Återvinning på hemmafronten

Det där med att slänga saker, rensa, ge bort, sälja av, kassera – det är olika varianter på en svår konst som leder tankarna till det gamla franska ordspråket "Att skiljas är att dö en smula" (Partir c'est mourir un peu). Jag är urdålig på att rensa, men visst har jag för mycket av både det ena och det andra: kläder, böcker, glas, porslin, billiga (men skojiga) smycken o s v.

Nog för att det är långt till att jag ska kunna kallas en "hoarder" men mina försök att skapa utrymme i klämfulla skåp och hyllor borde bli mer intensiva. Jag försöker faktiskt. Ger bort, säljer på loppis, lämnar till Myrorna/Röda korset/Stadsmissionen, går till second hand-butiker och lyckas ibland hitta kunder till mina saker på nån köp-och-sälj-sajt på nätet.

Faktum kvarstår: jag har de prylar jag har för att jag själv har valt dem. Och jag har valt dem med hjärtat. Dessutom är det, tro mig eller ej, inte alldeles ovanligt att jag hittar något jag inte använt på länge men som plötsligt är exakt vad jag behöver! Ta bara den svarta ärmlösa jättesköna klänningen, design den dubbelt Guldknapps-belönade Jytte Meilvang för HM:s Big is Beautiful 1986 – den har jag använt ideligen sedan den dök upp i källaren! Man glömmer ju även sina favoriter.

Hur kan det exempelvis komma sig (jag vet alltså inte) att jag behållit datorväskan från sekelskiftet, den jag fick när jag var nyhetschef på gratistidningen Stockholm News? Hoppsan, har du redan glömt att den funnits ... ja det är nog inte så konstigt, trots att den var "modern" och gjordes med de bäst ambitioner.

Tidningen blev gruvligt och sorgligt kortlivad, laptoppen köpte jag loss när vi fått sparken allihop efter några månader och så var det bara att knalla hem och slicka såren. Vi trodde verkligen på tidningen, hade bra medarbetare och kul på jobbet. Men alldeles för få annonser, och nätupplagan var förstås framtidens variant, men det hade inte annonsörerna hajat så där blev det inte heller mycket intäkter.

Så en dag är jag och gräver i ett skåp. Fram kommer datorväskan, en stadig välgjord sak med tidningens emblem på. Jag hade just bytt dator (igen) och tittar lite extra på den här reliken. Ser det inte ut som om ... jovisst! Väskan, som är över 20 år gammal, är i perfekt storlek till min laptop av årgång 2023. Som måttbeställd! Med ytterfickor för mus och sladdar, perfekt.

Kom sen inte och säg att det är dumt att spara prylar man gillar. Ibland är det faktiskt riktigt bra! Återvinning på hemmafronten ska inte föraktas. Kan lägga till att jag för dagen går klädd i ett par långbyxor som är minst femton år gamla. Snygga!

Copyright Klimakteriehäxan