Klart för inflyttning!

Skator är intressanta fåglar. Kan tänka mig att de just nu längtar lite mycket efter våren som vi människor gör. För när det våras, då flyttar skatorna tillbaka in i sina bon, reparerar eventuella skador som uppstått i kastvindar och snösmockor, bygger kanske till lite så att nya ungar får mer utrymme. För såna är de, skatorna: måna om hus och hem och familj. Hur kan de ha fått ett sånt dåligt rykte som de trots allt har?  

För du har ju också hört det. Hur en kvinna plötsligt kallas för ”skatan”. Det är inte menat som beröm, tvärt emot. I nidbilden av skatan ligger att hon är tjuvaktig, ständigt snattrande och dessutom i pråligaste laget. En dag när inte håret velat lyda kam och borste kan också frisyren komma att kallas för skatbo. Allt egenskaper som slentrianmässigt kan tyckas passa för fruntimmer man inte är särskilt förtjust i. Till saken hör att den mänskliga ”skatan” sannolikt har fyllt åtminstone 50, troligen lite mer.         

Men hur orättvist är inte detta! Här rör det sig om en varelse som är ett enda stort föredöme! Förvisso har skatan, som är en av Sveriges allra vanligaste fåglar, en hel del gemensamt med många moderna kvinnor. Den är klädd i svart och vitt. Den är social och uppehåller sig gärna nära människor, som ville den umgås. Den är smart. Den är monogam, byter ogärna partner. Om den ena halvan i paret dör söker sig överlevaren dock en ny livskamrat, en yngre … 

Den är allätare och visst, ett intresse för blänkande och glittriga föremål har kunnat konstateras. Vem kan kritisera det? Denna ståtliga fågel skulle säkert jagas land och rike runt för sin skönhet av ornitologerna med de största teleobjektiven om den bara vore sällsynt.        

Nu är den inte det. Vi möter skatorna dagligen och då kan man också konstatera att ännu ett positivt drag är tydligt: skatan har humor. Har man sett den retas med katter och hundar råder inget tvivel om att fågeln roar sig på den fyrbentes bekostnad, allt under glada skratt. 

”Pica pica” heter skatan på latin och så heter också långfilmen (från 1987) i vilken skators liv skildrades. Den kan möjligen vara svår att komma över i dag – men snart kan vi se åtminstone kortfilmsformatet "IRL" – In Real Life – utanför de flesta köksfönster: metalliskt blänkande fjädrar i solskenet, en mjuk start som övergår i glidflygning, en plötslig djupdykning mot något ätbart och så försvinner fågeln snabbt till de hungriga ungarna hemma i boet. 

Så om epitetet ”skata” kommer till användning igen, i negativ betydelse, är man fel ute. Kanske kan det användas, men då med ett helt annat tonfall, med inbyggd värme och stor beundran. Möjligen också med ett stänk av avund inför denna skönhet som besitter så många goda egenskaper!  

Konstnären Mats Åberg har förstått att uppskatta den vackra skatan.
De här två, i brons, kan ses på Jakobsbergsgatan i Stockholm.

PS En version av den här texten publicerades för några år sedan på News 55.

Copyright Klimakteriehäxan