En resa som slår rekord

Snart, ja kanske har siffran redan passerats, har 300 000 personer sett "Den sista resan", filmen om hur Filip Hammars pappa Lars skulle piggas upp genom en bilresa "down memory lane" i Frankrike tillsammans med sonen och dennes ständige följeslagare Fredrik Wikingsson.

Få kunde väl ha anat – och det tror jag gäller filmskaparna också – att den här dokumentären, en road trip med tre män i en gammal Renault, tungt lastad med minnen från familjesemestrar när pappa franskläraren fick leva upp i det han ansett vara hans andra hemland, skulle bli en exempellös framgång. Först kom recensionerna: hyllande. Sedan stormade publiken in. Och vad gjorde/gör biobesökarna? Jo, hyllar filmen! 

Vandringen mot rekordet inleddes redan premiärveckan. Den första helgen filmen visades på biograferna sågs den av totalt 34 782 personer. den bästa öppningshelgen för en dokumentär i modern tid ... Och så var stenen i rullning! Det visade sig att den normalt så gapiga och tämligen påfrestande duon lämnade sina sämsta sidor hemma när de klev in i den apelsinfärgade gamla bilen och styrde mot södra Frankrike.

Att Filip och Fredrik har mycket bakom pannbenet har nog ingen betvivlat: duon har vunnit "På spåret", de skapar tv-program, driver eget produktionsbolag, sprutar idéer och skriver böcker. Dessutom står de för ett eget frågesportkoncept, "Alla mot alla", som sänds i Kanal 5, en har det visat sig väldigt slitstark succé (jo jag tittar ganska troget trots att jag retar mig på mycket i "formatet").

Men eftersom killarna också framstår som både jobbiga, tjatiga och skrytsamma (jag känner dem enbart genom tv-rutan) tänkte jag inte alls gå och se den här filmen. Tills jag kapitulerade för min nyfikenhet: helt olika personer jag känner gav ett och samma råd. Det löd: Se den!

Ett råd jag lydde. Och kan bara instämma i berömmet. Det är en varm film, den är rolig, den är djupt allvarlig, den är infallsrik, den vittnar om skräcken när ett barn inser att en förälder är på fallrepet, tappar livsgnistan. Och den visar upp kärlek mellan far och son, den visar upp fantastiskt kompisskap mellan Filip och Fredrik. Dessutom pekar den på vilken betydelse en engagerad lärare kan få för sina elever, långt in i framtiden.

Slutscenen skulle ha varit en måltid uppbyggd kring hemgjord ratatouille efter besök på den lokala grönsaksmarknaden. Så blev det inte, fast vi alla, både vi i biosalongen och människorna inblandade i filmen, önskade det. Snyftnödiga blev vi lite till mans.

Nu sätter "Den sista resan" besöksrekord och ännu fler kommer att se den – och se om den – när den så småningom sänds i tv, oklart när, men jag gissar att den kommer i vinter. Jag tittar nog på den igen då. Så bra är den! Missa den inte!

Copyright Klimakteriehäxan