Högskola - eller hågskola

Den 15 oktober – i dag alltså – är sista dagen för ansökningar till universitet och högskolor. Vilket betyder att den som vill förkovra sig i vår måste ha bestämt sig nu.

Jag tittar vädjande åt Sonens håll, vänder sedan blicken mot Dottern.
Nej, ingen ansökan på gång. Sedan kanske, inte nu.
De verkar inte vara ensamma om sin bakåtlutade inställning till högre studier. När den vita mössan väl var i hamn och blivit lagom festsolkig hade de förvisso nått en höjdpunkt i livet, men förhoppningsvis – enligt mitt sätt att se – inte toppen på sin utbildningskurva.

En rundfråga bland deras kompisar visar att många fattat samma icke-beslut: nu vill de tjäna lite egna pengar, kanske resa, köpa de prylar de trånar hetast efter, slappa och umgås med likasinnade. För att så småningom eventuellt veta vartåt man vill ta vägen, plugga, skaffa ett riktigt yrke, bli vuxen på allvar. Och hoppas på ett bra arbete.

På Lunarstorm har man gjort en undersökning. Av 15 000 ungdomar som svarat visar det sig att 65 procent bara planerar sitt liv för det närmaste året. Och förra hösten sökte bara 27.287 till vårens utbildningsplatser på universitet och högskolor. Det var nästan 2.500 färre än året innan.

Skoltrötthet upplevde aldrig jag på den tiden det begav sig. Mot slutet av loven såg jag verkligen fram emot att terminen skulle börja, kamraterna skulle samlas, alltihop skulle bli som vanligt igen.
Jag var antagligen osedvanligt lyckligt lottad, för det verkar som om så gott som ingen känner så numera.
Mina egna barn gjorde det definitivt inte, tvärtom kände de sig närmast befriade när gymnasiet tog slut.

Och det går som bekant inte att göra särskilt mycket åt saken. Det är skillnad på en 4-årings och en 20-årings (lika bestämda) VILL INTE. Möjligen hade en del av studieproblemen kunnat undvikas när det var dags att välja gymnasium, men våra ungar fick bestämma själva. Visst, jag ansåg att åtminstone Sonen valde fel linje. Men hade jag klivit in och tjoat hade det antagligen bara haft negativ effekt. Han fattade ett eget beslut, som vi respekterade.

Nu har vi ändå haft tur: båda har jobb i dag, även om det inte direkt är något för framtiden. Ser en av Sonens vänner som också tog studenten för två och ett halvt år sedan. Han har inte gjort någonting över huvud taget sedan dess. En annan grannkille har bara haft korta påhugg, letar ständigt efter nya uppdrag. Fast en tredje går på KTH och älskar det, trots att han verkligen inte gillade gymnasiet. En fjärde har haft tur på ett annat vis: han har mer eller mindre mutats till att gå på universitetet i Uppsala genom att föräldrarna slog på stort och köpte honom en lägenhet där. Och det lysande undantaget pluggar medicin och kommer att bli doktor på rekordtid.

Enligt Högskoleverket har just han satsat rätt - läkaryrket är ett av fem där man räknar med brist på utbildat folk fram till år 2020. Folk kommer också att behövas i jobb som fritidspedagoger, förskollärare, tandläkare och inom biomedicin.

Men faktum kvarstår. De allra flesta av ungarnas jämnåriga tar det exceptionellt lugnt med pluggandet.
De vet helt enkelt inte vartåt deras håg står.
Den dag de kan söka till hågskolan i stället för bara högskolan kanske allt ordnar sig till det bättre.
Hoppas kan man ju alltid.

Copyright Klimakteriehäxan

Så väljer unga utbildning - läs här.