Läser i veckan

Vi lärde känna varandra någonstans i Centralamerika: två unga journalister på uppdrag i ett konfliktfyllt område, där de allra flesta utsända var män.
Antagligen var det bara så enkelt som att vi började kallprata över frukosten, efter ett första hastigt möte i en hotellkorridor.

Hur det än var med själva inledningen på vänskapen mellan mig och Lynda Schuster, så blev den stark på kort tid. Vi sågs ofta. I San Salvador brukade vi jogga i den tidiga morgontimmen. Så småningom fick vi manligt sällskap: Dial Torgerson, korrespondent för Los Angeles Times, och Lynda hade blivit kära i varandra, trots många höjda ögonbryn. Vi blev en trio som försökte få upp flåset.

Dial hade barn som var jämngamla med hans fästmö. Han var veteran, hon en nybörjare. Han var synbart medelålders, hon väldigt ung, stark och fräsch. Dial var en gentleman ut i fingerspetsarna, ville helst tilltala mig som "Miss" fast vi sågs så pass ofta och pratade så mycket ...

De gifte sig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Men äktenskapet varade inte ens ett år. På reportage vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua körde bilen som Dial och en fotografkollega färdades i på en landmina. Båda dog i explosionen. Lynda var änka, 26 år gammal.

Hon har skrivit om denna vedervärdiga upplevelse förr, men nu har hon gett ut en hel bok om sitt liv. "Dirty Wars and Polished Silver" heter den och kom ut för ett par veckor sedan. Jag har köpt den på nätet och just börjat läsa, vet ju en hel del om vad som komma skall men är oerhört nyfiken på hur hon berättar denna gång. Skriva kan hon!

Lynda hade turen att bli kär en gång till, och hennes andre man Dennis, som jag vid det här laget också har känt riktigt länge, har faktiskt hälsat på i Stockholm. Det är han som står för det "polerade silvret" i Lyndas bok, eftersom han blev ambassadör och hon därmed fick byta liv ganska radikalt, en ambassadris måste ju veta att uppföra sig!

Vet att i en tidig version fanns jag med i texten, och minsann – jag gör det fortfarande! Dyker upp på sidan 60, presenterar mig som "Swedish Television" och rusar vidare. Det blir kanske inget mer (jag har 250 sidor kvar), men det spelar naturligtvis ingen roll. Lynda fortsätter ändå att finnas med i mitt liv, bland annat för att det också beror på henne att min dotter fick heta Linda, även om de stavas olika.

Nu fick jag genom att delta i Gems Weekly Photo Challenge dessutom en anledning att skriva om henne, om oss, och om hennes bok eftersom veckans tema är LÄSER! Tror att min recension kommer att bli mycket kort: Bloody brilliant, dear friend!

Copyright Klimakteriehäxan