JordGUBBAR?

Nästan inget går upp mot jordgubbar så här års.
I familjen kallas jag ibland för jordgubbsmissbrukare, fast jag anser att förstavelsen miss- inte är möjlig i sammanhanget. Sanningen är dock att jag kan äta de röda godingarna när som helst, nästan hur många som helst.

Annat var det när jag var liten: tålde varken smultron eller jordgubbar. Kräktes direkt. Som tur var gick det över relativt tidigt, och sedan dess är min kärlek lika passionerad år efter år. Mina egna ungar tror jag att jag vaccinerade mot den där sorgliga allergin, eftersom jag båda gångerna var gravid på sommaren och åt jordgubbar i princip oavbrutet.

Mitt starkaste jordgubbsminne är annars från när jag kan ha varit sisådär tio år. Jag och min bästis skickades av mamma till den lokale odlaren för att hämta bären hon beställt. Väl framme parkerade vi väluppfostrat våra cyklar vid grinden och gick in. Ivar, så hette han, plockade fram det vi skulle ha.
Så tittade han lite fundersamt på oss och frågade, när han funderat klart, om vi kanske ville smaka?

Naturligtvis ville vi det! Ja tack! Ivar gick tillbaka in och kom ut igen. I ena handen en jordgubbe, i den andra en kniv. Så delade han bäret på mitten och vi fick halva var, så himla generöst ... Vi cyklade hem och jag minns inte om vi kommenterade den halverade gubben, men jag glömmer det aldrig!

I midsommarens hemburna skörd fanns två figurer som utmärkte sig framför de övriga. Vad de föreställer? Tja, någon sorts monster kanske? Av den goda sorten, i så fall!

Copyright Klimakteriehäxan