SÅ dumma. Vi är helt enkelt rädda. Medan det ständigt dukas upp för nya krig.

"Dukat för krig" skulle jag vilja kalla det här för, ett verk som funnits med
på Liljevalchs vårsalong. Men titeln upphovsmannen, den syriske konstnären 
Alqumit Alhamads, valt är ”Trauma on a Plate”: En handgranat tronar på ett
guldkantat porslinsfat. Bra illustration av dagsläget i världen.

Copyright Klimakteriehäxan