Vad är hemligheten ?

Varje år vid den här tiden dyker en fråga upp, en fråga av närmast existentiell karaktär.
Den lyder i all enkelhet så här:
Hur håller man liv i en cyklamen?

Denna krukväxt, som när den just lämnat handelsträdgården och landat i blomdisken på Ica eller hos en vanlig blomsteraffär ser så pigg och uppstudsig ut, förvandlas snabbt i min närhet.
Den kraftiga gröna bladsamlingen blir allt blekare, glesnar, går över i gult för att helt tröttna och lägga sig till evig vila över krukans kant.

Alla de där knopparna, bevisen för livskraft, som fällde avgörandet när jag valde mitt exemplar, verkar inte vara ”på riktigt”. En efter en förtvinar de, det ser ut som om någon varit där och liksom vridit på skaftet.
Själva blommorna, de redan utslagna, håller stilen aningen längre, innan de också blir bleka om nosen och lägger sig att dö.
Och inne närmast rotknölen uppträder plötsligt små snustorra blad, med skaft tunna som sytrådar. Nyss var de sjudande klorofyll-gröna.

Vad är hemligheten? Gör jag fel redan när jag väljer?
Glömmer aldrig en glimt av ett trädgårdsprogram i tv. En man visade just hur man ska testa en cyklamen innan man köper den. Man ställer helt enkelt hela växten upp och ner i sin kupade hand – klarar den det, är den bra!
Om jag vågat försöka? Gissa tre gånger! Och fundera över hur den expedit skulle se ut som upptäckte mig medan jag testade spänsten i affärens krukväxter!

Nog har jag fått skötselråd. Att aldrig vattna uppifrån är det vanligaste. En moster, död sedan länge, påstod att kallt kaffe var tricket. Det gick så långt att jag ibland avstod sista munnarna vid frukosten bara för att min cyklamen skulle få sin slurk.
Sedan berättade en kompis, som i sitt fik hade cyklamen på varje bord om höstarna, att krukan skulle sättas på isbitar, eftersom blomman krävde riktigt kallt vatten.
Det har hänt att jag gjort is enkom för blommans drink, och inte alls för min egen. Om det hjälpt? Suck.

För mycket och för lite skämmer allt, det är ett talesätt som förvisso vi krukbrukare känner till. Liksom att det är vanligare att vattna ihjäl sina krukväxter än att låta dem torka för länge.
Men nog är det lätt att förtvivla, i alla fall om just cyklamen. Och svårt att fatta, att man exempelvis i Paris och Rom har dem utomhus i balkonglådor i princip hela vintern. Bladen är gröna, de blommar snällt och ser ut att trivas på det hela taget.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha svårt med cyklamen-umgänget.
En grannfru uttrycker alltid sin förundran över hur fina mina är.
Kanske ska jag en dag avslöja min hemlighet: hon ser aldrig samma växt två gånger, eftersom jag oavbrutet köper nya.
Det enda riktigt pålitliga tricket, faktiskt.
Och ett som blomsterförsäljarna förvisso inte sprider, men nog uppskattar desto mer.



Här har ni bevisen: före och efter. Och då är efter-blomman ändå inte r-i-k-t-i-g-t slängfärdig än.

Copyright Klimakteriehäxan