måndag, juni 18, 2018

En Facebook-vän som försvunnit

Det var Mario Vargas Llosa, peruansk författare och Nobelpristagare, som förde oss samman. Den där traditionella torsdagen i oktober 2010 gjorde jag ett helt oplanerat och tämligen överraskande inhopp i en tv-soffa i direktsändning för att prata om pristagaren och hans verk. Jag gladde mig uppriktigt åt att han fått äran, eftersom jag verkligen gillar hans böcker (sinsemellan väldigt olika, det tål att påpekas).

Vargas Llosa hade en annan hängiven beundrare i Sverige, en av många, förstås. Enver Ávila jublade över priset, såg direktsändningen  och kontaktade mig direkt efteråt. Meddelandet kom på Facebook:
"Jag heter Enver och är musiker, bor i Sthlm, och älskar Vargas Llosa, är peruan, och skrev på min fb i morse att han skulle vinna ... och han vann! Synd att du inte fick mer utrymme på tv!" Ville jag bli hans Facebook-vän, undrade han, med ett tillägg: "Jag är rätt cool! Och jag är från Miraflores! Det är sant!" (Miraflores är den del av Lima där Vargas Llosa bodde.)

Vi höll kontakten. En dag några år senare upptäckte jag att Enver hette Antonio och undrade förstås vart Enver tagit vägen. Fick svar: "Han uppgraderades. Antonio Ávila har en vackrare klang. Låter spanskt."

Antonios profilbild på Facebook.
Enver som alltså blev Antonio (han hade båda förnamnen från start) var ett språkgeni. Rörde sig obehindrat inte bara på modersmålet spanska, utan också på engelska och svenska. Skrev fin text, dikter, filosofiska funderingar, inte bara felfritt utan lysande. Tyska lärde han sig och jag tror att han inte hade några problem med franskan heller. Han älskade språk, vågar jag påstå.

Han hade studerat musik, klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm. Skrev egna låtar. Jag hörde honom aldrig framföra dem, men de poetiska texter han låtit sina FB-vänner ta del av är väldigt fina, känsliga. Sin svenska flickvän har han hyllat både på prosa och i dikt, "den bästa flickvän någon kan ha".

Så sent som för en månad sedan var paret på besök i Barcelona, det fick vi också reda på i FB-flödet. Och det var där jag i dag fick veta att Antonio är död, bara 40 år gammal.
Han har kämpat länge med en cancer, varit öppen om smärtorna, våndorna, de besvärliga behandlingarna, om hopp och misströstan. Om glädjen över föräldrarnas besök under hans sjukdomstid. Om lyckan av att ha fina vänner.

Den 14 maj skrev han en text som jag tycker är typisk: den har humor, den är iakttagande, den är så välformulerad och samtidigt osentimental trots att den också handlar om döden. Fast först om något väldigt prosaiskt: en av de där fruktansvärt stora jättegetingarna som plötsligt finns lite här och där, uppenbarligen också i Kalmar där Antonio nu bodde.
Så här skrev han:

"This giant wasp woke me up this morning by pushing poison inside my arm. I couldn't believe it. I opened my eyes, and there it was, the biggest fucking wasp I'd ever seen in my life, honestly, I didn't know they could get this big. In one second, I completely forgot I had cancer and can barely move: I jumped on top of the bed and started whipping it with a pillow, with the blanket, I even found a poem collection by peruvian poet Cisneros to fight the giant wasp with. 
The animal must have understood the message and tried to fly for its life, but I let the pain of months of cancer treatment out, unleashed the fury and screamed 'Avispa de mierda!' until a fatal stroke hit it and it fell, hit by the poem collection. 
The giant wasp fell to the table, and I had to nudge it a bit to make sure it was dead. Then I sat next to it and started crying. I don't know why. It was just a wasp, probably didn't know why it attacked me to begin with. Just like the cancer. Things just happen, and, sometimes, there is hardly a reason for them to do. 
The wasp probably didn't imagine it was going to die today, on its way to work (what do wasps even do). I took a picture of it and started enlarging it until I could see it clearly. There is still pain in my arm, and it looks alright now (it looked horrible and bloody). 
I tried to figure out what to do with it, so I started toying with its colors, just to have some control of the situation. Now, the wasp was a picture in my cell phone, and I could do what I wanted to. I could turn it into art. So this is my revenge, dead wasp. You caught me off my guard, you attacked me in my sleep, but you can not kill my creativity."

Sociala medier kan man ha många åsikter om, deras meningslöshet, deras funktion som forum för pladder och bara det. Men man kan också få en annan sorts kontakt som blir värdefull. 
Antonio var en sådan och jag kommer att sakna honom i mitt flöde. Vi sågs aldrig IRL men det känns som om vi var vänner ändå.
Må han vila i frid.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Vad jag önskar jag fick se hans foto på getingen efter att han attackerat den i sin tur! Hans text gjorde mig så nyfiken, ledsamt att inget mer kommer att skrivas av honom.

    Det känns som att det är många som går bort i din närhet. Men det är väl kanske mer en verkan av att du har många omkring dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han la ut bild på getingen men inte i bearbetad form ... Ja, folk envisas med att dö! Och då skriver jag ändå inte om dem alla!

      Radera
  2. har aldrig tyckt att sociala medier är meningslöst ❤️

    (inte felskrivet; inkongruent neutrumpredikativ)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte jag heller. För då skulle jag inte delta!

      Radera
  3. Även jag var en av hans många Facebook-vänner, som aldrig träffat honom i verkligheten, men som uppskattat kontakten med denna fascinerande och beundransvärda person. Nu tycks tyvärr även hans konto på Facebook ha försvunnit ... Ledsamt, det med, tycker jag, för mycket av det han skrev var värt att återvända till. (Det var i hopp om att hitta några andra spår av honom som jag råkade googla mig till din blogg ...)

    SvaraRadera