Konsten att mingla

Att mingla är en konst som långt ifrån alla behärskar.
Inte underligt, för det är faktiskt svårt.
Svårigheterna ligger på minst två plan. Jag vet, jag har provat.
Grundtanken är enkel: man äter och dricker gratis, stående i ett folkvimmel. Det är alltså inte lika lätt som det låter.

För det första måste en lyckad minglare ha god balans, friska ben och fötter och fysisk simultankapacitet.
Annars kan man inte klara den avancerade operation det innebär att behärska en tallrik med något ätbart på, en servett, bestick (om matbitarna inte är tänkta att hanteras med fingrarna), och så förstås ett glas med dryck – den allra viktigaste ingrediensen på alla mingelpartyn. Och lyckas man med allt detta tillkommer sedan själva inmundigandet, då hela balansakten måste klaras med en enda hand.

Lägg därtill att åtminstone damer gärna har en handväska (och nu för tiden är de inte precis små). Ibland dräller dessutom en sjal omkring i axelhöjd och hotar att glida ner för att lägga sig i både mat och dryck. En van minglare har stängt av mobilen, en mindre van försöker svara om det ringer – fast chanserna att höra något är så gott som obefintliga. Se där ännu en riskfaktor i mingelvärlden.

Men om man nu har alla de gåvor som krävs för att klara den fysiska utmaningen kommer vi så till den andra, den psykiska.
Vem ska man närma sig? Och vad ska man prata om? Helst inte något om vädret, det är trist även om det råkar vara vackert.
Det som sägs ska vara artigt och glättigt och charmigt och oemotståndligt och helst lite originellt – för själva grundtanken med ett mingelparty är ju att man ska märkas, knyta nya kontakter, sådana som man kan ha glädje av framöver på ett eller annat vis. Du ska göra intryck, endast av det positiva slaget.

Jag lider sällan av tunghäfta, men i de där situationerna kan jag känna mig lätt förståndshandikappad. Komplex man aldrig annars känner av poppar upp som ohejdbara, ilskna finnar på en mödosamt överpudrad näsa.
Där står en man som också ser lite ensam ut – men oj då, visst är han känd på något vis? Verkar lite bekant... fast eftersom jag inte kan placera honom blir det nog bara pinsamt. Hon då? Förefaller lika bortkommen som jag!

När jag är en meter från henne snurrar hon på klacken och kastar sig över en herre med en uppsyn som om han redan äger världen. Jag hann aldrig fram.
Till sist muttrar man något platt, nästan rakt ut i luften, om hur kallt/varmt det är för årstiden (NEJ!), hur god maten är, att vinet verkar vara av en utmärkt årgång. Med lite otur snappas kommentaren upp av en amatör-sommelier som med ett snett leende säger att Cabernet Sauvignon för all del är OK även när det inköpts som bag-in-box.

Efter några sådana klavertramp börjar fötterna sända varningssignaler, om de inte gjort det redan tidigare. Trampdynorna vill ha avlastning, klackarna är aningen för höga, linningen trång, ryggen av, ventilationen obefintlig, handväskan tung och det finns anledning att frukta svettfläckar under armarna, om inte av temperaturen så av ren och skär stress. Vad ska man ta sig till?
En hastig rörelse kan bli en krock som orsakar spill på mattan, möblerna eller en uppklädd gäst.

Men det finns förstås knep.
Ett är att stoppa på sig den där plastgrejen som man får ibland (den slängs ändå bort), den som kläms fast på tallrikskanten och gör att man kan hänga sitt glas där. En riskfaktor mindre.
Tyvärr glöms den där klämman nästan säkert kvar hemma nästa gång det är dags att mingla.
Att inte knalla iväg ensam utan redan försedd med sällskap är också bra.

Ett annat knep, som faktiskt är idiotsäkert, är att tacka nej.
Och i stället bjuda på fest själv, folk som man redan vet att man har något gemensamt med, saker att prata om.
Kanske till och med i en miljö där det finns sittmöbler.
För fötternas skull. Och humörets.

Copyright Klimakteriehäxan