När upptäcktes Den Fula Gubben?

När var det egentligen de upptäcktes, de fula gubbarna?
Pedofilerna, blottarna, barnporrsamlarna?
Jag vet faktiskt inte.
När jag var barn hörde jag aldrig talas om otäcka farbröder som bjöd på godis fast man inte kände dem.
Inte kan jag minnas att någon trevade efter min barnakropp heller.
Men kanske var det bara jag som var blind, som inget begrep, som levde och växte upp i en väldigt skyddad värld? Eller var den fula gubben inte uppfunnen?

I dag oroar vi föräldrar oss hela tiden. Vem pratar våra barn med? Stryker någon okänd runt ungarnas lekplats? Kan mitt lilla änglabarn råka illa ut för att jag inte varit vaksam nog?
Och det är inte utan anledning vi bekymrar oss.

Vi har en lekplats utanför vårt hus och ett närbeläget dagis.
Stor ängslan utbröt när man kom på en man som, på det klassiska viset med lockande löften, försökte få med sig barn därifrån. Turligt nog var personalen vaksam, mannen jagades på flykten – men återvände, tills han faktiskt greps av lagens långa arm.
När ungarna gick i mellanstadiet slog skolan larm: mystisk bil med mystisk man parkerar nära och bjuder på choklad.
Föräldrar följde barnen ända till skolporten trots deras protester, vi talade allvarligt med dem om att ALDRIG.

Dottern har råkat ut för blottare. Just när hon och en kompis svängde som högst i gungställningen kom han, på cykel. Tjejerna sprang, han följde inte efter. Men kom tillbaka en annan gång.
Vi var iväg till polishuset där Dottern fick berätta vad som hänt.
Det var en ”snäll” blottare. Han greps också så småningom och erkände. Såvitt jag förstår har händelsen inte satt några spår, men jag är säker på att hon aldrig kommer att glömma den.

Där talar jag av egen erfarenhet.
För även om vi aldrig blev varnade, även om aldrig faran lurade, även om de fula gubbarna och de snuskiga farbröderna aldrig pekades ut eller ens fick sin existens bekräftad så fanns de.
De måste ju ha funnits jämt. Fast kanske var det så att man medvetet valde att inte tala om dem – det vi inte låtsas om finns inte, den tesen har använts förr.

Naturligtvis fanns de.
En gång – jag hade fortfarande en bra bit kvar till 10-årsdagen – var jag ute och gick i en främmande stad med mamma.
Vi såg oss omkring, allt var nytt. Det var sommar. Det var varmt. Jag tror att vi var i Varberg.

Plötsligt fångades min blick av en rörelse i en gardin. Fönstret låg på andra våningen i ett hus. Jag tittade dit. Då hoppade en naken man fram. Han rörde ena handen snabbt upp och ner, han pekade energiskt på något som liksom stack upp ovanför fönsterbrädan, något som mest liknande en liten pinne. Såvitt jag minns visste jag inte vad det var.
Mamma upptäckte att något fångat mitt intresse och såg åt samma håll. Då försvann mannen blixtsnabbt bakom gardinen igen och inget fanns att se – fast jag tittade dit på nytt, och vips var han där igen, med samma gest.

Vi gick vidare. Jag sa aldrig ett ord om vad jag sett. Har än i dag aldrig nämnt det för min mamma.
Men jag kommer ihåg det lika bra som om det hade varit igår. Ett minne för livet, helt enkelt.
Och nu tror jag bestämt att jag listat ut vad det var för pinnliknande sak han pekade på, den som han ville locka den lilla flickans uppmärksamhet till.
Den fula gubben.

Copyright Klimakteriehäxan