Min mening denna vecka kommer från "Fallhöjd" (A Long Way Down) av Nick Hornby, en originell historia om några människor som var för sig planerat att begå självmord en nyårsafton. Men de börjar umgås med varandra och berättar om sina liv, som visar hur olika personligheter de har och är. (Är mitt i, så jag vet inte hur det går.) Olika inställning till skämt och skoj har de också, man kan rent av känna igen känslan när något man själv tycker är jättekul faller platt till marken:
Om man skulle skämta med henne fick man varna henne en vecka i förväg.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
brittisk humor funkar 🇬🇧
SvaraRaderaMen förstod inte mitt ex, ett år efter skilsmässan började jag skratta högt ensam - fattade vad han hade menat 🤣
Bättre sent än aldrig!
Raderadet skulle ju kunna bero på skämtets kvalitet också. kanske. min lilla dotterdotter säger till sin pappa att han måste hålla upp en skylt när han skämtar annars förstår hon inte att han skämtar
SvaraRaderaUjuj. Då skulle jag avhålla mig från att försöka skämta om jag vore han ... förödande kritik, faktiskt!
RaderaDet är inte alla som förstår skämt. Tyvärr.
SvaraRaderaAlla skämt är kanske inte särskilt roliga heller, det är en risk man måste ta med i beräkningen.
RaderaEn grej man kan lägga märke till numera är att många inte kan identifiera ironi eller symbolik i humor, utan tar det mesta på fullt allvar. Allt sådant kan ju inte bero på autism (autistiska ska ju visst ha svårt för sådant).
SvaraRaderaIroni skrämmer många, tror jag. Och det är en svår konst att hantera, det är nog rätt så klart. Men humor är ju så otroligt mycket mer än nån sorts göteborgsvitsar.
Radera