Vanlig pasta och därmed basta

Jag är beredd att ge upp.
Kasta in handduken.
Lägga mig platt.
Men jag gör det efter att ha kämpat i den bästa av avsikter, fullständigt övertygad om att ha stått på Det Godas sida.

Det handlar om pasta.
Ingen läskunnig människa med elementära insikter i näringslära och minimalaste intresse för mat har kunnat undgå det: fullkornspasta är bättre än den gamla vanliga. Mer fibrer är bra för kroppen, mättnaden sitter i längre. GI-talet – det glykemiska indexet, så hyllat på senare tid – talar också för fullkorn.

Allra först var det ingen som sa något, antagligen i ren och skär häpnad över att denna vår synnerligen älskade basvara plötsligt inte var sig riktigt lik när den hamnade på tallriken.
Så kom protesterna, ifrågasättandet.
-Tyst och ät, hade jag lust att säga.
Men i stället drog jag min utantilläxa, den om fibrerna och hälsoeffekten.
Det var som att försöka så på hälleberget. Eller hälla vatten på en anka. Eller… ja, ni fattar.

I det längsta har jag hållit stånd. Jag har visserligen blandat och gett, ibland vita penne eller farfalle, ibland de lite brunare. Dottern har så småningom accepterat, fast motvilligt, Sonen har inte vacklat en sekund i sin övertygelse: den gamla sorten är bäst. Maken håller med honom. Och rätt som det är har de kommit i triumf med ett eller annat klipp ur någon tidning: titta här, här skriver de att fullkorn inte är lika gott! (Märk väl, ingen har någonsin gått emot påståendet att fullkornsvarianten är den nyttigare.)

Nu kan man ju tycka, att med allas bästa för sina ögon är det bara att stå på sig, att härda ut.
Så sent som i går köpte jag pasta, ett par paket fullkorn, ett par vanliga. Fullkorn är för övrigt det klart dyrare alternativet.
Jag köpte till och med fullkornsspaghetti, den mest hatade, eftersom hyllan där den vanliga skulle ligga faktiskt var tom.

Men proteststormen som bröt ut när jag packade upp mina matkassar blev nu strået som knäckte åsnans rygg.
Jag struntar hädanefter i att fullkornspasta är nyttigare än vit. Tänker återgå till att bara köpa den gamla sorten, den billigare. Den mindre nyttiga.
Fast först får de banne mig äta upp de fullkornspaket vi har i skafferiet.
Och så blir det fullkornsbröd. Enbart.

Copyright Klimakteriehäxan