Ni har sett den, i ett eller annat sammanhang. Den klassiska dalmålningen som visar människan på livets trappa, målad på 1800-talets första hälft, någon-stans i trakten av Siljan.Det är dags för någon konstnärligt sinnad att göra en ny. Visst, den kan gärna ha lite kurbitsmönster här och där, det är väl trevligt, men människorna kan inte längre bara vara exempel på olika åldrar.
De behöver nya etiketter, i samklang med 2000-talets livsstil. Fram med penslar, färger och staffli!
Till exempel måste vi ha med lattemamman, med bebis i barnvagn av senaste årsmodellen. Hon gör sitt bästa för att trycka in den bredvid baristans espressomaskin, är det för trångt får vagnen kanske vänta på trottoaren, trots att den måste betraktas som stöldbegärlig. Och att en kaffe latte om dagen har visat sig leda till ett kilos viktökning på ett år, det blundar lattemamman för. Barnvagnspromenaderna blir trots allt motion och motmedel.
Sedan kommer vi till det steg när det handlar om att vara curlingförälder. Barnen går före allt, ska skyddas mot varje motgång, ska inte få minsta blåmärke på vare sig kropp eller själ. Kanske inte så lyckat alla gånger, men likväl en existerande grupp som vill väl.
På ett annat stadium handlar det mesta om att vara livspusslare. Jobb, hem, familj och egen tid får inte bli mer tillsammans än 24 timmar om dygnet, hur hopplöst det än kan verka. Och samvetet, det ständigt dåliga, inverkar menligt på alltihop: jobb, hem, familj och egen tid. Pusslet går inte ihop.
När sedan ungarna blivit stora och bytt barnvagnen mot egen bil har modern så gott som omärkligt övergått till att bli kulturtant, en sådan utan vars existens författare, teaterarbetare och många musiker inte skulle kunna överleva.
Vid det laget har vanorna kommit ikapp henne, de där latte-kilona har satt sig på plats och vägrar att flytta på sig.
Kan den där nya livsskildringen också bli en klassiker?
Tveksamt.
För även om start och slut - födelse och död - är de samma genom generationerna lär väl både lattemamman, curlingföräldern och livspusslaren få nya roller eller åtminstone beteckningar relativt snart.
Fast kulturtanten, hon har nog evigt liv.
Copyright Klimakteriehäxan
Dalmålningen från Leksands museum.
Tänkvärt och intressant inlägg!
SvaraRaderaVilken tur att kulturtanten finns och alltid kommer att finnas enligt ditt (och mitt) antagande. Annars, som du säger, hade vi ju inte haft någon kultur alls i detta landet!
För vem annars är det som skulle ha haft abonnemang på teatern/konserthuset/operan?
Eller som går hem från biblioteket med den medhavda kassen full med böcker...(Jo, där har hon faktiskt en viss konkurrens med småbarnsmammorna!)
Eller ställer upp på Konstmuseéts Vänners möten ...
Ja, inte är det lattemamman eller hon som har häcken full med jobb, hem och tonåringar.
För att inte tala om majoriteten av det manliga släktet som inte heller verkar ha något större intresse av kultur i denna form...
Hihi, du har rätt, har ingen gjort det :)
SvaraRaderaHmmmmm- funderar fortfarande.
SvaraRaderaKulsprutan